Beroendehjärnan av Martina Johansson

Vad är det som händer i huvudet när vi stoppar i oss olika typer av droger och andra stimulerande ämnen? Vad är det förresten för ämnen som är beroendeframkallande?

Martina Johansson går grundligt igenom detta i Beroendehjärnan. Alltifrån den kemiska biten till invanda mönster och hon ger tips på vad man bör göra sig fri ifrån och hur.

Jag ska villigt erkänna att jag inte riktigt orkade att ta till mig den kemiska delen i boken. Jag nöjer mig med att det finns ämnen vi stoppar i oss, allt ifrån tunga droger till socker, som påverkar vårt inre system och som lätt gör att vi fastnar i något som tillfälligt känns gott men som i längden inte är speciellt bra för oss.

Den delen jag verkligen fastnade för var den som handlade om hur våra invanda beteenden ofta styr oss. Och att det många gånger är beteendet som kanske till och med har en större påverkan på oss än själva drogen i sig. Det blir lite roligt när jag relaterar till mig själv. För vad är inte min ryska yoghurt på kvällen, med lite mullbär och grädde och den hemmagjorda nötblandningen och inte ett substitut?

Många gånger vill jag äta den. Bara för att det är så gott. Och jag vet att jag tillåter mig det eftersom alternativet jag hade för ett antal år sedan var så mycket sämre. Just mejerierna är något jag har funderat på ett tag. Det är något jag äter mycket av. Skulle jag kanske dra ned på det? Men jag mår ju så bra. Kan det bli bättre ändå? Blir nog en minskning men egentligen borde jag kanske ta bort det helt för att märka någon skillnad. Får se.

Våra beteenden styr oss verkligen och sitter i ryggraden. Även om det inte är socker jag är sugen på så kan jag många gånger känna ett behov av att få slösitta och låta handen pendla mellan en skål och munnen. Innehållet i den där skålen är kanske inte alltid så noga, det är mer..., vanan, rutinen som förmodligen är starkt förknippad med något bra, tryggt och gott.

Försöker få det att bli nötter eller oliver istället för dåliga alternativ.

Så vad är beroende? Hur mycket är beteende och/eller kemi?

Jag kände att boken tillförde mig mycket och fick mig att fundera ett extra varv.

Läsvärd!

Skaparglädje

Jag tror att vi i vår arvsmassa har ett djupt liggande behov av att få skapa. Tänker att det evolutionärt var ett måste för att kunna överleva.

Hitta lösningar och förbättringar. Tillverka saker för att underlätta tillvaron. Allt ifrån den där brasan som gav så mycket gott till, kniven, till bågen till det vi har idag.

Vad skapar vi idag? Massor med saker men de flesta är inte konkreta där vi framför oss ser den givna nyttan eller förbättringen.

Vi har en inneboende kreativitet som vi måste få utlopp för. Det får oss att må bra.

För egen del kan jag varken måla eller spela något instrument. Jag tillverkar inga redskap. Jag stickar inte och jag kan inte sjunga (eller, jo jag har en fantastisk röst när ingen hör).

Jag lagar mat!

Jag älskar att både äta och laga mat. Ser det som min kreativa ventil. Framförallt det där receptlösa när jag tittar i skåpen och kylen för att se vad som finns och sen försöker trolla ihop något. I början kunde jag fråga min fru om vad hon trodde om en viss mix av ingredienser.

Det gör jag inte längre. Mest för att jag vill få prova den där idén jag har i huvudet och inte riskera att motionen avslås.

Allt som oftast blir maten god och framförallt så får jag utlopp för min skaparkraft som jag inte lyckas frambringa någon annanstans.

Sen går det ju inte att komma ifrån att den som lagar maten bestämmer vad det blir.

Makt!

Impulskontroll

Impulskontroll. Är det steg ett i att bli civiliserad?

Hur våra förfäder valde att inte slå ihjäl varandra vid första bästa känslomässiga reaktion.

Hur de sedan hittade på regler för att kunna samarbeta och leva tillsammans. Regler som civiliserade och utvecklade arten till det vi är idag.

Nu har civilisationen gått så långt att vi lever i lyx. Vi har rättigheter och friheter. Oändliga möjligheter till självförverkligande.

Samtidigt färre skyldigheter?

Individualismen och ofrånkomligt egoismen har fått möjlighet att ta plats och såklart att vi vill det. Vi kan sätta oss själva i centrum. Och vi vill!

Vad vill jag? Vad vill jag inte? Måste jag? Behöver jag? Kan jag komma undan? Slipper jag? Jag orkar inte!

Är det så att vi idag, på ett sätt som aldrig förr, kan tillåta de här impulserna för att det är så vi bygger upp samhället idag. Minsta möjliga ansträngning tillsammans med att vi alltid ska få som vi vill?

Impulskontroll. Men nu handlar det om att låta bli alla impulser som leder till lättja och degeneration istället för att inte slå ihjäl.

Alla ska göra allt för mig men jag behöver bara göra det jag vill och känner för.

Ett kravlöst liv utan hinder och därmed utan framgång.

Är det dit vi är på väg?

Och de som klarar sig bäst är de med bäst impulskontroll?

De som förmår att tvinga sig till en krångligare väg. En väg som består av hinder och utmaningar. En väg som man måste kämpa sig igenom trots att man inte alltid vill. Den är ju inte alltid så rolig. För att den i längden leder till självrespekt, glädje, mental och fysisk hälsa?

Hur föreställer vi oss paradiset? Vad krävs för att skapa sig ett paradis av välmående här och nu. Kanske läge att tänka till, både en och två gånger.

Överdriven bekvämlighet?

Långpasset avklarat. Jag är i mål.

Kroppen är trött och huvudet likaså. Kliver in i duschen och då kommer det. Tänk om det inte finns något varmvatten? Det gör det alltid och jag njuter precis lika mycket varje gång. Varmvattnet efter ett långpass kan bli riktigt varmt och så vansinnigt skönt.

Men den där lilla tanken?

Hade jag klarat att duscha kallt? Spontant är svaret nej. Jag är trött. Jag är i mål. Jag orkar inte den mentala prövningen som en kall dusch skulle innebära.

Mina förfäder skulle ha skrattat åt mig.

Inte nog med att jag (som får anses vara vältränad) fysiskt inte ens är en medelmåtta jämfört med mina tidigare släktingar. Dessutom är mitt leverne på en så extremt bekväm nivå att jag mentalt knappt orkar med någonting. Lite löpning, lite bastu, lite hunger.

Finns det någon vits med att ta itu med den här kalla utmaningen. Jag tror det.

Idag vet vi att vi mår bra av att utsätta vårt hormonella system för olika typer av stress. Hunger, värme och kyla är bevisligen bra för oss. Jag kan fortfarande för lite om detta men är väldigt intresserad om hur de här processerna fungerar.

Grundfrågan är egentligen hur bra kan jag må. Vad är min fulla potential? Vad kan en ännu bättre fysik leda till? Hur mycket bättre kan jag må mentalt? På vilket sätt kan jag påverka mitt hormonella system till att att nå längre?

Bekvämlighet. Njutning. Förrädiska mynt som här och nu vill få oss till en sak men som i längden kanske inte är det vi behöver. Det långsiktiga lockar mig. Njutning som bara varar här och nu i alla ära men jag vill mer.

Girig!?

Absolut! Det vore dåraktigt att inte vilja sträva efter en maximering av ens hälsa. Här och nu likväl som senare.

Åskådaren umgås

De små benen går som trumpinnar. Hit och dit, fram och tillbaka. En passning, en dribbling, ett skott eller varför inte en stoppboll eller en smash?

Glädjen av att idrotta och få röra på sig tillsammans med andra. Glädjen av att lyckas och att vinna. Belåtenheten när det går bra. Fjäderskruden som bara växer. Självförtroendet när de lär sig och utvecklas.

Men även tjurigheten när det inte går bra. Irritationen och ibland tårarna. Den enorma besvikelsen och den oerhört irriterande bristen på rationalitet när det negativa tar över. 

Att få ta del av mina barns idrottande är en ynnest. Det hänger dessutom med hem. I bilen, till middagsbordet. Diskussioner och analyser. 

Belåtenheten. Besvikelsen.

Upplevelserna delas. 

Vi umgås!

Familjetid är delad tid. Tillsammans! Och jag är evigt tacksam att jag tar mig tid att vara en del av den.

Fahrenheit 451 av Ray Bradbury

Guy Montag är brandman. Hans uppgift är inte att släcka bränder utan att anlägga dem. Om någon har en bok har den gjort sig skyldig till brott och då ska både boken och hemmet eldas upp.

Livet är som det är och Montag funderar inte så mycket på hur hans liv ser ut. Inte förrän han träffar på en grannflicka som öppnar ögonen på honom. Plötsligt blir han medveten och inser att samhället och världen omkring honom är tokig. Böcker är förbjudna och överhuvudtaget hjärntvättas befolkningen med hjälp av TV-n. Ingen vill någonting. Alla är som uppslukade och helt befriade från en egen vilja. Hans insikt riskerar till en början att göra honom galen och snart nog får den honom att fly för sitt liv.

Nu är jag inte jagad av samhället men jösses så jag känner igen mig i boken. Det där att vilja skrika rätt ut för att få folk att förstå. Att kritisera och se sig själv och sitt beteende ifrån ett annat perspektiv. VAD ÄR DET VI SYSSLAR MED EGENTLIGEN!

Fantastiskt hur en dystopi från 50-talet kan kännas rykande aktuell.

Fantastiskt!

Hotet mot din hjärna av David Perlmutter

Ytterligare en bok om vårt sätt att äta och hur det påverkar kroppen och framförallt huvudet. Kolhydraterna är i fokus men även gluten. Jämfört med andra böckerna jag har läst om det här ämnet så sticker allt fokus på gluten ut.

Att det finns mängder med människor som ska vara restriktiva med gluten eller inte få sig det alls råder det ingen större tvekan men Perlmutter menar i princip att ingen ska ha det i sig överhuvudtaget. Förutom att det inte är bra för oss menar han att gluten liksom socker är en trigger som vill oss att ha mer. Detta var nytt för mig eller om jag bara har glömt det sedan tidigare. Oavsett om det är så eller inte känner jag att det inte finns så mycket att fundera på. Gluten finns där socker/kolhydrater finns och då är det inte så mycket att fundera på.

Det andra fokusområdet är just hjärnan och hur den påverkas. En hel del av det som nämns har jag träffat på förut men en del är både nytt och intressant. Läskigt det där med att vi så tydligt kan se kroppsliga krämpor men att hjärnsjuka utan förvarning slår till. För vem tänker att ständig huvudvärk och migrän är så mycket mer än tillfällig huvudvärk? Det är ju något man har och får lära sig att leva med. Självklart inte! Och demens är inte heller det något som bara kommer med åldern. Det finns orsaker till allt.

Egentligen är jag inte överförtjust i Perlmutters sätt att skriva. Det är lite för överlägset och lite för ickeödmjukt för min smak. Det märks att boken framförallt är skriven för amerikanska läsare. Lite svårt att ta på det men det är något med den mästrande tonen som stör.

Trots detta glädjer det mig att jag läste den. Det blir lite fortbildning. Som en påminnelse om hur jag äter och varför. Det blir ett extra moment när alla de där exemplen och förklaringarna om en bättre hälsa är något jag själv har upplevt. Bokens teori och min praktik går hand i hand och vid ett flertal tillfällen i boken kom jag på mig själv med att vara tacksam över att det nu är sex år sedan vi styrde om skutan.

En gång i tiden var jag så upplyst att jag väldigt gärna ville frälsa andra. Jag insåg att det inte var någon bra idé. Mat är så otroligt personligt. Folk får själva ta ansvar för hur de äter och hur de mår. Men det går inte att ändå vara lite uppgiven. Tänk så många bekymmer och hälsoproblem många människor kunde bli av med och de bara vågar lära sig något nytt. Tänka om och ge den mat vi är programmerade att äta en vettig chans.