Pauser i ultralöpning och livet

Löpning, framförallt ultralöpning lär mig att hantera livet. Den skalar av, förenklar och förtydligar. Genom att överföra och översätta lärdomarna därifrån tycker jag att det blir lättare att känna behoven i vardagen. För om ultralöpningen är tydlig och enkel så är livet raka motsatsen. Där finns så mycket brus och intryck som stör, förvirrar och rent av lurar huvudet. Som bildar illusioner som får oss att göra saker som vi tror är bra men som egentligen inte är det. Ett sånt exempel är pauser. I ultralöpning glasklart.  

Eftersom behovet av paus är så stort är kommunikationen från kropp och huvud oerhört tydlig med när det är dags för paus och vilka behov som finns då.

- Fötternas värme och ömhet - Ge mig frihet och befria från skor och strumpor.
- Blodansamlingen i benen - Benen i högläge!
- Törst och energibehov - Fyll på!
- Svett och fukt - Byt om!
- Trötthet - Blunda och slumra.
- Bekvämlighet - Inte frysa, inte koka.

Ultralöpningen kräver de mest basala behoven och inget annat än att tillgodose dem är av intresse.

I livet däremot är det mycket mer oklart och svårt eftersom behovet av paus inte framkommer lika tydligt och inte heller vad pausen behöver innehålla. I grund och botten ligger behovet inte på det fysiska planet på samma sätt som i löpningen. Kanske därför det är svårare? Vårt mentala jag har svårt att sålla och känna in alla intryck och all stress vi utsätter oss för. Den byggs upp och riskerar att växa mer och mer eftersom vi helt enkelt inte pausar från den eller för att vi tror att vi pausar från den men egentligen inte gör det. 

Lärdomen jag har fått är att vi måste skala av och vara medvetna om och acceptera att vi i grund och botten är väldigt enkla varelser med enkla behov. Vi är inte gjorda för tusen och åter tusen intryck. En paus som innebär slösurfande på nätet är ingen riktig paus även om det kan kännas så. Ljud i form av musik och eller ljudbok/podd skulle kunna vara avkopplande men är inte heller det den ultimata pausen om behovet är stort nog. 

Löpning kräver vila. Mental stress kräver ett minimum av intryck. Ensamhet och natur är nyckeln. En nyckel fler måste våga ta fram och fundera på hur den ska användas. Vad passar mig bäst just idag?

En promenad eller lugn löpning i naturen? Sitta och blunda i solen? Fiska? Sticka? Pussla? Snickra?