Kalmar Ironman 2019

Klockan på ringning 0400, en halvtimma senare åker min hustru, bror och jag mot Kalmar från Oskarshamn. Jag har som brukligt innan en tävling sovit dåligt men känner mig naturligtvis ändå pigg och sugen på att tävla.

Äntligen.

På plats vid växlingsområdet hittar jag först inte cykeln. Jag hade memorerat både bokstav och position men går ändå omkring som en förvirrad höna. Minuterna går och en olustig känsla börjar sprida sig. Kan den ha blivit borttagen av någon anledning? Innan jag skämmer ut mig inför en funktionär hittar jag den dock och blir påmind om att jag måste ha bättre koll till växlingen senare.

I väntan på starten stöter jag på två vänner till min bror som också ska köra och det känns bra med lite sällskap. Vi promenerar i god tid ner till hamnen där "allas" familjer ansluter. Skönt med lite avslappnat prat eftersom vi hade tid på oss.

Sakta närmade det sig att plumsa i och lite plötsligt är det min tur att hoppa. Oj, nu börjar det.

Simningen
Simningen var fruktansvärd. Två gånger tidigare har jag simmat tillsammans med en större grupp. Vansbrosimmet och Tjörn halvironman. Vid båda tillfällen var det mer eller mindre stökigt men den här gången upplevde jag att det var ännu värre.
Det var folk överallt. Framför, vid sidorna och bakifrån och alla hade de samma uppdrag. Att dränka just mig. Det gick lite i vågor. Ibland fick jag lite andrum och kunde simma på utan ångest men alldeles för ofta gick pulsen upp då jag trycktes ner eller något liknande. Usch! Riktigt, riktigt jobbigt. Nacken började värka allt eftersom och det kändes verkligen som en befrielse när jag slutligen fick klättra upp på torra land.

Cyklingen
Jag tog det relativt lugnt i växlingen och försökte vara noga med att mina blöta kalsonger och tights satt bra för att undvika skav. Snart nog var vi uppe på Ölandsbron och det kändes. Både att det blåste rätt bra och för att jag tyckte att det var speciellt att cykla på en så lång bro. Förstärktes kanske lite av vetskapen att detta är enda dagen på året som man får cykla på den.

Om jag simmade mot döden så är det nog inte fel att säga att jag cyklade mot sömnen. Vad var det som hände egentligen? Jag tror inte jag hade cyklat ens i 3 mil när jag började känna att ögonlocken hade en oroande tyngd. Samma känsla som jag hade när barnen var små och jag skulle läsa samma bok om och om igen och ögonen bara vägrade vara öppna. Samma känsla som jag kan få i bilen ibland. Som om ögonen lever sitt eget liv och bara måste blunda. Här ska jag göra en Ironman. Jag ska cykla i 180 km och efter 30 av dem vill ridån gå ner.

Jag dricker och börjar tidigare än tänkt att stoppa i mig olika sötsaker men ingenting hjälper. Jag får sluta krypa ihop i racerställning och tempoställning eftersom problemen känns värre där. Jag tar till och med av mig glasögonen eftersom jag tänker att de blivit lite svettiga och kanske "grumliga". Att de kanske påverkat negativt. Jag sitter alltså upp på cykeln i den hemska vinden och sliter...., för att inte somna. Fullständigt absurt. Samtidigt värker nacken ännu mer och ryggen och......

Detta pågår ända tills att vi närmar oss Ölandsbron igen. Jag har precis bytt min flaska med resorb till en med enervit på en av stationerna, druckit av den, och tänker att jag lika gärna kan stanna och pinka också. Något jag faktiskt hade tänkt göra på cykeln. Men allt slit med att hålla mig vaken och alla omkörningar gjorde mig lite modfälld så en pissepaus var ju knappast en förlust.

Upp på cykeln igen och då är det som att jag anar en förändring. Jag står på och efter ett tag vågar jag även krypa ihop i ställning för att se om det fungerar. Det låter fånigt men jag är som förbytt. Jag känner mig inte sömnig längre och i ren eufori cyklar jag som en vettvilling resterande del av banan. Den där värken har även den blivit bättre.Och om jag blev omkörd tidigare så är det ingenting mot vad jag upplever nu. Jag står på som tusan och jag tror faktiskt inte jag blir omkörd en enda gång under andra halvan av loppet. Jag kände verkligen att det gick fort. Ställde mig upp lite då och då för att vila rumpan och fick på så sätt ännu mer kraft i tramptagen och passerade folk underbart fort. De måste ha trott att den dåren spurtade...:)

Och en dåre var jag kanske men en lycklig sådan eftersom jag var så glad över att hela jag fungerade som jag skulle. Hann fundera lite på om jag inte borde ta det lite lugnare men kände dels att jag skulle ta vara på känslan och kände som alltid trygghet i det som komma skulle. Löpningen.

Jag undrar verkligen vad den där tröttheten berodde på. Brist på något som enerviten hade? För man kan väl inte pinka sig pigg?

På väg in mot växlingen såg jag min hustru och bror och kände av hela mitt hjärta att det skulle blir så skönt att få springa. Råkade visst ropa något i stil med att jag hatar att cykla (cykelannons på blocket inom kort:).

Löpningen
Jag har en oerhörd trygghet i min löpning. Jag kan springa. Med trötta ben. Lääänge!!!! Jag vet att många ser med fasa på den sista grenen i en Ironman men jag såg verkligen fram emot den. Växlingen gick bra och den där svåra omställningen för benen mellan cykling och löpning kände jag inte av överhuvudtaget. Planen var att inte springa för fort i början för att öka efter hand.

Det var en trevarvsbana varav ganska många kilometer var i stan. Mycket bra och trevligt med all publik och det fantastiska stöd vi aktiva fick. Framförallt i Kalmar men även utanför innerstaden under löpningen och även på sina ställen under cyklingen. Verkligen hatten av för alla vänliga människor som så generöst bidrog med så mycket hjälp. 

Första varvet kändes bra men andra varvet var tungt, tungt. Jag hade tappat mitt linsetui med salt och tandkräm och det var något jag saknade. Under tidigare lopp har jag lärt mig att jag är i stort behov av salt under sådana här tävlingar och eftersom mitt var borta fick jag förlita mig på en hel del sportdryck och annat sliskigt som vi fick på kontrollerna. Det tyckte jag var oerhört jobbigt eftersom jag var tvungen att förse mig men där munnen verkligen inte ville ha mer sött och så började jag känna en viss oro för om magen skulle klara av att hantera allt jag stoppade i mig. Jag var riktigt trött ett tag och ögonen började kännas grumliga och då gjorde jag det jag gjort förut. Slängde ur mina linser. Jag har bara linser när jag tränar eftersom jag känner att jag blir torr om ögonen efter ett antal timmar. Min syn är inte så dålig så att jag inte klarar att springa utan linser och det var ett bra drag. Märkte direkt att det kändes bättre att vara linslös.

Jag kan springa med trötta ben men det betyder inte att det är enkelt. Inför sista varvet försökte jag skaka av mig tröttheten och intala mig att jag hade mer att ge. Jag stod på lite extra några gånger för att känna mig för och jag märkte att det fanns krafter kvar. Jag ville öka farten men visste inte när. Ville inte öka för tidigt med risk för att storkna. Med cirka 8 kilometer kvar började jag trycka på extra mycket. Och det där är så himla lustigt. Benen är trötta och det gör ont. Det är jobbigt. Ändå går det att få ut mer. Jag kände verkligen att det gick undan men vågade inte springa förbi kontrollerna som kom varannan kilometer. Då stannade jag till för att dricka både vatten och sliskigheter och benen ville inget annat än att sluta. Så trögt det är att fortsätta då. De första stapplande stegen får en att tro att det aldrig går att komma upp i fart igen. Men det går och det är en extremt märklig känsla. En slags blandning av gott och ont. Glädjen över att det går och en viss kroppslig förtvivlan som undrar vad fan det är du (huvudet) håller på med egentligen. Kan vi inte bara få vila?

Den sista kontrollen springer jag förbi. Jag vet att det är så kort kvar att jag inte behöver något intag och så vill jag undvika att stanna och därmed starta igen. Sista två kilometrarna är i stan och vilket välkommet sätt att avsluta en sådan här dag på. Massor med folk. Massor hejarop och jubel.
Under racebriefingen två dagar tidigare blev vi uppmanade att göra en "snygg" målgång. Var stolt. Var nöjd. Var lycklig när du är på upploppet. Det här kommer att vara en dag att minnas.

I stan springer jag som sjutton. Nu ska det här äntligen ta slut. Men jag hinner också tänka på det där orden om en "snygg" målgång. Jag funderar på att stanna några meter innan för att med armarna uppsträckta gå det sista. Samtidigt. Varför i hela härligheten springer jag som om djävulen vore efter mig om jag sen ska gå in det sista?

Jag sprang givetvis fort hela vägen och när jag kom i mål kände jag en oerhörd lättnad. Tårarna kom med en gång och givetvis fanns världens bästa hejarklack på plats med underbara kramar.

Kalmar Ironman kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och det beror främst på att det var ett mål jag satte upp för ungefär fem år sedan. Något jag ville då men som jag på vägen ändrade inställning till. Under de här åren har jag lärt mig att jag inte är speciellt förtjust i vare sig cykling eller simning. Jag ville ändå genomföra Kalmar men det har varit jobbigt och svårt att motivera sig. Jag har inte alls varit lika helhjärtad som inför mina 100 miles förra året. Jag ser det här som en lärdom som påminner om hur viktigt det är att känna ett eget driv för något. Att vara 100% motiverad.

Men såklart! Jag är oerhört nöjd och stolt och framförallt lättad. Nu är det här äventyret över och jag ser fram emot att gå vidare mot andra mål.

Målsättningar och tankar dagen före Kalmar Ironman

Steg ett är taget.

Är på plats och registrerad. Har promenerat i Kalmar för att få en överblick och tagit del av den obligatoriska racebriefingen och banketten och kan tveklöst konstatera att det här är stort och att det är en helsikes massa att hålla reda på.

Det gäller att hålla tungan rätt i mun i förberedelserna och packa rätt saker i rätt påse. Framförhållning. Vad kan jag tänkas behöva eller vilja ha i exempelvis cykelpåsen? För att inte tala om regelverket under själva tävlingen. Det mesta logiskt men likväl mycket att ta in när man inte är van vid triathlon.

Simningen
Jag vet att det kommer att bli stökigt och jag vet att det inte är min starkaste gren. Min plan är att fullständigt kravlös. Simningen är skönt nog inte så lång i tid. Det gäller att hitta en trygghet och en rytm. Andas så ofta som stökigheten kräver.

Cyklingen
Så härligt det ska bli att inte cykla ensam. Jag kommer att ha med min magväska med gottgott i. För övrigt en av de stora fördelarna när jag utför de här längre tävlingarna. Lite barnkalaskänsla.

Planen är att ösa på ordentligt men att vara noga med att inte dra på mig någon mjölksyra. Hoppas kunna njuta av Ölandsbron och annan fin utsikt.

Löpningen
Det fina med triathlon är naturligtvis att den är så varierande. Ser fram emot att bocka av cyklingen och tillslut få ge mig ut på löpningen. En löpning där jag inte behöver fundera på något material. Det är bara mitt huvud och min kropp. Jag har väldigt hoppfulla tankar inför löpningen. Jag kan det här med att springa med trötta ben. Men hur trötta kommer de att vara efter löpningen? Hur fort kommer jag att orka springa?
Min tanke är att medvetet ta det väldigt lugnt direkt efter cyklingen och sakta öka farten. Jag vill springa om och känna mig starkare för varje person jag kommer att passera.
Lustigt det där med självförtroende. Jag har inga som helst tankar angående omkörningar när jag är på cykeln. Det blir vad det blir. Men under löpningen..... Där ska medtävlande passeras i massor och varje person ska ge mig ytterligare kraft och energi.

Målsättningar
Jag är amatör och planerar inte att göra fler triathlontävlingar. Därför har jag inte haft något intresse av att lägga energi och/eller pengar på alla 100 hjälpmedel och förbättringar som olika saker skulle kunna ge. Jag har ingen rymdraket till cykel och min hjälm är inte heller den av utomjordiskt snitt. Växlingarna kommer att ta tid mm. För övrigt är en av alla målsättningar att komma före en och annan utomjording i mål. Det skulle tveklöst kännas väldigt gött :)

Likväl har jag som vanligt klurat på olika målsättningar (viktigt att ha flera). Det är alltid extra svårt när man ger sig på något man aldrig gjort tidigare. Hur lång tid kan det ta? För att jag ska klara det utgår jag ifrån förutsatt att inget extraordinärt inträffar som en krasch eller akut skada.

Jag har någorlunda koll på hur fort jag cyklar och springer men tydligen ska det vara en platt och snabb cykling och därmed ökar förhoppningarna. 2017 på Tjörn gjorde jag halva distansen på 5 h och 23 minuter. Den gången fick jag punktering och har i efterhand räknat ut att jag tappade nästan 30 minuter på det. Tjörn är givetvis ett utgångsläge när jag har räknat  men det känns inte rimligt att tänka att tiden enbart ska dubbleras eftersom sträckan gör det.

Målsättning 1
Att klara det. Den här målsättningen utgår ifrån att något har krånglat. Men om kropp och material inte krånglar allt för mycket blir målsättningarna annorlunda.

Målsättning 2.
Under 11 timmar och 30 minuter. Utifrån farten jag brukar ha när jag cyklar, springer och simmar känns detta mål fullt rimligt.

Målsättning 3
Jag har naturligtvis kollat upp vad olika klubbkamrater i Solvikingarna tidigare har gjort på Kalmar och inte helt oväntat fastnat för min träningskompis Calles tid på 10:45:06. Calle är stark och jag tror och hoppas att vi är likvärdiga. Det vore härligt att smyga in under hans tid :)

Målsättning 4
Tjörn triathlon minus punktering = Under 5 timmar. 5+5 är 10. Hur realistiskt det är att jag ska kunna ta mig in på under 10 timmar vet jag verkligen inte. Men varför inte? Jag har förvånat mig själv förut. Jag gör det gärna imorgon med.

Inför Kalmar Ironman

Mindre än två veckor kvar till Kalmar.

Mina förberedelser har gått ungefär som jag hade tänkt mig. Planen var naturligtvis att framförallt cykla, simma och springa. Men jag har varit väldigt selektiv och låtit lust, timing och väder styra en hel del.

Det innebär att jag har velat komma förberedd men jag har inte lagt mitt liv på att maximera den förberedelsen. Jag hade definitivt kunnat lägga mer tid på både simningen och cyklingen men jag tycker inte att de två grenarna är speciellt roliga och därför har jag ibland helt enkelt låtit bli att göra dem.

Ett beslut jag har känt mig trygg med mycket tack vare mina tidigare erfarenheter. Jag är säker på att jag inte hade vågat resonera på samma sätt om jag inte hade haft exempelvis mina två 100 miles tävlingar, Ultravasan och Vätternrundan bakom mig.

De har gett mig en trygghet, ett självförtroende och ett lugn som jag har vågat luta mig mot. Jag vet hur man jobbar länge med trötta ben. Jag vet hur min kropp och huvud beter sig vid långvarig fysisk ansträngning.

En Ironman varar trots allt inte så länge :) och är ju uppdelade på tre olika moment. Det löser sig...

Därför har det blivit en hel del annat såsom rollerblades.

Några grundprinciper har varit:
- Träna varje dag
- Var elak men inte dum mot framsida lår.
- Få till ett antal brickpass (löpning direkt efter en längre cykeltur)
- Cykla oftare istället för färre gånger och längre. Av tids- och rumpskavsskäl då jag vägrar ha cykelbyxor.
- Löpa mer på asfalt än annars.
- Luststyrt som jag skrivit ovan.
- Noll energi och minimalt med vätska under träning.

Träningsplaneringen tvingades ta hänsyn till vår semesterresa till Slovenien. Den skulle innebära tre veckor utan cykel (så skööönt). Det innebar egentligen två saker. Att jag försökte cykla lite mer före resan och att det i Slovenien blev underbar löpning med många höjdmeter. Hade alla möjligheter att simma mer men iddes inte.

Väl hemma igen tvingades jag att hoppa på cykeln igen.

Och vad gäller cyklingen och asfaltlöpningen har jag fått mycket god hjälp av underbare Calle Olsen. Han har ställt upp som sällskap oavsett vad jag har haft för förslag. Så gott med sällskap och ett bra sätt att få gjort saker som annars hade blivit mentalt bra mycket tuffare.

Totalt har jag i år till dags dato:
Simmat ca 65 km.
Sprungit drygt 1500 km
Cyklat drygt 2700 km

För några dagar sedan gick jag på en brutal massage som i sig var intressant jämfört med tidigare omgångar. Den varierade träningen gjorde att vader och baksida lår inte for så illa av massagen medan framsida lår och sätet som vanligt gjorde fruktansvärt ont. Tidigare har hela kroppen lidit på massagebänken. Kände inför massagen att framsida lår var "trasiga" och foamrollade två gånger i förväg för att förhoppningsvis minska på smärtan under massagen. Jag tror att det gjorde skillnad och känner att jag verkligen måste få till en rutin med den där rollern. Använder den för sällan...

Nu är det mindre än två veckor kvar. En minskning på träningsmängden, en del stretching och takomläggning hemma hos mor och far är planen.

Måste även få tummen ur med att läsa igenom vad det är som gäller inför tävlingen och lägga upp en plan för själva genomförandet samt sätta upp mina tre målsättningar inför loppet.

Kvalitetstid deluxe

Det ska sättas familjerekord.

Toppen Visevnik i de slovenska alperna ligger på 2050 meter. Ryggorna är packade och alla är taggade. Barnen är från första början på gott humör och jag tänker att det bådar gott.

Vår vandring på cirka 6,5 kilometer beräknas ta ungefär fem timmar. Närmare 700 höjdmeter.

Vyerna är fantastiska. Luften likaså. Vi befinner oss här och nu och har alla ett gemensamt mål. Det finns inget annat som stör eller kräver vårt fokus.

Vi går och pratar. Oj, vad vi pratar. Vi berör allt mellan himmel och jord. Andra världskriget, hormoner, fysiologi. Samtalet får ta plats eftersom det inte finns mycket annat att göra. Gå och prata. Ingen disk, ingen tvätt eller andra måsten som gör mig till en sämre lyssnare.

Väl uppe ser vi oss omkring och njuter. Toppen besegrad men det finns fler. Många fler.

Lunchen äter vi några minuter ifrån toppen. Liggandes i gräset. Kravlöst. Tillsammans.

Vi gör mycket tillsammans. Delar aktiviteter och upplevelser men den här vandringen var något alldeles extra.

Familjetid när den är som bäst. Total närvaro i en underbar miljö. Kanske att jag uppskattade det extra mycket eftersom det så ofta är jag själv som upplever naturen när jag är ute och springer. Jag tänker på alla de gånger jag inte klarar av att förklara och beskriva vad jag upplevt. Och det hjälper inte att ha kamera med sig.

Det här var tveklöst familjetid av högsta kvalité.

Mera....

Upp, upp, upp och så neeer

Tidig morgon.

Jag smyger ut ur tältet. Kokar upp vatten till kaffet och gottar in mig i både tröjor och filtar. Här i bergen är det lite kyligt på morgonen.

Dimman ligger lågt och medan jag sakta vaknar till liv både tittar och lyssnar jag på stillheten.

Läser lite i min bok. Tar in den friska härliga luften med djupa andetag.

Så är det dags.

Efter 400 meter börjar backen. De tröga och gnissliga benen undrar med en gång vad det är som händer. Likaså lungorna och hjärtat.

Mitt svar är att idag ska vi uppåt. Förutom riktningen finns inga krav.

På sätt och vis är det väldigt varierande. Först lite asfalt, sen grusväg och stig. Stegen anpassas till underlag och lutning. Ibland korta tassandes på tårna ibland lite längre. Hela foten i. Chaplinsteget. När det blir riktigt brant bränner det rejält i låren.

Fortsätt, fortsätt. Det planar ut snart. Och när det gör det går det så lätt. Får nästan påminna mig själv om att det fortfarande är uppför. Känner mig så löjligt stark.

Efter ett tag lättar dimman. Eller nej. Jag är ju ovanför!

Solen. Den blå himlen. Vidderna. Den friska luften. Magiskt!

Jag inser och förstår skönheten men tar inte in till 100%. Ska ju fortsätta uppåt. Flåset och känslan i benen konkurrerar onekligen med de övriga intrycken.

Uppåt, uppåt. Mera, mera.

Det blir som en drog. Jag känner att jag bara vill fortsätta. Komma längre. Men i det där tältet ligger familjen och jag kan inte vara borta för länge. Borde vända snart. Både vill och vill inte kolla klockan.

Ser efter till slut och tänker att jag borde vända men framför mig fortsätter backen och jag tänker att det rimligtvis borde det gå fortare neråt. Bara liite till.

Tillslut stannar jag. Njuter av vyerna och av att andningen lugnar ner sig. Ser mig omkring och måste naturligtvis vända blicken uppåt.

Besegra backen. Besegra berget. Jag känner ett stort, stort behov av att komma ända upp. Men inte idag.

När jag vänder neråt blir löpningen naturligtvis lättare och nu kan jag ta in intrycken på ett helt annat sätt. Oj så vackert! Naturen är fantastisk och samtidigt kan jag inte låta bli att klappa mig lite på axeln. Jag ser verkligen till att ta del av något jag vet att jag mår så bra av. Puls och natur. Oslagbart.

Jag stegar på neråt och det är egentligen först nu som jag börjar reflektera över backen. Tar den aldrig slut?

Uppåt var jag så fokuserad på att ta mig just uppåt. Det var lite jobbigt. Men nu kan huvudet fokusera på så mycket mer och jag får nästa svårt att förstå att jag har sprungit hela den här sträckan upp.

Doppet i Bled efteråt. Utsikten. Endorfinerna.

Totalt 15 km. Varav hälften uppåt och den andra givetvis neråt. Jag upptäcker att jag någon gång i begynnelsen har ställt in så att min klocka visar höjdmeter också.

Hur högt upp var jag egentligen?

Vad ska jag göra imorgon? Jag tränar inför Kalmar Ironman. Cykeln är hemma. Jag borde simma. Ut till ön och tillbaka? Sjön är ju magiskt vacker...

Men simning är inte löpning och hemma finns inte uppåt på samma sätt.

Valet är enkelt. Uppåt, uppåt gav en enorm mersmak.

Igen.

Mia Törnbloms samlade tankar om självkänsla

"Självkänsla är alltså medvetenhet om den egna personlighetens värde. Självförtroende är en stark tilltro till den egna förmågan att prestera."

För att må bra behöver vi stärka vår självkänsla. Mia Törnblom går i den här boken grundligt igenom hur vi bör agera i de mängder med situationer som vi utsätts för i vår vardag. Vi har ett aktivt val i allt vi gör. Vi har förmågan att styra våra liv och beteenden till det bästa om vi bara har förståelsen för varför vi själva och andra agerar som vi gör. Grunden för att lyckas är hur det egna självpratet låter tillsammans med förväntningar och en mängd andra saker.

Mia menar att självförtroende absolut inte är fel men att det är självkänslan som är fundamentet i att må bra. Den ger en grund och trygghet oberoende av vad andra tycker och tänker om en.

Boken innehåller förutom Mias funderingar även "frågor och svar" mellan henne och människor hon har hjälpt.

Jag tyckte att boken var både intressant och bra. Avsnitten med "frågor och svar" kändes överflödiga och var sådant jag efter ett tag valde att hoppa över. Dessa exemplen var absolut inte fel men förstärkte mest det Mia redan hade gått igenom och gav inte mig så mycket mer.

Boken fick verkligen kugghjulen att rotera en hel del. Hur är min självkänsla och mitt självförtroende och hur har det ändrats över tid?

Hur ser det ut men människor i min närhet?

Jag känner verkligen att förståelsen för både mig själv och andra har ökat efter att ha läst den här boken. Ett välkommet inslag i min målsättning att utvecklas ytterligare.

Älska din löpning

Det finns ingen bättre motionsform än löpning. Ingen rörelseform som är så bra för både kropp och själ. Ändå finns det så många som inte förstår sig på det. Löpningen är jobbig och ångestframkallande. Skador och bristande motivation sätter stopp.

Jag tror att anledningen till att många känner så är för att de helt enkelt gör fel. Jag älskar verkligen min löpning. Naturligtvis är varje enskilt pass inte en eufori men tänk om fler kunde känna som jag? Så mycket bättre de skulle må då.

Här kommer därför några tankar och tips om hur jag tycker att du ska göra och tänka för att älska din löpning:

Börja springa
Om du inte har varit speciellt aktiv tidigare måste du börja med att ta bort tanken på att du omedelbart ska börja springa. Gå, jogga och spring om vartannat. Ta det lugnt och ha inte så bråttom. Tids nog kommer du kunna springa hela passet och det i många, många år framöver.

Spring rätt tid på dygnet
Du har varit på jobbet hela dagen. Kommit hem och lagat mat och tillslut satt dig i soffan. Hjärnan slappnar av och då......, ska du ut och springa? Hur länge orkar du hålla på så? Spring på morgonen. Spring på lunchen. Spring innan din mentala energi närmar sig sitt slut. Förutom att det blir lättare att ge sig ut plockar du även med dig all den härliga energin som löpningen ger dig till resten av dagen.

Fart och tider
Vad är målet med din löpning? Ska du kvalificera dig till SM eller kanske OS? För vems skull springer du? Om du pressar dig vid varje löptillfälle kommer du onekligen att förknippa din löpning med något jobbigt och då är utsikterna inte så goda att lyckas i ett längre perspektiv. Dels blir det för mentalt jobbigt och dels kostar farten. Den sliter oerhört mycket även på kroppen och risken för skador är stor. Det är härligt att springa med fart. Gör så när det känns rätt och riktigt men var försiktig. Spring så att du kan springa i morgon också!
Jag föredrar fartlek framför intervaller eftersom intervaller har någon märklig storebrorsroll över sig. Jag tycker inte om att vara slav under klockan. Med fartlek kan jag vara lika stygg mot mig själv men den utgår ifrån mig själv. Jag bestämmer och jag känner vad som är rätt och riktigt. Jag är övertygad om att skaderisken är större när man böjer sig inför klockans vilja. Förmågan att lyssna på kroppen riskerar att försvinna. Spring i skogen där känslan och terrängen bestämmer farten och inte klockan. Många frågar mig vilken fart jag kommer att hålla i skogen när jag håller i ett pass med Solvikingarna och svaret är enkelt. Jag vet inte. Det går helt enkelt inte att på förhand bestämma en tid när man ska springa i skogen.

Variation
Spring korta sträckor. Spring långa sträckor. Spring någon annan stans. Ta tillvara på miljöombyte. Upptäck nya platser. Spring inte alltid hem. Spring på olika underlag. Spring på olika sätt (orientering tex). Spring med pannlampa i mörkret. Spring på snö och frusna sjöar. Spring från A till B när möjlighet ges så att det inte alltid blir rundor. Spring BARFOTA! Byt håll. Ta sällskap. Byt sällskap. Spring själv. Spring med barnen cyklandes bredvid. Spring....... Ja, variera i all oändlighet.

Ut i naturen
För mig är löpningen så oerhört mycket mer än en fysisk aktivitet. Många menar att löpningen i sig inte är så trevlig utan att det är känslan av välbefinnande efteråt som är belöningen. Belöning i all ära men.....

Ge dig ut i skogen så befinner du dig direkt i en avstressande och harmonisk miljö. Bäcken porlar och fåglarna kvittrar. De olika färgerna och lukterna. Sjön som skymtar genom träden. Rådjuret som plötsligt studsar bort. Jag mår otroligt bra av naturens skönhet. Den tar jag del av med hela mitt inre. Den ger mig förutom sin skönhet även tid till analys, reflektion och kreativitet. Planering och utvärdering. Den ger mig tid och möjlighet till samtalet med mig själv som jag inte får någon annan stans. Dessutom tilltalas upptäckargenen inom oss av att välja nya stigar. Vart tar den vägen? Var är jag nu? Eller när en ny vacker plats i skogen plötsligt träder fram.

Tuggar du asfalt så får du det fysiska men absolut inte den mentala biten på samma sätt som i naturen. När jag springer i skogen är det i mångt och mycket tvärtom. Jag ger mig ut för mitt mentala välbefinnandes skull och det råkar vara i form av löpning.

Naturen är tveklöst vårt rätta element och där är vi i regel alldeles för sällan. Jag är övertygad om att bristen på natur är en stor orsak till den ökade mentala ohälsan idag. Så ut i naturen så ofta som möjligt.

OBS! I naturen springer vi aldrig med lurar i öronen.

Spring långt
När löpningen väl är ett självklart inslag i ditt liv vill jag uppmana dig att springa riktigt långt. Den längre tiden för dig själv är enormt givande. Rörelsen och så småningom tröttheten leder till ett inre djup jag inte fått någon annan stans. Du lär känna dig själv på riktigt och så är det som om naturen får tid till att verkligen leta sig in i själen på dig. Jag upplever en känsla av fysisk och mental styrka som jag tar med mig och kan plocka fram när helst det behövs.

Jag är övertygad om att löpning i skogen/naturen tveklöst är en grundpelare för välmående.

Så ut och älska din löpning.