 |
| Äntligen i mål! |
Glädjen och romantiken i att planera ett sådant här äventyr är stor. Att ha ett större syfte med det (insamlingen till EB) är också stort men att genomföra det i praktiken är oerhört tufft och jag kände mig inte det minsta stor. Det har verkligen varit en kamp mot både kropp och huvud och det är bra märkligt hur gott det är att både se fram emot den kampen samt att se tillbaka på den men hur icke önskvärd den är när man är mitt i. Och det är väl detta som är tjusningen med ultralöpning. Perspektiven och reflektionerna. Det finns ju inget bättre än att vila när man är riktigt, riktigt trött. Det fantastiska i att kunna fortsätta trots att varken ben eller huvud ville en halvtimma tidigare. Jag säger ofta att löpningen lär mig att hantera livet. Det är upp och ner och måste vara så och hur stort fokus vi lägger på våra känslor och upplevelser är helt upp till oss själva. Det är bara en känsla och allt som oftast är den tillfällig. Är det en positiv eller negativ känsla? Hur mycket näring ska vi ge den? Det var inte en gång jag tvivlade på mig själv under den här löpning. Jag både led och njöt.
Vi har ett fantastisk vackert och gult land. Kor och maskrosfält kommer för alltid finnas kvar i minnet. Tyvärr också alla långa asfalterade raksträckor. Och apropå asfalt anser jag mig numera vara expert på både asfalt och väggrenar. Vad som är löpbart och inte och hur vägars olika dosering påverkar steget. Jag har träffat mängder med underbara människor och jag har tagit ett kliv i min personliga utveckling i att våga fråga och be om hjälp. Våga vara till "besvär". Folk är så oerhört villiga att hjälpa till och givetvis mår vi alla bra av att både ge och ta hjälp. Många gånger har det jag bett om inte varit någon stor sak för andra men däremot varit av oerhört stor betydelse för mig. Bara en sådan sak som att vid en paus i Beateberg hemma hos en främmande person våga fråga om det är ok att jag lägger upp mina ben på bordet var svårt men naturligtvis inget han hade emot. Behovet var stort och det var nära att jag lät bli att fråga eftersom det så starkt sitter i ryggmärgen på mig att man inte gör så inför andra. Jag måste också nämna den fantastiska hänsyn och respekt som visades mig i trafiken. Så gott som alla svängde undan i möjligaste mån för att inte passera för nära. Ibland saktades det ner och vid några tillfällen när de själva fick möte stannade de i princip för att göra situationen så dräglig som möjligt för mig. Dag 2 när jag var som tröttast var jag vid ett antal tillfällen rörd till tårar över hänsynen som visades mig.
Dag 1 Partille - Alingsås 56,7 km
Snabbt hem ifrån jobbet och så iväg. Jag hade tyvärr lite tidspress eftersom jag ville avverka sträckan ganska fort. Min plan var att ta tåget hem från Alingsås för att sova hemma och för att morgonen därpå bli skjutsad av min far tillbaka till Alingsås för att kunna fortsätta. Därför ville jag inte komma fram för sent med risk för att jag därmed skulle komma sent i säng och då också riskera att starta senare än nödvändigt från Alingsås dagen därpå. Efter en halvtimmas löpning insåg jag att jag hade glömt att tejpa bröstvårtorna. Tur för mig att min ständiga support var hemma och kunde möta upp vid Jonsereds fabriker. I början hade jag även lite bråttom för att komma bort från alla bekanta stigar eftersom en stor del av löpupplevelsen är att springa på okänd mark. Gotaleden är fin till Lerum men därefter har jag inte mycket till övers för den. Det ska ju för tusan vara en vandringsled men förutom den första biten och en bit mellan Lerum och Floda längs med Säveån är det asfalt och åter asfalt. Den enda pausen jag tog var i Floda och blev lite kort för att jag kände mig frusen. Sista två timmarna var låren riktigt trötta men det kändes skönt att komma hem i tid.
Dag 2 Alingsås - Falköping 78 km
Pappa skjutsade upp mig till Alingsås inför den sträckan jag på förhand trodde skulle bli tuffast. Mer eller mindre stora asfaltvägar hela vägen lockade inte men i min planering kunde jag inte se något annat alternativ. Benen var riktigt tunga från start och min förhoppning att det skulle ändras infriades inte.
Det kostar att springa på asfalt... Kände tidigt ett behov av att ta en paus men det blev först i Vårgårda efter drygt 2,5 timmas löpning. Återigen en frusen paus i det molniga, blåsiga vädret och benen fortsatte att begränsa mig. Jag gjorde ett stort misstag i Herrljunga där jag istället för att pausa vid en affär sprang vidare eftersom jag trodde att det skulle komma en annan affär lite längre fram. När väl Herrljunga "tog slut" fanns det inte på kartan att vända om så det var bara att fortsätta framåt. Här började tvivlen komma på allvar. Vad har jag gett mig in på? Det här kommer jag aldrig klara och så vidare. Först 4 timmar senare hittade jag en möjlighet att pausa och då hade jag mer eller mindre bestämt att jag antingen skulle få ta en buss till Falköping eller kanske lifta. Men då hände något. Pausen som jag tog i ett partytält hemma hos en vänlig man gjorde underverk. Solen hade börjat komma och jag slumrade lite i värmen. Det var svårt att resa på sig från det goa men när jag väl kom iväg kändes livet klart bättre. "Bara" 30 km kvar, sol och positivare tankar och ben. I Floby bara 40 minuter senare tog jag ännu en paus med lyxen kaffe och bulle och därefter var hela jag bra mycket lättare och piggare. En mildare form av eufori grep tag i mig när jag på riktigt insåg att jag skulle klara det och den återstående löpningen var tveklöst dagens bästa. Väl framme i Falköping och kurorten Mösseberg lyckades jag lite oblygt prata till mig en extra stor portion lammrostbiff med extra smör. Himmelskt gott!
Dag 3 Falköping - Varnhem 43,3 km
Hotellfrukost och Pilgrimsleden mot Varnhem. Humöret på topp! Både av maten och av miljöombytet. Nu skulle det bli natur och inte asfalt. Tyvärr blev det inte så gott som jag hade föreställt mig. Är inte van att ha frukost i magen inför en löpning och kände mig förhållandevis länge lite illamående. Dessutom vägrade benuslingarna att piggna till och en bit efter Gudhem (där jag för övrigt hade en underbar paus i solen) blev det återigen en massa asfalt. Naturum vid Hornborgarsjön blev räddningen. Där hade jag en helt sagolikt skön paus i solen med både bulle och kaffe och sen var jag som förbytt. Vilan hade gjort susen och leden svängde in i skogen där jag trivs som bäst.
Här hade jag veckans härligaste löpningen när jag studsade fram på stigen. Andra dagen i rad där löpningen kändes som bäst mot slutet. Träffade på en hel del folk på leden och pratade EB-loppet med dem. Fina möten med härliga människor som helt klart gav mig en massa energi. Framme vid Varnhem fick jag lite beslutsångest. Pizzerian var både lockande och nödvändig men övernattningen skulle vara 4 km bort på Valles camping och jag ville inte gärna springa dit med en hel pizza i magen. Problemet var att jag visste att campingen var lite avsides och att det knappast skulle finnas något att köpa där. Jag valde till slut ändå campingen och det visade sig bli ett bra beslut med tanke på hur otroligt väl jag blev bemött. "Det är bara att låna bilen". Underbara människor!
Dag 4 Varnhem - Mariestad 47,5 km
Asfaltlöpning hela dagen lång men den första biten kändes ändå bra tack vare någon form av beläggningsarbete. Underlaget var lite "grusigt" och därmed goare att springa på. Överhuvudtaget kändes benen bra under hela dagen och det var garanterat delvis för att pauserna kom med bättre mellanrum. Återigen fick jag ett fint möte med härliga människor. Tack ICA Timmersdala som utan problem kunde ordna med "personalkaffe" till mig när inget annat kaffe fanns att få. Den här dagen fick jag också tips om att ta en omväg för att minimera löpningen på den stora och högt trafikerade väg 26 mot Mariestad. Var lite motigt att ta det beslutet i ösregnet eftersom jag började få skavsår omkring klockspelet men ändå rätt beslut. Skavsåren blev långsamt värre och jag blev tvungen att ta till min sedan tidigare patenterade lösning där kalsongerna fick agera PH istället....:) Gott för det befintliga skavet men något som ledde till andra skav längs med insida lår istället. Att springa med skav är inte trevligt men fungerar om det inte blir allt för hemskt naturligtvis. En oro smög sig dock på eftersom jag hade två dagars löpning kvar. Hur illa skulle det bli och kännas kommande dagar? Sista biten mot Mariestad blev märkbart tyngre, mycket på grund av de ändlösa raksträckorna.
Det blev en välbehövlig paus inne på McDonalds där jag fick möjlighet att byta om och torka till. Hängde upp allt blött där det lämpade sig och när jag sedan stod i kassan för en kopp kaffe och tittade tillbaka på mitt läger var det inte svårt att le. Det såg för djävligt ut. Tur att restaurangägaren inte var på plats. I Mariestads centrum blev det ytterligare en liten paus för att prata med journalisten Alf Ehn. Kändes extremt märkligt för övrigt att komma springandes mot en kamera med ett jätteobjektiv. När jag äntligen kom fram till Jimmie med familj vankades det grillat.
Underbart gott och oerhört trevligt att vara bland vänner och få obegränsat med hudkräm till mina vid det här laget saftiga skavsår.
Dag 5 Sjötorp - Forsvik 67,8 km
Min ursprungliga plan var att springa från Mariestad upp till Sjötorp där Göta kanal börjar och så vidare mot Vassbacken och Tåtorp för att övernatta där. Men efter att ha sett över möjliga löpvägar ändrade jag mig. Jimmie erbjöd att köra upp mig till Sjötorp vilket innebar att jag slapp asfalt och högt trafikerade vägar. Hann tänka att jag då inte kommer att komma upp i 300 km totalt men samtidigt var jag så less på asfalt att lockelsen blev för stor. Det började lite mulet vilket också gjorde att min första paus blev lite frusen. Snabbt vidare mot Töreboda där jag hade sett fram emot en burgare på Mandys diner. Tyvärr var jag där för tidigt så det fick bli ett café istället (Tog en nostalgisk rödbets- och köttbullebaguette som jag nog inte har ätit sedan universitetstiden). Vädret blev bättre och resten av dagen blev riktigt vacker med mycket sol.
Fantastiskt fin löpning längs med kanalen. När jag väl var framme vid Vassbacken vid lunchtid fanns inte en tanke på att stanna kvar där för att övernatta. Vad skulle jag göra där resten av dagen? Letade andra möjligheter och hittade att Forsviks vandrarhem hade öppet och möjlighet att ta emot mig. Det skulle bli en omväg men jag hade inte så mycket annat att välja på. Turen från Vassbacken mot Forsvik var till en början trevlig men blev så sakteliga riktigt, riktigt jobbig. Jag hittade ingenstans att fylla på vatten och vila och kunde inte göra annat än att mala på. Grusväg övergick till asfalt med ändlösa raksträckor och många gånger började jag gå trots att jag inte hade bestämt det själv. I Beateberg fick jag äntligen min paus och blev kungligt mottagen av en man jag tyvärr inte minns namnet på. Jag bad om vatten och tid att vila men fick även kaffe, bulle och kaka på hans altan med sol och sjöutsikt. Himmelskt! Jag fick dessutom tips om ett annat vägval som gav mig några kilometer grusväg istället för asfalt vilket var välkommet. Snart var jag dock riktigt trött och tung igen och hade stort behov av både mat/energi som jag var tom på och vatten som jag inte hade så mycket kvar av. Dessutom började skavsåren som hade hållit sig i schack under dagen bli rejält mycket värre. Siktade in mig på Rosendala och såg fram emot en riktig måltid förutom vatten och vila. Men huvudet var nog bra dimmigt för inte sjutton var Rosendala något samhälle. Där fanns just inget mer än en skylt. Det blev en rejäl mental smocka och jag hade inget annat val än att fortsätta mot Forsvik som låg ytterligare 8 väldigt långa kilometer bort. När jag väl kom fram till Forsvik var jag så inställd på mat att jag sprang förbi vandrarhemmet för att komma till en pizzeria eller annan restaurang. Stängt! Jennica på vandrarhemmet visade underbart stor medmänsklighet och försåg mig med både ägg och yoghurt vilket var mer än nödvändigt. För övrigt var vandrarhemmet väldigt fint och mysigt. Rekommenderas!
Dag 6 Forsvik - Karlsborg 10,3 km
Vaknade mitt i natten och kunde inte somna om. Hade kanske bråttom iväg? Skulle ju komma fram bra mycket tidigare än beräknat eftersom näst sista dagen blev så mycket längre än tänkt. Hemlängtan. Lyssnade på podd ett tag innan jag lyckades stänga ögonen igen. Att springa så här långt för att sedan avsluta med bara 10 kilometer var underbart. Målet så nära och glädjen så stor. När skyltarna med "Karlsborg" kom varken kunde eller ville jag hålla tillbaka tårarna. Jag klarade det! Nu ska jag snart få vila och åka hem. Hade ett litet möte med journalisten Jesper Sydhagen när jag kom fram och hann precis svänga in på ICA för att köpa rysk yoghurt och hallon innan bussen skulle gå. Hittade ingen sked så det fick bli att äta med fingrarna vilket blir ett litet roligt minne.
Min löpning till Karlsborg tog ungefär 36 timmar. Buss och tågresan hem till Partille tog ungefär 2,5 timmar. När jag satt på tåget kunde jag inte annat än att reflektera över hur fort det gick och hur fantastiska många saker är som vi idag ser som självklara.
Pauserna
De första dagarna tvivlade jag en hel del på mig själv. Jag kände verkligen att jag inte var stark nog att genomföra detta på ett bra sätt. Benen blev oerhört tunga och på vissa rakor blev det någon form av motorstopp där de helt enkelt vägrade springa mer. Promenaderna som följde var som balsam men inget jag kunde ägna mig åt allt för länge eftersom jag inte kunde ta för lång tid på mig. Ansträngningen som krävs att i det tillståndet börja springa igen går inte att förklara på ett vettigt sätt. Det är svårt...
Pauserna var nyckeln. Om jag fick till dem med bra mellanrum gick det fint. För efter varje paus mådde både jag och mina ben klart bättre. Att få befria fötterna från skor och strumpor, byta om till torra kläder och få lägga sig och/eller sätta sig ner med benen i högläge. Fylla på med energi, vatten, salt och i bästa fall med kaffe och en värmande sol är helt enkelt gudomligt. Så skönt att det ofta är svårt att bryta förtrollningen för att fortsätta. Problemet under den här löpningen var tyvärr alldeles för ofta att jag inte kunde ta de där pauserna när jag själv ville. Pausen måste helt enkelt ha tillgång till i alla fall vatten. Därför tvingades jag ibland fortsätta både en och två timmar efter att pausbehovet hade dykt upp och det var det som var den här löpningens tyngsta del. Dessutom var jag hela tiden var tvungen att ransonera vattnet eftersom jag inte helt säkert visste när jag skulle kunna fylla på. Detta gjorde att jag allt som oftast drack för lite under själva löpningen.
Pilgrimsvandraren
I och med att en del av sträckan bestod av Pilgrimsleden där jag passerade både Gudhems- och Varnhems kloster var det inte svårt att hamna i både historiska och religiösa funderingar. Här kommer jag, botgöraren med mitt tunga bagage som i min rörelse och trötthet "tvingas" fundera på vem jag är och vem jag vill vara. Sona mina brister, förlåta dem och gå vidare. Oavsett tro måste jag säga att våra föregångare hade koll på mycket. Det finns en poäng med gå långt för att få bot.
 |
| Gudhems kloster |
FramöverInför nästa äventyrslöpningen står jag fast vid att fyra till fem mil per dag är en bra längd för mig. Asfaltslöpningen kunde vara vacker, framförallt på de mindre vägarna men den är onekligen stygg mot benen. Att springa med rygga tycker jag fungerar bra även om tyngden givetvis är ett ovälkommet ok. Och så det där med pauserna. De måste planeras bättre.
EB
Totalt blev det tre tidningsartiklar, mängder med uppmärksamhet på sociala medier och många fina möten samt omkring 12 000 kr till forskningen. Vackert!
Det här äventyret kommer jag givetvis alltid att bära med mig. Vid planeringsstadiet såg jag alla möjligheter och minimerade medvetet mentalt alla eventuella utmaningar. Får ju inte göra berget för stort. I efterhand kan jag inte annat än att förundras och nästan förvånas över att det gick vägen. Jag är på alla sätt oerhört stolt och nöjd.
Totalt blev det 303,6 km på sex dagar.
