Jag kan ha fel av Björn Natthiko Lindeblad

Björn Natthiko Lindeblads livshistoria och visdomar går rakt in i hjärtat. Jag har lyssnat på honom i en och annan podd och det är få personer som har berört mig lika mycket. Jag känner igen mycket av det han berättats tidigare i boken men det gör verkligen ingenting. Det här är en sådan där bok som borde läsas en gång om året eftersom den ger så mycket. Upprepningen, påminnelsen om hur man skulle kunna och borde hantera livet är nödvändig eftersom det är så lätt att fala dit i ett sämre tankemönster. Om man istället kan komma ihåg och hålla sig till exempelvis följande livsregler är jag övertygad om att mycket är vunnet:

"Jag kan ha fel."

"Kanske, kanske inte."

"Varsevarande."

"Tro inte på allt du tänker."

"Bara en sak är säker."

"This too shall pass."

Det här är en fantastiskt bra bok som verkligen borde läsas av alla. 

Outtalade mål

Livet är fattigare utan målsättningar och måluppfyllelse. Hur lever man ens utan mål? Den ständiga strävan och viljan. Ambitionen att komma någonvart oavsett om det är mentalt eller fysiskt...

Jag har mängder med mål och har vid i alla fall två tillfällen tidigare skrivit lite om det.

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2017/01/mal.html

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2018/02/malens-bedragliga-storlek.html

Jag ska inte upprepa mig utan tänker istället skriva lite om outtalade mål. De som ligger och skvalpar i bakgrunden. De som inte måste nås men som gärna får uppfyllas ändå samtidigt som det inte gör så mycket ifall de inte blir av. Och det här är en viktig skillnad. Ett uttalat mål ska nås. Det ska kosta och får bli riktigt dyrt om det krävs. Problemet är att balansera det här på ett vettigt sätt. Vi har trots allt inte råd med vad som helst och det är precis det som är utgångspunkten för mig när jag för mig själv formulerar mina outtalade mål.

De förblir outtalade eftersom jag helt enkelt inte vet ifall det är rimligt att jag kommer att klara av det. Det kan beror på att tiden riskerar att inte räcka till eller för att jag är rädd att kroppen inte kommer att klara av det. Att gå sönder för att målsättningen är för tuff är bara dumt.

Två exempel på outtalade mål som har varit aktuella det här året.

Springa 4000 km på ett år.

Inför året lekte jag med tanken att det skulle vara roligt att komma upp i 4000 km på ett år. Något som i så falla skulle vara rekord för mig. Tidsmässigt (att hinna i vardagen) kändes det rimligt men jag var osäker på om kroppen och mina hälar (framförallt höger häl) skulle klara av det. Därför har jag under hela året varit väldigt lyhörd inför vad kroppen säger. Samtidigt har jag hela tiden haft koll på statistiken. Hur ligger jag till? Hur mycket behöver jag springa per vecka och så vidare. Jag har alltså inte pressat någon smärttröskel utan istället lagt in alternativa träningsformer när det känts aktuellt på ett sätt jag med största sannolikhet inte hade gjort om målet varit uttalat. Veckor och månader har gått och nu har jag hamnat i den situationen att jag "bara" behöver ligga på omkring 75 km per vecka för att klara av det. Hittills ser det alltså väldigt bra ut och jag kan både ta en och två löpfria dagar i veckan och ändå ligga i fas. Sakta har detta outtalade mål blivit mer och mer troligt att nå utan att jag för den delen har pressat mig. Fint samtidigt som jag fortfarande tänker att det blir som det blir. 

Två pass per dag under semestern.

Semestern ger mer tid. Visst borde det då gå att öka träningsdosen? Här finns ingen fysisk oro. Att träna mycket eller som jag ser det vara mycket i rörelse är inget fysiskt problem. Det handlar inte om att köra skiten ur sig och med en god variation blir det ingen betungande belastning. När det här målet tog form var det istället tidsaspekten utifrån familjeperspektivet som var akilleshälen. Jag kände helt enkelt att det här inte fick vara ett uttalat mål eftersom jag inte ville att det skulle krocka med och konkurrera med våra semesterplaner. I vardagen är mitt uttalade mål jag träna minst en gång per dag. Ibland blir det inte så men det ska mycket till för att en dag blir träningsfri. Men det kändes orimligt att gå in i semestern med "idag ska jag träna två gånger". Men med detta outtalade mål i bakhuvudet har jag hela tiden sett möjligheter. Första passet sker alltid på morgonen och jag har kommit tillbaka lagom till att resten av familjen har vaknat till liv. Andra passet har sedan inte varit något större problem att få till som transport eller i samband med exempelvis bad. Vissa dagar har det bara blivit ett pass men ett flertal dagar har det till och med blivit tre och detta utan att det påverkat familjelivet negativt. För vad gör du när de andra i familjen leker, promenerar eller är i affären? Jag lägger helst tiden på träning, läsning eller matlagning och den här sommaren har träningen getts mer tid mest av den enkla anledningen att jag haft det som en prioritet.

Målsättningar är livet och det finns en vits med att gradera dem. Det går inte att bara ha svåra mål - det blir för jobbigt. Och enbart enkla mål fyller ingen funktion eftersom de inte leder till någon tillfredsställelse. I grund och botten gäller det att känna sig själv och sin situation. Vad vill jag? Vad kan jag klara av och vad har jag tid med?

För målen är livet. Det ger en stor tillfredställelse och meningsfullhet att både arbeta sig mot målen och nå dem. 

Den ständiga kampen mot Jante

Så har jag nu äntligen tagit steget in i modebranschen som kläddesigner.

Jag är en praktiker. Utseende är inte oviktigt men står sig ofta slätt gentemot det praktiska. 

När sol och värme lockar till bar överkropp är jag inte sen att plocka av mig. Det är både härligt och nödvändigt för att ge sig själv bästa möjliga D-vitaminboost. 

Men för mig finns det två problem. 

1. Axlarna riskerar att få för mycket sol och är det något jag verkligen inte är intresserad av så är det att bränna mig. 

2. Jag får lätt skav under armhålorna där insidan av överarmarna gnuggar mot sidan av överkroppen. 

Av de anledningarna har jag i princip aldrig linne på mig vare sig i vardagen eller när jag tränar vilket jag beklagar eftersom linnet ger en klart lättare och skönare känsla än en t-shirt. Därför har det fått bli t-shirt på för att skydda mig vilket inte är det trevligaste i hög värme och gassande solsken. Lösningsorienterad som jag är har jag hittat ett sätt för att åtgärda detta. Det roliga är att jag har haft den här lösningen i huvudet i flera år men inte kunnat med att genomföra den. 

Vad ska folk tycka, tänka och säga?

Men jag har som ett personligt mål att strunta i vad Jantelagen säger och har den här sommaren äntligen tagit steget och är löjligt nöjd med resultatet. 

1. Axlarna skyddas och skavrisken försvinner.

2. Jag får jobba med min personliga utveckling.

3. Min kreation har lett till många härliga skratt, kommentarer och samtal. 

4. Underbart att springa i sommarvärmen utan att ha en plaskblöt t-shirt på sig som tynger. 

5. I den ena kreationen försvinner dessutom risken för bröstvårteskav. Jag måste ge den ett passande namn som anspelar på miljön..... Alla säljer allt numera med bra miljöval som motto och den här har ju både lite tyg och tar bort behovet att tejpa bröstvårtorna. 

Och givetvis, så här i jämställdhetstider, kommer kollektionen enbart finnas i unisex.

Kollektionen är som bonus löjligt snygg och jag börjar på allvar tro att jag kan bli miljonär på kuppen :)

Jämförelse blodpudding

Min hemmagjorda blodpudding

1 l nötblod

5 dl buljong

3 st ägg

2,3 dl Mandelmjöl

1,2 dl kokosmjöl

Talg och eller smör.

Kryddor och salt

Köpt blodpudding

Vatten

Fullkornsmjöl av råg och vetemjöl

Rapsolja

Blodpulver från gris

Socker och salt

Kryddor, örtkryddor och lökpulver

Arom

Konserveringsmedel E250

Här tycker jag att det tydligt framkommer vilken skillnad det är på hemmagjort och köpt. I en innehållsförteckning står ingredienserna alltid i storleksordning så även fast det inte går att se den direkta mängden på den köpta så går det ändå att dra en och annan slutsats. Förutom att det är blodpulver i är det alltså mer rapsolja än pulver i blodpuddingen. Inte så mycket skräp i den köpta men likväl är det tveklöst en stor skillnad i näringsvärdet på de två olika blodpuddingarna. 

Min har en nackdel och det är att den har en tendens till att inte hålla ihop riktigt. Går säkert att åtgärda på ett enkelt sätt men det är i min värld inget problem att puddingen delvis blir lite smulig i stekpannan. 

Lydig hund eller tänkande människa?

Jag har fått skäll igen. Eller i alla fall blivit kraftigt kritiserad i min föräldraroll. 

En badplats med en brygga. En tvåmeterssvikt och givetvis den obligatoriska skylten att det är förbjudet att dyka. Jag gör som jag brukar göra. Jag hoppar i, givetvis med fötterna först. Jag är ju inte helt dum i huvudet. Jag bottnar inte. Ibland är de där skyltarna berättigade men förvånande ofta inte. Jag kan för mitt liv inte förstå varför man varnar och "förbjuder" utan rimliga skäl (mer om detta i ett kommande inlägg).

Gott! Då är det fritt fram för pappa Daniels dykarskola eftersom du aldrig kommer lika djupt när du dyker som när du hoppar i som en spik. Det blir ju en helt annan vinkel i nedslaget. Framförallt från en brygga eller en sådan lite höjd som två meter. Efter ett par minuter kommer en äldre kvinna fram till mig och påtalar att det är förbjudet att dyka.

"Det är ingen fara. Jag har dubbelkollat och bottnar inte så det är fritt fram."

Där tror jag på riktigt att samtalet är slut. Jag tror till och med att jag kommer få höra något i stil med. "Vad bra, då vet vi."

Aj, aj så fel jag hade. 

Istället får jag höra både det ena och det andra om hur fel jag agerar och tyngdpunkten i argumentationen är skylten. Till en början försöker jag på ett trevligt sätt bemöta men blir sakta irriterad och det sista jag säger är något i stil med att jag som förälder är mer intresserad av att lära mina barn att tänka själva istället för att blint lyda överheten. 

Jag misstänker att inget av det jag sa gick in över huvud taget. Utifrån vad hon sa var det tydligt att hon var en av alla de där människorna som blint litar på alla med vita rockar, budskap från "rätt tidningar" och myndigheter. 

Detta möte och även andra samtal på kort tid med liknande tema har både irriterat och fått huvudet att mala en hel del på sistone. 

Vi blir ständigt rekommenderade både det ena och andra och det enklaste och bekvämaste är att okritiskt följa blint. Sen om det rör sig vaccinationer, vad vi ska äta eller som i det här fallet hur vi ska bada spelar ingen roll. 

Att tänka själv är både jobbigt och kräver tid. Vem säger vad? I vilket intresse? Finns det någon som tycker annorlunda? Hur låter de argumenten? Och efter att ha tagit in från alla olika hörn så ska jag sen skapa mig en egen åsikt. Skitjobbigt!

Vad som är tydligt är att få orkar göra detta och jag tror att det beror på två saker. Förutom lathet handlar det även om vårt behov av att passa in i flocken. Det har alltid varit och kommer alltid vara farligt att sticka ut. Att vara annorlunda, att tänka annorlunda och att göra annorlunda. Vi måste passa in för att överleva. Det sitter djupt i oss genetiskt och i Sverige så kan dessutom fan ta dig om du sätter dig på några höga hästar. 

Jantelagen är onekligen riktigt stark!!!!

Jag har i mitt liv omedvetet tränat på att vara annorlunda. Jag har ofta tagit beslut som gått emot strömmen och det är verkligen något jag vill att mina barn ska våga ta efter. Alla beslut har givetvis inte varit bra men generellt har de lett till att jag vågat ta beslut som inte passat in i mallen och de har gjort att jag har hamnat där jag är idag. Hälsomässigt, både mentalt och fysiskt, har det blivit en succé.

Människor i flock kan vara oerhört farligt. Ytterligheten av det här är Nurnbergrättegångarnas:

"Jag lydde bara order."

Så både för den egna hälsans skull men även för samhällets skull finns det en rejäl poäng i att våga tänka själv istället för att vara den där lydiga hunden i flocken. Sen kan naturligtvis rekommendationerna vara riktiga men i min värld ska det inte förutsättas. Det om något har historien lärt oss.

Mountainbike

Så har jag äntligen fått prova på det här med mountainbike på riktigt. Jag har varit sugen i ett antal år men av olika anledningar inte riktigt kommit till skott. Men med två cykeldagar i Isaberg känner jag att jag nu har en hyffsad uppfattning om vad det är jag har missat. 

Jag körde på både skogsvägar och stigar med varierande svårighetsgrad. Uppför och nedför. Med fart och långsamt över knixigare partier. Nybörjare som jag är försökte jag vara lyhörd över hur jag upplevde cyklingen och suga åt mig av vilka plus och minus som finns och det var inte direkt svårt att kliva av ibland för att leda cykeln förbi vissa passager. 

Bra träning

Först och främst är det ingen tvekan om vilken bra träningsform det här är och jag blev lite förvånad över att i princip hela kroppen fick sig en redig dos. Jag märkte tidigt vad mycket arbete det blev för händer och fingrar. Höll hårt och och kunde allt som oftast inte göra annat när jag var på stigar. Även armar och axlar fick sig en omgång och likt all annan cykling blir det jobbigt för både nacke och rygg. Bålen aktiveras även den i omgångar. Och beroende på terräng fick låren sig en omgång lite titt som tätt. Överlag skonsamt för benen men kan tänka mig att alla stötar och vibrationer inte är klockrena för överkroppen. Och så det där med att vänja rumpan vid en hård sadel igen....

Roligt och trevligt

Alltid roligt att röra sig och prova på något nytt och jag mår ju alltid bra när jag är omsluten av skog. Väldigt utmanande på vissa stigar om de inte var allt för tekniska. Gillade också skogsvägarna som erbjöd både lite fart och mjölksyra. Generellt tyckte jag att farten var viktig för upplevelsen. Väldigt tekniskt och långsamt blev lite tråkigare. Kanske hade med min bristande skicklighet att göra.

Stor skaderisk

Det enda större minuset är helt klart skaderisken. Nu är jag visserligen nybörjare men tänker ändå att huvudet verkligen inte får vara för trött eller avslappnat. Fullt fokus annars en överhängande risk att åka på något riktigt otrevligt. 

Cykelvård

Nästa minus är utan tvekan cykeln som både måste vårdas och riskerar att gå sönder på ett eller annat sätt. När utgångsläget är löpning som det är för min del innebär detta en hel del krångel i samband med träning. Inte alls lika smidigt som att snöra på och av ett par skor. 

Jag vet faktiskt inte om det blir mer mountainbike eller inte för min del. Jag har redan ett flertal alternativa träningsformer till löpningen som jag tycker mycket om och är osäker på om det är aktuellt att lägga till även detta. 

Jämförelse Leverpastej

Min hemmagjorda leverpastej.

400g Lever, 

100-200g Nötfärs, 

50g Talg och eventuellt smör. 

Lök och vitlök

1/2 Citron

Persilja, rosmarin, salt, peppar och ibland chili eller andra kryddor.

Min leverpastej är lagad från grunden med bara naturliga råvaror och innehåller minst 50 % lever. Den tar mellan 20-30 minuter att tillaga och är naturligtvis riktigt god.

Köpt leverpastej

Svenskt fett fläsk

Gris- och nötlever

Vatten

Potatismjöl

Socker, salt, lök och kryddor.

Antioxidationsmedel E301

Konserveringsmedel E250

Den köpta leverpastejen innehåller 30% lever och innehåller till min förvåning inte så mycket konstigheter som jag trodde. Även mängden lever är mer än vad jag hade för mig men detta kan variera en hel del. Vissa innehåller nämligen så lite som 16% lever. 

Alltid bäst med den hemmagjorda både utifrån andelen lever men även för att den inte innehåller några konserveringsmedel eller någon annan tillsats. Samtidigt går det att få tag i hyffsad bra köpepastej förutsatt att man är lite noggrann med innehållsförteckningen.