Nästa mål: Beach 2026

Min styrketräning har alltid varit en ständig inre konflikt men nu äntligen blir det "all in" i min satsning mot VM i bodybuilding 2026.

Äntligen ska jag lägga allt krut på mitt yttre och min fåfänga.

Mina träningsmål de senaste 15 åren har alla haft puls och kondition som gemensam nämnare. Därför har jag aldrig lagt någon större vikt vid styrketräning. Att jag inte tycker om att vara inne på ett gym och dessutom blev lite rädd för mig själv den där gången för cirka 25 år sedan när jag gymmade tre månader i sträck och blev påfallande kroppsfixerad hör till. 

Jag har ändå alltid underhållit lite. Jag har haft vikter och andra hjälpmedel på jobbet, hållit igång bålstyrkan och alltid gjort mina armhävningar och i omgångar pullups. Lite utfallssteg, ankgång med mera men jag har de senaste 25 åren egentligen aldrig prioriterat styrketräningen. Trots det har det gått ganska bra. Eller hur!? 

Allt eftersom åldern smugit sig på har jag mer och mer tänkt att jag måste börja styrketräna mer för att i första hand inte tappa i muskelmassa och i andra hand bli starkare. Dessutom, och det är nog det som motiverar mig mest vill jag hålla igång testosteronproduktionen för att inte falla ner i liv-, energi-, och kraftlöshet. 

De senaste årens axelproblematik har inte direkt gynnat min överkroppsstyrka men operationen i november verkar ha gått bra och rehaben ser riktigt ljus ut och jag tror att jag snart äntligen kan ta tag i detta på allvar. 

Poddar ska hjälpa mig inomhus och jag kommer givetvis förlägga en del av styrketräningen utomhus. Återstår att se hur jag rutiniserar detta och där är det som vanligt vardagen som bestämmer. 3-4 pass ska det bli och sen är det bara att olja in kroppen till sommaren, andas ytligt, för att magen inte ska puta ut och dölja tvättbrädan och njuta av mitt vackra yttre.

Jag tycker fåfänga är intressant. Alla har vi den och givetvis olika mycket och inom olika områden. Många gånger får den mycket välförtjänt kritik men samtidigt är det eller kan det vara en drivkraft och det behöver ju inte vara negativt. Det är som med allt annat. Det är en fråga om dos. Viktigt men får inte bli för viktigt.

Jag är givetvis fåfäng som alla andra. I vissa avseenden inte alls men när det kommer till hälsa är jag det mer. Jag mår bra av att orka springa långt. Jag mår bra av att känna mig och se vältränad ut och till sommaren är planenen som sagt att det ska bli vackrare än på länge. 

Slutligen. Jag har haft fantastiskt roligt när jag med AI-s hjälp givetvis har manipulerat bilderna ovan. Jag ser givetvis inte ut så..., ännu :)

Träningssammanställning 2025

Träningsåret 2025 präglades framförallt av två saker. Först och främst min löpning från Göteborg till Stockholm som med all träning inför och de 815 kilometrarna under själva äventyret onekligen gjorde att det blev mycket löpning första halvåret. Efteråt valde jag att ta det väldigt lugnt med löpningen och i och med den andra saken som påverkade, axeloperationen, blev det i mina ögon totalt väldigt lite löpning andra halvåret. Därför blev jag förvånad när jag först nu när allt skulle sammanställas såg att det blev löprekord för mig i antalet kilometer på ett år. Kul.

Givetvis innebar detta också rekord för en månad: 837,8 km.

Kul också att jag fick paddla kajak och SUP igen. Det blev inte så mycket men härligt att få göra det igen efter flera års paus på grund av mina axelproblem.

Inför 2026 har jag ett antal mål och förhoppningar:

- Mer styrketräning. Bland annat för att stärka upp mina axlar.

- En gedigen fysisk service. 

- Mer paddling. Jag vill gärna slutföra min paddling på Viskan samt ta mig an ett nytt paddlingsprojekt.

Som alla andra år har jag inte med styrketräningen i matematiken nedan. Här är det kilometer som räknas och inget annat. Promenad nedan innebär: BenBackPromLöp.

Nytt löpäventyr har jag i bakhuvudet men inget som blir av 2026. Jag vill få ordning på ovan först.

Träningsåret i siffror:

2025 i kilometer

Cykling: 1830
Löpning: 4374,8
Promenad: 32,4

Rollerblades/Långfärdsskridskor: 226,7

Paddling: 15,1

SUP: 27,5

Totalt: 6506,5

2024 i kilometer

Cykling: 974,2
Löpning: 3246,6
Promenad: 220,9

Totalt: 4441,7

2023 i kilometer

Cykling: 1987,7
Löpning: 3025,7

Promenad: 168,4

Totalt: 5181,8

2022 i kilometer

Cykling: 1889,3
Löpning: 3203,7
Längdskidåkning: 85
Rullskidåkning: 34,3
Rollerblades: 376,5

Paddling: 30,1

SUP: 245,5

Totalt: 5864,4

2021 i kilometer

Cykling: 1 601,9
Löpning: 4 096,4
Längdskidåkning: 129,6
Rullskidåkning: 251,3
Rollerblades: 314,6

Paddling: 65,5

SUP: 170

Totalt: 6 629,3 

2020 i kilometer

Cykling: 3399,9
Löpning: 3358,2
Längdskidåkning: 96,5
Rullskidåkning: 437,1
Rollerblades: 22,3

Totalt: 7314

2019 i kilometer
Cykling: 3973,8
Löpning: 2911,6
Paddling: 11,1
Simning: 75,4
Längdskidåkning: 258,3
Rullskidåkning: 158,8
Rollerblades: 233,9

Totalt: 7622,9

2018 i kilometer
Cykling: 804,8
Löpning: 3898
Paddling: 42,1
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 105,4
Rullskidåkning: 410,2

Totalt: 5280,4

2017 i kilometer
Cykling: 2739,7
Löpning: 3151,5
Paddling: 28
Simning: 11,3
Längdskidåkning: 266,7
Rullskidåkning: 223

Totalt: 6420,2


2016 i kilometer
Cykling: 2130,8
Löpning: 2943,9
Paddling: 114,2
Simning: 26,4
Längdskidåkning: 306,7
Rullskidåkning: 710,1

Totalt: 6232,1


2015 i kilometer
Cykling: 1882,8
Löpning: 2635,3
Paddling: 125,5
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 14,4

Totalt: 4677,9


2014 i kilometer
Cykling: 1505,5
Löpning: 1500,6
Paddling: 69
Simning: 39,2

Totalt: 3113,7

Digital tsunami - Katarina Gospic

Katarina Gospic går i den här boken igenom plus och minus med den digitala värden som vi har omkring oss här och nu samt den som är på väg. Boken är från början av 2021 vilket är relevant eftersom det har hänt en del sen dess. 

Jag tycker att boken är bra och tänkvärd men jag har några bekymmer med den. 

Först. Jag tycker att det finns en tydlig ideologisk slagsida i resonemangen Gospic gör gällande bland annat klimat och ekonomi som jag helt enkelt inte håller med om eller ställer mig tveksam till. Saker presenteras som sanningar som faktiskt inte är det alternativt går att diskutera. 

Det andra är att jag inte håller med om allt det positiva Gospic tar upp med den digitala utvecklingen. Visst finns det massor som är bra men bara för att något utvecklas och blir bättre utifrån dess funktionalitet betyder inte det att vi i grunden hälsomässigt mår bättre av det. Exempelvis tycker jag att elsparkcyklar och rulltrappor framförallt är något dåligt. Likaså att all skärmtid tydligt får oss att må sämre både digitalt och fysiskt. Jag tycker helt enkelt att Gospic missar hälsoargumentet även fast hon betonar hur mycket bättre sjukvården kommer att bli. Kanske för att hennes fokus mest ligger på det fysiska och inte det mentala. Jag är osäker men jag är säker på att jag skulle vilja prata om boken med en filosof och/eller någon som på förhand är mer positivt inställd till det digital. 

Vad är meningen med livet? Vad är meningsfullt? Kommer vi må bättre i framtiden för att den digitala utvecklingen leder till förbättringar? Jag är väldigt tveksam. Det är ju bara att se på världen idag. Folk mår sämre än någonsin. Hur kommer vi att må när vi får ännu mer av det som hittills tagit oss med storm?

Slutligen. Jag vet att jag är negativt inställd och att jag därmed kanske är överdrivet kritisk men samtidigt går det inte att bortse ifrån frågan vad syftet med boken egentligen är? Gospic jobbar vad jag förstår för något digitalt företag (eller gjorde i alla fall helt klart det när boken skrevs).

Finns en mening med att framhålla det positiva då...?

Moderna skor plågade fötter av Helle Gotved

 Vi människor är oerhört intressanta. Många av oss är så fasta i vår egna verklighet, så ofta obenägna att hoppa ur den och därmed så omedvetna om hur mycket bättre saker kan bli. 

Kalla det ekorrehjul eller vad som helst men att inte våga eller vilja, inte vara nyfiken på att prova annat försätter oss i en situation där förbättring och utveckling inte kommer att hända. 

För egen del har jag mängder med exempel där jag nyfiket har vågat prova annat. Exempelvis att äta annorlunda, träna varje dag, utsätta mig för kyla, fasta och gå barfota. I alla dessa fall är min analys likadan. Aldrig att jag går tillbaka till hur det var innan. Genom att ha provat det nya har jag förstått hur illa det var innan eller hur mycket bättre det kan bli. En insikt som givetvis hade varit omöjlig om jag inte hade tagit det där steget.

Jag har skrivit en del om mitt barfotande:

Fothälsa

Barfota

Jämforelse - fivefingers - löparsandaler - barfota

Mer barfota igen

Om folk bara vågade ta steget att i större utsträckning avstå sina skor skulle de snart inse hur mycket bättre det skulle bli. Våra stackars fötter behöver inte utstå, värme, fukt och trångboddhet varje dag och ärligt talat förstår jag inte varför inte fler tar steget. Alla upplever vi väl ändå detta varje dag eftersom ingen har skor dygnet runt? Är verkligen mode, prestige och rädslan för att sticka ut så stor att man inte vågar? Förmodligen.

Hursomhelst hoppas jag att fler vågar ta steget och ett första steg är kanske att läsa den här boken. Med hjälp av bilder blir det väldigt tydligt vad som är bra och inte för våra fötter. Förutom insikt, förståelse och motivation får läsaren dessutom mängder med tips på övningar man kan göra för att få en bättre fotriktighet och fothälsa. 

Tredje gången gillt

Juni 2023 opererade jag min högra axel Operation, tio månader senare (april 2024) fick jag göra Operation nr 2. Båda gångerna hade det med mina senor i höger axel att göra. 

I början på 2025 började jag få allt mer ont i min vänstra axel. Jag härledde det till att jag börjat styrketräna allt mer och trodde att jag hade överansträngt mig men eftersom smärtan inte försvann efter vila utan snarare blev värre var det givet att undersöka. Därför sökte jag upp vården i somras och efter besök hos vårdcentralen och röntgen skickades en remiss till ortopeden och när jag för några veckor sedan återigen fick träffa Vahid (som opererade mig senast) gav han i princip direkt beskedet att jag hade artros och kunde välja mellan kortisonsprutor resten av livet eller operation. 

Det fanns en liten osäkerhet om en operation skulle bli lyckad och han menade att om vi där och då provade en lokalbedövning och den skulle visa sig fungera så talade mycket för att en operation skulle bli lyckad. Kortisonsprutorna lockade mig inte alls och mitt mål är att få till den bästa möjliga långsiktiga lösningen och därför var det inte så mycket att fundera på. Till min glädje fungerade bedövningen och eftersom operationskön var kort trodde Vahid att vi skulle träffas snart igen. 

20 november ägde operation tre rum och några reflektioner tre dagar senare.

Jag slipper axellås och kan därför använda min arm/hand en del vilket är väldigt skönt. Att inte ha axellås gör också sömnen lättare och jag har hittills sovit väldigt bra. Jag har inte speciellt ont och kan återigen tidigt börja trappa ner på smärtstillande. 

Vårdpersonalens hörde sig en hel del för kring mina tidigare operationer och det är intressant hur förvånade de varit över hur lite ont jag har haft efter dem. Det gör mig nyfiken på det här med smärta och smärttröskel. Jag är nämligen tveksam till det där med att vi skulle ha olika smärttröskel rent generellt. Däremot tänker jag att den påverkas av allt runtomkring som ens mentala inställning, humör och fysik och därmed kanske resultatet blir att vi känner smärta olika. Vad vet jag?

Apropå fysik reagerar jag på vårdpersonalen även där. Har för mig att jag gjort det tidigare också men är lite osäker. Många av dem kommenterade min fysik. Visst är jag vältränad men jag är i grunden löpare och tänker att jag knappast ser så vältränad ut om jag är. Ser ju knappast ut som en Calvin-Klein modell. Får mig att fundera på hur majoriteten av deras patienter brukar se ut och att det ena onekligen ofta leder till det andra. Nu har jag visserligen ränt där ofta nog men blir ju inte direkt mindre motiverad till att fortsatt sköta om min hälsa. 

Apropå fysik igen. Jag är smärtfri i min högra axel men den kommer alltid att vara begränsad och det är verkligen något jag märker av nu när jag måste använda den mer. Framförallt när jag ska göra saker ovanför huvudhöjd. Är inte helt lätt för mig att ta på mig mössan eller hänga upp galgen med jackan på stången vis hatthyllan. Känns inte bra att vara begränsad även om det i mitt fall bara är lite begränsad.

Mental inställning är intressant och huruvida jag är en obotlig optimist eller bara rubbad går att fundera på men efter mitt samtal med Vahid (när jag fick reda på att det skulle opereras) tyckte jag att allt ha sa (inget axellås skulle behövas, det skulle bara skrapas lite mm) lät så positivt att jag inte såg någon anledning till att ställa in min planerade löpning med Jerker som skulle äga rum två dagar efter den tänkta operationen. Jag fick mig dock en mental återställning till verkligheten efter det digitala vårdsamtalet med fysion veckan innan operationen. Där framkom t y d l i g t att det inte ska löpas på 6-8 veckor.

Vi får väl se hur det blir med det....

Däremot är jag säker på att min plan att jobba imorgon måndag inte kommer vara några problem. Jag har rätt till att vara sjukskriven i 6-8 veckor men jag kan inte se varför jag skulle vara det. Tvärtom tror jag att jag hade farit extremt illa av trisstressen hemma. Visst kommer jag att vara begränsad på jobbet men jag har ju massor av goa och hjälpsamma elever som mer än gärna kommer ge mig ett handtag.

Hjärna, gener & jävlar anamma av Torkel Klingberg

Hur lär vi (framförallt barn) oss bäst och vad är det som påverkar? 

I den här boken redogör Torkel Klingberg både för sin egna och andras forskning på området och slutsatserna är i mitt tycke logiska och inte direkt revolutionerande. 

En del lär sig snabbt och en del lär sig långsamt men vi kan ändå nå lika långt. Därmed är tiden vi lägger ner på arbetet/pluggandet inte oviktigt. Framförallt för de som har det svårt. Tyvärr är det sällan så eftersom de som har det svårt inte gärna lägger mer tid. Grit eller jävlar anamma är viktigt.

Miljö och generna är inte oviktiga och inte heller motivationen och det är skillnad på inre och yttre motivation. 

Den här boken här bra på flera sätt. Dels är den lättläst med korta kapitel men den är också som en liten sammanfattning av ett flertal andra böcker i ämnet som mer går på djupet i de olika delarna. Tex Grit.

Målet och vägen dit

Att sätta upp ett mål och att förbereda sig.

Ett mål som inte är självklart att nå.

Att tro och hoppas men inte veta.

Att ha med sig ett bagage med tidigare segrar och misslyckanden.

Att tala högt om målet och få kraft av det men också rädsla.

Att dela upp målet igen och igen och igen för att orka nå det.

Att under genomförandet kastas mellan hopp och förtvivlan.

Att för varje dag känna att tron och hoppet ökar.

Att få tårar i ögonen av insikten att målet kanske kommer att nås.

Att kväva känslan och förvägra sig de underbara tårarna med den ständiga rädslan att ta ut segern i förskott. 

Aldrig i mål förrän jag är i mål. 

Att tillslut hamna i ett läge där ingenting längre kan hindra målgången. 

Befrielsen i att tillåta tårarna.

Att i verkligheten närma sig målet och tillslut faktiskt också se det.

Stoltheten och glädjen. Tacksamheten. Befrielsen från det självpålagda oket. 

Att få delade det med familjen.

Att bli hyllad av andra men kommer de någonsin att förstå?

Att i efterhand inte riktigt kunna begripa. Det där stora som på förhand delades upp i små små delar är inte samma sak som det stora jag ser tillbaka på. Var det verkligen jag? Trodde jag på allvar att jag skulle klara?

Att för alltid bära med sig erfarenheten och för alltid vara starkare än innan.

Tacksamheten. Tack kroppen för att du går med på det jag utsätter dig för. Tack huvudet för att du ger mig denna odyssé av känslor.