Den eviga matchen om lyckan - av Johan Norberg

Vad är lycka och hur blir vi lyckliga? Vad säger filosoferna? Vad säger vetenskapen? Hur stor del har exempelvis ekonomi, jämförelsen med andra och ens mentala inställning till problem? För att inte tala om balansen mellan motgång och medgång samt målsättningar och längtan?

I den här boken gör Norberg en genomgång av begreppet lycka och vårt krångliga förhållande till det på ett förhållandevis lättläst sätt. Jag tycker att boken är bra och som alltid med den här typen av böcker ger den mig framförallt två saker. Först och främst kunskap och input. Frågor att fundera över och förhålla mig till samt en fin klapp på axeln. Jag upplever att jag mår bra och är lycklig. Jag har en hel del fysiska och mentala hälsonycklar jag följer och jag mår naturligtvis bra av att få dem bekräftade.

Lycka och välmående är ett resultat av både det fysiska och det mentala. Lättare att tänka "rätt" om kroppen har gett knoppen förutsättningar att göra så. Samtidigt är det inte fel att få tips och hjälp om hur man kan tänka för att just tänka "rätt". Det tycker jag att den här boken gör.

Rekommenderas. 

Luft och syre - Rymd och rörelse

Utomhus - energi!

Bilen till jobbet. Inomhus, inomhus hela dagen förutom när jag får anledning att gå mellan skolbyggnaderna. Utomhustiden är så kort att den inte hinner göra mig något gott men jag känner verkligen med mina andetag att det är det här jag behöver. Arbetsdagen lider mot sitt slut vilket även jag gör. Lider.

Det är som om kranen eller kanske termostaten som kontrollerar min energi dras åt mer och mer. Huvudet känns tungt och dimmigt. När dagen är slut och jag promenerar mot bilen känner jag det igen. Energin som utomhus innebär. Snart....

Bilfärden hem är trött. Hemma tar jag mig en kaffe innan den tänkta löpningen. Sitter ner och har en märklig konflikt inom mig. Ena halvan vill krypa ner och ge efter för det energilösa. Den andra halvan vet att vi måste ut. Ut till rörelsen och luften. Ut till syret och rymden.

Det blir som ett korsdrag igenom huvudet. Rörelsen ute ventilerar och blåser bort dimman. Som om det där urladdade batteriet gör plats och får en snabbladdning av det där grundläggande som är så viktigt för oss. Rörelse utomhus i naturen. 

Jag har väldigt bra koll på hur min kropp och mitt huvud fungerar. Energimässigt är det aldrig maten. Jag har i så många år nu ätit en lågkolhydratkost att jag ständigt har tillgång till mitt härliga fett. Sömnen är viktig men eftersom den oftast är mycket god påverkar inte den mig så ofta negativt. Däremot det här med rörelselös inomhustid. Det påverkar mig tveklöst allra mest.

För de gånger jag cyklar eller springer till jobbet inträffar aldrig den här energilösheten. Jag behöver rörelse utomhus varje dag för att må som bäst. Underbart eftersom det varken är dyrt eller är något jag har svårt för.

Gunnar Olsson

Gunnar Olsson har avlidit efter en tids sjukdom. Han blev tyvärr bara 74 år. Jag hade kunnat satsa pengar på att han skulle ha blivit en bit över 100, men det finns aldrig några garantier. 

När min bror och jag kom till Solvikingarnas klubbstuga en höstdag 2014 möttes vi av en äldre herre som genast önskade oss välkomna. Andra gången vi kom dit hälsade han på oss med våra namn. Vi höll båda på att ramla baklänges. 

Med en enorm energi, humor och skarpsinnighet satte han tonen för umgänget vid klubbstugan. Mängden ordvitsar och göteborgsskämt från hans sida är oräkneliga. Inte sällan var han tvungen att förklara dem för mig eftersom jag till en början helt enkelt inte hade hängt med i svängarna. Han var visst en hejare på korsord också vilket inte känns som någon överraskning direkt.

Alltid glad, positiv och trevlig. Alltid välkomnande och omhändertagande.

Med cykeln tog han sig överallt och kändes gränslös i sin fysiska förmåga. Göteborgsvarvet på under två timmar vid 70-års åldern är inte dåligt. Inte heller det faktum att han vid ett flertal gånger hängde med oss i trailgruppen blad rötter och stenar. Men det var kanske inte var så märkvärdigt för just Gunnar som något år tidigare hade klått min gode vän Jesper på Borås ultra maraton 45 km. De hade sprungit tillsammans en bit och givetvis hade inte Gunnar lämnat Jesper oberörd. 

För två och ett halvt år sedan bad jag Gunnar om en tjänst. I mitt jobb som idrottslärare ville jag att mina elever skulle få ett annat perspektiv på hälsa. Jag frågade om Gunnar kunde tänka sig att berätta om sig själv och svara på lite frågor. Givetvis ställde han upp och givetvis gjorde han intryck. Inte minst genom att klå dem alla på "plankan".

Jag kände inte Gunnar på djupet men den Gunnar jag kände var en fantastisk förebild. Massor med energi i kropp och huvud och för mig kommer han alltid finnas med som ett föredöme och målbild. Jag vet att jag kommer att vårda minnet av honom och på så sätt tänker jag att han lever vidare och därmed ger mig ständiga påminnelser om hur jag vill vara när jag närmar mig 70 år.

Rättigheter och skyldigheter

 

Rätt väg är tyvärr inte alltid rak, enkel och vacker.

Att växa upp och leva i Sverige på 2020-talet. Det går inte att få det mycket bättre. Ett fantastiskt utgångsläge med massor av möjligheter att nå sina drömmars mål oavsett vem du är och vad du vill. 

Ändlösa rättigheter och därmed en autostrada mot hälsa, välmående och lycka.

Eller?

Jag har en teori. Allt har en baksida och tyvärr även detta. En demokrati innefattar ju förutom rättigheter även det där lilla ordet skyldigheter och är det inte så att vi tenderar att ignorera just den delen av ekvationen?

Girigheten i oss gör att vi förstorar alla våra rättigheter och latheten i oss vill förminska skyldigheterna vi har. Det riskerar att bli en stor självcentrering när världen finns för vår skull där vi bekvämt sitter på vår höga tron och ska bli uppassade.

Allt vårt fokus på våra rättigheter riskerar att leda till passivitet, en passivitet som osynliggör att vi kanske har en och annan skyldighet också. Därmed lägger vi över ansvaret från oss själva till någon eller något annat. 

Som lärare, förälder och individ ser jag fler och fler exempel på hur människor frånsäger sig sitt ansvar och det tror jag är djupt ohälsosamt. Jag tror att vi behöver skifta fokus mot skyldigheterna istället. Skyldigheter är aktivitet. Istället för att vara passiv och lägga över ansvar för sitt liv på någon annan tar jag tag i taktpinnen själv. 

I min värld handlar det om att antingen riskera att bli ett offer eller se till att bli chef. Jag är chauffören i mitt liv och därför måste jag styra och ställa och ta viktiga beslut för att jag och de i min närhet ska må bra. Det finns till exempel inte på kartan att jag skulle luta mig tillbaka och lägga över huvudansvaret  för min och min familjs hälsa till någon annan.

Det är l i t e för viktigt för det. 

Träningssammanställning 2020

2020 har på många sätt varit ett väldigt märkligt år och det är alltid intressant med en liten sammanställning. Ingen paddling eller simning i år. Synd med paddlingen som jag på grund av pandemin inte har kunnat utföra. Simningen däremot sörjer jag inte alls. 

Jag hade inga tävlingsplaner det här året vilket så här i efterhand var väl timat. Den stora händelsen och upplevelsen blev istället min tredagarstur mellan Partille och Gällstad. Mer om den här:

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2020/04/tredagarslopning-partille-gallstad.html

I och med Gällstadlöpningen som var i april slog jag veckorekord i löpning, 201,1 km. Detta sådde ett frö och ledde till att jag under tre månader (april-juni) sprang 1483,8 km. Juni blev därmed en rekordmånad med sina 542,4 km vilket innebar ett snitt på 18 km per dag, vilket ju är jättemycket!

När jag nu tittar tillbaka känns detta helgalet. Fantastiskt vad kropp och psyke kan klara av. 

Och apropå kropp. När jag tränade inför Ultravasan 2016 fick jag bekymmer med mina hälsenor. Sedan dess har de gjort sig påminda lite till och från men ändå hållits i schack. Efter sommaren kände jag att det kanske är läge att göra något för att bli bättre i hälsenorna. Beslut taget och därför en klar minskning av löpningen och istället mycket transportcykling resten av året. Hälarna har blivit bättre men tar lång tid att läka och jag ser fram emot att nu långsamt öka löpningen under 2021.

Ett 2021 som jag tänker mig framförallt kommer att innehålla löpning, cykling, rullskidåkning och kanske swimrun. 

Vad gäller tävlingar under kommande år är det ingen människa som vet hur det kommer att bli med det. För egen del gör det inte så mycket eftersom jag fortfarande inte känner något större tävlingsbehov. Däremot ser jag fram emot fler äventyr och jag har börjat planera en veckolöpning från Partille via Mariestad längs med Göta kanal till Karlsborg. Spännande att se hur det kommer att bli med det.

2020 i kilometer

Cykling: 3399,9
Löpning: 3358,2
Längdskidåkning: 96,5
Rullskidåkning: 437,1
Rollerblades: 22,3

Totalt: 7314

2019 i kilometer
Cykling: 3973,8
Löpning: 2911,6
Paddling: 11,1
Simning: 75,4
Längdskidåkning: 258,3
Rullskidåkning: 158,8
Rollerblades: 233,9

Totalt: 7622,9

2018 i kilometer
Cykling: 804,8
Löpning: 3898
Paddling: 42,1
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 105,4
Rullskidåkning: 410,2

Totalt: 5280,4

2017 i kilometer
Cykling: 2739,7
Löpning: 3151,5
Paddling: 28
Simning: 11,3
Längdskidåkning: 266,7
Rullskidåkning: 223

Totalt: 6420,2


2016 i kilometer
Cykling: 2130,8
Löpning: 2943,9
Paddling: 114,2
Simning: 26,4
Längdskidåkning: 306,7
Rullskidåkning: 710,1

Totalt: 6232,1


2015 i kilometer
Cykling: 1882,8
Löpning: 2635,3
Paddling: 125,5
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 14,4

Totalt: 4677,9


2014 i kilometer
Cykling: 1505,5
Löpning: 1500,6
Paddling: 69
Simning: 39,2

Totalt: 3113,7

Smart!?

Är det tillverkaren jag anmäler om jag känner att mobilen kränker mig?

Smartphone, smartwatch, AI, algoritmer och fan och hans moster. Så smart och samtidigt så urbota dumt. 

Människan är den smartaste och bekvämaste av alla varelser på planeten. I ivern att utveckla och förbättra skapar vi oss en omgivning som är så innerligt smart att den samtidigt förpassar oss till korkade och lata nickedockor. 

Fysiskt har vi mängder med "hjälpmedel" för att underlätta vilket felanvänt leder till vårt fysiska förfall och givetvis skapar vi oss samma förutsättningar på det intellektuella planet. 

Det vi tränar på blir vi bra på och ju "smartare" allt runt omkring oss blir desto svagare blir vi. Detta blir oerhört tydligt när våra smarta system dessutom börjar idiotförklara oss.

Biljäveln som plötsligt tvärbromsar när jag ska parkera för att jag tydligen kör in för fort i fickan och där häckens välmående är viktigare än min nackes. För att inte tala om att stoltheten får sig en knäck när jag samtidigt är nära att kissa ner mig av överraskning.

Stavningskontrollerna som tror att jag inte kan stava. JAG KANSKE STAVAR "FEL" AV EN ANLEDNING!!?

Det går att räkna upp hur många exempel som helst där våra "smarta" system omyndigförklarar oss och jag tycker både att det är skrattretande och lite oroväckande. 

De senaste veckorna har min smarta kompis till mobil blivit ännu smartare efter någon uppdatering. Cyklandes med en podd i örat måste jag ha på högsta volym för att över huvud taget höra någonting i vindens brus. När då volymen plötsligt sänks.... Kan jag ha kommit åt volymknappen? Nej. Det är bara min telefon som i alla välmening idiotförklarar mig. 

Mycket väsen för ingenting? Det är väl bara att höja volymen igen och det är väl bra att systemen är till för vårt eget bästa?

Vårt eget bästa?

Jag vill givetvis inte tillbaka till stenåldern igen men jag är övertygad om att vi måste vara väldigt försiktiga med alla dessa smarta system. Ju bekvämare desto större risk för både ett intellektuellt och ett fysiskt förfall. Medvetenheten måste finnas och vi (inte våra smarta apparater) behöver göra aktiva val för att må bra. 

Hur många klarar tex av att inte googla så fort man stöter på en fråga man inte omgående kommer på svaret på? 

Om hjärnkontoret inte får jobba går det i konkurs och eftersom den stora majoriteten av oss förleds till bekvämlighet ser framtiden faktiskt lite läskig ut. 

Och nej. Det är inte så lätt att höja volymen på cykeln med dubbla vantar och noll fingerfärdighet. Jag blir antingen tvungen att stanna eller acceptera att jag inte hör någonting. 

Jättejobbigt! :)

Ta ditt ansvar!

Tar den ansvarsfulla vägen?!

Pandemitider. Ta ditt ansvar....

Håll avstånd, sprita händerna, begränsa dina sociala kontakter och så vidare.

Ta ditt ansvar för din och alla andras skull. Kanske framförallt för att vara solidarisk mot de som är i riskgrupp. 

Världens och Sveriges sätt att hantera den här pandemin finns det naturligtvis mängder med åsikter om. Vad är rätt och fel? 

Facit kommer garanterat med tiden.

Jag har inte tänkt att sticka ut hakan alldeles för mycket i det här ämnet men det finns en sak som gror i mig och som inte lämnar mig ifred.

Ta ditt ansvar! I grund och botten för att rädda liv. Respekt! Solidaritet!

Självklart, men jag kan inte låta bli att tänka längre. 

Var går gränsen för ansvarstagandet? Vad är rimligt att vi ska och bör göra? För varandra? För oss själva?

Sprita händerna i alla ära men vore det inte rimligare om vi gjorde allvar av att ta ansvar inte bara syssla med små skyltfönsterverksamheter?

Om vi nu ska ta vårt ansvar så bör vi kanske göra det på riktigt:

- Sov ordentligt!

- Ät ordentligt!

- Rör dig och träna regelbundet!

- Lägg fokus på din hälsa i största allmänhet och stärk ditt immunförsvar.

Se för sjutton till att ta hand om din hälsa så att du blir väl rustad mot sjukdomar. Det är väl att ta ansvar om något? Kanske till och med gör att vi blir färre som hamnar i den där hemska riskgruppen eller i den där långa vårdkön som alla pratar om. Ska vi släcka branden eller rent av se till att den inte blir så stor från första början?

Men alla de här sakerna är lite för personliga. Kanske till och med kränkande att poängtera? Det krävs alldeles för mycket av oss och under en längre period. 

Vi ska ta hand om varandra. Vi ska ta hand om oss själva. Och om vi nu ska ta ansvar så kanske vi kunde göra det på riktigt så att det inte blir som att sätta ett plåster på en amputation.