Längdrekord i juni

542,4 km på 30 dagar.

Det blir ett snitt på 18 km per dag.

I april och maj sprang jag utan något egentligt längdmål. Helgturen till Gällstad gjorde givetvis sitt och resulterade i en vecka med 201 km vilket i sin tur är mitt veckorekord. Men utöver det var det lusten och jobb- och familjekalendern som styrde.

Efter en titt i statistiken insåg jag att både april och maj blev två månader med många kilometer.

April - 476 km
Maj - 466 km

Statistiken gjorde mig också uppmärksam på att månader med mer än 400 km inte har varit jättevanliga (7 gånger fram till idag) och att mitt månadsrekord låg på 502,4 km (mars 2018). Med en samarbetsvillig och välfungerande kropp tog det inte lång stund att bli motiverad till att passera 500 km en gång till.

Så ut och spring. Varje dag.

Det är väldigt speciellt att ha ett uttalat längdmål. Det blir en kravbild där hornen växer fram vilket i sig inte är fel. Det finns något gott i att utmana och pressa sig. Samtidigt försvinner onekligen en del av löparglädjen....

Det är trots allt lite jobbigt att springa över 500 km på en månad. Energinivån har varit god både under löpningarna och under dagarna. Benen lever sitt egna lilla liv där det inte på förhand går att säga hur trötta de är eller kommer att vara. Ibland har en hel tur känts tung med omedelbar mjölksyra, ibland första halvan och ibland andra halvan. Ibland har de t o m känts pigga :).

Jag uppskattar att drygt 80% av löpningen har varit i skogen (stig och skogsväg) med allt vad det innebär i höjdmeter och teknisk terräng. Resterande har varit asfalt som både kan vara befriande (slippa lägga fokus på fotarbetet) och tråkig. Ibland har jag t o m sprungit fort!! :)

Hälen som jag kände av under min löpning till Gällstad har gjort sig påmind igen. Ont på morgonen men efter att har sprungit igång har känslan försvunnit för att återkomma nästa morgon igen. Där har jag ett utvecklingsområde samtidigt som det känns hyfsat logiskt att kroppen någonstans ändå undrar vad tusan det är som händer.

Ingen träningsvärk.

Jag är fascinerad över kroppen och vad den klarar av. Det är tveklöst vad den är gjord för när jag tänker på all min rörelse och hur bra jag mår i förhållande till hur ont andra har som knappt rör sig.

Nu ser jag fram emot juli där lusten ska få styra igen. Jag ska medvetet ta det lugnare och lägga in lite andra träningsaktiviteter såsom rullskidåkning. Men det är klart, ska det regna framöver finns inget bättre än löpning.

Ska bli roligt och se vad juli landar i. Tänk om jag "bara" kommer att springa 400 km. Vore fantastiskt om jag upplevde den längden så.

Utveckling och måluppfyllelse. Ändrade målbilder - nya normaliteter. Det som en gång var mycket är inte det längre. En underbar känsla.

Jag tänker aldrig glömma att jag för ungefär åtta år sedan ansåg att alla som sprang mer än milen hade en skruv lös.

Yoga - för dig som tränar av Monika Björn

En väldigt trevlig och lättillgänglig bok om yoga med fokus på övningar för den som tränar. Boken börjar med en allmän introduktion till varför man bör yoga och på vilket sätt. Sedan följer fem kapitel som fokuserar på längdskidåkning, cykling, simning, löpning och styrketräning.

I dessa kapitel förklaras hur kroppen belastas av dessa träningsformer och vilka yogaövningar som är lämpliga att utföra i anslutning till de olika träningssätten. Mot slutet följer en mer detaljerad genomgång om hur övningarna som finns med i boken ska genomföras.

Jag gillar både bokens upplägg och innehåll. Många bra bilder och förklaringar även om förklaringarna är något som just jag har svårt att ta till mig rent teoretiskt. En defekt hos mig som garanterat inte gäller alla.

Flera av övningarna kände jag igen och det kändes bra att jag fått till mig en del av dem även från annat håll. Blir som en liten källkritisk bekräftelse...

Klart läsvärd bok som rekommenderas som av förklarliga skäl bör köpas och inte lånas.

Dämpa inflammation av Martina Johansson och Ralf Sundberg

Jag var tvungen att läsa igenom vad jag hade skrivit om den förra boken om inflammation som de här författarna skrivit för att få en uppfattning om vad det är som skiljer dem åt.

https://lararhalsocoachen.blogspot.com/2018/11/boken-gar-grundligt-igenom-hur-vi.html

Och när jag läser igenom den så känner jag att mitt omdöme är i princip identiskt. Det här är en mycket bra bok som antingen öppnar upp ögonen eller påminner läsaren om hur de olika hälsosystemen fungerar i kroppen. Jag vet inte om det egentligen kommer fram så mycket nytt i den här andra boken men det tycker jag inte spelar någon roll.

Jag blir påmind och motiverad att fortsätta att leva som jag gör. Mina kunskaper blir bättre och tryggare med repetition.

Jag önskar verkligen att fler kunde ta till sig detta och utmaningen är hur "vi" ska få ungdomen att vilja se och förstå.

Den sjuke (vuxne) som mår dåligt och som vill förbättring tänker jag är (eller borde rimligtvis bli)  motiverad och kan tänka sig att läsa in och lära sig. Men hur får vi våra barn och ungdomar att inse att de i fullaste fart är på väg in i en stenhård vägg av ohälsa? Jag tror tyvärr inte att de öppnar den här typen av böcker....

Kanske att några av dem iallafall suger åt sig något av vad deras gubbe till lärare försöker lära dem och sen att de i sin tur kan påverka.....

Hoppas, hoppas...

20 000 km - Nu är det bara hälften kvar

Nu har jag sprungit runt halva vårt klot. 20 000 km har länge funnits i blickfånget, sakta närmat sig och nu äntligen är jag där.

Jag började registrera min löpning i december 2011 med min hustrus telefon/Runkeeper. Under en tid, kanske i 1,5 - 2 år registrerade jag sporadiskt min löpning eftersom jag inte hade någon egen mätapparat. Jag har alltså egentligen sprungit ännu längre under den här tiden :) Hursomhelst är det svart på vitt som gäller och mina kilometer genom åren har sett ut enligt följande:

2011 - 9 km
2012 - 295 km
2013 - 581 km
2014 - 1500 km
2015 - 2635 km
2016 - 2944 km
2017 - 3152 km
2018 - 3898 km
2019 - 2912 km
2020 - 2141 km (t o m 20/6-2020)

Totalt:

Det går ganska enkelt att konstatera att jag år för år har ökat antalet kilometer för att 2019 minska vilket berodde på träningen inför Ironman i Kalmar. Allt talar för att 2020 längdmässigt blir ett nytt rekordår.

Det tog mig cirka 9 år att ta mig halvvägs. Jag utgår ifrån att andra halvan kommer att gå några år snabbare :)

Tredagarslöpning Partille - Gällstad

Jag är inne på dag två och har sprungit en bra bit över 100 km. Det är läge för paus när paradiset visar sig i form av en röd husgavel i lä, grönt gräs och blommor.

Dag 1 Partille - Borås 80 km
Solen skiner och luften är frisk. Jag ger mig iväg vid åtta på morgonen i löparshorts, t-shirt och ryggsäck. Huden knottrar sig förmodligen av kylan men visst är det även gåshud jag känner? Äntligen är jag på väg. Längtan har varit stor och förhoppningarna höga. Enligt väderprognosen kommer jag också att ha tur med vädret. Sisådär 10-15 grader med växlande molnighet. Perfekt! Till en början är vägen bekant och jag längtar till okänd mark. Ju närmare Hindås jag kommer desto mindre bli igenkänningsgraden. Samtidigt dyker minnen upp från Borås ultra marathon. Trevligt.

Mitt första stopp blir just Hindås där jag kan fylla på mina vattenflaskor, äta lite och halvslumra i solen. Vilken lyx! Samtidigt som jag njuter i fulla drag kan jag inte låta bli att fundera över ryggsäcken. Jag har verkligen packat så minimalistiskt som möjligt men trots det väger den en hel del ändå. Stigarna till Borås är trevliga men samtidigt också ganska knepiga och tekniska på grund av alla rötter och stenar. Jag anpassar löpningen och har inga problem med att också gå ibland. Terrängen och de trötta benen kräver det. Så härligt att det inte är tävling. Jag njuter av löpningen och naturen. Jag njuter av ensamheten och den kravlösa tillvaron. Jag njuter av att slippa ta in information och brus från någon/något annat. Mitt huvud får tid att tänka och slappna av och ägna sig åt precis det den själv vill. Och allt mer som tröttheten infinner sig desto enklare eller primitivare blir aktiviteten i huvudet. Andas rätt och dricka. Äta? Gå eller springa?

Trött kommer jag fram till Borås någon gång efter sju på kvällen och hittar så småningom hotellet. Jag bor på sjätte våningen och bryter mot en av mina principer. Jag tar hissen upp. På rummet tappar jag upp ett kallbad (som inte var så kallt) och konstaterar att dagen har varit både härlig och tuff. 80 kilometer är långt och med en rygga på kanske 5-6 kilo....

Aptiten är obefintlig och jag tvingar i princip i mig en kebabpizza. Känner mig snuvad. Det här tycker ju jag är gott.

Dag 2 Borås - Ulricehamn 50 km
Sömnen var förhållandevis god. Alltid svårt att sova när man vänder sig mycket med en trött kropp. Så fort jag sätter ner fötterna på golvet känner jag av min högra häl - rejält. Den har vid ett antal tillfällen gjort sig påmind dagen efter en längre löpning men den här morgonen är det mycket värre. Tankarna rusar i huvudet. Hur gör jag nu? Logiken i att jag har ont och till och med ondare än vanligt är inte svår att förstå sig på. Men jag försöker tänka att samma logik borde gälla åt andra hållet. Det vill säga att om det i vanliga fall brukar gå över efter en del rörelse så borde det vara så nu med. I värsta fall får jag väl gå till Ulricehamn. För till Ulricehamn ska jag på ett eller annat sätt. När jag lämnar hotellet är hälen marginellt bättre. Jag börjar med att gå och ganska snart känner jag att jag kan börja springa. Hälen gör mig sällskap i ett antal timmar eftersom jag känner av den vid varje steg tills smärtan/känslan faktiskt försvinner helt. Fascinerande!

Sjuhäradsleden mellan Borås och Ulricehamn skiljer sig ganska mycket från dag 1. Här blir det mycket skogsväg och grusväg och inte så mycket stig. Min första paus vid ett vindskydd blir mest en liten minikamp mot kylan och därför ganska kort då molnen tagit över på himlen. Löpningen i det okända gör återigen tankarna i huvudet väldigt enkla. Uppför eller nedför? Stenig väg eller inte? Jag försöker att inte värdera min väg framåt utan istället anpassa mig till rådande omständigheter. Lite som livets väg. Vi kan sällan påverka det vi har framför oss. Det handlar bara om att acceptera faktum och anpassa sig. Uppför eller nedför? Springa fortare eller långsammare? Gå och ta det lugnare?

Löpningen lär mig att hantera livet.

Tre älgar förgyller mitt redan harmoniska tillstånd som inte har störts av en och annan fellöpning. Markeringarna skulle kunna vara tydligare på ett eller annat ställe. När jag närmar mig Ulricehamn får jag syn på paradiset (i början) och känner att precis där ska jag vila. Det trevliga äldre paret verkar inte riktigt begripa varför jag tackar nej till en stol. Men mina ben vill upp i högläge och hela jag vill ligga ner i gräset och blommorna och ömsom slumra ömsom kisa upp mot himlen.

Att få vila när man verkligen behöver med solen i ansiktet. Magiskt!

När jag väl kommer fram till Ulricehamn känner jag mig märkligt pigg. Pysslar lite samt tar en promenad innan en trerätters middag på hotellet med påtagligt bättre aptit än kvällen före.

Dag tre Ulricehamn - Gällstad 34 km

Hälen gör rejält ont även denna morgon men jag intalar mig att det trots allt inte är lika illa som dagen före. Sista dagen och den kilometermässigt kortaste dagen ska jag ta mig på västra sidan av Åsunden ner mot Gällstad där min hustru ska hämta upp mig. Miljön är till en början jättevacker med en ganska krävande terräng med många höjdmeter. Hälproblemet försvinner ganska så fort. Tyvärr blev det en hel del asfalt andra halvan av löpningen men likväl i en vacker miljö med få bilar och då går det ju an. Känslan blev inte sämre av att jag märkte att jag faktiskt sprang ganska fort och då är faktiskt inte tårarna långt borta. Jag har under tre dagar sprungit riktigt långt. Dessutom med en tyngd på axlarna i och med ryggsäcken. Musklerna är trötta men ändå påfallande starka. Jag flyter på ändå och känner någon form av eufori. Jag är så stark! Tänk om fler kunde få uppleva samma mäktiga känsla. 

Väl framme i Gällstad ser statistiknörden i mig att jag är 2,5 km (egentligen 1,5 km men räknade uppenbarligen som en kratta:) ifrån att ha gjort 200 km på en vecka. Något jag aldrig gjort förut. Givetvis var jag tvungen att skutta runt lite till - utan ryggsäck. Kändes som en "lätt" avslutning.

Olika former av äventyrslöpning
Tidigare har jag sprungit med tält, sovsäck och andra nödvändigheter. Ett självförsörjande sätt som i sig är väldigt mysigt men som blir oerhört tungt. Jag har även haft ett upplägg med ett nattläger istället. Ett tält att slå upp och kunna återkomma till efter dagsturerna. Det gynnade löpningen eftersom det inte var så mycket att bära på när det väl skulle springas. Nattlägret tyckte jag var kanonbra men det finns en tjusning i att ta sig från ett ställe till ett annat. Därför ville jag den här gången prova på detta tredje alternativ. En A till B löpning med minimal packning och hotellövernattningar. Dag 1 kände jag att detta kanske inte var en så bra idé. Det var tungt men också långt. De andra två dagarna upplevde jag inte alls samma bekymmer. Jag tänker att jag dels vande mig med tyngden och att det naturligtvis påverkade att jag inte sprang lika långt. Min slutsats är därför att jag definitivt vill göra om den här typen av löpning men att jag kanske ska hålla distansen på omkring 5 mil per dag. Då tror jag dessutom att det utan problem skulle gå att förlänga löpningen från en tredagarstur till kanske en vecka.

Skavsår
Jag gjorde egentligen bara ett misstag. Mina bästa löparkalsonger hade blivit så slitna att jag inte vågade ha dem med risk för skav. Tog därför ett par andra som kanske hade hållit måttet om jag hade haft vett att tvätta dem efter dag 1. Skavsåren som följde dag 2 och 3 gick att uthärda men kändes onödigt. Nästa gång blir det två par kalsonger i packningen av högsta kvalité.

Dagen efter och Walkfeeling
När jag vaknade på måndagsmorgonen kände jag knappt av hälen alls. Otroligt. En annan otrolig detalj är att jag inte hade någon träningsvärk. Något jag inte haft på hela helgen. Visst har musklerna varit trötta och det har varit stelt på morgonen men ändå ingen värk. Jag är övertygad om att jag har Walkfeeling att tacka för detta. Under den här helglöpningen var jag oerhört noga med min löpteknik. Och det verkar onekligen som att min kropp trots alla kilometer, höjdmeter, terräng och tyngd på ryggen har hanterat detta på ett utomordentligt bra sätt. Underbart!

Nu ska njuta av detta och samtidigt börja spåna på nästa äventyr. Livet är gott.

Min Packning
- Ett par skor
- 2 st strumpor (varav ett i ull)
- 2 par kalsonger (varav ett i ull)
- 1 par löparshorts
- 1 st löpar-t-shirt
- 1 st ull-t-shirt
- 2 st Underställ (varav ett i ull)
- 1 st ulltröja
- 1 st löparjacka
- 2 st buffar
- 1 par vantar
- 1 par badshorts (tanken var att ha dem på hotellets eventuella spa men blev inget av det)
- 1 par träningsbyxor
- 1 par överdragsbyxor
- 1 burk vaselin
- Hygienartiklar samt ett litet förbandkit (där givetvis en nål fanns med)

Energi mm
- Kokosfett
- 3 påsar nötter (Hade kunnat nöja mig med en påse för att sedan köpa på mig på vägen)
- Bananpannkakor
- Sesamkakor
- Fikon och aprikoser
- Salt
- 2 st vattenflaskor
- Hårdkokta ägg (Usch!)
- Lite godis

Mental styrka öppnar dörrar

Det är alltid jävligast och jobbigast i tanken. Vår fantasi överdriver ofta. Det är evolutionärt och har varit en fördel för oss för att överleva. Den där oron och rädslan. Försiktigheten.

I dagens bekväma liv är detta mest ett hinder. Vad har vi att oroa oss över? Hur ofta hamnar vi i situationer som är farliga på riktigt?

Denna oro är en broms som hindrar vår utveckling. Utveckling handlar många gånger om att besegra, vinna och klara av den inre mentala kampen.  Att våga söka motstånd. Lämna den där berömda komfortzonen. Och gör man det hittar man styrka. En enorm mental styrka som öppnar mängder med dörrar eftersom hinder försvinner eller minskar i storlek.

Jag vet att jag kan om jag bestämmer mig för det. Jag vet att jag övervinner det mesta. Kondition och styrka är en färskvara. Likaså vår mentala styrka även om jag tror att den är mer seglivad än de andra två.

Jag hade ett raljerande samtal med en "Ironman". Han sa något i stil med att det var länge sedan. Underförstått att han inte längre låg på samma fysiska nivå. Men jag menar att den där bedriften för alltid finns med. En gång Ironman alltid Ironman.

För min del är det som en stämpel som aldrig kan raderas bort. Kanske har det att göra med hur jag är skapad mentalt? Kanske är det annorlunda för andra?

Numera ser jag mig själv som en kallbadare. Det var jag inte för ett tag sedan. Långt ifrån. Då var hindret för stort. Fortfarande kan det vara med skräckblandad förtjusning när jag kliver i. Men jag gör det och alltid, alltid är det värt det. Det är skönt och jag känner mig stark.

Även längre fasta kan vara lite motigt mentalt inför men även här är det märkligt enkelt att genomföra. Det är inte processen som är problemet. Det är tanken. 48 timmar visar sig verkligen inte vara något problem och jag vet numera att lite hunger inte stoppar mig. Jag känner mig stark.

Om några dagar ska jag iväg på en tredagarslöpning. Det kommer förmodligen bli någonstans mellan 150 och 200 kilometer. Här finns inga farhågor. Jag har sprungit 161 kilometer på ett dygn. Jag är så himla stark.

Jag tror tyvärr att det är alldeles för få idag som utmanar sig själva mentalt. Jag tror att det leder till dålig självkänsla, självförtroende och således dålig mental hälsa. Vi behöver inte tävla med någon annan än oss själva. Men tävla och utmana oss själva måste vi. Vi får inte stå och stampa utan riktning eller mål. Vi måste få tillfällen att klappa oss själva på axeln och vara nöjda.

Med många klapp på axeln besegrar vi det mesta som kommer i vår väg. Vi blir rustade och ser möjligheterna.

Livet blir gott!

12 livsregler av Jordan B Peterson

Jag har haft lite koll på vem Jordan Peterson är. David Eberhardt har hänvisat till honom i någon av sina böcker och jag fått för mig att Peterson anses vara väldigt provokativ. Extra intressant då att läsa något han har skrivit samtidigt som ämnet kändes påfallande intressant i min ständiga strävan att utveckla mig själv.

Boken är föga förvånande indelad i 12 olika kapitel med de olika livsreglerna:

1. Stå rak i ryggen och skjut bak axlarna.
2. Behandla dig själv som en person du är ansvarig för att hjälpa.
3. Bli god vän med människor som vill ditt bästa.
4. Jämför dig själv med den du var igår, inte med hur någon annan är idag.
5. Låt inte dina barn göra något som får dig att tycka illa om dem.
6. Sopa rent framför egen dörr innan du kritiserar andra.
7. Ägna dig åt det som är meningsfullt, inte åt det som är egennyttigt.
8. Tala sanning - eller låt åtminstone bli att ljuga.
9. Förutsätt att den du lyssnar på kanske vet något som du själv inte vet.
10. Uttryck dig med precision.
11. Stör inte barn som åker skateboard.
12. När du möter en katt på gatan, klappa den.

Provocerande läsning? Nej, jag tycker inte det men förklaringen är givetvis att jag i så mycket håller med angående barnuppfostran, könsroller med mera. Däremot tror jag att en hel del människor skulle tycka att detta är just provocerande. I alla fall sett till hur folk agerar i dessa frågor.

Hur som helst är boken mycket tänkvärd och den får mig att både fundera över hur jag själv agerar och hur andra runt omkring mig agerar. Roligt och intressant med alla jämförelser och tolkningar av allt ifrån Bibeln till Disneyfilmer.

Utveckling är målet och den här boken bidrar tveklöst till det.

Mycket läsvärd.