SchackMatt

Det är min fars förtjänst. Eller fel.

När min bror och jag var små lärde han oss spela schack. Det var en självklarhet. Jag minns tydligt att han "alltid" spelade när vi var hos vänner eller själva hade besök. Det var något mysigt med att se papporna i total koncentration. Sitta bredvid och försöka förstå men också för att det var där skålen med jordnötter stod.

Berättelsen om när han som busschaufför under en rast satte sig i stadsbiblioteket framför ett bräde och väntade på motstånd är en klassiker i familjen. Efter ett tag satte sig en man framför honom. Vingligt och stinkande av alkohol. Slöddrade fram ifall far ville spela och sopade sedan banan med honom. 

När mina barn och deras kusiner kom till världen var far genast framme med schackspelet. Jag tror inte ungarna var två fyllda innan han var där med brädet.

Med åren har det spelats. Framförallt med farfar och för två år sedan hände något. Min äldste fick feeling och utvecklades. Jag vann över honom mest hela tiden men det var ingen tvekan om att jag fick lägga manken till. För omkring ett år sedan gick han "all in" via Youtube, böcker och schackklubb. För ett halvår sedan vann jag kanske ett av tio partier och numera slaktar han mig trots att jag har tio minuter på klockan och han tre.

Otroligt roligt med hans utveckling men samtidigt lite jobbigt för egen del.

När han dessutom vill spela blindschack mot mig där jag ser brädet men inte han blir det riktigt tufft. Jag vinner men det är inte långt ifrån att jag torskar även där. Jag har på fullaste allvar funderat på att inte spela den här typen av partier mer. Tänk den dagen jag förlorar även där... Usch! Hemska tanke :)

I höstas ville pojken att även jag skulle börja spela på nätet. Jag var tveksam eftersom jag dels hade oerhört svårt att läsa av brädet och "se" spelet på datorn men också för att jag inte tyckte att jag hade tid. Jag började tillslut. Mest för att min gode vän Jimmie som bor i Mariestad spelade på nätet och jag tänkte att det skulle vara kul att få till schacket som en umgängesform på distans. Snart nog började jag även spela mot andra.

Och herregud! Allt har verkligen en fram och en baksida. Allt går att överkonsumera. 

Så roligt och fängslande. Avkopplande. Problemlösning, fokus, utveckling. Den stora önskan och förhoppningen att 

VINNA!

Men också tiden som stjäls och ilskan över förluster. Risken för överkonsumtion. Stressen vid blixtpartier. Blixtpartierna har jag för övrigt slutat med eftersom de bara är negativa för mig.

Schacket tog framförallt tid från min läsning och jag har inte alls varit nöjd med mig själv. Först när semestern började (ett drygt halvår tog det!) lyckades jag få till en vettig rutin: Bara på morgonen och max två partier. Lustigt nog har jag utvecklats tack vare detta och stigit i ranking. Anledningen är lugn och ro när inget stör min fokus och det faktum att jag är mer noga när jag spelar. Det blir bara ett eller två partier på en dag oavsett hur det går och då gäller det att spela ordentligt eftersom jag inte kan revanschera mig förrän 24 timmar senare. Samtidigt hinner hybrisen lägga sig efter en vinst.

Det fungerar riktigt bra men ändå fascinerande hur schackdjävulen ändå knackar på för att få mig att spela. Varje dag knackar fanskapet på. Flera gånger dessutom. 

Självklart har schackspelandet varit en källa för irritation och konflikter hemma. Hur ofta är rimligt att spela? Hur länge? När?

Visst. Det är oerhört mycket bättre än andra spel som ungdomar ägnar sig åt men det är fortfarande ett spel. Det innebär stillasittande och inomhustid och förutsatt att det inte är IRL en avsaknad av verkligt socialt samspel.

Problematiskt som så mycket annat. Allt har en fram- och baksida. Allt kan överkonsumeras. Allt handlar om avvägningar och balans.

Jo. Partierna på bilderna. Herrarna till vänster förlorade givetvis.

Diy dao av Peter och Johnny Torsell

Jag lyssnade på Peter Torsell i en podd och blev mycket intresserad av vad han hade att berätta om kinesiskt tänk och traditionell kinesisk medicin. När det framkom att han hade skrivit några böcker om ämnet var det inte svårt att reservera en av dem på biblioteket.

Diy dao - vägen om hälsa och välstånd genom klassiskt kinesiskt tänk, har två huvudfokus. Ekonomi och hälsa. Två stora områden som författarna presenterar det kinesiska förhållningssättet till. 

Det kinesiska tänket handlar om att ha ett helhetstänk där det gäller att hitta en balans för att nå harmoni. Det blir en hel del om Qi, Yin och Yang och Dao. Hur man bör agera för att må så bra som möjligt och för att nå största möjliga framgång. 

Jag fascineras av gammal kunskap oavsett från vilken del av världen den kommer ifrån. Hur otroligt kloka och kunniga tidigare generationer har varit och hur mycket vi fortfarande kan lära oss av dem. Hur mycket har dessutom glömts bort? 

Visdomen har alltid varit stor och när det går att översätta gammal kunskap till vad ny forskning kommer fram till blir det än mer imponerande. Tex det som den här boken tar upp om att mat intingen kan vara "kall" eller "varm". Att maten och kryddor har egenskaper som kan vara "kalla" eller "varma" och att man inte kan äta för ensidigt av detta. Låter till en början flummigt men oerhört vettigt när det hela förklaras och "översätts" till det vi idag vet genom forskning lyckats klura ut. 

Att saker vi gör och äter antingen kan vara yin eller yang och det även där måste råda en balans för att må bra.

Boken är väldigt bra och intressant. Jag för min del tappade intresset för det ekonomiska efter ett tag men kan tänka mig att den som är intresserad av aktier kommer få ut en hel del av den här boken. Eftersom samma principer gäller oavsett vad det handlar om i livet blir boken lite upprepande. Nya delar tas upp men med samma givna lösningar. Som lärare uppskattade jag delen som handlade om skola och uppfostran. Återigen en klockren skildring som visar på katastrofen i den rådande ideologin som råder inom vårt svenska skolväsende.

Läsvärd!

Sannas fastebok av Sanna Ehdin

Jag har fastat i snart tio års tid men aldrig tidigare stött på en hel bok om ämnet och därför var det extra intressant att läsa den här boken. 

Först och främst är titeln på boken missvisande. Visst handlar den till största del om fasta men den berör verkligen hela hälsospektrat genom att ta upp allt ifrån bastu och kyla till meditation, träning och givetvis kost. 

Det här är en väldigt utförlig bok som verkligen tar upp alla aspekter av fasta. Allt i från de bevisade fördelarna till att ge tips om hur man kan göra oavsett om man är total nybörjare vad gäller fasta eller har varit med länge. 

Nytt för mig och det som intresserade mig allra mest inför läsandet var hennes olika "flusher". Saltvattenflusher och alkaliska som bland annat ska tömma tarmen och förbättra/förstärka fastans goda effekter. Att det dessutom visade sig stå en hel del om mängden mat vi bör äta och hastigheten på inmundigandet var extra roligt och motiverande eftersom det är mål jag har just nu. Det vill säga att äta både långsammare och mindre. 

Boken är utan tvekan bra och Sanna är väldigt kunnig både på ämnet fasta men även när hon ger sig in på andra delar som har med hälsa att göra. Lite speciellt att jag har läst och/eller lyssnat på alla personer och böcker hon refererar till. Hon har på fötterna helt enkelt.

Men jag är inte allt igenom positiv till boken. Jag tycker att hon upprepar sig enormt mycket. Jag brukar tycka att det är bra med repetition och det är också därför jag både läser och lyssnar så mycket om hälsoämnet men att få det i en och samma bok blir tjatigt. Det kanske är att ta i men boken hade kunnat vara hälften så lång. Jag tycker dessutom att det finns risk att läsaren får intrycket av att det här med fasta är väldigt krångligt. Alla tips Sanna ger är givetvis av godo men jag tror att en person som inte fastat tidigare kan komma att tycka att det här med fasta är en lång krånglig uppförsbacke att ta sig upp för. Herre gud! Det är bara att sluta äta....

Hon har ett intressant inslag om vatten och hur helande och viktigt det är. Jag tycker dock att Sanna är både tvetydig och ologisk i sitt resonemang om hur mycket vatten man ska dricka. Å ena sidan ska man inte gå omkring med en vattenflaska i handen hela tiden och å andra sidan ska man dricka mycket trots att man inte är törstig. Varför dricka när man inte är törstig? Det begriper inte jag i alla fall.

Slutligen kan jag inte låta bli att återigen fundera på det här med utbildning och bildning. Jag har inte Sannas utbildning i mitt bagage och jag har heller inte forskat kring detta ämne som hon har men jag har bildat mig i ämnet och jag har praktiserat fasta i snart tio år. För övrigt längre än Sanna. Jag håller givetvis hennes kunskaper högt men jag håller även min egen bildning högt och det känns väldigt bra att jag när jag läser boken känner, "det här kan jag". Det känns också oerhört bra att läsa om fastans alla fördelar och veta att jag har investerat i detta. Som en aktie som skjutit i värde under lång tid och där jag tidigt köpte. 

Totalt sett en bra bok värd att läsa.

Nytt liv - nya målsättningar

De senaste året har min axel på olika sätt gjort att jag sakteligen har fått begränsa mina olika rörelseformer eller helt enkelt fått upphöra med några av dem helt. 

Styrketräningen. Benstyrka, mage och rygg har fungerar men ingenting med överkroppen i övrigt.

Rollerblades. Inget alls eftersom jag inte har vågat då jag knappast hade kunnat parera ett fall med en arm/axel.

Rullskidor/längdskidor. Har varit omöjligt det här året.

SUP/Kajak. Har varit omöjligt det här året.

Cykling. Transportcykling har fungerat men inga gupp eller andra stötande ojämnheter.

Löpning. Har fungerat. 

Begränsat men jag har ändå kunnat leva mitt liv på ett förhållandevis normalt sätt ändå eftersom jag kunnat träna varje dag om än utan större variation. Men nu blir det totalt annorlunda och för att jag både ska kunna överleva detta mentalt och känna en meningsfullhet måste jag hitta nya mål som motiverar mig och som även kan utveckla mig. 

Inget ont som inte har något gott med sig. Jag tänker att denna nya livssituation som operationen inneburit ska göra mig starkare och bättre eftersom jag tvingas lägga om vardagen. Lång löpvila har bevisligen stärkt många andra och kommer vara bra även för mig.  En vila jag aldrig hade tagit frivilligt. Alla dessa begränsningar kommer att leda till tid som måste utnyttjas för att jag inte ska bli tokig och det jag tänker lägga min tid på är följande:

Mer meditation. Jag har mediterat på en blygsam nivå i många år och får nu en möjlighet att utöka.

Tåhävningar och benstyrka till förbannelse. Överkroppen kommer jag inte kunna göra mycket med men jäklar vad det ska göras tåhävningar och utfallssteg. 

Backpromenader. Att bara promenera duger inte. Jag måste på något sätt få upp min puls och då är det backar som gäller eftersom jag inte ser så många alternativ just nu. Sätta mig på en motionscykel inomhus kommer jag definitivt inte klara av mer än några få gånger. De ska bli många höjdmeter.

Mer läsning. Jag har slarvat med min läsning det senaste halvåret och det tänker jag skärpa till mig med. Syndabocken har tveklöst varit att jag har spelat schack på nätet. Fantastiskt på många plan men inte gynnsamt för läsningen.

Bli bättre på schack. Låter som ett märkligt mål med tanke på ovan men min plan är minska schacktiden och istället använda den bättre. Istället för att bara spela matcher tänker jag att jag sätter en tidsgräns som innefattar både matcher och schackproblem. 

Utveckla mitt ätande. Äta långsammare och mindre. Idag äter jag alltid för snabbt och för ofta för mycket. Mättnadskänslan blir otrevlig och detta vill jag verkligen göra något åt och lämpligt då att göra det när jag inte kommer att kunna träna på samma nivå som normalt. Det är i grund och botten alltså inte en viktfråga eftersom jag har haft samma vikt i drygt 10 år och inte behöver gå ner. Men jag är lite nyfiken på ifall detta skulle innebära en viktminskning. Visserligen inget jag strävar efter men heller inget som skulle göra någon skada. Mina barn skrattar åt mig just nu eftersom jag är på gränsen till överviktig när man räknar enligt BMI. 

Se möjligheter till fler mål. Att på förhand eller i början av en ny livssituation se förändringar och nya mål är en sak men mitt i en annan. Jag tänker att efter några veckor kommer fler saker ploppa upp i huvudet på mig som jag idag inte kan föreställa mig och då gäller det att vara öppen och därmed mottaglig. 

Operationen

Operationen igår gick bra och eftersom jag ser den här bloggen som min egna lilla skattkista med minnen blir det givetvis några rader. Jag har aldrig tidigare blivit opererad så det kändes både lite spännande med en ny erfarenhet och lite läskigt.

Kvällen innan gick jag tidigt i säng och förutsatte att jag skulle vakna med marginal. Ställde ändå klockan för säkerhets skull och blev förvånad när jag väcktes av den. Tyvärr gjorde detta att jag inte hann med det obligatoriska schackpartiet. Ack alla dessa ständiga motgångar....

Aldrig tidigare har jag varit så ren som denna dag. Tre dubbeltvagningar med någon specialsvamp var ett krav och saknade direkt mitt hölje av fett på kroppen. Renheten kliade och fick mig givetvis att tänka på vår ohälsosamma renhetshets. Men givetvis lämpligt inför operation.

Pappa hämtade mig 0600 och när jag kom fram fick jag vänta lite eftersom dörrarna var låsta. Jag blev insläppt av den pratglada sköterskan Malin som det visade sig skulle ha hand om mig en del under morgonen.

Incheckning och in på ett rum där jag låste in mina saker i ett skåp och tog på mig sjukhusets strumpor och långskjorta. Väl genomtänkt med dessa plagg för att få patienterna att känna sig fula och därmed små inför överheten...:)

Läkaren som skulle operera kom in och tittade till mig och förklarade att det fanns en risk att han inte skulle kunna åtgärda och att vi i så fall efteråt fick se vad nästa åtgärd skulle bli. När han var klar frågade han om jag hade några frågor och jag hade bara en.

- Vad gör jag med den här? 

Jag höll fram nyckeln till klädskåpet (skjortan hade inga fickor). Detta skrattade han lite åt och sa något i stil med att det var nog den enda frågan han inte kunde svara på. Sen lämnade han rummet. Då kommer Malin in. Nästan som att hon smyger fram till mig, tittar sig över axeln och när dörren stängs frågar hon vad jag hade sagt.

- Han skrattade! Jag har aldrig sett honom skratta och då har vi verkligen försökt.

Roligt minne.

Rakning omkring axeln och ett toabesök sen bar det av. Inne på operation hamnade jag först på ett ställe där axeln/armen skulle lokalbedövas. En annan sköterska med spruta och ultraljud var oerhört villig att få mig att se/förstå bilderna på skärmen. Det jag skulle se var nervknutar eller något liknande där hon skulle sätta in bedövningen. Hon pratade/beskrev med termer som salami och bönor och jag låtsades glatt kunna urskilja det obegripliga månlandskapet.

Nu var operationen inte långt borta och jag hade två saker i huvudet. Jag hade kissat men tänk om jag ändå kissar ner mig under operationen? Det går ju alltid att få ut lite till och sövd så kanske den muskeln lägger av... Det andra var förvåningen över att jag inte kände mig nervös. Berodde det på att jag blev så väl omhändertagen?

Väl inne på operation skulle jag lägga mig på sidan och andas in syrgas. Bedövningen kom nog in med en nål via handen och sen var jag borta.

När jag väcktes efteråt kände jag mig väldigt trött och groggy. Känslan påminde mig mycket om morgonen efter Aktivitus trailrun 100 miles. Jag hade sovit dåligt efter den urladdningen och låg i soffan halvt om halvt medvetslös.

Operation två, att väcka mig inleddes med socker i olika former. Jag var bara sugen på vatten men det ogillades av Malin. Fick i mig fruktyoghurt, äppelsaft och nyponsoppan och insåg att jag nog inte druckit detta på drygt 10 år. Gott!

Under uppvaknandet blev jag informerad om att de hade tömt urinblåsan på mig under operationen och att det kanske skulle kunna svida nästa gång jag skulle kissa. Jag blev genast nyfiken på hur de hade gjort det och fick till svar: "Genom snoppen". Innan jag hann fråga hur d e t hade gått till började sköterskan ursäkta sig och förklara varför och där någonstans tappade jag tyvärr bort min fråga. Jag ska se till att få svar på den så småningom.....

Operation gick bra även om läkaren förklarade att han var lite förbryllad över att bicepssenan var av/borta. Det borde ha märkts när den brast och det gör mysteriet med min axel ännu större. Jag har bevisligen åkt på en eller flera rejäla smällar men jag kan inte minnas när? Det enda jag kommer på var under:

Icebug Xperience Bohuslan 2018

Men då var det vänstra axeln. 

Att bicepssenan var borta gjorde visst ingenting eftersom någon annan sena löste det problemet, eller något liknande. Att begripa vad läkare säger är svårt i vanliga fall. Efter operation och uppvaknande - ännu svårare. 

Redo för hemfärd och när jag ska kontakta min far får jag se att bäste brorsonen precis tagit körkort. Givet att då be honom om skjuts hem istället.

Glasklart! Eller?

Eftersom jag på tio minuter inte får någon respons på "Nu" ringer jag upp. Det visade sig att bäste brorsonen trodde att jag skojade. Han jobbade nämligen och kunde inte hämta.

Titta på konversationen ovan en gång till. SKOJADE!!??

I väntan på min far tog jag mig en vinglig promenad till McDonalds för att få en kaffe. Det jobbigaste med resten av dagen var att gå omkring med en köttklump till högerhand. Bedövad till tusen var den inget trevligt sällskap. 

Nu jobbar jag med min motvilja till medicin, något jag helst inte tar men som måste få slinka ner de närmaste. Hittills har jag inte haft ont och inte heller behövt ta den starkaste varianten vilket känns lovande.

Allt gott så här långt. Nu gäller det att anpassa sig till en ny verklighet där skriva ett blogginlägg med en pekfingervalsande hand inte är en favorit...

Hunden - Hälsa!

På min pensionärslista har det länge stått "hund".

Tanken var att när arbetslivet var avklarat skulle det finnas tid till att ha hund men att det också skulle bli något att engagera sig. Ett gemensamt projekt för min fru och mig som dessutom skulle "tvinga" oss till utomhustid och fortsatt hälsosamt leverne. 

Våra goda vänner Jimmie och Tessan ändrade på detta när de skaffade sig en Jack Russel. Jösses vad charmig, gullig och härlig han var. Vi kärade ner oss fullständigt och började komma på andra tankar.

Varför inte redan nu? Skulle vi kunna lösa det praktiskt? Skulle det inte vara bra för våra barn? 

Vill man något tillräckligt mycket ser man till att hitta lösningar. Varken min fru eller jag jobbar 100%. Mina föräldrar bor i närheten. Jag som idrottslärare kanske skulle kunna ha med hunden till jobbet osv....

För cirka ett år sedan intog Caesar familjen och som han gjorde det. Fördelarna med något man aldrig har upplevt tidigare (ingen av oss har haft hund tidigare) kan vara svårt att föreställa sig. Jag hade en del punkter jag trodde mig veta men med ett år i bagaget har den listan fyllts på avsevärt.

Som hälsonörd både ur ett mentalt och fysiskt perspektiv måste jag därför punkta ner fördelarna med Kejsaren i familjen

Ut. Flera gånger varje dag året runt oavsett väder. 

Kärlek och omsorg. Hur länge är rimligt att vara "nykär" i sin hund? Jag tror att vi alla i familjen tänker att han är "min". I soffan i sängen, i köket eller var vi än befinner oss vill vi ha den lille kanelbullen intill oss. I princip huggsexa om vem av oss han ska var hos. På nätterna brukar han ligga på ett ställe för att efter en stund byta till en annan plats och varje gång jag känner att han knör in sig hos mig känner jag ett härligt välbehag. Och varje gång han väljer att flytta ifrån mig en viss saknad även om det också blir bekvämare att sova när man kan byta ställning utan att störa den lille. För det gäller att göra det ytterst försiktigt eftersom det annars finns risk för att han pga rörelsen grymtar till och flyttar på sig och det vill man ju inte.

Löpningen. Jag har inga problem att ta mig ut och springa men att få göra det med Caesar är en uppgradering. Oftast springer han bakom mig men när han är framför blir det löpglädje deluxe. Att se honom skutta och studsa framför mig får mig att vilja göra detsamma. Han får mig helt enkelt att både springa snabbare och med lättare ben. När vi orienterar är även det en fröjd. I terrängen bland buskar och snår syns han inte alltid så bra men rörelsen i växtligheten går inte att ta miste på och när huvudet då och då sticker upp smälter hjärtat. 

En personlighet till i familjen. Inför införskaffandet tänkte jag mycket på att här gäller det att få byrackan att lyda. Och visst lyder han. Något så när i alla fall. Han är en terrier med en högst tydlig egen agenda och får knappast betyget A i lydnad men en stor del av mig älskar det. Hans personlighet är underbar med en rad busiga sidor (han vet mycket väl när han gör fel...:) och en mängd andra egenheter som gör honom till en individ och familjemedlem istället för en nickedocka.

Mina föräldrar. Min pappa hade hund som liten och det var tydligt att han såg den som sin vän. Mamma däremot kändes avogt inställd till att vi skulle skaffa hund eftersom de hundar hon växte upp med i princip var fastkedjade vaktande rabieshundar. För att det överhuvudtaget skulle vara aktuellt för oss att skaffa en hund var deras hjälp oundviklig och framförallt pappa kändes positiv i förväg. Hur mycket hjälp vi skulle behöva var oklart men gott att veta att det fanns nära till hands ifall det skulle behövas. Förhoppningen var att det inte skulle behövas så mycket eftersom man aldrig vill vara beroende av andra. Mitt jobb ligger 30 minuter bort med cykel så tanken var att hjälpen mest skulle bli sporadisk om alla familjemedlemmars  scheman stämde väl överens. 

Inget snack om vem som bestämmer i den här trojkan...:)

Caesar har tagit mina föräldrar med storm på ett sätt som gör mig genuint lycklig. De lyser upp när de talar om honom och glömmer i princip bort människor när han är i närheten. Min mamma är ute och går mer än någonsin och jag tror att Caesar har fått min pappa att sova längre på mornarna. Han promenerar kopiöst mycket (100 km i veckan) och jag tror att han omedvetet klivit upp tidigt på mornarna för att hinna med. Nu delar han upp sina promenader på ett annat sätt och behöver inte längre gå lika långt på morgonen eftersom han har en inbokad hundpromenad vid lunch och därmed sover han längre. Deras entusiasm har gått så långt att de till och med tar ut Caesar på promenad även när vi är hemma. Den ökning av livsglädje och kvalité Caesar har gett mina föräldrar hade jag aldrig kunnat ana och den är jag djupt tacksam över. Att se min pappa lägga sig på golvet för att kela med den lille är... Vackert!

Rörelse - oxytocin i massor och en himla massa glädje - Caesar!

Positiv förstärkning

OBS! Arrangerad bild....*

Måndag morgon och cykling till jobbet. 

I den långa nedförsbacken från Bårhult ner mot Landvettersjön ser jag en cyklist komma från Landvetter. Jag svänger höger för att cykla längs med sjön mot Mölnlycke. Snart nog dyker skuggan upp. 

Han ligger bakom mig på rulle. Han har en racer...

Jag förväntar mig att han kommer att köra om eftersom jag själv har släppt racercyklandet och numera har en hybrid. Jag märker att jag omedvetet (njae...:) trycker på. Benen har kraft och verkar få mer kraft ju längre vi cyklar. Han kör nämligen inte om.

Svin och latmask!

Racercykel och förmodligen har han klipps också och så ligger den fan på rulle. 

Benen får tydligen ännu mer kraft av detta och jag fortsätter trycka på. När vi närmar oss slutet på Landvettersjön kommer det en lång men inte speciellt brant uppförsbacke mot industriområdet. Fördelarna med att ligga på rulle minskar uppför....

Nu djävlar. 

I slutet på backen är skuggan borta. Jag känner en viss tillfredsställelse men vet inte om jag skakat av mig honom eller om det bara blivit en liten lucka. När jag svänger av vägen bara måste jag titta bakåt. 

:)

Den här händelsen fick mig att må bra för stunden men även resten av dagen. Vi är simpla varelser. Vi kan inte lura oss själva genom att boosta och förstärka osanningar. Jag kan inte stå och titta mig i spegeln och säga att jag är fin om mitt yttre om jag innerst inne inte tycker det. Det fungerar inte. Även om vi är simpla så är vi inte dumma i huvudet.

Däremot fungerar det alldeles utmärkt att förstärka något som har varit bra eller som man har gjort bra. Förstärk stenhårt säger jag. Uppmärksamma det bra för dig själv oavsett hur banalt eller obetydligt det skulle kunna vara. Gör det viktigt istället och eftersom det finns många småsaker att vara nöjd med efter en dag så blir det en väldigt bra dag. Nästan varje dag!

Jag lovar.

* Väldigt, väldigt viktigt att förtydliga att bilden är arrangerad. Jag skulle naturligtvis aldrig pilla på mobilen när jag cyklar och aldrig heller cykla utan hjälm....., eller ryggskydd. Knäskydd. Benskydd.....