Vila

Så fantastiskt gott det är att äta när man är riktigt hungrig. Få dricka när törsten är sådär total. Vila när kroppen verkligen ber om det.

Soffan/sängen är alltid som skönast när kroppen är riktigt trött. Det blir som en välförtjänt belöning. Men att sitta eller ligga där utan att ha behovet tycker jag är svårt. Det är som om det kryper i kroppen. Vad ligger jag här för? Allt oftare har jag börjat känna likadant sittandes på jobbet och försöker därför göra allt jag kan för att stå upp så ofta som möjligt. Ett ståbord finns högt upp på önskelistan.

Vi vill knappast äta när vi är mätta eller dricka när vi inte är törstiga. För min del är det likadant med vilan men finns bara behovet är det ljuvligt och något att längta till.

Och med träning varje dag finns behovet varje kväll.

Träna varje dag

Min utgångspunkt är att träna varje dag. Jag har en grovplanering som allt som oftast har sin utgångspunkt i närmaste tävling/utmaning. Den planeringen är inte mer avancerad än att jag försöker lägga mer fokus på exempelvis cykling om närmaste tävling råkar vara Vätternrundan.

Detaljplaneringen vecka för vecka eller till och med dag för dag är väldigt flexibel. Familj, jobb, väder och hur kroppen känns får styra vad det blir för träningspass i morgon. Det viktiga för mig är att jag prioriterar min träning. Den är helt enkelt väldigt viktig och ambitionen är därför att få till ett träningspass varje dag. Om jag ska må bra och fungera på ett bra sätt kräver mitt huvud och min kropp det. Det har blivit en rutin och en självklarhet på samma nivå som sömn och tandborstning.

Samtidigt är det inget självuppfyllande ändamål. Vissa dagar blir det inte av och då är det inte mer med det. Men jag tackar inte nej ifall möjligheten att genomföra dubbla pass öppnar sig heller. Det här är något som har kommit krypande i långsam takt.

Jag började föra träningsdagbok 2012. Till en början ägnade jag mig enbart åt att föra in löpning och cykling. Delvis för att jag sällan gjorde något annat och inte såg någon mening med det men 2014 blev det mer alternativ träning och då började jag föra in all träning, något jag är tacksam för idag eftersom det är roligt att titta tillbaka på.

År och antal pass:

2012 - 30 (siffran stämmer dåligt eftersom de enbart innefattar pass med min frus telefon)
2013 - 110
2014 - 303
2015 - 356
2016 - 435

Stressig träningshets? Överdrivet?

Ja absolut! Om ens egna utgångspunkt är noll och ingenting. Vi utgår alla ifrån vår egna verklighet och det är klart att det för många känns otänkbart att träna så här mycket. Lika otänkbart som det är för mig att kraftigt reducera antalet träningar. Och nej någon vila behövs inte eftersom majoriteten av träningarna är förhållandevis lugna och eftersom en varierad träningsform gör att inte samma muskler belastas hela tiden.

Vi är gjorda för att röra på oss. Vi är inte gjorda för att sitta stilla hela dagarna eller ligga i soffan flera timmar varje kväll. Samtidigt är vi enormt anpassningsbara och blir dåliga på det vi inte utsätter kroppen för.

Jag har inte koll på hur mycket min träning motsvarar i tid men jag skulle uppskatta att jag hamnar på ca tio timmar i veckan. Det innebär lite drygt en timma om dagen. Hur mycket väger det upp alla stillasittande/liggande timmar? Och hur mycket är det i jämförelse med våra mor- och farföräldrar som i bondesamhället var igång under dygnets ljusa timmar?

Plötsligt låter det inte så mycket och jag är övertygad om att jag hade tränat mer om det hade varit möjligt.

Bra eller dåligt? Tja, jag mår fantastiskt bra både fysiskt och psykiskt, är aldrig sjuk (på sin höjd någon liten förkylning) och har hittills inte åkt på någon större skada.

Vad mer kan man önska?

Befriande löpning hem

En dag i februari. En riktig skitdag på jobbet. Min egna plan för dagen havererade fullständigt. Rättning och planering ersattes av konflikter och detektivarbete. Vad hade hänt? Vem hade gjort vad? En hel eftermiddag med energitömmande arbete. Det var som om jag rent fysiskt kände hur syret i huvudet tog slut, trycket ökade och hjärnan krympte.

Ibland är det tillfälligheter som gör det, ibland är det tur. För min del var det en kombination av dessa två.

Normalt sätt springer jag aldrig hem den här dagen i veckan men av olika anledningar hade möjligheten öppnat sig och då tyckte jag att det var läge att passa på. Förutom skitdagen på jobbet hade det snöat. Så när jag ombytt begav mig iväg var jag extremt mottaglig för allt positivt.

Behagligt tempo i en vacker miljö var som balsam för själen. Huvudet syresattes och efter en halvtimmas ventilation kunde mitt sinne övergå till att bara njuta.

Mitt mentala jag fick sig en perfekt tajmad spabehandling. Väl hemma befann jag mig i en sorts harmoni som jag aldrig hade fått om jag åkt bil eller kollektivt. Förutom det omedelbara välbefinnandet tror jag att jag automatiskt blev redo för en ny arbetsdag.

Ljuvlig vinterlöpning

Man ska njuta för egen del men ibland går det inte annat än att njuta lite extra när jag tror mig veta att jag har det bättre än andra.

Måndag morgon och snö"kaos" i Göteborg. Stressigt och oroligt. Mycket trafik och irriterat.

Inte nog med att jag slapp det där. Min lediga måndag morgon erbjöd mig idag en total kontrast till det många tvingades utstå.

Iväg med ungarna till skolan, snöra på sig och så ut. Noll krav på fart och tempo. Istället bara ut och njuta.

Vackert och en förstärkt känsla av ensamhet när snön tydligt talar om att jag är först på plats i skogen.

Mot Vätternrundan

Nu blir det att ändra fokus och ställa in siktet på Vätternrundan. Det lopp jag hela tiden har bävat lite för.

2012 fick jag för mig att jag skulle cykla från Partille till Oskarshamn på det jag idag kallar rishögen.

Till min glädje lyckades jag övertyga min mycket gode vän J att hänga med. När det väl var dags kände han sig inte redo uppgiften och lämnade återbud. Det innebar att jag fick ge mig iväg själv och efter elva och en halv timma och 267 kilometer gav jag upp. Jag klarade helt enkelt inte av kampen mot tristessen och rumpan.

Cykelbränd för all framtid?!

Inte riktigt. Jag är fem år starkare, har en vettigare cykel och kommer att kunna dra fördel av att ligga i rygg på andra. Samtidigt är jag inte jätteförtjust i cykling och träningsmässigt är det lite mer bekymmersamt. Timmar och mil kommer jag att få ihop men det blir krångligare med långpassen. För att framförallt vänja rumpan behövs många sammanhängande timmar på sadeln och det är svårt att få ihop. Egentligen är det helgerna som gäller och eftersom jag ogärna missar mina barns träningar blir det ett problem.

Under en övergående period får jag nog stå ut med det men det är alltid jobbigt att prioritera bort något man tycker så mycket om.

Knack, knack, knack, knack.......

Föreställ dig att det knackar på dörren.

Vad gör du ?

Öppnar!

Någon minut senare knackar det igen.

Vad gör du?

Med största sannolikhet öppnar du igen.

Och så fortsätter det så hela dagen igenom. Vad hade du tyckt om det?

Själv hade jag yr i huvudet och med en dreglande uppsyn varit på randen till ett mentalsjukhus. Totalt utpumpad. Vem/vilka som har knackat hela dagen och vad de har velat är betydelselöst. Det faktum att någon har stört mig vid tidpunkter som jag själv inte råder över har gjort mig till en slav. Någon annan har bestämt över vad jag ska göra. Egentligen har jag kanske tänkt umgås med familjen, laga mat eller hänga tvätt men blir avbruten hela tiden.

Ingen människa vill ha det så ändå är det precis det vi utsätter oss själva för och dessutom gör vi det frivilligt via den där apparaten som vi fortfarande ibland kallar telefon.

Meddelanden och notiser från allt och alla. Det piper och vibrerar hela tiden och självklart måste vi öppna dörren och se efter vem det är.

Jag tror att detta i grunden är djupt ohälsosamt. Själv har jag sedan länge tagit bort alla notiser, vibrationer och ljud på min telefon. Då bestämmer jag själv när jag vill ta del av allt enormt viktigt som världen vill säga mig.

Fokus på en sak

Machu Pichu

Jag ser det som en viss form av tortyr.

Alla intryck, alla notiser, all information. Vi fullkomligt drunknar i ett hav av yttre påverkan. För att hinna med försöker vi göra så många saker som möjligt och gärna samtidigt. En del ser det till och med som en god egenskap att kunna multitaska. Och visst, känslan att få gjort saker och ting kan kännas bra men hur bra blir det egentligen? Hur hög blir kvalitén? Och framförallt, var hamnar stressnivån?

Jag mår bra av att göra en sak i taget. Jag mår bra av att stänga ute allt "brus". Av att bara fokusera på en sak i taget.

Läsa, pussla och träna är exempel på saker jag gärna gör och som ofta försätter mig i ett tillstånd där jag enbart lägger energi på en enda aktivitet. Vad skönt det är!

Det lustiga är att jag kan känna samma sak när det är dags att exempelvis diska, stryka eller dammsuga. Aktiviteter som jag knappast längtar till men som jag finner en tillfredsställelse i att utföra. Fokus på att få golvet rent och inget annat. Jag tror dessutom att det konkreta att utföra en handling och se ett direkt resultat är extra givande i ett samhälle där mycket av det vi sysslar med är abstrakt.

Skjortan blir slät, disken blir ren.

För mig gäller samma princip på jobbet. En sak i taget. Avsluta en sak innan nästa påbörjas. För arbetsuppgifterna tar aldrig slut och om jag tar på mig att jonglera med för många bollar samtidigt kommer det sluta med att jag tappar dem allihop, faller ner på knä och bryter ihop efter mitt misslyckande.

Den risken minimeras om man jonglera med så få bollar som möjligt eller varför inte, bara en? Det kanske på sätt och vis är svårare men garanterat säkrare.