PIF 09

Du lurade mig "Falken".

Där stod jag och njöt av föräldraskapet. Stå bredvid och titta på. Småttingarna rundar konor, dribblar och lär sig passa och ta emot bollen. De springer i flock som flugor kring skit. 3-manna blir 5-manna och jag studerar ikonen Joop le Compte med stor nyfikenhet. Hur lägger han upp träningen och varför? Vad finns det för syfte? Han om någon kan ju. Det har han med besked visat genom åren. Fotbollstoken i mig tänker och planerar. När de blir stora nog tar jag över. Då jäklar ska jag lära dem allt jag kan som Baloo säger. 

Men inte ännu. Nej, nej. Så här små barn är jag inte skapt för att träna. Tårar och uppknutna skosnören samtidigt som de inte är mogna för att ta emot allt taktiskt jag vill lära dem.

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag minns så väl hur Falken (Tomas Fallqvist) efter en inomhusträning i Jonsered ropade på mig. Joop hade gått eller var kanske inte med just den träningen.

"Hörru Daniel, Jag vet ju inte riktigt hur länge Joop orkar med det här. Kan jag räkna med att du ställer upp och hjälper till om det skulle behövas?

Jag svarar givetvis att jag självklart gör det samtidigt som jag tänker att det blir först om några år. Gott! Min plan ser ut att gå i lås. 

Träningen efteråt ropar Falken på mig igen. Den här gången med Joop vid sin sida. Intet ont anande går jag fram.

"Jo, Daniel. Du lovade ju senast att du kunde tänka dig att hjälpa till. Vad snällt snällt av dig, det är verkligen önskvärt."

Jag minns självklart inte ifall han uttryckte sig på exakt det här sättet men andemeningen var ändå densamma. Vad skulle jag säga? Min första tanke var. Jo, jo men det var ju om gubben skulle gå och dö. Givetvis kunde jag inte annat än tacka ja och plötsligt var jag insyltat i fotbollen flera år tidigare än vad jag hade tänkt mig. 

Under min tid som tränare för dessa grabbar har jag hela tiden haft en långsiktig plan. Jag har velat göra dem till bra fotbollsspelare och ett bra fotbollslag. Inte idag och inte imorgon utan flera år längre fram i tiden. Vi hade både kunnat träna och spela på ett annat sätt för att nå kortsiktiga resultat men det har inte varit prio ett. Samtidigt har det varit en svår avvägning eftersom det helt och hållet inte går att ignorera nuet. Det är trots allt inte roligt att förlora jämt och ständigt även om förbundet tror att det hjälper att man inte får tävla (idioti). 

Ett sådant långsiktigt exempel är att jag inte alls har fokuserat på huvudspel. Jag har velat lära dem att spela ett bra passningspel på marken och därför har till och med höga hörnor i 5-manna och senare 7-manna varit förbjudet. Vi ska lära oss att spela fotboll även om motståndarna sätter hög press. Att bara skicka iväg bollen på vinst och förlust är inte ok och då inte heller någon större vits med höga chanshörnor. När 9-mannaspelet började började vi således med huvudspel och det var verkligen inte en dag för sent. Jösses så usla grabbarna var på att nicka. Mitt fel.

Samtidigt kunde vi många gånger visa upp ett bländande passningsspel som gjorde mig väldigt stolt. Frustrationerna har varit många och framförallt tycker jag att det har varit svårt att både förstå och acceptera den enorma skillnaden i högsta- och lägstanivån som grabbarna har visat upp. En annan frustration har varit att tiden inte räckt till. För få träningar helt enkelt för att lära dem "allt". Att prioritera har inte varit det lättaste och jag har hela tiden försökt tänka på vad som är viktigast. Har de inte kondition och styrka när de är 16 år gör det inte så mycket eftersom det går relativt fort att träna upp. Samtidigt är det bra om de orkar springa. Teknik och spelförståelse däremot. Ja, har du inte det vid 16 kommer du troligtvis aldrig att få det. 

Det har också varit svårt med den enorma skillnaden mellan de bästa i laget och de sämsta. Dela upp ibland, ibland inte. Alla måste få spela, framförallt vid yngre ålder och hur det sedan har blivit en förändring i det till att några spelar mer och andra mindre när de blivit äldre. Inte heller det lätt. Det är inte ok mot laget eller individen att huvudlöst riskera resultatet när de blivit äldre. Samtidigt har det varit viktigt att alla ska ha fått speltid. Att ta ut en 14 åring till match och inte låta honom spela alls tycker jag inte är ok om man spelar i en kvartersklubb.

Jag har ibland blivit onödigt arg och irriterad, gjort fel och ångrat mig. Men jag har också haft en enorm glädje i att få vara ledare i projektet PIF 09. Som förr i tiden när jag spelade Championship manager. Att ta hand om ett lag och utveckla det, fast på riktigt. Att se dessa pojkar utvecklas både som spelare och människor har varit en ynnest. Det är också därför jag genom åren har kört extraträningar på exempelvis påsklov och sommarlov. Dubbla pass, äta tillsammans, trivselaktiviteter mm. Ha skoj tillsammans och utvecklas tillsammans är så viktigt och eftersom jag har så många fina minnen av det från min egna tid i ÖIS hoppas jag att jag kunnat ge något liknande till de här pojkarna. 

2022 har vi två lag i seriespel. Ett i lätt serie och ett i svår. Vår ojämnhet finns där men i våra bästa stunder visar vi att vi kan hävda oss mot de bästa lagen i Göteborg vilket är extremt roligt både för mig och pojkarna. I slutet av sommaren är vi med i Oddebollen, vår första övernattningscup och något jag definitivt hade delade känslor inför. Jag utgick ifrån att det skulle bli väldigt roligt men också väldigt jobbigt att ha laget omkring mig dygnet runt och sovandes i ett klassrum. Cupen blev en succé. Pojkarna skötte sig exemplariskt, vi spelade bra fotboll och gick förhållandevis långt i cupen. Efteråt kände jag att jag utan tvekan hade kunnat åka på en till övernattningscup helgen därpå. 

Den sommaren förlorade vi tyvärr Olle till Danmark (jävla föräldrar...;) En av våra bästa spelare men framförallt en otroligt härlig person. Höstsäsongen blev även den riktigt bra och allt såg lovande ut. Vi tappade tyvärr ytterligare en spelare under hösten (som tur vara bara över vintern men det visste jag inte då) men var laddade inför Torslanda cup, futsal. En cup som vi går och vinner mycket tack vare att några av de spelare som inte var bland de bästa presterade oerhört bra. Fantastiskt roligt och fantastiskt spännande inför nästa säsong. 

Då kommer en kraftig käftsmäll. Av olika skäl väljer ytterligare fyra av våra bästa spelare att sluta. Pang. Totalt har vi på kort tid tappat sex av våra bästa spelare. Sex bra spelare men också sex härliga grabbar där förlusten av framförallt en av dem gjorde extra ont. Efter samtalet med hans pappa då jag fick beskedet om att han skulle sluta kom det faktiskt tårar. 

Förutom förlusten av kvalité insåg jag att vi får svårt att få ihop lag till nästa år. Och hur sjutton gör vi med Gothia cup som vi är anmälda till? Jag pratar med både sportchefen Kim och tränarna för P10. Här behövs hjälp. 

I januari/februari är det dags att anmäla vilken serie man vill vara med i till förbundet. Svår serie är uteslutet. Lätt? Medel? Jag är inne på att välja den lätta serien men blir övertalad att ta medel i stället. Risk att de bästa flyttar till annan klubb om vi är med i den lätta. Träningsmatcherna på våren är så fruktansvärt dåliga att jag ångrar mig i frågan om serieval. Det här kommer att gå åt helvete.

Men någonting händer med laget när serien väl börjar. Vi höjer oss betydligt. Visserligen fortsätter vi med rejäla skillnader i prestation mellan matcherna men totalt är det faktiskt bra och framförallt bra mycket bättre än under träningsmatcherna och vi ligger oväntat bra till i serien infrö sommaruppehållet. 

Gothia cup blir ett kapitel för sig med både högt och lågt. Vi tränare tvingades ta flera disciplinära beslut som sänkte helheten men i det stora hela blev veckorna riktigt bra (en träningsvecka + cupveckan) där mycket av fokus låg på att ha kul tillsammans med olika aktiviteter förutom själva fotbollen. När vi går på sommarlov var jag glatt överraskad över hur bra våren och Gothia hade varit och såg fram emot höstsäsongen. 

Truppen var fortfarande tunn och sårbar men med en go känsla i bagaget skulle väl även hösten bli bra.  Det blev den också och det var extra kul att jag lyckades få vår bästa match för säsongen på video och att vi kunde titta på den och analysera den tillsammans. Under hösten hade vi också fått tillskott av sex spelare vilket var bra utifrån ett numerärt perspektiv. Tyvärr hade i princip ingen av dem spelat i klubb tidigare och kvalitén var därefter. Egentligen går det inte att ta emot så många nybörjare då de påverkar gruppen alldeles för negativt kvalitetsmässigt men vi hade inget val. Min tanke var att truppen är så tunn att vi inte har råd att säga nej samtidigt som min förhoppning var att mycket skulle kunna hända utvecklingsmässigt med de nya till seriestarten våren 2024. 

I barn- och ungdomsidrott blir det per automatik en hel del rörelse. En del börjar och en del slutar. Några är med länge andra kortare. Det är helt enkelt så det är. Två reflektioner kring detta:

1. Jösses! Vilket lag vi hade haft om vi fått behålla de bästa.

2. All tid jag lagt på fotbollsplanen men också all administrativ tid jag lagt blir totalt väldigt mycket tid. All energi och tankeverksamhet med att få alla att känna sig delaktiga. Att inte tappa vare sig de bästa eller de sämsta. Att skjutsa men även att vrida och vända på saker för att få med alla spelare till cuper, matcher och träningar. Hur löser vi de där som kanske inte har ekonomi för att kunna vara med på cuper? Hur gör jag med de som inte tar sitt ansvar när vi ska sälja saker för att få in pengar till laget mm? En del föräldrar och barn har givetvis varit duktiga på att ställa upp och visa uppskattning men förvånansvärt många har varit raka motsatsen. Slutar i laget utan ett ord till mig. Lämnar laget trots att jag gjort stora ansträngningar för att just de ska kunna vara med även fast de inte gjort rätt för sig vid exempelvis försäljningar. Jag vet inte hur mycket ansvar som är rimligt att lägga på pojkarna när det garanterat till viss del beror på bristande intresse och engagemang från föräldrar. Men. Det gör ont ändå. Till och med på den nivån att jag i efterhand både har känt mig sviken och utnyttjad.

Jag har varit tränare för det här laget för att jag har velat det och det har gett mig jättemycket. Responsen och glädjen från pojkarna har varit lön nog men samtidigt kommer jag inte ifrån att det finns ett rättesnöre, en etisk och moralisk mall för hur jag tycker att man agerar och det har onekligen gjort mig både ledsen och besviken när pojkar/&föräldrar inte har skött detta på i mitt tycke rätt sätt.

Det är vemodigt att tvingas lägga ner och när jag ser tillbaka på dessa sju år kan jag inte annat än att le åt alla upp- och nergångar. Som livet självt. Jag är väldigt nöjd med tiden som varit men känner också att det ska bli lite skönt att slippa ansvaret och få mer tid till annat.

Roligt att växla upp igen

20 juni opererade jag min axel. Det innebar att det var väldigt sparsamt med löpning i juni och av självklara skäl obefintligt i juli. Första halvan av augusti började jag i smyg komma igång med löpningen igen även fast det inte var helt ok.

Jag hoppas min fysio inte läser det här

När augusti var till ända kände jag att jag utifrån ett rörelseperspektiv i princip kunde springa precis så mycket som jag själv ville. Även om där fortfarande fanns en viss försiktighet och rädsla kring att inte få ramla. Jag valde ändå att ligga lågt med löpningen. Andra halvan av augusti och fram till drygt mitten på oktober låg jag på cirka 5 mil i veckan. Det var bekvämt att cykla till och från jobbet och väldigt tidsbesparande samtidigt som jag planerade att växla upp senare under hösten när eventuell halka och kyla skulle ställa sig i vägen för cykeln. Dessutom fick jag i och med tidsbesparingen möjlighet att lägga extra fokus på benstyrka i gymmet på jobbet vilket kändes viktigt.

Måndag 23 oktober ställde jag cykeln och började springa till och från jobbet istället. Efter att ha sprungit sju dagar i rad började jag fundera på hur långt det hade blivit och blev överraskad över att jag hade kommit upp i 10 mil. Överraskningen övergick i förundran. Jag minns fortfarande den där veckan på Cap Verde när jag för första gången sprang 10 mil på en vecka. Skulle jag orka? Skulle jag skada mig?

Nu hade det blivit 10 mil av bara farten en helt vanlig arbetsvecka och med ett mycket blygsamt löpande i bagaget. Kul men också intressant vad kroppen och huvudet klarar av. Att gränser så tydligt kan förflyttas med ackumulerad träning. 

Jag sprang vidare och funderade inte på så mycket annat än nästa års stora löpäventyr som jag har klurat på ett tag. Det kommer verkligen att krävas bra förberedelser för att klara av men jag känner också en stor ödmjukhet inför att ta det där slutgiltiga beslutet. 2024 blir sista året med EB-loppet och jag vill verkligen slå på stortrumman med en löpning som sticker ut mer än de tidigare. Men det räcker inte med att vilja. Jag måste också klara av att träna mig inför uppgiften och då gäller det att springa. Och springa. Därför kommer jag inte ta något definitivt beslut angående nästa löpäventyr förrän tidigast i februari. 

Efter ett tag insåg jag att det hade blivit en hel del löpning utan någon vilodag. Närmare bestämt 18 dagar. Vädret såg snällt ut så jag dammade av cykeln en dag för att sedan återgå åt löpandet. Nu var jag återigen där att det hade blivit väl mycket löpning utan vilodagar och det berodde helt enkelt på att jag inte riktigt hittade någon vettig dag att löpvila på.

Mina arbetsdagar måndag till onsdag samt fredag är givna att springa på, likaså torsdagar där jag håller i trailen med Solvikingarna. Helgerna är klockrena att springa på och sen är veckodagarna slut....

De senaste fem veckorna har jag i snitt legat på 87 km per vecka vilket är mer än hur det har känts. Det måste bero på att det är många löpningar i veckan men att ingen av de mär speciellt lång. Skonsammare då både för kropp och huvud...

Löpningen är den träningsform jag tycker bäst om och därför känns det väldigt stimulerande att kunna växla upp på det här sättet. Nu hoppas jag att jag kommer att kunna vara smart så att jag framförallt inför mig själv kan ta det där definitiva beslutet att göra ett nytt härligt löparäventyr i juni 2024.

Vilka känslor bör förstärkas?

Barnet trillar och blicken mot föräldern är given. 

Reaktion 1. Föräldern rusar fram och lyckas i språnget ta fram hela arsenalen av ömhet, omsorg och första förband. Varken blod eller ens skrapsår men här gäller det att visa att man minsann bryr sig. Stackars, stackars lilla du.

Reaktion 2. Föräldern har sett men skyndar sig att titta bort eftersom det tydligt framkom att det inte var någon fara för vare sig liv eller lem. Högst troligt att barnet då reser sig upp och går vidare i livet.

Reaktion 3. Föräldern ser och går lugnt fram. "Oj då. Upp med dig". Eventuellt kommer "låtsaskylsprejen" fram för att avdramatisera och skoja till det lite för att byta fokus. Kan ju ha gjort ont men det går över.

Vår miljö runt omkring påverkar oss oerhört mycket. Våra föräldrar, vår familj och andra under vår uppväxt. Givetvis skolgången men också de rådande idealen i samhället. Vad är normen här och nu? Hur "ska" man känna och tycka? Hur "ska" man reagera?

Det tre olika reaktionerna ovan går att översätta till det mesta i samhället. Negativa saker händer oss hela tiden. Hur vi agerar på dem är helt säkert ett resultat av både vår uppväxt och vad vi ´har för miljö runt omkring oss här och nu. 

Idag har vi ett i mitt tycke fullständigt obegripligt fokus på att förstärka alla negativa och jobbiga känslor. Vi inte bara förstärker dem, det är som att vi med ljus och lykta letar efter dem för att det är rätt att bearbeta precis allting oavsett hur litet det är. 

Och den mentala ohälsan bara ökar.... Jag har tex aldrig någonsin varit i närheten av att möta så många ungdomar med så många olika mentala bekymmer som de senaste åren. Ett fåtal bekymmer är kraftiga men många är också bagatellartade men förstoras av miljön runtomkring.

Sök och du ska finna. Det du fokuserar på blir onekligen större och jag är övertygad om att vi måste göra precis detta. Fast åt andra hållet. 

Jag brukar skoja ibland om att det ser ut som att vi har nått evolutionens puckel men faktum är att vi verkar bara blir skörare och skörare och det är nästan som om det är det nya svarta. 

Återigen. Det här är fullständigt obegripligt. Kanske framförallt eftersom vi idag vet så mycket om hur vi bör göra för att må mentalt bra. 

Vad är det för fel med att ha målbilden stark istället för svag? Hur ont gör det egentligen? Mycket eller lite? Bryta ihop och komma igen eller bara bit ihop och kör på med en gång? 

Oavsett: Kom vidare och se för sjutton till att förstärka det positiva istället. 

Stark 50 + av Monika Björn

Jag har läst mängder av hälsoböcker och kommer fortsätta att göra så eftersom jag är genuint intresserad. Kan jag lära mig något nytt? Vad tas upp och hur? Hur uppdaterade är författarna? Finns det tokigheter eller saker jag helt enkelt inte håller med om? I många fall blir det repetition vilket alltid är bra.

Den här boken skiljer sig dock en del från andra böcker jag läst eftersom den så tydligt inte riktar sig till mig. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag förmodligen inte hade fått upp ögonen för den själv men då den låg hemma blev jag nyfiken. 

Överlag tycker jag att boken är bra. Det jag framförallt tycker om är Björns fokus på att be läsaren att "känna in" och analysera sig själv. Att appar och tekniska verktyg absolut kan vara bra men att grunden är det där samtalet med sig själv. Vilken mat fungerar för mig eller varför är jag ledsen/glad just nu? Det här är en oerhört viktig del i det egna hälsoarbetet, kanske det absolut viktigaste verktyget som alldeles för få använder sig av. 

Hormoner är alltid intressant och hur vi kan påverka dem och hur de påverkar oss. En fundering jag fick under läsandet som inte besvarades var att det hade varit intressant med en historisk genomgång. Jag inser att det knappast finns så mycket källmaterial till det men hur var klimakteriet förr? Var det möjligtvis ett mindre bekymmer än nu? Att vår moderna livsstil har förvärrat den likt den bevisligen har förvärrat menstruationsbesvär och PMS?

Vår livsstil påverkar. Mycket, mycket mer än vad de flesta vill inse och varför inte också i det här avseendet? För jag kan inte se någon evolutionär logik i att exempelvis både mens med allt vad det innebär och klimakteriet ska vara "värre än nödvändigt". 

Två saker jag tycker sämre om med boken:

1. Björn förespråkar rörelse och träning men på en tydlig "mellanmjölksnivå". Jag misstänker att det är lite taktiskt med tanke på vilka hon vänder sig till, vilket kanske inte är fel men visst hade hon kunnat ha med nästa nivå också?

2. Rekommendationerna om maten följer lite samma spår som träningen. Lite som att hon inte vill stöta sig med någon och få med så många på tåget som möjligt. Hennes inlägg om kosttillskott visar på en viss okunskap. Det finns tveklöst poänger med att ta tillskott men det är oerhört viktigt när man tar tillskotten och tillsammans med vad och detta nämner hon inte. Dessutom är råden förlegade när vi nu vet så mycket mer om växtoljor, mättat fett och proteiner än för 10 år sedan. 

- Stort intag av växtoljor leder till inflammation!

- Mättat fett är bevisligen inte farligt - tvärtom!

- Det är en jäkla skillnad i kroppens förmåga att ta upp protein beroende på om de kommer från animalier eller inte. Animaliskt protein utklassar de växtbaserade!

En riktig löpare

- Springer.

- Pruttar ljudligt löpandes i grupp.

- Har hål i strumporna.

- Springer naturligtvis utan lurar och skäms å andras vägnar när de har Musse Pigg på huvudet.

- Har minimalt med kläder på sig. Plusgrader betyder shorts.

- Klarar av att bli omsprungen men tycker inte riktigt om det. Eller kanske inte....

- Är alltid mån om att se pigg och fräsch ut i löpningen om någon ser. Eventuellt ökar vi farten lite också.

- Tar vaselin både ut- och invändigt för bästa effekt.

- Har händerna fria. Det enda vi eventuellt håller tillfälligt i när vi springer är våra handskar. 

- Gör tåhävningar alternativt andra löprelaterade övningar när vi står i kö eller tvingas vara med på ännu ett meningslöst möte. Givetvis står vi vid fönstret och tittar längtande ut.

- Blir efter en löpning sugna på ytterligare en lite senare på dagen men är tacksamma morgonen efter för att vi lät bli.

- De första stegen varje morgon identifierar vi oss som 100+ år.

- Skyddar sina hälsenor med sitt liv från alla klumpedunsar runt omkring.

- Är oerhört inkännande gällande eventuella tarmtömningsbehov.

- Tejpar bröstvårtorna med minimalt med tejp. Den ska hålla länge och vi vill ju inte bära på mer än nödvändigt. <och naturligtvis tejpar vi bara vid 20+ km.

- Har 10+ löparskor

- Mäter rundan med en löparklocka alternativt inte alls.

- Stretchar under pistolhot.

- Väljer löpar-t-shirt beroende på sammanhang. Läge att skryta eller en mer ödmjuk approach?

- Njuter av att ta på sig löparkläderna med ingrott svett - det luktar faktiskt gott - och tycker det är jobbigt att behöva ta på sig nytvättade inför löpning i grupp. Ibland glöms de nytvättade kläderna.

- Slänger skor först när de verkligen, verkligen inte längre går att springa i. 

- Eller slänger. Egentligen offrar vi dem till löpargudarna under högtidliga former samtidigt som en tår rinner ner längs med kinden när vi tvingas ta till farväl av ett par riktigt goda vänner.

- Fasar för försäljaren i skoaffären som inte kan ett skit om löpning och inte kan hålla tyst. 

- Går ogärna till gymmet. Väl där undrar vi vad sjutton de andra sysslar med. Jäkla alibiträning. Inte mycket till puls där inte. Varför har de vattenflaska? Och muskelknutten tittar vi lite föraktfullt på och tänker "där blir ingen mil under timman inte" eller "där blir nog ingen mil alls" Ha!

- Tittar storögt på människor som frivilligt springer på löpband. Ringer sjukvården när de springer där inne när det är strålande solsken ute. 

- Spanar alltid in andra löpare. Någon jag känner? Sen kommer domen. Löpteknik? Hållning? Kläder och skor? mm.

- Springer på julafton, nyårsafton och alla andra dagar när pöbeln latar sig.

- Fnyser åt nybörjare som går på allehanda nymodigheter framförallt de nymodigheter som börjar med ordet "kompression" osv.

- "Kan jag springa dit" finns alltid i bakhuvudet när man ska någonstans med familjen, jobbet osv.

- Har alltid löparskor och kläder i handbagaget.

- Är bästa vän med alla fotvårdsprodukter som finns på marknaden.

- Letar alltid tillfällen för att ha benen i högläge.

- Är skadad minst en gång om året.

- Åter till strumporna. Genom att byta fot på strumpan med hål vid stortån alternativt att vränga strumpan är den fullt funktionsduglig i ytterligare några mil. L och R på strumporna betyder Löp och Run. Det är därför det heter löparstrumpor. Slutligen kommer den riktige löparen aldrig förstå varför det finns vita löparstrumpor. 

Detta facit är odiskutabelt eftersom det är just ett facit. Det finns all anledning att fylla på med fler punkter men dessa får räcka tillsvidare.

Ta makten över din hälsa på 12 veckor av Johannes Cullberg

Titeln lockade mig inte alls men när jag såg att det var Johannes Cullberg som hade skrivit boken blev jag intresserad. Jag fick upp ögonen för honom för snart tio år sedan i och med hans matvaruaffär paradiset vars mål var att bara sälja bra produkter. Jag har även lyssnat en del på honom i hans podd och mitt intryck av honom är att det är en förnuftig man med goda mål och ambitioner.

Inledningen av boken handlar om hans egna hälsoresa, eller kanske ohälsoresa och hur han tids nog fokuserade och läste på mer och mer om det mesta som har med hälsa att göra.  Alltid intressant med andras berättelser. Idag är Johannes bland annat hälsocoach och det är utifrån dessa erfarenheter som boken utgår ifrån. Det han tar upp är följande:

- Människodjuret. Vad vi är skapta för och hur vi inte är gjorda för den digitala värld vi lever i idag. 

- Motivation och mål. 

- Kost och träning.

- Fasta och sömn.

- Olika tips och redskap för att lyckas med att nå sina mål.

Jag tycker att boken på ett övergripande plan är bra. Det är dessutom alltid lite extra intressant när en författare inte helt och hållet förespråkar exakt samma saker som en själv. I det här fallet tänker vi lite olika vad gäller kosten. Mycket av det han skriver om kost är bra men han är ingen lågkolhydratsförespråkare och delvis därför tycker jag att det finns en del luckor i resonemangen han har. Jag är nyfiken på hur taktisk han har varit när han skrivit boken. Den riktar sig verkligen till alla ur ett kostperspektiv och provocerar varken den ena eller den andra. Men det gör också att jag tycker att han missar (medvetet eller ej) en hel del viktiga bitar.

De två tydligaste är avsaknaden av information om att det är skillnad på proteiner och proteiner och hur bra kroppen är på att ta upp dem beroende på om de kommer från djurriket eller inte. Det andra är vurmandet för grönsaker som visserligen inte är fel men i en så här ny bok (2023) hade jag förväntat mig en eller annan kommentar om att alla grönsaker har "gifter" eller försvarsmekanismer som är till för att de inte ska bli uppätna och som i sin tur kan leda till att vi inte mår bra av att överkonsumera dem. 

Sen håller jag verkligen inte med honom om vad som gör en människa mätt. Jag vet inte hur individuellt det där är men även om han hänvisar till forskning så stämmer det i alla fall inte på mig att proteiner, vatten och grönsaker mättar bra. 

Som helhet tycker jag boken är bra även om jag inte är speciellt förtjust i upplägg där man ska följa ett visst veckoschema och där det ges utrymme i en bok att svara på frågor och reflektera. Men det är hur jag är och andra tycker säkert annorlunda.

Hursomhelst är boken i stort en bra bok för "nybörjaren" inom hälsospektrat eftersom den på ett bra sätt tar upp de mest grundläggande sakerna på ett pedagogiskt och tydligt sätt. Men också bra för oss som behöver en påminnelse och en extra funderare på om det är något av allt man tror sig veta som kan behöva revideras. 

Fascinationen över förflyttandet av gränser

Jag fascineras av mål och gränssättningar. Hur de styr och påverkar oss. Hur de ändras om vi bara vågar utmana dem. 

2015 på Kap Verde sprang jag totalt 100 km på en vecka för första gången i mitt liv. Jag minns hur stort det var att klara det, hur orolig jag var huruvida jag skulle kunna klara det. Att orka, att inte bli skadad. 

Efter operationen i juni har jag totalt sett inte sprungit speciellt mycket. Till en början fick jag inte och när det väl var ok att börja hade jag inte bråttom. Sakta har jag stegrat men hållit mig på en tämligen blygsam nivå i antal kilometer för att vara mig. Cyklingen till jobbet är så tidsbesparande och jag har velat passa på så länge som vädret tillåtit. Hela tiden med siktet inställt på att jag snart ska ställa undan cykeln till förmån för apostlahästarna. De senaste två månaderna har jag legat på omkring 50 km i veckan.

Förra veckan bestämde jag mig för att börja springa mer utan något speciellt kilometermål. En relativt vanlig jobbvecka där olika tillfälligheter gjorde att det blev löpning sju dagar på raken. Tidigare en normalitet men verkligen inte det senaste halvåret. Löpningarna har känts bra även om musklerna har känts ömmare än vad som varit normalt det senaste. På den sjunde dagen började jag fundera på hur långt det hade blivit och tittade nyfiket in på Runkeeper och noterade att där stod lite drygt 100 km.

Sen den där veckan i Kap Verde har jag gjort 100 kilometersveckor många gånger. Det som kändes speciellt den här gången var att det högst omedvetet blev av utav bara farten. Utan vare sig mental eller fysisk ansträngning i den mening att jag skulle ha pressat mig. Och dessutom med ett halvår med löpning som varit blygsam i antal löpta kilometer i veckan.

Återigen. Gränser och förflyttandet av dem är väldigt intressant och fascinerande. Vad som en gång kändes svårt och tufft kan senare blir "vardagsmat". Häftigt.