Isaberg

Vilket fantastiskt ställe för den aktiva semestern:

- Mountainbikeleder och löpspår med möjlighet till en hel del höjdmeter.

- Kajak, kanot och SUP. 

- Givetvis då även möjlighet till bad. 

- Äventyrsbana.

- Hinderbana.

- Rodel.

- Bollplan och lekplats med studsmatta.

Förra året var det fullbokat men i år var vi tidigt ute och det ångrar jag verkligen inte. Blir nästan lite irriterad över att jag inte har varit här tidigare. Här finns verkligen fullgott med härliga aktiviteter till hela familjen. Och för egen del har jag länge velat åka norrut, till exempel till Sälen, över en långhelg tillsammans med vänner för ett "löparläger" för att få ny miljö och höjdmeter men där avståndet och timmarna i bil har avskräckt. Isaberg ligger bara en och en halv timma hemifrån och är mer än ett fullgott alternativ. Mycket troligt att jag återvänder. 

Solskydd

Vi är utomhusdjur. 

Under hela vår historia och evolution har vi i princip hela tiden befunnit oss utomhus. Beroende på hur man räknar är det många hundratusen eller rent av miljontals år. Beroende på var på klotet vi har levt har vi och vårt pigment utvecklats olika. Det här är knappast några nyheter men ändå värt att påminna

om eftersom vi idag lever så oerhört annorlunda med onormalt mycket inomhustid. 

Vi blir bra på det vi tränar på samtidigt som vi är väldigt anpassningsbara. Detta på gott och ont eftersom det går år två håll. Det är bara att titta på vår fysiska nivå från soffpotatisen till elitidrottaren. 

Jag tänker att vårt förhållande till solen är som allt annat. Solen är lika farlig för oss som fysisk aktivitet. Sol är en självklarhet för oss utomhusdjur och något vi naturligt är gjorda att klara av. Men om steget blir för stort och kroppen chockas kommer det givetvis ringa en och annan varningsklocka på samma sätt som soffpotatisens kropp inte är gjord för plötslig och för tung fysisk belastning. 

Vi blir alltid långsamt starkare och riskerar alltid att åka illa ut om stegen för snabbt blir för stora. Man bränner sig eller blir skadad. Kroppen är suverän på att prata med oss och tala om vad som är lämpligt och inte. 

Att bränna sig, att vilja ha luft när vi är under vatten eller att kippa efter andan när pulsen rusar är tydliga signaler på att vi närmar oss en gräns för vad vi klarar av just nu. En gräns som vi alltid genom träning kan förändra. 

Jag är övertygad om att solen i grunden inte är farlig för oss. Givetvis ska vi inte bränna oss. Ibland behöver den skyddas och det gör vi på samma sätt som människan alltid har gjort. Genom skugga och kläder. 

Solskyddsfaktor är inget alternativ av många anledningar. Huden suger åt sig allt vi kletar på den och genom att titta på innehållsförteckningen som inte går att förstå tycker jag att det är lätt att avstå från den kemiska cocktailen. Dessutom kan jag för mitt liv inte förstå varför man skulle vilja ta bort kroppens inbyggda försvarssignal. I vilket annat fall gör vi det? För egen del har jag inte använt solskydd de senaste 15 åren och under den här tiden knappt bränt mig alls.

För mig räcker ofta det logiska resonemanget för att ta vad jag tror är "rätt" beslut. Men vad säger vetenskapen? Googla Ann Fernholm + solkräm. Kan vara till exempel vara intressant att veta att hudcancern ökade lavinartat när vi började kräma in oss med solskyddsfaktor....

Så ut i solen med huvudet på skaft. Träna långsamt och bli starkare. Bilda D-vitaminer och sug åt dig av allt liv solen ger. Lyssna på kroppen och skydda med kläder och skugga när det behövs. 

Bredd av David Epstein

 Tiger Woods är urtypen för en specialist. Trimmad från barnsben till att bli golfare. Generalisten Roger Federer höll länge på med mängder av olika idrotter och fokuserade förhållandevis sent på just tennis. 

Dessa två idrottsliga superstjärnor är bara ett av alla exempel som den här boken belyser för att förklara vem som har bäst förutsättningar till framgång. Epstein går igenom ett flertal olika konstnärer, artister, forskare och företagare och slutsatsen är att det är generalisterna som har bäst förutsättningar.

Genom att vidga vyerna blir perspektiven och kunskaperna bredare och vidare vilket leder till en större kunskapsbank istället för ett tunnelseende. Denna rika blandning av erfarenheter menar Epstein är en säkrare väg till framgång än specialiseringen. 

Jag tycker att boken är bra med alla sina exempel även om en del av dem är bra mer intressanta än andra. Jag tror dessutom att boken inte hade förlorat på att kortas ner. Budskapet blir tydligt nog ändå. 

Givetvis lockar boken till många paralleller till livet. Både mitt egna och alla de omkring mig såsom mina barn, elever och fotbollsadepter. Jag har till exempel alltid hävdat att det är en vinst för mina fotbollsspelare att spela på olika positioner. Jag är övertygad om att de får en bättre förståelse och en bättre speluppfattning då. Samtidigt syns det tydligt på den hur den allmänna utomhusleken lyser med sin frånvaro när de har tydliga bekymmer med att träffa kompisens fot med ett inkast. Jag ser det om och om igen på mina elever också. Förr var man bra på bollsporter eftersom man lekte med boll i alla möjliga olika former om det var boll man tyckte om. Idag är det vanligare att en fotbollsspelare är direkt dålig på exempelvis basket eftersom bolleken är borta och den enda aktiviteten som utförs är den organiserade träningen. 

Bra bok men som inte måste läsas från pärm till pärm.

Semesterträning

Semestertider närmar sig och givetvis innebär all mer tid också mer tid till träning. Eller?

Jag får ofta till mig att många istället tappar sin motion i och med att vardagens struktur försvinner. Det här tycker jag är intressant eftersom jag själv alltid tänker precis som jag skrev högst upp. 

Mer tid - Mer träning!

Liksom allting annat gäller det att ha en bra plan och därmed ge sig själv bästa möjliga förutsättningar för att kunna få till den där semesterträningen på bästa sätt. Sen är det naturligtvis en prioriteringsfråga. Vad vill jag ha ut av min semester och vad förknippar jag den med? Är det glass varje dag eller kanske alkohol och sena kvällar? Hur bra hör mina förväntningar ihop med min träningsambition? Förutsatt att du verkligen vill träna kommer här några tips för att få till det så bra som möjligt under semestern:

Morgonträning

Träningen görs bäst på morgonen av mängder med olika anledningar:

- Varma sommardagar tar energi och ju längre man väntar desto svårare blir det att få till sitt träningspass.

- Temperaturen är snällare på morgonen och därmed lättare att genomföra passet. Finns ingen anledning att pina sig mitt på dagen när det är som varmast.

- Familje- och dagsplaneringen störs allra minst på morgonen.

- Energin som träningen ger förgyller resten av dagen.

- Görs träningen dessutom på fastande mage tränar du upp din fettförbränning.

Transportträning

Alla har vi lite olika rutiner i vardagen men semestern ger onekligen tid till att ändra om sina transportvanor. Cykla, spring, rullskida eller vad det nu kan finnas för transportsätt istället för att ta bil eller buss. Ge dig själv möjlighet att arbeta in en ny vana. Förhoppningsvis hänger den med in i vardagen när semestern är slut. 

Struktur

Vad ska jag träna imorgon? Strukturen är jätteviktig. För min del är det enkelt eftersom jag tränar varje dag och därför uppkommer aldrig frågan om jag ska eller inte. Man riskerar att bli lite veckovill under semestern och därför är det ännu viktigare att ha koll på om nästa dag är en träningsdag. Tränar du varannan dag eller hur ser strukturen ut? Oavsett så måste ramarna finnas där för annars är det enkelt att något annat tillåts komma emellan eller att brist på ork och motivation ställer till det i huvudet. 

Variation

Helst vill jag springa men ibland kan det vara läge att löpvila men det betyder inte att jag inte ska träna. Möjligheten till variation måste därför finnas. Något som belastar kroppen på ett annorlunda eller rent av snällare sätt. För min del en cykeltur, rullskidor, rollerblades eller i värsta fall styrketräning. Om en träningsvana och rutin ska sätta sig får man inte göra avkall för lätt. Om träningsplanen ruckas på för ofta kommer den snart att upphöra. 

Träning - rörelse

Se träningen som rörelse. Dvs om du inte har tänkt att ta guld i nästa OS finns ingen anledning att köra skiten ur sig. Självklart finns det en idé med att pressa sig någon gång ibland men de flesta passen bör vara lugna både för kroppens och huvudets skull. 

Möjligheter av Aron Andersson

Aron Andersson delar med sig av sitt liv, sina utmaningar och äventyr. Hur han i unga år fick cancer och hur han har levt och tänkt efter det både för att leva och för att klara av de äventyr och utmaningar han har utsatt sig för. Han sammanfattar sina tankar till framgång i sju steg:

1. Hitta det du älskar.

2. Sätt mål.

3. Sluta aldrig kämpa.

4. Bygg ditt team.

5. Glädjen finns i resan.

6. Du bestämmer vad som är möjligt för dig.

7. Ge vidare/tacksamhet. 

Jag tycker väldigt mycket om den här typen av böcker. Mycket visdom som motiverar mig och som jag hittar en hel del igenkänning i. De tips Aron ger är inga nyheter för mig men väldigt goda påminnelser och i och med att jag precis har genomfört ett eget äventyr kan jag ju faktiskt via mina egna erfarenheter bekräfta alla stegen han går igenom. Och det är både roligt och stimulerande. Det här är inte bara rimlig teori från någon annan, jag kan själv via mina erfarenheter relatera till det och nicka med. Jag läser mycket om kost och hälsa och jag praktiserar mycket. Jag provar och utvärderar och verklig kunskap är just när teori och praktik smälter samman och bildar en sanning. Fler borde prova!

Äventyret Partille - Karlsborg

Äntligen i mål!

Glädjen och romantiken i att planera ett sådant här äventyr är stor. Att ha ett större syfte med det (insamlingen till EB) är också stort men att genomföra det i praktiken är oerhört tufft och jag kände mig inte det minsta stor. Det har verkligen varit en kamp mot både kropp och huvud och det är bra märkligt hur gott det är att både se fram emot den kampen samt att se tillbaka på den men hur icke önskvärd den är när man är mitt i. Och det är väl detta som är tjusningen med ultralöpning. Perspektiven och reflektionerna. Det finns ju inget bättre än att vila när man är riktigt, riktigt trött. Det fantastiska i att kunna fortsätta trots att varken ben eller huvud ville en halvtimma tidigare. Jag säger ofta att löpningen lär mig att hantera livet. Det är upp och ner och måste vara så och hur stort fokus vi lägger på våra känslor och upplevelser är helt upp till oss själva. Det är bara en känsla och allt som oftast är den tillfällig. Är det en positiv eller negativ känsla? Hur mycket näring ska vi ge den? Det var inte en gång jag tvivlade på mig själv under den här löpning. Jag både led och njöt.

Vi har ett fantastisk vackert och gult land. Kor och maskrosfält kommer för alltid finnas kvar i minnet. Tyvärr också alla långa asfalterade raksträckor. Och apropå asfalt anser jag mig numera vara expert på både asfalt och väggrenar. Vad som är löpbart och inte och hur vägars olika dosering påverkar steget. Jag har träffat mängder med underbara människor och jag har tagit ett kliv i min personliga utveckling i att våga fråga och be om hjälp. Våga vara till "besvär". Folk är så oerhört villiga att hjälpa till och givetvis mår vi alla bra av att både ge och ta hjälp. Många gånger har det jag bett om inte varit någon stor sak för andra men däremot varit av oerhört stor betydelse för mig. Bara en sådan sak som att vid en paus i Beateberg hemma hos en främmande person våga fråga om det är ok att jag lägger upp mina ben på bordet var svårt men naturligtvis inget han hade emot. Behovet var stort och det var nära att jag lät bli att fråga eftersom det så starkt sitter i ryggmärgen på mig att man inte gör så inför andra. Jag måste också nämna den fantastiska hänsyn och respekt som visades mig i trafiken. Så gott som alla svängde undan i möjligaste mån för att inte passera för nära. Ibland saktades det ner och vid några tillfällen när de själva fick möte stannade de i princip för att göra situationen så dräglig som möjligt för mig. Dag 2 när jag var som tröttast var jag vid ett antal tillfällen rörd till tårar över hänsynen som visades mig. 

Dag 1 Partille - Alingsås 56,7 km

Snabbt hem ifrån jobbet och så iväg. Jag hade tyvärr lite tidspress eftersom jag ville avverka sträckan ganska fort. Min plan var att ta tåget hem från Alingsås för att sova hemma och för att morgonen därpå bli skjutsad av min far tillbaka till Alingsås för att kunna fortsätta. Därför ville jag inte komma fram för sent med risk för att jag därmed skulle komma sent i säng och då också riskera att starta senare än nödvändigt från Alingsås dagen därpå. Efter en halvtimmas löpning insåg jag att jag hade glömt att tejpa bröstvårtorna. Tur för mig att min ständiga support var hemma och kunde möta upp vid Jonsereds fabriker. I början hade jag även lite bråttom för att komma bort från alla bekanta stigar eftersom en stor del av löpupplevelsen är att springa på okänd mark. Gotaleden är fin till Lerum men därefter har jag inte mycket till övers för den. Det ska ju för tusan vara en vandringsled men förutom den första biten och en bit mellan Lerum och Floda längs med Säveån är det asfalt och åter asfalt. Den enda pausen jag tog var i Floda och blev lite kort för att jag kände mig frusen. Sista två timmarna var låren riktigt trötta men det kändes skönt att komma hem i tid. 

Dag 2 Alingsås - Falköping 78 km

Pappa skjutsade upp mig till Alingsås inför den sträckan jag på förhand trodde skulle bli tuffast. Mer eller mindre stora asfaltvägar hela vägen lockade inte men i min planering kunde jag inte se något annat alternativ. Benen var riktigt tunga från start och min förhoppning att det skulle ändras infriades inte.

Det kostar att springa på asfalt... Kände tidigt ett behov av att ta en paus men det blev först i Vårgårda efter drygt 2,5 timmas löpning. Återigen en frusen paus i det molniga, blåsiga vädret och benen fortsatte att begränsa mig. Jag gjorde ett stort misstag i Herrljunga där jag istället för att pausa vid en affär sprang vidare eftersom jag trodde att det skulle komma en annan affär lite längre fram. När väl Herrljunga "tog slut" fanns det inte på kartan att vända om så det var bara att fortsätta framåt. Här började tvivlen komma på allvar. Vad har jag gett mig in på? Det här kommer jag aldrig klara och så vidare. Först 4 timmar senare hittade jag en möjlighet att pausa och då hade jag mer eller mindre bestämt att jag antingen skulle få ta en buss till Falköping eller kanske lifta. Men då hände något. Pausen som jag tog i ett partytält hemma hos en vänlig man gjorde underverk. Solen hade börjat komma och jag slumrade lite i värmen. Det var svårt att resa på sig från det goa men när jag väl kom iväg kändes livet klart bättre. "Bara" 30 km kvar, sol och positivare tankar och ben. I Floby bara 40 minuter senare tog jag ännu en paus med lyxen kaffe och bulle och därefter var hela jag bra mycket lättare och piggare. En mildare form av eufori grep tag i mig när jag på riktigt insåg att jag skulle klara det och den återstående löpningen var tveklöst dagens bästa. Väl framme i Falköping och kurorten Mösseberg lyckades jag lite oblygt prata till mig en extra stor portion lammrostbiff med extra smör. Himmelskt gott!

Dag 3 Falköping - Varnhem 43,3 km

Hotellfrukost och Pilgrimsleden mot Varnhem. Humöret på topp! Både av maten och av miljöombytet. Nu skulle det bli natur och inte asfalt. Tyvärr blev det inte så gott som jag hade föreställt mig. Är inte van att ha frukost i magen inför en löpning och kände mig förhållandevis länge lite illamående. Dessutom vägrade benuslingarna att piggna till och en bit efter Gudhem (där jag för övrigt hade en underbar paus i solen) blev det återigen en massa asfalt. Naturum vid Hornborgarsjön blev räddningen. Där hade jag en helt sagolikt skön paus i solen med både bulle och kaffe och sen var jag som förbytt. Vilan hade gjort susen och leden svängde in i skogen där jag trivs som bäst.

Här hade jag veckans härligaste löpningen när jag studsade fram på stigen. Andra dagen i rad där löpningen kändes som bäst mot slutet. Träffade på en hel del folk på leden och pratade EB-loppet med dem. Fina möten med härliga människor som helt klart gav mig en massa energi. Framme vid Varnhem fick jag lite beslutsångest. Pizzerian var både lockande och nödvändig men övernattningen skulle vara 4 km bort på Valles camping och jag ville inte gärna springa dit med en hel pizza i magen. Problemet var att jag visste att campingen var lite avsides och att det knappast skulle finnas något att köpa där. Jag valde till slut ändå campingen och det visade sig bli ett bra beslut med tanke på hur otroligt väl jag blev bemött. "Det är bara att låna bilen". Underbara människor!

Dag 4 Varnhem - Mariestad 47,5 km

Asfaltlöpning hela dagen lång men den första biten kändes ändå bra tack vare någon form av beläggningsarbete. Underlaget var lite "grusigt" och därmed goare att springa på. Överhuvudtaget kändes benen bra under hela dagen och det var garanterat delvis för att pauserna kom med bättre mellanrum. Återigen fick jag ett fint möte med härliga människor. Tack ICA Timmersdala som utan problem kunde ordna med "personalkaffe" till mig när inget annat kaffe fanns att få. Den här dagen fick jag också tips om att ta en omväg för att minimera löpningen på den stora och högt trafikerade väg 26 mot Mariestad. Var lite motigt att ta det beslutet i ösregnet eftersom jag började få skavsår omkring klockspelet men ändå rätt beslut. Skavsåren blev långsamt värre och jag blev tvungen att ta till min sedan tidigare patenterade lösning där kalsongerna fick agera PH istället....:) Gott för det befintliga skavet men något som ledde till andra skav längs med insida lår istället. Att springa med skav är inte trevligt men fungerar om det inte blir allt för hemskt naturligtvis. En oro smög sig dock på eftersom jag hade två dagars löpning kvar. Hur illa skulle det bli och kännas kommande dagar? Sista biten mot Mariestad blev märkbart tyngre, mycket på grund av de ändlösa raksträckorna.

Det blev en välbehövlig paus inne på McDonalds där jag fick möjlighet att byta om och torka till. Hängde upp allt blött där det lämpade sig och när jag sedan stod i kassan för en kopp kaffe och tittade tillbaka på mitt läger var det inte svårt att le. Det såg för djävligt ut. Tur att restaurangägaren inte var på plats. I Mariestads centrum blev det ytterligare en liten paus för att prata med journalisten Alf Ehn. Kändes extremt märkligt för övrigt att komma springandes mot en kamera med ett jätteobjektiv. När jag äntligen kom fram till Jimmie med familj vankades det grillat. 

Underbart gott och oerhört trevligt att vara bland vänner och få obegränsat med hudkräm till mina vid det här laget saftiga skavsår.

Dag 5 Sjötorp - Forsvik 67,8 km

Min ursprungliga plan var att springa från Mariestad upp till Sjötorp där Göta kanal börjar och så vidare mot Vassbacken och Tåtorp för att övernatta där. Men efter att ha sett över möjliga löpvägar ändrade jag mig. Jimmie erbjöd att köra upp mig till Sjötorp vilket innebar att jag slapp asfalt och högt trafikerade vägar. Hann tänka att jag då inte kommer att komma upp i 300 km totalt men samtidigt var jag så less på asfalt att lockelsen blev för stor. Det började lite mulet vilket också gjorde att min första paus blev lite frusen. Snabbt vidare mot Töreboda där jag hade sett fram emot en burgare på Mandys diner. Tyvärr var jag där för tidigt så det fick bli ett café istället (Tog en nostalgisk rödbets- och köttbullebaguette som jag nog inte har ätit sedan universitetstiden). Vädret blev bättre och resten av dagen blev riktigt vacker med mycket sol. 

Fantastiskt fin löpning längs med kanalen. När jag väl var framme vid Vassbacken vid lunchtid fanns inte en tanke på att stanna kvar där för att övernatta. Vad skulle jag göra där resten av dagen? Letade andra möjligheter och hittade att Forsviks vandrarhem hade öppet och möjlighet att ta emot mig. Det skulle bli en omväg men jag hade inte så mycket annat att välja på. Turen från Vassbacken mot Forsvik var till en början trevlig men blev så sakteliga riktigt, riktigt jobbig. Jag hittade ingenstans att fylla på vatten och vila och kunde inte göra annat än att mala på. Grusväg övergick till asfalt med ändlösa raksträckor och många gånger började jag gå trots att jag inte hade bestämt det själv. I Beateberg fick jag äntligen min paus och blev kungligt mottagen av en man jag tyvärr inte minns namnet på. Jag bad om vatten och tid att vila men fick även kaffe, bulle och kaka på hans altan med sol och sjöutsikt. Himmelskt! Jag fick dessutom tips om ett annat vägval som gav mig några kilometer grusväg istället för asfalt vilket var välkommet. Snart var jag dock riktigt trött och tung igen och hade stort behov av både mat/energi som jag var tom på och vatten som jag inte hade så mycket kvar av. Dessutom började skavsåren som hade hållit sig i schack under dagen bli rejält mycket värre. Siktade in mig på Rosendala och såg fram emot en riktig måltid förutom vatten och vila. Men huvudet var nog bra dimmigt för inte sjutton var Rosendala något samhälle. Där fanns just inget mer än en skylt. Det blev en rejäl mental smocka och jag hade inget annat val än att fortsätta mot Forsvik som låg ytterligare 8 väldigt långa kilometer bort. När jag väl kom fram till Forsvik var jag så inställd på mat att jag sprang förbi vandrarhemmet för att komma till en pizzeria eller annan restaurang. Stängt! Jennica på vandrarhemmet visade underbart stor medmänsklighet och försåg mig med både ägg och yoghurt vilket var mer än nödvändigt. För övrigt var vandrarhemmet väldigt fint och mysigt. Rekommenderas!

Dag 6 Forsvik - Karlsborg 10,3 km

Vaknade mitt i natten och kunde inte somna om. Hade kanske bråttom iväg? Skulle ju komma fram bra mycket tidigare än beräknat eftersom näst sista dagen blev så mycket längre än tänkt. Hemlängtan. Lyssnade på podd ett tag innan jag lyckades stänga ögonen igen. Att springa så här långt för att sedan avsluta med bara 10 kilometer var underbart. Målet så nära och glädjen så stor. När skyltarna med "Karlsborg" kom varken kunde eller ville jag hålla tillbaka tårarna. Jag klarade det! Nu ska jag snart få vila och åka hem. Hade ett litet möte med journalisten Jesper Sydhagen när jag kom fram och hann precis svänga in på ICA för att köpa rysk yoghurt och hallon innan bussen skulle gå. Hittade ingen sked så det fick bli att äta med fingrarna vilket blir ett litet roligt minne.

Min löpning till Karlsborg tog ungefär 36 timmar. Buss och tågresan hem till Partille tog ungefär 2,5 timmar. När jag satt på tåget kunde jag inte annat än att reflektera över hur fort det gick och hur fantastiska många saker är som vi idag ser som självklara. 

Pauserna

De första dagarna tvivlade jag en hel del på mig själv. Jag kände verkligen att jag inte var stark nog att genomföra detta på ett bra sätt. Benen blev oerhört tunga och på vissa rakor blev det någon form av motorstopp där de helt enkelt vägrade springa mer. Promenaderna som följde var som balsam men inget jag kunde ägna mig åt allt för länge eftersom jag inte kunde ta för lång tid på mig. Ansträngningen som krävs att i det tillståndet börja springa igen går inte att förklara på ett vettigt sätt. Det är svårt...

Pauserna var nyckeln. Om jag fick till dem med bra mellanrum gick det fint. För efter varje paus mådde både jag och mina ben klart bättre. Att få befria fötterna från skor och strumpor, byta om till torra kläder och få lägga sig och/eller sätta sig ner med benen i högläge. Fylla på med energi, vatten, salt och i bästa fall med kaffe och en värmande sol är helt enkelt gudomligt. Så skönt att det ofta är svårt att bryta förtrollningen för att fortsätta. Problemet under den här löpningen var tyvärr alldeles för ofta att jag inte kunde ta de där pauserna när jag själv ville. Pausen måste helt enkelt ha tillgång till i alla fall vatten. Därför tvingades jag ibland fortsätta både en och två timmar efter att pausbehovet hade dykt upp och det var det som var den här löpningens tyngsta del. Dessutom var jag hela tiden var tvungen att ransonera vattnet eftersom jag inte helt säkert visste när jag skulle kunna fylla på. Detta gjorde att jag allt som oftast drack för lite under själva löpningen. 

Pilgrimsvandraren

I och med att en del av sträckan bestod av Pilgrimsleden där jag passerade både Gudhems- och Varnhems kloster var det inte svårt att hamna i både historiska och religiösa funderingar. Här kommer jag, botgöraren med mitt tunga bagage som i min rörelse och trötthet "tvingas" fundera på vem jag är och vem jag vill vara. Sona mina brister, förlåta dem och gå vidare. Oavsett tro måste jag säga att våra föregångare hade koll på mycket. Det finns en poäng med gå långt för att få bot. 

Gudhems kloster

Framöver

Inför nästa äventyrslöpningen står jag fast vid att fyra till fem mil per dag är en bra längd för mig. Asfaltslöpningen kunde vara vacker, framförallt på de mindre vägarna men den är onekligen stygg mot benen. Att springa med rygga tycker jag fungerar bra även om tyngden givetvis är ett ovälkommet ok. Och så det där med pauserna. De måste planeras bättre.

EB 

Totalt blev det tre tidningsartiklar, mängder med uppmärksamhet på sociala medier och många fina möten samt omkring 12 000 kr till forskningen. Vackert!

Det här äventyret kommer jag givetvis alltid att bära med mig. Vid planeringsstadiet såg jag alla möjligheter och minimerade medvetet mentalt alla eventuella utmaningar. Får ju inte göra berget för stort. I efterhand kan jag inte annat än att förundras och nästan förvånas över att det gick vägen. Jag är på alla sätt oerhört stolt och nöjd. 

Totalt blev det 303,6 km på sex dagar. 

Konsten att få mentala superkrafter av Henrik Fexeus

Oj! Hur recenserar jag den här mastiga boken på drygt 500 sidor. Självhjälpsböcker brukar i regel inte vara i närheten av lika omfattande och det är helt klart det som på gott och ont sticker ut mest.

För boken är inte bara omfattande i antal sidor utan även i vad den tar upp:

- Kreativitet och att fatta rätt beslut.

- Glädje och lycka.

- Relationer och mindset.

- Minne och läshastighet.

- Vidskeplighet och lögner.

Boken är lättläst och med många komiska inslag. Stöd och utgångspunkter finns i forskning och i de områden där jag känner mig insatt bekräftas det jag redan tror att jag vet och jag uppskattar att bli påmind. Boken är bra men jag tycker att omfattningen gör att den känns spretig. Är förmodligen lämpligt att dela upp läsningen i olika perioder och inte sträckläsa den som jag gjorde. En del tankar, tips och övningar (även om jag aldrig gör övningarna) känns relevanta men för min del var det stor skillnad på intresset. Minnesträning och snabbläsning tex är helt enkelt inget som intresserar mig så mycket och då blev läsengagemanget därefter. 

Sammantaget är detta en bra bok men mitt råd är att dela upp läsningen i perioder för att inte drunkna i Fexeus ambitioner.