Känner mig som en löpare igen

Icebug Xperience Bohuslän 2018

Äntligen på banan igen efter ett annorlunda halvår.

Förra året sprang jag väldigt mycket första halvan och betydligt mindre andra halvan. Orsaken till att andra halvan blev mindre var en krånglande häl. Jag kunde springa utan bekymmer men den gjorde sig påmind mellan löpningarna. 

Min plan blev att löpa mindre och ägna mig mer åt alternativa rörelser såsom cykling. Trots detta kände jag i höstas av hälen under en löprunda och då pallrade jag mig till Elitrehab för att kolla upp vad det kunde vara. Det visade sig att det var en inflammation (som hade sin grund flera år bakåt i tiden) och en slemsäck som ogärna ville utsättas för tryck. 

Började reflektera över vilka av mina löparskor som ledde till mer eller mindre ont och hittade ett mönster. Detta tillsammans med några övningar gjorde att jag omgående kände skillnad. Jag behövde som väl var inte avstå från löpningen men fick se till att begränsa mig både i längd och antal löpningar. 

Så småningom utmanade jag allt mer och ökade löpningen och till min glädje ledde det inte till några bakslag. Det blev dock tydligt att löparkroppen hade stöpts om något. Kändes ofta tungt och trögt och puls och andning var inte riktigt med mig. Sakta har det dock känts bättre och nu leker löparlivet igen. Jag ligger på en mängd jag trivs med vilket innebär löpning i princip varje dag och löparkroppen är i fas igen. 

Härligt att känna sig som en löpare igen och jag har lite tankar om varför det senaste året blev som det blev och vad det är som har skickat tillbaka mig till rätt läge igen. 

Innan jag kom i kontakt med Walk- och Runfeeling sprang jag smart i den mån att jag verkligen lyssnade på min kropp men det fanns en hel del i min löpteknik som kunde bli bättre. Detta visste jag inte då men helt klart var det så att min teknik påverkade min häl (egentligen båda hälarna) framförallt 2016 inför Ultravasan. Den hälseneinflammationen jag drog på mig då har aldrig lämnat mig helt även om den hållits i schack. Även om jag förbättrat min löpteknik de senaste 1,5 åren har roten till problemet suttit så djupt att det tids nog helt enkelt nådde en gräns. 

Hälen har nu långsamt blivit bättre och det tror jag är tack vare följande:

- Rätt sorts skor som inte utsatt hälen för mer tryck än nödvändigt.

- Övningarna från Elitrehab (olika former av tåhävningar). 

- Löptekniken jag fått med mig från Runfeeling.

- Runfeelingövningarna. Löpteknik i all ära men om det redan finns obalanser och skevheter leder det ändå till påfrestningar. Jag har varit väldigt noga med att göra mina Runfeelingövningar vars syfte är just att "rätta till och justera" obalanser i kroppen. Jag är inte framme än men på väg åt rätt håll.

- Promenader. Den senaste tiden har jag lagt en del tid på att promenera mera. Lugn och avslappnad gång som helt klart hjälper med att få till ett gott flöde och "skölja rent" i hela kroppen. 

Nu ser jag med glädje och förväntan fram emot mitt kommande löparäventyr i maj som jag har haft i åtanke i snart ett år men som jag har varit osäker på om jag verkligen ska genomföra.

Mot Karlsborg!

Tankar om periodisk fasta

Mat är så himla gott!

Jag har fastat i många år nu och det är en självklar del av mitt liv. Det är en frihet att varken tidsmässigt eller humörsmässigt vara bunden av regelbundna matintag. I regel brukar fastan innebära att jag inte äter frukost och att min första måltid är någon gång efter kl 14. Sen brukar det bli ytterligare ett matintag under kvällen som regel senast vid 21. Det intressanta med kvällsmåltiden är att jag egentligen sällan är hungrig då men att aptiten dyker upp så fort jag börjar äta. Har ett flertal gånger tänkt att jag hade kunnat skippa måltiden men den sociala delen med familjemiddagen överväger med råge den tanken. En dag i veckan är fastan närmare 24 timmar (kväll till kväll). 

Bekymmer med ork och hunger har jag aldrig och fördelarna (vilka jag inte räknar upp här och nu) är många. Framförallt lockas jag av autofagin (cellstädningen) som sker under fastan.  

För ett och ett halvt år sedan provade jag för första gången på 48 timmars fasta. 

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2019/09/fasteexperiment-nasta-niva-i-min-fasta.html

Det gick väldigt bra och sedan dess har jag gjort det ett antal gånger till. Nu var det dags igen och eftersom jag trots allt inte gör det så ofta fanns en liten motvilja. Det lustiga är att motviljan inte yttrar sig i någon rädsla för brist på energi eller hunger. Istället har den att göra med att jag helt enkelt tycker att mat är så himla gott. Kanske ett resultat av fastan - att jag verkligen uppskattar måltiderna när de väl äger rum? Hursomhelst så är det lite motigt att förbereda middagen, slänga in den i ugnen, känna den härliga doften och sen veta att det där goda ska jag inte få äta sen. På sätt och vis lite löjligt med tanke på hur ofta man ändå äter. Förmodligen också en självklar känsla från ryggraden att äta om tillfälle ges. Naturen har sett till att vi utan problem klarar oss länge utan mat men givetvis också att vi ska ta för oss om den väl finns till hands.

Det där tycker jag är kärnan i fastandet. Att göra det enklare för sig själv genom att inte utsätta sig för matsituationen om man ändå inte har tänkt att äta. Sen har jag märkt att det gäller att ha lite kontroll när ätandet väl äger rum. 

Det är ju så gott och jag har inga problem med att äta mer även om jag egentligen är mätt. Överlag är det inga bekymmer men ibland stoppar jag i mig så mycket att jag helt klart blir proppfull på ett obekvämt sätt.

Ett utvecklingsområde. 

Lugn av naturen av Åsa & Mats Ottosson

Vi är naturen. Det är vårt ursprung och där vi kommer ifrån men det är kanske inte där vi väljer att leva våra liv. Dagens ohälsa beror på mycket och den här boken vill förmedla hur mycket gott det finns att vinna på att ta steget bort från stadsmiljön och in till naturen. 

Naturen påverkas oss på ett oerhört bra sätt. Den ger rörelse och mängder med intryck som lugnar oss och gör oss gott. Genom personliga berättelser och forskning förklarar Ottossons fördelarna med att låta naturen bli en del av vardagen eller som en återkommande oas i livet. Fokus riktas även mot mindfulness och de tipsar om olika övningar man kan göra för att verkligen kunna insupa fler av naturens alla fördelar. 

Boken är bra och vacker. Jag funderar lite på vem den riktar sig till. Jag tänker att för oss som redan är naturberoende blir boken som en trevlig bekräftelse. Den stora målgruppen är givetvis de som inte har upptäckt eller insett naturens superkraft. Samtidigt finns kanske inte då heller intresset om man inte är i ett stort behov av hjälp. Definitivt till läkare och vårdpersonal. Boken tar på ett bra sätt upp att rörelse på recept och naturen på recept är något som stadigt kommer men visst skulle det gå fortare om de läste den här fina boken. 

Kunskap och motivation. Två väldigt starka ingredienser som den här boken ger läsaren. 

I trygghetsnarkomanernas land av David Eberhard

I "I trygghetsnarkomanernas land" menar David Eberhard att vi idag har ett överdrivet behov av trygghet och kontroll som i grunden får oss att bli ännu mer rädda och ängsliga. Vår ökade trygghet har lett till att vi ser hot och faror i minsta lilla sak och förstorar de eventuella konsekvenserna från en liten fjäder till en höna. 

Detta drivs på av staten, sjukvården och media och påverkar oss alla mer eller mindre. Det får oss också att agera på ett mer bortskämt sätt där vi lägger över allt mer ansvar på någon annan istället för att själva agera och göra det bästa vi kan av en given situation.

Boken är bra och extremt aktuell så här i Covidtider. Både utifrån ett samhälleligt och ett individuellt perspektiv. Eberhard är roande med många intressanta och bra exempel för att driva sin tes. Det blir en hel del siffror och uppskattningar som jag gärna hade velat ha en uppdaterad version (boken kom ut 2006). Budskapet hamras verkligen in och det blir lite onödigt upprepande efter ett tag. Boken hade kunnat vara kortare helt enkelt men är ändå mycket läsvärd.

Den eviga matchen om lyckan - av Johan Norberg

Vad är lycka och hur blir vi lyckliga? Vad säger filosoferna? Vad säger vetenskapen? Hur stor del har exempelvis ekonomi, jämförelsen med andra och ens mentala inställning till problem? För att inte tala om balansen mellan motgång och medgång samt målsättningar och längtan?

I den här boken gör Norberg en genomgång av begreppet lycka och vårt krångliga förhållande till det på ett förhållandevis lättläst sätt. Jag tycker att boken är bra och som alltid med den här typen av böcker ger den mig framförallt två saker. Först och främst kunskap och input. Frågor att fundera över och förhålla mig till samt en fin klapp på axeln. Jag upplever att jag mår bra och är lycklig. Jag har en hel del fysiska och mentala hälsonycklar jag följer och jag mår naturligtvis bra av att få dem bekräftade.

Lycka och välmående är ett resultat av både det fysiska och det mentala. Lättare att tänka "rätt" om kroppen har gett knoppen förutsättningar att göra så. Samtidigt är det inte fel att få tips och hjälp om hur man kan tänka för att just tänka "rätt". Det tycker jag att den här boken gör.

Rekommenderas. 

Luft och syre - Rymd och rörelse

Utomhus - energi!

Bilen till jobbet. Inomhus, inomhus hela dagen förutom när jag får anledning att gå mellan skolbyggnaderna. Utomhustiden är så kort att den inte hinner göra mig något gott men jag känner verkligen med mina andetag att det är det här jag behöver. Arbetsdagen lider mot sitt slut vilket även jag gör. Lider.

Det är som om kranen eller kanske termostaten som kontrollerar min energi dras åt mer och mer. Huvudet känns tungt och dimmigt. När dagen är slut och jag promenerar mot bilen känner jag det igen. Energin som utomhus innebär. Snart....

Bilfärden hem är trött. Hemma tar jag mig en kaffe innan den tänkta löpningen. Sitter ner och har en märklig konflikt inom mig. Ena halvan vill krypa ner och ge efter för det energilösa. Den andra halvan vet att vi måste ut. Ut till rörelsen och luften. Ut till syret och rymden.

Det blir som ett korsdrag igenom huvudet. Rörelsen ute ventilerar och blåser bort dimman. Som om det där urladdade batteriet gör plats och får en snabbladdning av det där grundläggande som är så viktigt för oss. Rörelse utomhus i naturen. 

Jag har väldigt bra koll på hur min kropp och mitt huvud fungerar. Energimässigt är det aldrig maten. Jag har i så många år nu ätit en lågkolhydratkost att jag ständigt har tillgång till mitt härliga fett. Sömnen är viktig men eftersom den oftast är mycket god påverkar inte den mig så ofta negativt. Däremot det här med rörelselös inomhustid. Det påverkar mig tveklöst allra mest.

För de gånger jag cyklar eller springer till jobbet inträffar aldrig den här energilösheten. Jag behöver rörelse utomhus varje dag för att må som bäst. Underbart eftersom det varken är dyrt eller är något jag har svårt för.

Gunnar Olsson

Gunnar Olsson har avlidit efter en tids sjukdom. Han blev tyvärr bara 74 år. Jag hade kunnat satsa pengar på att han skulle ha blivit en bit över 100, men det finns aldrig några garantier. 

När min bror och jag kom till Solvikingarnas klubbstuga en höstdag 2014 möttes vi av en äldre herre som genast önskade oss välkomna. Andra gången vi kom dit hälsade han på oss med våra namn. Vi höll båda på att ramla baklänges. 

Med en enorm energi, humor och skarpsinnighet satte han tonen för umgänget vid klubbstugan. Mängden ordvitsar och göteborgsskämt från hans sida är oräkneliga. Inte sällan var han tvungen att förklara dem för mig eftersom jag till en början helt enkelt inte hade hängt med i svängarna. Han var visst en hejare på korsord också vilket inte känns som någon överraskning direkt.

Alltid glad, positiv och trevlig. Alltid välkomnande och omhändertagande.

Med cykeln tog han sig överallt och kändes gränslös i sin fysiska förmåga. Göteborgsvarvet på under två timmar vid 70-års åldern är inte dåligt. Inte heller det faktum att han vid ett flertal gånger hängde med oss i trailgruppen blad rötter och stenar. Men det var kanske inte var så märkvärdigt för just Gunnar som något år tidigare hade klått min gode vän Jesper på Borås ultra maraton 45 km. De hade sprungit tillsammans en bit och givetvis hade inte Gunnar lämnat Jesper oberörd. 

För två och ett halvt år sedan bad jag Gunnar om en tjänst. I mitt jobb som idrottslärare ville jag att mina elever skulle få ett annat perspektiv på hälsa. Jag frågade om Gunnar kunde tänka sig att berätta om sig själv och svara på lite frågor. Givetvis ställde han upp och givetvis gjorde han intryck. Inte minst genom att klå dem alla på "plankan".

Jag kände inte Gunnar på djupet men den Gunnar jag kände var en fantastisk förebild. Massor med energi i kropp och huvud och för mig kommer han alltid finnas med som ett föredöme och målbild. Jag vet att jag kommer att vårda minnet av honom och på så sätt tänker jag att han lever vidare och därmed ger mig ständiga påminnelser om hur jag vill vara när jag närmar mig 70 år.