Inför äventyret till Stockholm

I juni springer jag Göteborg - Stockholm via Jönköping och Västervik för Barncancerfondens räkning. 20 dagar och förmodligen omkring 850 km.

Det här blir mitt fjärde och absolut längsta löpäventyr där jag går från de tidigare som legat på närmare en vecka till nästan tre veckor. Så himla spännande!

Partille - Karlsborg 2021

Kållered - Ängelholm 2022

Partille - nästan Norge 2023

Alla detaljer är inte helt klara men nu har det mesta fallit på plats och det är lite julaftonskänsla. Massor av förväntningar och förhoppningar. Äventyret jag hade tänkt göra förra året men som ställdes in på grund av axeloperationen är nu på allvar igång. Sen tidigare var sträckan och delsträckorna klara och det jag inledningsvis behövde göra i år var att dubbelkolla dem samt justera datumen. Därefter började jobbet med att hitta övernattningar. Utmaningen med det var mestadels ekonomisk. Tre veckor på tur riskerar onekligen att bli dyrt. Vänner, släktingar och bekanta tillfrågades och det var naturligtvis ingen nackdel att ha Barncancerfonden i ringhörnan när jag utöver ovan försökte hitta Airbnb-övernattningar. Många gick med på att reducera priset eller t o m erbjuda gratisövernattning. Hatten av för det. 

Apropå Barncancerfonden så klurade jag en del på hur jag skulle göra. I och med att EB-loppet inte längre finns funderade jag på ifall jag bara skulle ge mig iväg för mitt höga nöjes skull eller om det kunde vara vettigt med ett högre syfte och jag kom ganska snabbt fram till att det där högre syftet är väldigt viktig för mig. Det motiverar i träningen och framförallt så är den oerhört viktig de där gångerna under löpningen när jag kommer att vara trött och vilja lägga mig i ett dike omsluten av offerkofta. Att välja just Barncancerfonden var inte svårt och när jag i kontakten med dem fick ett väldigt positivt gensvar var saken klar. 

Exakt hur samarbetet med Barncancerfonden kommer att se ut vet jag inte nu men de har sedan tidigare något de kallar "Run for life" och det låter ju inte så dumt. Jag tänker som vanligt att jag gärna förutom att samla in pengar ser att jag inspirerar till löpning och kanske att det kan bli något i stil med vad vi från EB-loppets håll har förespråkat i samband med mina tidigare välgörenhetslöpningar. Det vill säga: Spring under samma tid som jag och skänk en krona för varje kilometer du gör. 

De tre första dagarna blir kortare eftersom de kommer att ske under en jobbvecka. Jobb dagtid för att springa på eftermiddagen/kvällen och sova hemma. Veckan därpå tar jag ledigt från jobbet och sista veckan är en semestervecka. Och ja, det blir en ganska dyr löpning men jag ser det som en investering i mig själv. Ett minne för livet.

Fantastiskt hur generösa folk är med att erbjuda boende och en extra rolig händelse måste förevigas. När jag kontaktade ett Airbnb i Mariannelund och förklarade läget och tillslut bokade fick jag frågan ifall jag heter Pintaric i efternamn. "Ja, från Partille" var mitt svar samtidigt som jag i ett dygn funderade på varför frågan hade ställts. Jag känner väl ingen i Mariannelund? Jo, det gör jag visst. Det visade sig vara en gammal fotbollskamrat som jag inte träffat på 30 år. Fantastiskt. Vad roligt det ska bli att träffa honom igen. 

Delsträckor och tillgång till mat och boende är alltid ett litet bekymmer. Maten har jag inte kollat upp alls och tänker att det löser sig. Boendena är krångligare. I vissa fall kommer jag att bli tvungen att springa till ett ställe - ta buss därifrån till boendet - för att nästa dag ta bussen tillbaka och fortsätta springa från senaste slutpunkt. Detta för att jag har varit väldigt noga med att jag inte likt tidigare år ska få för långa dagsetapper. Omkring 5 mil per dag har varit utgångsläget. En dagsdistans som jag sen tidigare tror mig veta passar utmärkt att göra "hur många dagar som helst". Sen har jag ännu inte i detalj bestämt exakt hur jag ska springa och det kommer jag medvetet vänta med. Målet är som alltid att få mycket natur och skog och så lite asfalt som möjligt men jag vet också att när jag väl är därute lockar alltid närmaste vägen. Längd, dagsform och vila/proviantering kommer att bestämma en hel del och därför finns det ingen större idé att i förväg "bestämma" färdväg helt och hållet eftersom det troligtvis kommer att ändras ändå.

Nu återstår framförallt att jag förbereder mig på bästa sätt. För mig handlar det om att inte stirra mig blind på att göra så många mil som möjligt (risk finns) utan att se till att kombinera med annan träning som cykling och styrketräning. Det handlar i grund och botten att vara i bästa möjliga form när äventyret börjar och då måste jag framförallt se till att mina hälsenor, som spökar en del just nu, är med i matchen. Bästa Marie på Elitrehab är involverad och jag hoppas att vi ska ordna så att hälsenorna blir bättre så att de inte riskerar att sätta stopp för det hela. Hälsenorna är det enda orosmolnet samtidigt vet jag sedan Norgelöpningen att det kan bli något helt annat som krånglar och sätter käppar i hjulet. Oavsett så kan jag inte göra så mycket annat än att förbereda mig på bästa sätt och att jag när själva äventyret börjar har rätt fokus. Att klara det utan någon som helst prestige. Det behöver inte gå fort och ju långsammare jag springer, ju oftare jag väljer att gå desto större är chansen att lyckas. 

Dagsetapperna:

Dag 1 Måndag 9/6. Göteborg - Partille - Härkeshult = 24 km. 

Sova: Hemma

Dag 2 Tisdag 10/6. Härkeshult  - Hestra 33 km

Sova: Hemma

Dag 3 Onsdag 11/6 Hestra - Borås 35-40 km, Beror på var i Borås jag avslutar. Avslut Brämhult = nästa dag kortare…

Sova: Hemma

Dag 4 Torsd 12/6 Borås - Ulricehamn 51 km, blir ev kortare!

Sova: Emtervalls

Dag 5 Fred 13/6 Ulricehamn - Mullsjö 49 km

Sova: Bettan

Dag 6 Lörd 14/6 Mullsjö - Jkp - Husqvarna - Tenhult 43 km

Sova: Bettan

Dag 7 Sönd 15/6 Tenhult - Nässjö 28 km -  Lövhult 5 km - Eksjö (smålandsleden) 26 km = 59 km

Sova: Camilla?

Dag 8 Månd 16/6 Eksjö - Valbacken/Ingatorp (smålandsleden) 43 km 

Sova: Jonatan

Dag 9 Tisd 17/6 Ingatorp - Katthult - Vimmerby 37 km

Sova: Airbnb

Dag 10 Onsd 18/6 Vimmerby - Fårbo 56 km

Sova: Kråkelund

Dag 11 Torsd 19/6 Fårbo - Figeholm 5 km - L Laxemar (o-leden) 10 km - Stjärneberg O-leden) 18 km - Blankaholm 18 km = 51 km

Sova: Kråkelund

Dag 12 Fredag 20/6 Blankaholm - Västrum - Gunnebo - Rödsle - Västervik 42 km

Sova: Västerviks stadshotell.

Dag 13 Lörd 21/6 Västervik - Loftahammar 45 km

Sova: Airbnb

Dag 14 Sönd 22/6 Loftahammar - Valdemarsvik 41 km

Sova: Airbnb

Dag 15 Månd 23/6 Valdermarsvik - Söderköping 45 km

Sova: Ainas svärföräldrar

Dag 16 Tisd 24/6 Söderköping - Norr+södeköp golfkl - Norrköping 22 km - Kolmården 23 km = 45 km

Sova: Ainas svärföräldrar

Dag 17 Onsd 25/6 Kolmården - Nyköping 47 km

Sova: Airbnb

Dag 18 Torsd 26/6 Nyköping - Vagnhärad 40 km

Sova: Airbnb

Dag 19 Fred 27/6 Vagnhärad - Skanssundet - Vårsta 39 km

Sova: Airbnb

Dag 20 Lörd 28/6 Vårsta - Fittja - Stockholm 30 km

Sova: ?

Osårbar av David Goggins

- Daniel, du är lik David Goggins.

- Vem?

Ett flertal olika elever påtalade för ett tag sedan att jag både till utseende och sätt var lik denne Goggins och eftersom jag inte hade den blekaste aning om vem han var visste jag inte ifall det var något positivt eller negativt.

När jag fick förklarat för mig vem det var blev jag intresserad men inte i den mening att jag själv tänkte kolla upp det närmare. När jag sen blev upplyst om att det fanns en bok hamnade det givetvis i ett annat läge.

David Goggins hade en tuff uppväxt med en psykopat till pappa. Han och hans mamma flydde från pappan men ungdomsåren var ändå tuffa med många misslyckanden. Han ansöker till SEAL och den stora delen av boken handlar om just tiden i det militära, ultralöpning och hans försök att slå ett rekord i antal pull ups på ett dygn.

Hans person och livsöde är mycket fascinerande och intressant och budskapet är tydligt. Livet är en kamp och ingenting är gratis. Man måste kämpa och vi har alla en mental styrka som tillåter oss att göra otroligt mycket mer än vad vi tror. Dagens bekväma samhälle är ett krokben för oss och något vi måste förhålla oss till och besegra för att nå utveckling och därmed må bra. 

Jag tycker boken är bra och jag gillar budskapet som jag verkligen skriver under på men det finns ett problem med boken som stör mig och som till viss del riskerar att undergräva den. 

Boken är amerikanskt svulstig och överdriven. David är bevisligen unik som person och med ett pannben som få rår på men i hans ambition att hamra in sitt budskap upplever jag att han överdriver kraftig vilket han inte hade behövt. Det han gjort är nog så imponerande ändå. 

Det jag kritiserar är alltså hur saker och ting har gått till. Visst kan du fullfölja ett ultralopp med alla dess plågor men att hävda att man springer omkring med stressfrakturer som om det vore skavsår blir löjeväckande för den insatte. Framförallt då han menar att han bara en vecka efter avslutat lopp, där han fått en eller flera stressfrakturer, trycker på med 14, 16 och 18 milaveckor för att förbereda sig för nästa lopp. Det är bara att tejpa upp foten lite...

Njae. Jag tror inte det. Och eftersom detta inte är rimligt undrar jag under läsningens gång hur mycket av det andra som mer eller mindre inte stämmer. 

Det är ena problemet med boken. Det andra problemet är den här boken (och han som person i sociala medier mm) naturligtvis ger läsaren massor med energi och inspiration men att det riskerar att ge en felaktig bild. Det är skillnad på att ha ont och att ha ont. Många gånger är det bara att köra på men i andra fall ska man vara försiktig. Exempelvis har min son varit borta ifrån sin fotboll i närmare ett år pga en stressfraktur. Det är inget att leka med. Och när en elev glad i hågen kom fram till mig för ett tag sedan och stolt som en tupp berättade att han sprungit 12 km i helgen samtidigt som han i nästa andetag fick ur sig att hans tidigare rekord var 5 km tack vare Goggins....

Inspiration är bra men vilja besegrar inte allt och är man inte smart riskerar det att gå illa. Som löpare ska du skynda långsamt. Som person ska du våga pressa dig men viljan står inte över vad som är fysiskt lämpligt.

Jag är smickrad över att mina elever ser liknelsen mellan mig och Goggins men han är i en helt annan liga än vad jag är. 

Boken är klart läsvärt och inspirerar även mig. 

Drivkraft av Daniel H Pink

En bok om drivkraft och motivation måste naturligtvis läsas. Huvuddelen av boken berör skillnaden mellan yttre och inre motivation. Hur viktigt är det med piska och morot jämfört med den inre drivkraften? Den som kommer av lust och som inte påverkas så mycket av yttre faktorer.

Pink menar att det finns poänger med dem alla men att vi tyvärr fortfarande är fast i det gamla tänket med piska och morot. Tyvärr, eftersom den inre drivkraften generellt är överlägsen den yttre och där den yttre till och med kan vara kontraproduktiv. 

Via olika bra exempel och hänvisningar till forskning, bland annat hänvisar han till en del andra böcker jag läst tidigare som Flow av Mihaly Csikszentmihalyi, tydliggör han på ett bra sätt sin ståndpunkt. Boken är bra men alldeles för lång trots att den bara är på cirka 200 sidor. Idel upprepningar som i längden inte tillför så mycket gör att jag känner att det hade räckt med 50 sidor.

Nexus av Yuval Noah Harari

Vad är information? Är den sann eller inte och hur har människan använt sig av den genom historien? I Nexus går Harari igenom det historiska perspektivet för att på så sätt resonera och spekulera i vad AI innebär för oss och kommer att innebära för oss i framtiden.

Boken är suverän! En riktig bladvändare där varenda sida är intressant och där alla historiska jämförelser gör det enkelt att hänga med och förstå problematiken och utmaningarna med algoritmer och AI. För det är riskerna med AI som är kärnan enligt Harari. Nog för att det finns fördelar  men han vill med den här boken väga upp mot alla rosenskimrande förhoppningar.

Boken berör framförallt samhället utifrån ett större perspektiv men det är inte svårt att se sig själv i smeten och få sig en och annan funderare över hur man själv agerar och interagerar. Vi är alla mer eller mindre beroende och insyltade i den digitala världen och jag tycker som alltid att det är viktigt att analysera sitt eget beteende för att medvetandegöra.

Mår jag bra av mitt digitala användande eller inte? Hur påverkas jag? Bör jag ändra på något?

Dessa små individuella frågor dyker upp hos mig även om det inte är det som boken fokuserar på. Istället är det de stora kugghjulen och där huvudfrågan är om vi kommer kunna kontrollera AI eller inte?

På sätt och vis var den här boken kanske inte klockren för just mig att läsa. Den tar upp farhågorna och det negativa till något jag redan är negativ till. 

Är du det minsta intresserad av samhället, historia och religion eller för den delen framtiden är den här boken mycket väl investerad tid.

Så mycket mer än bara schack

En paus från livet men ändå inte.

Totalt fokus. Hjärnornas kamp. Strategi och planering. Problemlösning av yppersta sort där förutsättningarna hela tiden förändras. Är min plan verkligen så bra som jag tror? Räkna drag och försöka förutse hur brädet ser ut några drag senare. Hur blir det då med min första plan? Den andra? Tredje...?

Alla olika pjäser. Alla olika alternativ. Både offensivt och defensivt. Impulskontrollen att inte förhasta sig. Tålamodet att dubbelkolla minst en extra gång. Varför gjorde han så? Är det ett misstag eller är det en fälla? Vågar jag offra och är det värt det?

Många gånger känns det övermäktigt. Jag orkar inte, förmår inte att "se brädet" för många tänkta steg framåt. Framförallt inte det i periferin. Kanske att det går med de pjäser som flyttats i min tanke men hur sjutton påverkar det de pjäser som inte är i fokus? 

Uppgivenheten när det inte ser bra ut och samtidigt det där hoppet om att det kanske går att vända. Alla gör misstag. 

Den härliga känslan när det vankas seger och nervositeten när segern är möjlig, sitter hårt inne men ändå är långt ifrån säker. Vid de tillfällen sitter jag faktiskt och darrar. Handen är allt annat än stabil och i värsta fall finns där även en tidspress då klockan tickar farligt snabbt mot noll.  

Det går bra nu. Riktigt bra faktiskt och den enda förklaringen är att jag allt mer sällan förhastar mig vilket gör att jag många gånger är nära att göra ett sämre eller ett direkt dåligt drag men hinner hejda mig. Det är också tydligt att jag spelar mindre ju bättre ranking jag har. Varje parti blir så mycket viktigare när jag står på toppen och inte vill ramla ner.

Den mentala inställningen till siffror och förmåga är otroligt fascinerande. Jag har tidigare upplevt och skrivit en hel del om den gällande löpning men det är precis likadant i schack. När utveckling sker och ribban höjs ändras medvetandet och en uppgradering sker i huvudet i synen på mig själv. En gång var det stort att springa en mil. En gång var det väldigt stort att springa 10 mil på en vecka. Idag är det inget märkvärdigt. 

Förflyttandet av gränser

Länge låg min nivå runt 1450 i ranking och mötte jag någon över 1500 visste jag att det nästan helt säkert skulle bli förlust. Både en, två och tre gånger lyckades jag själv ta mig ovanför 1500 och varje gång belönades jag med att ramla ner till min rätta position efter att under en mycket kort tid fått njuta av den fina utsikten. Ibland kraschade jag till och med djupt ner i källaren. För inte så länge sedan ända ner till under 1300 efter ett kort besök upp på toppen. Jobbigt att hamna där när ens identitet ligger någon annanstans. Nyttigt också att förstå att irritationen som stressade fram ett spel för att snabbt ta mig upp igen bara gjorde mig sämre. Snabbare spel och fler partier gör mig per automatik sämre och sämre. Humor i att jag vet om det men ändå fortsätter. Jag vill snabbt tillbaka till min nivå. Som att vilja ta en genväg.

Glädjen över att utvecklas är stor och drivet att bli bättre är även det stort. Den där rankingen är viktig trots att den inte hade behövt vara det. Att jag sitter där och fokuserar är något jag njuter av och egentligen hade det kunnat räcka där. En seger är en seger och alltid mer eller mindre trevlig men en förlust kan känslomässigt skilja sig väldigt mycket åt. Är det mot en spelare som helt enkelt varit bättre trots att jag spelat bra är det inte så farligt men om jag skänkt bort den väcks djävulen i mig och kräver revansch.

Jag har problematiserat mitt schackspelande tidigare och fortfarande dyker tanken upp ifall allt detta ett meningslöst tidsfördriv. 

Intressekonflikten

SchackMatt

Jag pendlar i min åsikt men eftersom jag fortsätter spela har jag nog kommit fram till att det handlar om så mycket mer än bara njutning för stunden. Jag håller även igång huvudet och tränar upp egenskaper som jag tror att jag har nytta av även i livet.

Stulet fokus av Johann Hari

Återigen en bok alla borde läsa, få kommer att läsa och de som allra mest skulle behöva knappast kommer att läsa.

Något pessimistiskt men det är också det som är grundproblemet idag. Vi är kidnappade utifrån många yttre faktorer och har man väl hamnat i smeten är det enormt svårt att ta sig ur den eftersom vi helt enkelt inte vill. De snabba och ständiga kickarna lurar oss och får oss inte se problematiken förrän det är försent. Förrän du har drunknat fullständigt och "plötsligt" begriper att du befinner dig i total ohälsa för att kropp och/eller knopp totalt säger ifrån.

Bokens utgångspunkt är att Hari reflekterar över sitt eget och andras missbruk och beslutar sig för att stänga av totalt från allt vad som luktar skärm och internet. Han flyttar ut i obygden i några månader för att se hur han upplever det och sen jagar han forskare för att ta reda på vad de säger om vad det är som stjäl vårt fokus och koncentration.

Jag tycker att inledningen är ok men sen blir det riktigt riktigt bra. Det jag framförallt tycker om är att Hari tar ett holistiskt perspektiv. Han går naturligtvis igenom skärmarna, apparna och algoritmerna men också rörelsen, maten och gifterna omkring oss. 

Kapitlet om adhd och vurmen för medicinering vill jag köra ner i halsen på skolsverige som inte gör mycket rätt för att ge våra elever förutsättningar att på riktigt må bättre och prestera bättre.

En mycket läsvärd bok. Hoppas många, trots min pessimistiska inledning orkar läsa den.

Tävlingsledare Sylvesterloppet 2024

Jag hann egentligen inte avsluta arbetet med Göteborg marathon innan det var dags för Sylvesterloppet som jag gick in med gott självförtroende. Jag kände att jag generellt hade bättre koll och hade av någon oförklarlig anledning fått för mig att det inte var riktigt lika mycket att stå i med Sylvester.

Det var fel.

Mycket av arbetet påminde om det jag skrev om i Tävlingsledare Göteborg marathon 2024 med två viktiga skillnader. För det första är det skillnad på en helg i oktober och Nyårsafton, en dag där många planerar annat och som föregås av extremt många onödiga röda dagar och klämdagar då folk inte är på jobbet. Det blir milt utryckt bekymmersamt att få tag i folk med sista-minuten-ärenden. 

Och ja. Det spelar ingen roll hur mycket jobb som är gjort i förväg. Det finns alltid saker som dyker upp i slutet. 

Den andra skillnaden var att klubbens dokumentation kring Sylvesterloppet minst sagt är stökig. Det var oerhört svårt och jobbigt att hitta och sätta sig in i materialet. Vissa saker hittade jag under 2022, andra under 2019 och så vidare. Dessutom lite olika uppgifter som sa emot varandra och siffror som jag inte visste om de stämde eller inte. 

Det tog lång tid innan jag kände att jag hade struktur och kontroll och när allt väl började hamna på plats var det det bara den lilla detaljen med polistillståndet kvar. Jag skickade in ansökan i september, visste att jag skulle få komplettera med uppdaterat TA-plan vilket jag gjorde i oktober och sen hände.., ingenting. Veckorna gick och trots att jag skickade ett antal påminnelser fick vi ändå inget tillstånd. Jävligt stressande på ren svenska samtidigt som det i sig var en bromsklots då tillståndet var tvunget att vara i hamn för att kunna genomföra andra saker. 

Med lite drygt en vecka till loppet kom så tillståndet. Bedrövligt och skönt. 

Ju närmare nyårsafton desto jobbigare. Allt jobb och all strävan efter kontroll luckras sakta upp och när det väl är dags går det inte att göra så mycket än att hoppas att allt kommer att rulla. Att jag kan lita på att alla gör det de har lovat. Så när jag till exempel kommer till Heden kl 0800 på morgonen på nyårsafton och ser att bajamajorna precis har anlänt släpper en av tyngderna.

Arbetet flyter på och problem av olika slag dyker upp men som går att lösa mer eller mindre smidigt. Jag blev rejält irriterad över en miss och det var att jag hade missförstått en viktig detalj gällande sjukvården. Jag trodde att de två externa personerna med ambulans (som vi inte hade på Göteborg marathon) som vi skulle ha på plats ersatte den ansvarige läkaren vi hade på Göteborg marathon men icke. Som tur var är Solvikingarna en klubb med resurser och medlemmen Ingela (läkare) som egentligen hade en annan funktionärsroll hade inga problem att bli omdirigerad. 

Puh!

Klockan närmade sig 1200 och allt jobb förflöt härligt smidigt. Jag ville så gärna ta ut segern i förskott. Det kändes som att ju mer klockan blev desto mindre var risken för att något skulle skita sig. 

Då ringde det. 

Vår bana på Sylvesterloppet påverkar trafiken en hel del och vi behöver både trafikledare och poliser för att få ihop det. Vid Valhalla IP behöver vi omdirigera trafiken ner i Ullevigaraget för att bilarna över huvud taget ska kunna komma därifrån. Då krävs att både en bom och en grind går att öppna. Med mindre än en kvart till start ringer trafikledaren och talar om att grinden inte går att få upp och det hugger till rätt kraftigt i magen på mig. 

- "Fungerar inte koden?"

Där hade jag några riktigt jobbiga minuter. Ringa Gotevent, ringa min fru för att se om hon hittar något annat nummer och febrilt leta efter andra lösningar. Strax efter att startskottet går ringer trafikledaren igen och berättar att hon fått upp grinden. Hon var ny på jobbet, dosan där koden skulle slås in var lite gömd. Det var riktigt nära riktigt tråkiga konsekvenser men det löste sig.

Puh!

Sprang lite senare upp till Valhalla/Ullevi för att se med egna ögon och fick full förståelse för att hon inte hade sett/hittat den där dosan. Den var väl gömd.

Resten av dagen förflöt riktigt bra och det är fascinerande hur fort ett område med väldigt mycket folk kan bli tomt. Vid kl 15 körde vi upp till klubstugan för att lasta av material och efter 16 var jag hemma.

Det är så många som har gjort ett väldigt bra jobb. Givetvis tävlingsledningen men även alla de medlemmar som tar på sig både två och tre uppdrag. Det hade aldrig blivit något Sylvesterlopp utan alla dessa händer och hjärtan. Samtidigt funderar jag givetvis en hel del över min egna insats och över tiden jag har lagt på detta. Jag har jobbat alldeles för mycket men jag vet inte hur jag skulle ha gjort annars. Jag har varit tvungen och jag hoppas att jag kommer att få nytta av det nästa år. Samtidigt tycker jag verkligen att det är väldigt roligt. 

Lite kuriosa.

30/12 och 31/12 hade jag lite drygt 70 st telefonsamtal. Jag som annars aldrig ens har telefonen på ljud bombarderades och kom upp i ett antal som jag inte tror att jag gör på ett helt år. 

En vanlig dag springer jag 10-15 km och kommer totalt upp i 25-30 tusen steg. På nyårsaftons morgon hann jag inte springa. Jag ville inte heller då jag kände att jag inte hade utrymme till det på morgonen. Ändå kom jag upp i nästan 30 tusen steg.

Anmälda deltagare och antalet som också kom till start var det bästa på flera år och jag hoppas att den stora, stora majoriteten var väldigt nöjda så att de kommer tillbaka 2025.