Att sätta upp ett mål och att förbereda sig.
Ett mål som inte är självklart att nå.
Att tro och hoppas men inte veta.
Att ha med sig ett bagage med tidigare segrar och misslyckanden.
Att tala högt om målet och få kraft av det men också rädsla.
Att dela upp målet igen och igen och igen för att orka nå det.
Att under genomförandet kastas mellan hopp och förtvivlan.
Att för varje dag känna att tron och hoppet ökar.
Att få tårar i ögonen av insikten att målet kanske kommer att nås.
Att kväva känslan och förvägra sig de underbara tårarna med den ständiga rädslan att ta ut segern i förskott.
Aldrig i mål förrän jag är i mål.
Att tillslut hamna i ett läge där ingenting längre kan hindra målgången.
Befrielsen i att tillåta tårarna.
Att i verkligheten närma sig målet och tillslut faktiskt också se det.
Stoltheten och glädjen. Tacksamheten. Befrielsen från det självpålagda oket.
Att få delade det med familjen.
Att bli hyllad av andra men kommer de någonsin att förstå?
Att i efterhand inte riktigt kunna begripa. Det där stora som på förhand delades upp i små små delar är inte samma sak som det stora jag ser tillbaka på. Var det verkligen jag? Trodde jag på allvar att jag skulle klara?
Att för alltid bära med sig erfarenheten och för alltid vara starkare än innan.
Tacksamheten. Tack kroppen för att du går med på det jag utsätter dig för. Tack huvudet för att du ger mig denna odyssé av känslor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar