Genvägen av Cecilia Furst

Genvägen till ett friskare liv är ytterst intressant men stora delar av den är verkligen svårsmällt.

Grundtanken är att de flesta kroniska sjukdomar går att förhindra genom att skräddarsy behandlingar utifrån varje persons unika gener.

Utgångspunkten är "varför brinner det istället för att med medicin bara försöka släcka." Boken går tydligt igenom på vilka sätt vi påverkas av olika saker i vår närhet såsom stress, mat och olika gifter. Dessutom ges en genomgång av våra 10 stycken så kallade supergener. Gener som påverkar oss och som vi i vår tur kan påverka beroende på hur vi lever. Vårt immunförsvar är liksom allt annat i kroppen extremt avancerat och påverkas väldigt olika beroende på vilka vi är rent genetiskt samt vilket typ av liv vi lever.

Jag tycker verkligen att det här är oerhört intressant men det det blir ganska ofta svårt och jobbigt att hänga med i boken med alla ovana ord och begrepp. Trots att jag känner igen en hel del med tanke tidigare böcker jag läst samt att jag vid ett par tillfällen också har lyssnat på Cecilia blir det väl utförligt och svårbegripligt för en lekman som mig.

Ändå bildas en helhetsbild. Våra gener och vårt leverne påverkar varandra och jag tycker som alltid att det är intressant att ta del av vad vi exempelvis bör äta och inte. Men den elimineringskost som förespråkas här stämmer inte helt och fullt med det autoimmuna protokollet och det är ju både lite jobbigt och intressant. Till exempel ska man enligt Furst utesluta nötkött och gris. Det kan jag inte se logiken i...

En bra bok men delvis svår att förstå och hänga med i.

Sova ute av Markus och Frida Torgeby

Med fantastiska bilder, ett lätthanterligt språk och en gnutta humor guidar Markus och Frida Torgeby läsaren in i skogen. Få böcker har väl kapitel som heter "skita ute"?

Boken inleds med en liten bakgrund om vem Markus var, hur han mådde och varför han flyttade ut till en kåta i skogen. Det blir som en kortare sammanfattning av Löparens hjärta. Resten av boken är just en guide in i skogens djup. Både i form av praktiska tips som exempelvis hur du bäst torkar dina kläder i skogen men även ur ett mentalt perspektiv. Vårt behov av ensamhet. Vårt behov av lugn, ro och tid till eftertänksamhet.

Jag tycker väldigt mycket om "Sova ute". Den ger bra tips men framförallt ger den mig påminnelse om det jag själv tycker så mycket om. Friluftslivet. Livet i skogen. Enkelheten och miljön som jag vet gör mig så mycket gott. Boken motiverar mig verkligen till att komma ut mer.

The marathon monks of mount Hiei av John Stevens

Jag vet inte om jag någonsin tidigare har blivit så fascinerad av en bok som av den här. Det den tar upp och beskriver är fullständigt galet och absurt och samtidigt så otroligt intressant. Tänk vad vi människor kan klara av. Vad vi kan åstadkomma både fysiskt och mentalt. Finns det ens någon gräns?

Oavsett ger den här boken perspektiv på just det här med hur vi kan töja på våra gränser för vad vi klarar av:

Tyvärr ingen tydlig bild men ändå värd att titta närmare på. Totalt 1000 dagars löpning där sträckan blir omkring ett varv jorden runt. Lägg dessutom till en fasta på 9 dygn där de varken får äta, dricka eller sova.

Jag blir så oerhört motiverad av den här boken. Absolut inte i den mening att det skulle vara aktuellt att göra något liknande. Nej, men däremot har vi alla våra egna strider och gränser att tänja på och såklart att jag vill nå längre i min personliga utveckling. Saker kommer alltid att upplevas som mer eller mindre jobbiga och om bara sinnet och motivationen är det rätta så finns inget hinder som inte går att besegra.

Första delen av boken går lite allmänt igenom buddhismen och den kände jag var lite sömnig. Dels för att jag är ovan vid att läsa engelska och dels för att det är något jag har förhållandevis bra koll på. När boken däremot kommer in på marathonmunkarna blir jag fullständigt fast. Kul också att boken inte bara håller sig på en allmän nivå utan att den dessutom tar upp flera enskilda munkar. Det blir verkligen personligt.

Tydligen finns det en och annan filmsnutt om de här munkarna på Youtube. Det måste jag se.

Det unika EB-loppet

Vi tar inte tid men självklart finns tävlingen där ändå. Blandningen av människor går inte att finna någon annanstans.

Foto: Peter Wretmo

Där är killen i rullstol. Där finns de med EB. Bland annat hon som kom först i mål på vår korta sträcka. Vilken känsla! Inte att hon kom först i mål utan att hon överhuvudtaget sprang.

Där är "Blomman", ultralöparen med stockar till lår och fantastiskt läckra löparsandaler (och vader för den delen :). Där är de sprudlande 10-12 åringarna som planerar att springa skiten ur sig. Jag ser en och annan Ironman. Jag hör en och annan som idag ska göra sin första mil.

Foto: Peter Wretmo

Oron och glädjen över att gyttja ner sig. Tävlingsdjävulen som växer till sig. Det syns både före loppet och vid slutspurten. Vi tar inte tid men tävlingen finns där naturligtvis, för den som vill. Samtidigt. Vana löpare. Klubbkamrater från Solvikingarna som gärna tävlar men som uppenbarligen "bara" har kommit för att njuta.

Denna mänskliga blandning som springer samtidigt tilltalar mig verkligen i djupet. Det är charmigt. Det är prestigelöst och det är kärnan in det vi vill ha och det vi gör. Alla är med på sina villkor. Vi är inte vilket lopp som helst. Vi är ett välgörenhetslopp som så tydligt visar att vi har olika förutsättningar men att vi tillsammans kan skapa något väldigt vackert.

Foto: Peter Wretmo

Vänner och bekanta. Främlingar. Alla som är på plats vet att de gör något gott. De bidrar till att uppmärksamma sjukdomen. De bidrar till forskningen och under dagen bidrar de så innerligt till den glädje och kärlek som finns i luften den här dagen.

Månader av arbete och förberedelse når slutligen sin final. Vad ska de tycka om dagen? Om den nya trailbanan. Mitt skötebarn på 15,5 kilometer med underbar löparglädje, bland annat ner för bäcken mot Kvastekulla för att sen bli riktigt tuff på väg upp igen. Blandningen av skönhet och mjölksyra. Kommer det att gå hem?

In i mål kommer de. Med glädje i ansiktet. Ibland med en sorts befrielse. Responsen är av det godaste slaget. Det som kanske gladde mig mest var orden om två av tioåringarna som sprang 10,5 km. Den ene av dem hade tidigare som längst sprungit drygt 3 km.

"De var verkligen trevliga i spåret. Pratade både med varandra och med mig. I vattenkontrollen drack han först ett glas sen hällde han ett på huvudet och ett i nacken, sen drack han ett till. De ändrade hela tiden tempo och verkade springa för att det var roligt. "

Det värmer otroligt i hjärtat. Även när kritiken kommer från en uppenbarligen ovan traillöpare som tydligt förklarar att banan var farlig. "Vet ni inte att det finns ett grusat elljusspår i närheten? Varför springer vi inte där?"

Trail var det :) Ungefär halva sträckan av den korta banan (3,1 km) och halva sträckan av den på 10,5 km. Resten skogsväg. Och så skötebarnet på 15,5 km. Trail rakt av, för den mer vane traillöparna. För de som likt jag älskar Stig, de varierande stegen och gyttjan.

Foto: Peter Wretmo

Vårt tredje år med EB-loppet resulterade i både anmälningsrekord och insamlingsrekord. Härliga siffror som betyder mycket men det jag framförallt kommer att ta med mig är den där härliga känslan av generositet, kärlek och glädje.

Fasteexperiment - nästa nivå i min fasta

Sedan 2014 har mitt fastande sett ungefär likadant ut. Min första måltid brukar vara vid lunch vilket innebär att matintaget allt som oftast är cirka 16 timmar efter det senaste kvällen innan. Så här ser det ut så gott som varje dag förutom en dag i vecka då jag fastar omkring 24 timmar.

Se mer:

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2017/11/fastnat-i-fastan.html

Att jag är övertygad om att det är väldigt nyttigt att fasta är alltså ganska självklart men jag har också under en längre tid velat och varit nyfiken på att fasta ännu längre vid ett enskilt tillfälle. Fastans alla fördelar ska ju då bli ännu större.

Motivationen har varit hög och det var nära att jag fick tummen ur före Kalmar Ironman men det kändes dumt att experimentera just då.

Men nu är det gjort och som alltid är det roligt att reflektera över hur det gick och hur det kändes.

Inför
Så gott som varje gång det ska till något nytt tror jag de flesta känner en viss osäkerhet och kanske till och med rädsla. Jag minns min osäkerhet före den där gången jag skulle fasta i 24 timmar för första gången och det var likadant nu. Hur kommer det att kännas? Kommer jag bli vrålhungrig? Extra trött? Irriterad? Och så vidare.

Flera av fördelarna med 24-timmars fastan känner jag verkligen av. Jag känner mig stark (både fysiskt och mentalt) och pigg men så finns ju även det där teoretiska som jag aldrig kan mäta men som jag vet om. Jag tänker framförallt på cellstädningen och de hormonella fördelarna. Därför kände jag att jag den här gången ville få några mätbara resultat. Jag lånade därför storebrors våg och tog fram ett måttband.

Min plan var att fasta under 48 timmar och samtidigt träna på som vanligt. Hur skulle det kännas och vad skulle jag få för mätbara resultat?

Jag ska tillägga att jag inte har någon målsättning att gå ner i vikt men eftersom den legat på samma nivå i 7 år så tyckte jag att det skulle vara intressant att se om det blev någon förändring och om den skulle bestå.

Fastan pågick från onsdag kväll till fredag kväll.

Intag under fastan:
- Morgonkaffe med lite kanel och en matsked kokosolja.
- Ytterligare två koppar kaffe per dag och en och annan kopp te.
- Salt
- Magnesiumtabletter på kvällen

Träning under fastan:
- 1 timmas styrketräning (torsdag)
- 1 och en halv timmas löpning med Solvikingarna (torsdag)
- 45 minuters cykling (fredag)
- 20 minuters löpning (fredag)

Vikt och midjemått:
Onsdag morgon: 76,7 kg och 85 cm (ville ha ett ursprungsmått morgonen före fastestarten på kvällen)
Onsdag kväll: 77,1 kg och 85 cm (efter "sista måltiden")
Fredag kväll: 72,9 kg och 83 cm (precis före första måltiden efter fastan)

De mätbara resultaten var alltså att jag hade gått ner cirka 4 kilo i vikt och minskat med 2 cm i midjemått.

Och hur kändes det?
Jag blev både lite överraskad och glad över hur bra det hade känts. Jag kände mig precis som vanligt. Dygn två var precis som dygn ett. Det var inga problem att gå och lägga sig att sova efter 24 timmar och jag hade ork och energi under precis hela fasteperioden. Faktum var att jag var lite sugen på att förlänga fastan med ytterligare 12 timmar men en mysig middag med min hustru på tu man hand lockade mer.

De här två dagarna hade jag fullt schema och jag tror att det underlättar. Med för mycket dötid hemma med mat runt omkring tror jag att fastan mentalt kanske blir jobbigare. Jag hade heller inga måltider där jag satt med och tittade på när andra åt. Även det förmodligen jobbigare. Måltider är ju både väldigt goda och socialt trevliga och det ska verkligen inte underskattas.

Intressant är att jag på lördagen kände mig väldigt trött. Vad berodde det på?
Morgonen började med två timmars löpning och sen ett antal timmar med takbyte hos mina föräldrar. Vätskebrist kanske? Man tappar ju en del vätska under en fasta och jag kanske inte hade rätt balans. En annan tanke är att kroppen när den väl fått mat igen (fredag kväll) bearbetade detta så grundligt att mycket energi gick åt till det. En slags omställning och tillrättavisning från kroppen om att "nu lägger du av med att slösa bort min energi?

Jag vet inte men är nyfiken på hur det kommer att kännas nästa gång. För fler gånger blir det garanterat.

Kilotappet och det minskade midjemåttet kände jag direkt att jag ville följa upp en vecka senare. Skulle det smyga tillbaka upp igen till mitt eventuella normalläge eller inte?

Svaret är: 75,2 kg och 84 cm i midjemått.  En vecka senare låg jag alltså cirka 2 kg under min tidigare vikt och med 1 cm mindre i midjemått.

Min slutsats är att jag har blivit av med en liten fettdepå som jag inte har haft någon användning av eftersom jag aldrig har kommit åt den. På sätt och vis ett kvitto på att energi in och ut har varit i balans genom åren men att det också finns att ta av ifall det skulle vara av intresse. Och även om jag i grund och botten inte är intresserad av viktnedgång blir jag ändå nyfiken på en eventuell optimering. Varför gå omkring med kilon i onödan? Det viktiga är ju trots allt att må bra. Att ha ork och energi. Skulle jag orka mer med ytterligare några kilo mindre? Bevisligen äter jag ju bra och får mina energibehov tillgodosedda.

Oerhört intressant. Och hur blir det nästa gång jag fastar 48 timmar eller mer? Vad blir resultatet av det? Och hur blir det i och med den där andra kostförändringen jag funderar på?

Kommer i det närmaste dra ner på kolhydraterna ännu mer för att prova på att äta en ketogen kost.

Så spännande och roligt att experimentera.

Du härliga nödvändiga återhämtning

De senaste veckorna har varit hektiska och stressiga. Kort om tid men ändå mycket att göra. Jag har känt av den där olustiga känslan i magen och ofta kommit på mig själv med att andningen har varit dålig.

Alla regler och allt att tänka på inför Kalmar Ironman gjorde sitt. Jobbstarten med bara tre dagar till förberedelser (eftersom jag var tvungen att åka till Kalmar redan på torsdagen) gjorde att jag inte kände att jag hade den kontrollen jag hade velat ha inför elevernas ankomst. Och när jag väl landade hemma igen skulle det packas inför Jerkers och min löparhelg i skogen. Och så familjen på det med en vardag som ska komma igång.....

Så härligt och nödvändigt det var att då verkligen kunna pusta ut och samla ihop mig under helgen som var.

Det här var tredje året i rad vi gav oss ut, Jerker och jag. Den här gången ändrade vi lite på konceptet och jag tycker att det blev väldigt lyckat. Istället för att bära med sig all utrustning valde vi att slå läger och utgå ifrån det istället för att släpa på allt.

På fredagen efter jobbet gav vi oss iväg. Mot Härskogen i Lerum. Några minuter ifrån den parkerade bilen slog vi upp tältet vid Lilla Härsjön. Sen iväg för en lugn och härlig löptur. När vi kom tillbaka till lägret tog vi oss ett dopp och sen blev det lyxmiddag med entrecote i mängder och härlig sallad. Där satt vi vid sjön och njöt av både samtal, tystnad och den vackra och rogivande miljön.

Efter en god natts sömn pillade vi sakta men säkert med morgonrutinerna och tog det sådär härligt lugnt. Inga tider att passa, inga krav. Så oerhört skönt.

Tids nog packade vi ihop oss för löpning. Förhållandevis lätta ryggor med lite ombyte och lunch. Återigen en lugn och härlig löpning. Jag kände att låren var trötta efter Kalmar men tempot vi höll passade mig utmärkt och jag hade kunnat mala på i all evighet. Så småningom blev det läge att ta paus och vid en liten sjö hittade vi ett fint ställe men det visade sig vara privat mark.

Vi knackade på för att höra om det var i sin ordning att vi tog vår lunchpaus där och blev otroligt väl bemötta. Vilken härlig gästfrihet. Tänk vad vänlighet kan göra en glad.

Ett dopp i plurret. Vatten och mat i magen och så det obligatoriska lunchslumret. Att ligga där i solen på bryggan. Blunda lite och sväva mellan sömn och vakenhet. Så härligt!

Efter pausen var det dags att löpa vidare/hemåt. Tillbaka vid lägret blev det återigen ett dopp och därefter mat och kvällsgrillning.

Få saker slår en grillad korv i mörkret.

Jag kan inte nog förklara hur helande en sådan här helg är för mig. Den vackra och rogivande naturen. Den totala frånvaron av stress. Alla djupa härliga andetag och samtal. Den friska luften.Tystnaden. Kravlösheten. Doppen i den precis lagom kalla sjön. Löpningen.

Jag tycker att jag är bra på att inte stressa i vardagen. Jag tar mig tid till ro och eftertanke i skogen men en sådan här helg blir som en extrauppladdning och just den här gången tror jag att den var mer välbehövlig än någonsin.

Så viktigt med självkännedom. Att veta vad man på djupet verkligen mår bra av och att sen också se till att genomföra.

Livet är gott!

Tårar jag önskar alla

Det finns mycket vi mår bra av.

Många av dem är självklarheter. Som vi alla upplever eller har upplevt.

Det finns dock en sinnesstämning eller en situation som jag tror att få får uppleva och som jag är övertygad om är väldigt bra.

Jag känner att jag egentligen inte är kompetent att i skrift förklara känslan och situationen men jag ska göra ett försök. Det har hänt mig så många gånger nu att jag bara måste.

Timma efter timma är jag igång. Jag har tränat inför en uppgift och nu är jag mitt i den. Jag kämpar och sliter. Jag har i månader siktat mot ett givet mål. Huvudet är trött. Kroppen är trött. Hela jag vill sluta. Vila.

Men det får jag inte. Inte ännu. Jag måste nå mitt mål. Jag måste komma fram.

Jag utforskar mina gränser för vad jag klarar av. Det är långt ifrån säkert att det kommer att gå vägen. Disciplin och vilja. Det kanske även handlar om en viss sorts självrespekt. Jag vill klara av det. Jag vill bli stolt över min prestation. Absolut inte misslyckas. Inte ge upp. Men det handlar inte bara om mig. Människor runt omkring. Framförallt familjen men även vänner. De är där. De stöttar och hoppas. I deras ögon ser jag så mycket kärlek och ibland även oro.

De vill för min skull.

Allt som oftast infinner sig den där känslan när jag kommit i mål men det har också hänt mitt under ett lopp. När jag i min enorma trötthet ser dem, brister det.

Även den där gången. Mitt första försök att klara 100 miles. När jag bröt.

Ett ohämmat gråtande. Tårar som innehåller så mycket:
- Befrielse
- Stolthet
- Glädje
- Sorg
- Kärlek
- Ödmjukhet
- Total mental och fysisk trötthet

Listan ovan räcker inte till för att förklara men det är som om tårarna som jag inte kan kontrollera försöker läka mig. Hjälpa mig. Det är en känsla som på sitt egna sätt är överväldigande. Jag har till och med kommit på mig själv med att längta efter den. Som om jag på förhand förstår att det är först då jag kommit i mål. När jag inte kan kontrollera mina känslor. När jag absolut inte vill kontrollera dem.

Jag har bara upplevt den här sinnesstämningen när jag har tävlat riktigt länge. Jag är glad över att jag har fått uppleva den.

Jag tror att jag mår bra av den. Att den gör mig till en bättre människa. Att den gör mig mer ödmjuk inför livet. Ger mig perspektiv.