Tiger Woods är urtypen för en specialist. Trimmad från barnsben till att bli golfare. Generalisten Roger Federer höll länge på med mängder av olika idrotter och fokuserade förhållandevis sent på just tennis.
Dessa två idrottsliga superstjärnor är bara ett av alla exempel som den här boken belyser för att förklara vem som har bäst förutsättningar till framgång. Epstein går igenom ett flertal olika konstnärer, artister, forskare och företagare och slutsatsen är att det är generalisterna som har bäst förutsättningar.
Genom att vidga vyerna blir perspektiven och kunskaperna bredare och vidare vilket leder till en större kunskapsbank istället för ett tunnelseende. Denna rika blandning av erfarenheter menar Epstein är en säkrare väg till framgång än specialiseringen.
Jag tycker att boken är bra med alla sina exempel även om en del av dem är bra mer intressanta än andra. Jag tror dessutom att boken inte hade förlorat på att kortas ner. Budskapet blir tydligt nog ändå.
Givetvis lockar boken till många paralleller till livet. Både mitt egna och alla de omkring mig såsom mina barn, elever och fotbollsadepter. Jag har till exempel alltid hävdat att det är en vinst för mina fotbollsspelare att spela på olika positioner. Jag är övertygad om att de får en bättre förståelse och en bättre speluppfattning då. Samtidigt syns det tydligt på den hur den allmänna utomhusleken lyser med sin frånvaro när de har tydliga bekymmer med att träffa kompisens fot med ett inkast. Jag ser det om och om igen på mina elever också. Förr var man bra på bollsporter eftersom man lekte med boll i alla möjliga olika former om det var boll man tyckte om. Idag är det vanligare att en fotbollsspelare är direkt dålig på exempelvis basket eftersom bolleken är borta och den enda aktiviteten som utförs är den organiserade träningen.
Bra bok men som inte måste läsas från pärm till pärm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar