Skam den som ger sig av Charlotte Kalla och Johan Esk

Få är väl så folkkära som Charlotte Kalla. Det genuina och äkta i hennes känsloregister och givetvis prestationenrna där några av dem är magiska. Jag glömmer aldrig den där stafetten när vi ligger hopplöst långt efter inför sista sträckan och Kalla tar in mer och mer och tillslut vinner. Den gången satt vi i bilen på väg till Jönköping och lyssnade på radiosporten. Oj oj vilken spänning och underhållning. Taket i bilen höll på att lyfta och att få komma fram till en tv och få se bedriften. Magiskt.

Boken är väldigt bra och känns mer som en gammal hederlig självbiografi än Klufts (som jag läste precis innan den här boken) i idrottsämnet där nostalgierna blir många för mig som läsare när de olika mästerskapen gås igenom. Utöver det idrottsliga reagerade jag extra på två saker. 

Först den där hemska skamrösten Kalla redogör för. Var kommer den ifrån? Varför? Hur kan den fortgå efter alla succéer? Eller är det delvis tack vare den som alla framgångar kommit? Och är den mer förekommande hos kvinnor? I så fall varför?

Den andra saken jag reagerar på är kosten. Jag vet hur de äter i skidlandslaget och i den här boken bekräftas det. Intressant då att få ta del av den stora problematiken med utebliven mens, energibrister och viktproblematik. Jag är övertygad om att kunskapsnivån fortfarande är eftersatt i elitidrotten vilket egentligen är konstigt men jag tror att det är en ideologisk fråga. Man är inte villig att ta till sig ny kunskap utan är fast i gamla hjulspår. Fler och fler går över till en lågkolhydratkost även bland eliten där Djokovic kanske är det mest kända exemplet och jag har hört att fler och fler i längdeliten också går över eller vill gå öven men i s m y g eftersom det sitter så hårt i väggarna vad som är "rätt" och inte. Men om det nu är rätt? Varför alla dessa problem? Elitidrott är inte hälsosamt men att den brottas med så många kost- energi- och näringsrelaterade problem är inte rimligt. Då har man ett bekymmer som enbart löses genom att göra på ett annat sätt och inte mer av samma. 

Sammantaget är detta en väldigt bra bok men härlig nostalgi men som också tar upp olika problem och svåra avvägningar.

Livet är en sjukamp av Carolina Kluft

Carolina Kluft berättar i den här boken både om sitt liv och idrottsliv. Hur hon har tänkt, agerat och kanske framförallt resonerat kring olika vägval och mål. 

Jag tycker att boken är riktigt bra. Till och med oväntat bra. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig men djupet i den här boken förvånar mig. Givetvis är en idrottare så mycket mer än sin idrott och Kluft var väldigt ung när hon slog igenom och kanske att den där bilden av den spralliga flickan har suttit kvar hos mig och påverkade inför den här läsningen. Hennes sätt charmade mig aldrig då. Kanske till och med tvärtom men hennes idrottsprestationer imponerade och hennes djup och resonemang imponerar nu i hennes författarroll. För om jag förstått rätt har hon inte haft hjälp av någon medförfattare utan faktiskt skrivit själv. 

Jag tycker att allt som rör hennes idrottskarriär är bra framförallt de korta nedslagen när man får följa tankar och händelser under olika tävlingar men också hennes tankar om mål, självkänsla och självförtroende, prestation, balans, envishet mm. Sen har hon många strängar på sin lyra sett till vad hon har engagerat sig i efter karriären och jag har full förståelse för att hon vill passa på att uttala sig om exempelvis både klimatpolitik och jämställdhet. Här tycker jag att det blir lite knepigt. Jag gillar generellt att hon vill uttala sig, jag gillar att hon har en åsikt men det blir lite..., mästrande. Jag är osäker på om det är rätt ord för att beskriva min känsla, men något åt det hållet. Sen kanske det påverkar att jag inte riktigt håller med i en del av det hon tar upp. 

Sammantaget en mycket bra bok som jag hoppas jag kan få mina barn att läsa. Här finns mycket värdefullt.

En intressant och avslappnad 72 timmars fasta

Enbart kaffe, salt vatten och te.

Det fanns många orsaker till att återigen göra en längre fasta. Dels var det ett tag sedan senast och dels kände jag att jag verkligen behövde en för att nollställa och komma rätt efter en längre tids slarv som riskerade att fortsätta och som knappast skulle förbättras i december.

Kadaverdisciplin i november

Jag är väl förtrogen med fasta både i vardagen (upp till 24 timmar) och de längre (upp till 72 timmar) som jag nu gjort en hel del gånger. 

Ännu en 72-timmars fasta

Jag känner mig rutinerad och kanske var det detta som gjorde att jag agerade annorlunda den här gången. Jag bestämde mig inte från början hur lång fastan skulle bli och jag brydde mig inte om att mäta någonting överhuvudtaget. Något jag verkligen gjort tidigare av både nyfikenhet och motivation.

Den här gången var inställningen nästan nonchalant. Jag var inte så intresserad av siffrorna och kände inte heller att jag behövde dem för att motivera mig och 48 eller 72 timmar spelade inte så stor roll. Vetskapen att det här är väldigt bra för mig räckte och det enda som egentligen kändes lite viktig var att inte laga för god och för mycket mat hemma de här dagarna. Jag älskar mat och jag avskyr att slänga den vilket i princip aldrig händer hemma då jag många gånger trycker i mig överblivet för att inte slänga trots att jag är mätt. Viktigt då att inte hamna i den situationen.

Reflektion över den här gångens längre fasta blir egentligen en repetition av vad jag skrivit tidigare (och jag har skrivit mycket om fasta. Sök på fasta i sökfunktionen så kommer det upp en hel del). 

Inga problem med energinivåer eller träning. Måndag 15 km löpning. Tisdag 16,5 km löpning. Onsdag 14,5 km löpning.

Sämre sömn. Tydligt att kroppen utsätts för stress och inte har den ron över natten som den vill ha. Men kände mig inte för den delen ändå inte trött under dagen. Intressant.

Inga problem att avstå mat utifrån ett hungerperspektiv. Däremot tråkigt att inte få njuta av mat och det kanske är detta som är det mentalt svåraste (även om jag inte tycker att det är så svårt). Att avstå trots att tillgången finns.

En tydlig självförtroendekick. Känner mig väldigt stark och duktig både under och efter fastan. 

Gott att ligga rätt. Känna mig stark och detoxad. Nu är motivationen på topp för att hålla en jäkligt "ren" och bra nivå till december för att där släppa garden lite och hålla mig till min sockertaktik i december

Omelett, lever och syrade grönsaker till middag. Kvalité!

Kadaverdisciplin i november

Eller i alla fall i det närmaste. 

Det har länge varit fullt upp. Mycket att göra, mycket ansvar och höga stressnivåer. Ett brutet nyckelben på det och den mentala viljan och motivationen att äta "rätt" har varit låg. Jag har slarvat under en längre tid med vad jag har stoppat i mig och känner att med skräpmånaden december i antågande måste jag skärpa till mig. Slarvet har jag ett flertal gånger tänkt ta tag i men egentligen inte velat då jag har känt att jag mentalt har behövt denna ventil. Det har gjort mig gott att släppa garden och ändå inte. Märkligt det där hur samvetet och det egna regelverket inte bara kan ta paus. Fan ta Luther! Samtidigt går det kanske inte att pausa Luther? Han måste finnas där och lurpassa annars är risken att han försvinner för gott och helvetets portar öppnas vidöppet. 

De övriga viktiga nycklarna såsom kallbad, bastu, träning och inälvsmat har fungerat under den här perioden och är inget som behöver ryckas upp. 

Slarvet har bestått i:

- Jag har ätit för mycket. Egentligen varit mätt men ändå stoppat i mig. Det är ju så gott. Ett hjärndött beteende eftersom mättnaden blir direkt otrevlig. Länge.

- För mycket kolhydrater i form av framförallt knäckemackor. Det är ju så gott.

- För mycket ren skit i form av bullar, choklad, glass mm. 

Eftersom december är den svåraste månaden att hantera utifrån ett "stoppa-i-sig-rätt-perspektiv" behöver jag både en och två örfilar för att komma på banan igen för att jag inte ska sätta en ny vana, som jag inte vill ha, med flera månaders förfall i rad.

Jag börjar här och nu med en längre fasta på någonstans mellan 48-72 timmar. Jag har faktiskt inte bestämt mig. Tycker att det räcker med 48 men om jag ändå är igång så... Därefter är det just kadaverdisciplin som gäller i hur och vad jag äter söndag till torsdag. Inte för mycket och i princip helt och hållet ketogent. 

Fredagar och lördagar kommer jag tillåta mig små utflykter av den enkla anledningen att jag helt enkelt vill det. Jag experimenterar gärna och kan vara stoisk men jag har gjort det många gånger tidigare och ser ingen större anledning att vara så extrem. Jag har helt enkelt ingen lust att gå "all in" den här gången.

Ett renande och ett jäkligt duktigt november och ett smart december, Sockertaktik i december, så kommer jag känna mig på banan igen och väl rustad inför 2025. 

Ont men inte så ont

Män har högre smärttröskel än kvinnor. Viktigt! 

Totalt ointressant men ändå inte. 

Jag har i hela mitt liv varit väldigt restriktiv med värktabletter av alla dess slag. När det hela började vet jag inte riktigt. Kanske har det med min pappa att göra för länge sedan. Att jag utan att reflektera över det där och då tog till mig av den där gången när han hade skadat armen/axeln, tog tabletter för att kunna jobba vidare och sen hade avsevärt ondare än från början. Oavsett vet jag att det de senaste si sådär 20 åren helt och hållet har att göra med en övertygelse om att jag inte vill tillsätta konstgjorda preparat med allt vad det kan innebära i form av biverkningar till min kropp samtidigt som jag vet att kroppen mår bra av att bekämpa själv. Feber till exempel är något bra. Det är kroppens sätt att ta hand om ett angrepp.

Jag har ingen aning ifall jag har en hög eller låg smärttröskel. Det jag vet är att jag livet igenom har uppfostrats till att bita ihop. Att jag med åren har utsatt mig för prövningar där det gäller att kämpa och vinna mentalt över sig själv. 

Hur mycket påverkar detta smärttröskeln?

Jag vet också, och är oerhört tacksam för att jag har den goda egenskapen att alltid leta efter den goda sidan av saken istället för att fokusera på det negativa. 

Hur mycket påverkar det smärttröskeln?

Och hur mycket påverkar den allmänna hälsan? Jag tränar varje dag. Jag är noga med min sömn och vad jag stoppar i mig. Fasta, kallbad och bastu. Jag vet att jag har låga inflammationsnivåer och ett bra immunförsvar då jag väldigt sällan blir sjuk.

På drygt två år har jag opererat axeln två gånger och brutit nyckelbenet en gång. Vid alla tre tillfällen har jag fått tabletter. Alvedon eller något liknande av det snällare slaget samt något tyngre som jag inte har koll på vad de hetat. Jag har vid alla tre tillfällen haft ont men tydligen inte så ont. I princip med en gång har jag kunnat reducera den tänkta doseringen för att bara några dagar efter operationerna eller nyckelbenskrasch kunnat vara helt tablettfri.

Jag sätter ingen ära i att ha ont men jag är väldigt nyfiken på varför jag så fort har kunnat bli tablettfri. 

Hur mycket av det jag nämnt ovan påverkat? Eller är det vården som överdriver doseringen de rekommenderar?

Hur mycket hör det till saken att jag inte valt horisontellt läge i direkt anslutning till operationer och krasch utan istället promenerat, dammsugit och gjort så mycket jag bara kunnat inom smärtgränsen?

Till saken hör att jag i vissa lägen och situationer haft och har svinont. Nu senast med nyckelbenet var det exempelvis fruktansvärt att både kliva upp ur sängen och nysa de första två veckorna men resten av tiden hade jag inte ont även om det naturligtvis gjorde sig mer eller mindre påmint vid vissa lägen och situationer. 

När huvuddelen av tillvaron är i princip smärtfri är det för mig självklart att inte ta tabletter men det kanske det inte är för andra? Inte vet jag och det är omöjligt att jämföra sig med andra och andras smärta. Dessutom är det ointressant. 

Man eller kvinna? Individ X mot individ Y?

Jag är som sagt inte intresserad av att jämföra mig med andra men jag är väldigt intresserad av att veta hur mycket vi kan påverka själva och vad det i så fall är som påverkar mer eller mindre. 

Att vi kan påverka är jag helt säker på.

Jag misstänker att det finns en hel del forskning om det här från förr. Givetvis oetisk till max. Jag undrar hur korrekt och tillförlitlig den i så fall är eftersom det finns en aspekt jag tror är svår att få med i den här typen av forskning.

Motivation och självbild. 

Eliten inom idrott, exempelvis konditionsidrott lär sig att klara av smärta och har en helt annan smärttröskel än oss vanliga dödliga i sitt utövande. De klarar av att pressa sig på ett sätt motionären inte klarar. Träning och motivation.

Men är deras smärttröskel lika god inom områden som inte har med deras idrottsutövande att göra? Där de inte har någon orsak till att bita ihop?

Kanske. Kanske inte. 

Hur ont har jag? Hur trött är jag? Hur motiverad är jag? Vad har jag för självbild och inom vilka områden?

Tävlingsledare Göteborg Marathon

Vill du vara tävlingsledare för Göteborg Marathon?

Aldrig i livet... Sen tänkte jag om. 

Och Sylvesterloppet?

!?

Solvikingarna står mig varmt om hjärtat. Jag började springa med dem 2014, "skapade" och blev ansvarig för trailen några år senare. 2022 gjorde jag ett år i styrelsen och 2023 blev jag kanslist. Efter en fnurra på tråden hade jag uppehåll i ett halvår och var igång igen i våras. När jag "återinsattes" fick jag samtidigt frågan om att bli tävlingsledare. 

Min ursprungliga reaktion ändrades av flera olika anledningar. Jag visste att min företrädare Anders Bogelius ville sluta och hade velat det i flera år och jag vet hur svårt det är för klubben att få folk att engagera sig och framförallt när det på riktigt tar tid. Orsaker som bland annat klubbkänsla, nyfikenheten på den nya erfarenheten och en ekonomisk ersättning gjorde att jag svarade ja. Tid hade jag ju....

Mitt ordinarie lärarjobb, mitt egna företag, kanslist och ledare i Solvikingarna, Kåsjön SupRun, EB-loppet, fotbollstränare, podden Stric, familjefar och man, hundägare och...., jag har helt säkert glömt ett par saker till. 

Det är lustigt det där med tid. Den finns till det man vill men även då finns risken för att den inte räcker till.

Med facit i hand hade jag aldrig klarat av detta om det inte varit att jag i våras jobbade 75% med mitt lärarjobbet och nu i höst i 60%. Aldrig. Därför vill jag nämna två viktiga saker. 

1. Hatten av för Anders Bogelius som, vad jag förstår, i alla år har skött detta idéellt. Hur han har hunnit och haft råd begriper jag inte riktigt men jag antar att han inte haft riktigt lika många bollar i luften samtidigt som jag.

2. Jag vet att det sticker i ögonen på en del att jag får en ersättning men det hade inte varit möjligt annars eftersom jag inte skiter pengar och faktiskt har en familj att försörja. Samtidigt kan man undra var dessa personer är när man ska räcka upp handen för att erbjuda sin hjälp? Dessutom, om det nu är någon tröst, är det sammantagit inte speciellt mycket ersättning om man ser till arbetsinsats. 

Tid. Göteborg Marathon kräver tid. Massor med tid. 21 och 42 km, 1200 löpare, omkring 185 funktionärer, polistillstånd, bajamajor, bokningar åt höger och vänster, trafikledare, mat och coca cola, buffar, medaljer...., ja jag skulle kunna hålla på länge till.

En mejlkorg som alltid är full och där man måste ha svart bälte i organisation för att få ihop alla mejl och frågor som skickas fram och tillbaka. Jag insåg ganska snart att det jobbigaste var när jag hade skickat iväg ett mejl och kunde vara trygg i att bollen nu låg hos någon annan. Eller rättare sagt bollarna. Känslan efter ett antal veckor av tveksamhet och osäkerhet över att det är något som saknas eller inte stämmer och insikten av att de där bollarna som borde ha kommit tillbaka inte gjort det är minst sagt otrevlig. Jag fick tänka om och göra om och börja skriva upp vad det var jag hade skickat iväg och att jag väntade på svar. Mycket bättre! Nästa steg att lita på att folk gör och håller det de lovat är inte heller den helt enkel. Är det rimligt att dubbelkolla? Allt!?

Kommer rätt antal bajamajor, på rätt ställe och på rätt tid? Eller trafikledarna för den delen (återkommer till dem)?

Jag avskyr Dropbox. Och Excel. Jag har varit funktionär på Göteborg marathon vid många tillfällen men haft noll insyn i tävlingsledningens arbete. Allt detta har klubben i Dropbox som är långt ifrån min favorit. Jag kan det inte så bra eftersom jag inte jobbat mycket med det men dessutom är det på riktigt svårarbetat och krångligt. Google Drive är mycket bättre. Och Excel med alla sina flikar som inte går att skriva ut på ett vettigt sätt. Suck.

Bogelius var verkligen en klippa. Så noga och ordentlig men Dropbox och Excel gjorde det jättesvårt för mig att få en bra överblick. 

De första veckorna var det mycket ångest och motvilja att ta sig igenom alla dokument för att få koll. Bogelius var behjälplig men jag ville verkligen inte störa honom för mycket samtidigt som jag var övertygad om att ska jag någonsin få koll på detta är det jag och ingen annan som måste grotta ner mig. Jag blir inte bättre på att rycka Bogelius i näven så fort något tar emot. 

Efter hand övergick känslan allt oftare till att jag nog började få koll och då kom också glädjen allt mer. Sammantaget tycker jag det här har varit riktigt roligt. Organisera och få koll. Styra och ställa. Bestämma! :)

I Tävlingsledningen var vi tre nya och fyra rutinerade där jag verkligen måste lyfta fram Stefan Litzén. Vilken otroligt viktig person han är för klubben i samband med alla våra tävlingar och att han fortfarande möter mig med ett leende när vi ses är förunderligt med tanke på att det knappast kan finnas någon annan som skickar så många mejl till honom som jag gör.

Med ett par veckor kvar kände jag att jag hade koll och då nådde vi också vårt anmälningstak på 1 200 personer. För första gången någonsin i klubbens historia. Inget varken jag eller tävlingsledningen kan ta åt oss någon ära för. Det bara blev så. En ny löparboom på gång efter Pandemihelvetet? Gärna.

Torsdag morgon, två dagar innan tävlingen hoppade jag på cykeln för att ta mig till min fysio Marie och se över rehaben på min axel. Cykelbanan från Östra sjukhuset ner mot Munkebäckstorget var tom. Nedförsbacke och därmed ganska hög fart även om jag inte tryckte på speciellt mycket. Plötsligt hoppade någon in på cykelbanan (skulle korsa?), jag tror att jag skrek "Nej" samtidigt som jag tvärbromsade. Sen minns jag inget mer än några fragment. Några hjälper mig på plats, jag röntgas, jag fryser.

När medvetenheten är med i matchen igen ligger/sitter jag på en brits på akuten. Jag får av läkaren veta att nyckelbenet är brutet och att jag fått hjärnskakning. Att de vill hålla kvar mig ett tag för observation. 

"Du..., jag ska springa ett ultralopp nästa helg. Vad tror du om det?

Frågan var givetvis inte seriöst ställd men det blev ganska roligt eftersom läkaren enbart tänkte på hjärnskakningen när hon svarade och glömde helt av det där med nyckelbenet. Vi skrattade båda gott när jag poängterade att det kanske inte är fysiskt möjligt med tanke på nyckelbenet.

För övrigt. Får jag någonsin tag i den där idioten som hoppade in framför mig utan att se sig för.....

Hjärnskakningen krävde närmare två dygn med lugn och ro och jag visste vilken omöjlighet det var med tanke på lördagens marathon. När jag kom hem torsdag eftermiddag (efter att ha gjort klart med ICA på plats med vår beställning) var en arbetsdag borta och mejlkorgen full. Jag hade inte ont i huvudet men det kändes tungt och ärligt talat var min rationella förmåga nog inte på topp. 

Jag mejlade tävlingsledningen så att de skulle veta vad som hänt och att de skulle vara medvetna om att jag inte var i slag. Både torsdag eftermiddag/kväll och fredagen blev en form av intervallpass. Jobba vid datorn i 5-10 minuter (gick inte mer än så) för att sen gå och lägga sig i soffan och blunda. Givetvis hann jag knappt sluta ögonen förrän en ny tanke dök upp om vad som måste göras. Någonstans där på fredagen var det dessutom bland annat en fysisk inspektion på Slottsskogsvallen. Jag tror att pappa skjutsade mig...:)

Lördag morgon 0630 var vi på Slottsskogsvallen. Starten för marathon 10.00 och halvmarathon 10.30 och den här dagen blev på sätt och viss oerhört märklig. All tid och planering. Alla beslut och avvägningar. Suktandet efter kontroll för att få till en väldigt bra tävling för både löpare och funktionärer. Det kändes extra viktig givetvis för mig personligen. Överlämnandet från Bogelius till mig fick inte bli dåligt. Samtidigt är klubbens tävlingar väldigt viktiga för klubbens ekonomi. Kan vi göra det bra i år med anmälningstaket nått bådar det riktigt gott inför 2025. 

Nytt för mig att vara ansvarig för ett så stort evenemang med så många människor inblandade. Nyttigt.

Jag är naturligtvis inte helt hundra denna dag och det märkliga är känslan och insikten att mitt jobb är gjort. Nu kan jag inte göra så mycket mer än att hoppas. Startknappen är intryckt och kugghjulen rullar. Som en våg som har alstrats under flera månader och som nu forsar fram. Tävlingsledningen är brilliant, likaså funktionärerna vilket leder till en väldigt lyckad tävling med väldigt nöjda löpare. Egentligen bara en viktig sak som inte var bra - Trafikledarna valde att ta sovmorgon och var inte på plats när marathonlöparna kom till Marklandsgatan. 

Det hade kunnat gå riktigt, riktigt illa. Både för löpare men även för oss som tävlingsarrangör och klubb.

Denna första gång med Göteborg Marathon glömmer jag garanterat aldrig. Jag är stolt över arbetet och resultatet och väldigt sugen på både nästa års jobb men också det kommande Sylvesterloppet, där jobbet redan är igång. 

Extra nöjd är jag med de många fina priserna jag lyckades skrapa fram till tävlingen. För övrigt blev jag lite lätt chockad när jag insåg exakt hur många priser (40-50 st) det faktiskt handlade om. 

Varför denna grymma löpform?

Egentligen har jag slutat försöka förstå. Jag har på snart 15 år inte hittat någon logik men ändå kan jag inte låta bli att ständigt fundera för att nå någon form av insikt. 

Att benen är pigga och att löpformen känns god inför en tävling är naturligtvis inget konstigt. Lite mindre träning och belastning den sista veckan eller t o m sista två veckorna så är det full spruta när startskottet går. 

Nej. Det är det där andra. I vardagen när benen borde vara pigga men inte är det och kanske framförallt det motsatta, när belastningen varit tung och ändå spritter benen i bästa "runnershighmode".

Jag för min del har genom åren jämförelsevis inte varit med i speciellt  många tävlingar. Den senaste var Kalmar Ironman 2019 och därför har jag sällan haft anledning att formtoppa. Istället springer och tränar jag och tar sällan hänsyn till att känna mig pigg. Det blir vad det blir och det enda jag gör är att notera och fundera.

Just nu befinner jag mig i en smått osannolik formtopp och ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att de senaste månaderna faktiskt känts otroligt bra. 

Inte senaste veckan. Månaderna!

En påminnelse om det självklara

54 km på kaffe, salt och vatten

Vad beror det på?

Hur stor del har löpvilan efter operationen i april? 

Hur stor del har alla års ackumulerad löpning och träning?

Hur stor del har benstyrkan jag jobbade med när jag inte fick springa?

Hur stor del är det faktum att jag via två operationer tvingats till två längre löpvilor på två år?

Hur stor del har det faktum att jag varit noga med min löpteknik den senaste tiden?

Jag har verkligen ingen aning men faktum kvarstår att känslan och "resultaten" på mina pass varit häpnadsväckande bra. Kort tid efter att jag började springa efter operationen fick jag för mig att springa fort på bana i några km och det gick fort. Väldigt fort. Och det där har återkommit om och om igen. Jag känner mig lätt och snabb mest hela tiden oavsett belastning. Långpasset förra helgen på 20 km fick jag om och om igen bromsa mig själv och ändå såg jag när passet var slut att det gått bra fortare än vad jag hade förväntat mig.

Fel på klockan? 

Jag ställde mig t o m på vågen här om dagen för att se ifall jag helt enkelt hade gått ner i vikt och skuttade runt med färre kilo. Nej inte det heller. 

De senaste 11 dagarna har jag sprungit sisådär 160 km där den senaste löpningen på 21 km i det stora hela var i skogen. Efter dryga milen hamnade jag snett och fick i kanske 15 minuter ägna mig åt mosspromenad/löpningsom ju knappast är snällt mot låren. När jag väl befrias från träsket sprang jag sista 5 kilometrarna på asfalt och det gick återigen sådär löjligt fort. 

Förundrad och tacksam tänker jag att det bara är att njuta och se till att bromsa innan en skada kommer. Ska cykla lite nästa vecka istället och sluta fundera eftersom jag aldrig kommer till insikt vad gäller detta. Då dyker en ny tanke upp och jag inser att jag har en helt ny detalj i mitt liv som jag inte haft tidigare  och därmed inte heller tänkt på och som faktiskt kan ha påverkat förutom det ovan nämnda.

Jag har i ett halvår tagit ett omega 3 tillskott. Ett tillskott som också innebar två tester. Det första togs innan jag började ta tillskottet och visade att mina nivåer av omega 3 och omega 6 inte låg i den balans man skulle önska. Det andra testet gjordes tre månader senare och visade på en tydlig förbättring och nu ytterligare två månader senare är det rimligtvis ännu bättre...? 

Ligger huvuddelen av förklaringen där?

Vet inte....