Handbok för nätföräldrar

Plötsligt låg den där i brevlådan. Skickad av BRIS och prins Carl Philips & prinsessan Sofias stiftelse.

Skickad till alla föräldrar i landet?

Vårt nätbeteende eller snarare vårt missbruk av nätet (vuxna som barn) engagerar mig mycket. Synnerligen intressant att få se vad den här boken skulle innehålla.

Boken är lättläst med många citat från barn och ungdomar vilket kompletteras med fakta och råd till oss föräldrar. Den förespråkar förståelse och inbjuder till samtal. Samtal om nätet och nätbeteendet mellan föräldrar och barn.

Jag kan inte på något sätt påstå att boken inte är vare sig bra eller viktig men jösses så fel i tiden den är. Skulle boken ha haft en viktigare funktion för 10 år sedan? Kanske. Tonen är nämligen som om vi föräldrar inte har ett förhållande till nätet alls eller i varje fall mycket lite. Som om vi inte visste vad barnen gör på nätet och hur det påverkar dem. Gemene vuxen är ju precis lika insyltad och behöver knappast någon beteendeförklaring.

När jag började läsa boken var jag förväntansfull men blev fort väldigt besviken. Jag anser att vi idag behöver tips och råd om hur ett rimligt nätanvändande ska se ut. Hur ska vi göra för att både använda oss av nätets alla fördelar utan att det för den delen blir ett missbruk som påverkar vår hälsa negativt?

Det är det som är den stora och svåra frågan och det är det som borde komma i var förälders brevlåda.

Inför 2019 års Vasalopp

När min bror förra våren frågade mig om jag skulle hänga med och åka Vasaloppet året därpå var svaret inte självklart.

Ville jag verkligen det?

Svaret var både ja och nej. Ja till att få uppleva Vasaloppet igen men ett nej till att träna inför det eftersom jag utgick ifrån att det skulle innebära råttaktivitet inne på Skidome.

Efter lite funderande kom jag fram till att det fanns ett "tredje" alternativ. Jag måste ju inte satsa helhjärtat på att förbereda mig på bästa sätt. Det går ju faktiskt att tillåta att det får bli som det blir. En trevlig upplevelse tillsammans med storebror där jag anpassar träningen till förutsättningarna som ges. Det vill säga rullskidor och längdåkning utomhus. Inte Skidome!

Det har inneburit att jag den här vintern inte är lika förberedd som jag var för två år sedan. Det har varit skönt att ha en mer avslappnad attityd till loppet. Tränat har jag naturligtvis gjort men så många stakade mil har det inte blivit.

Familjeresan till Sälen under sportlovet blev som ett litet träningsläger vilket var nödvändigt men jag har inte snörat på rullskidorna efter det trots att det varit guldläge att göra just så.

Jag ser fram emot helgen och loppet. Det kommer att bli en trevlig tur och givetvis kommer jag att göra mitt bästa men vad det blir för tid spelar verkligen ingen roll. Jag tror att mitt inställning till det här mycket beror på att jag var så nöjd med mitt första lopp. Jag har ingen revansch att utkräva gentemot mig själv.

Får se hur jag upplever loppet. Njutningsfullt eller med en känsla av ånger för att mina bristande förberedelser kommer generera lidande?

Det blir intressant att se vad jag kommer att dra för lärdomar av det här.

En veckas frånvaro - eller rättare sagt närvaro

Lov och semester i Sälen. En vecka som bryter vardagen. En vecka som jag ser till blir annorlunda. Framförallt vad gäller min nättid. Nu är den inte stor i vanliga fall men jag ser en vits med att strypa den helt. Så förutom att kolla vädret har jag lagt noll och ingen tid på nätet. 

Och det gäller övriga i familjen också.

En vecka där vi är tillsammans och upplever på heltid. 

Första dagen var barnen hoppfulla. Hade stugan möjligtvis wifi? Nej! Det var svaret, sen om det stämde eller inte vet jag faktiskt inte.

Den dagen var de inte sugna på kortspel. Besvikelse kanske?

Men alla andra dagar togs kortleken fram så fort det inte åts, skidades, lästes eller den idrottsliga hjärntvätten pågick via alpint på tv-n.

Vi skrattade, ilsknade till (en och annan tår trängde nog också fram), diskuterade och umgicks och jag kan utan tvekan hävda att ingen av oss saknade nätet.

Sista kvällen innan hemfärd blev det ett restaurangbesök. God mat inmundigades till skratt och diskussioner om allt mellan himmel och jord. Livet var gott. Men så....

Vid bordet intill sätter sig en pappa med sin son. Pojken var kanske 6 år. De sätter sig och tar genast upp sina mobiler. I ungefär 20 minuter tror jag inte att de säger ett enda ord till varandra. Maten beställs dock verbalt och när den kommer lägger de undan mobilerna. Pojken försöker ta upp sin mobil under måltiden men blir tillrättavisad. Måltiden igenom fingrar han ändå hela tiden på den som en fysiskt längtan. "Om jag bara får röra vid den så..."

Jag hör dem uttala ett och annat ord till varandra och det slår mig att pojken sneglar mot oss påfallande ofta.

Jag undrar vad han tänkte när familjen indiskret babblade på och skrattade?

Jag för min del blev lite sorgsen åt situationen. Vi lever här och nu. De viktigaste personerna är de jag har framför mig och det vi upplever tillsammans. Jag tror och hoppas verkligen att min fru och jag förmedlar det till våra söner

Och ja. Samvaron, livet här och nu är inte alltid bara positivt. I livet finns hela känsloregistret med hela tiden. Det blir tjafs och irriterat likaväl som det kan vara roligt. Situationer som kanske där och då inte är så roliga med som går att skratta åt i efterhand.

Oavsett känsloyttring så är det äkta och på riktigt. Upplevelser och erfarenheter som binder samman och stärker. En närvaro - en kärlek som ingen app kan konkurrera med.

Vanor

Vi har vanor av en anledning. Hjärnan har fullt upp hela tiden och måste ständigt jobba och ta beslut. Därför underlättar det om en del sköts per automatik. Mängder med saker hamnar i ryggmärgen och vi gör det utan att "tänka".

Det är ett smart sätt för hjärnan att frigöra energi som istället kan användas åt viktigare beslut. Våra liv styrs i mångt och mycket av alla dessa medvetna/omedvetna beslut.

Hur ser då dessa våra vanor ut? För vi vill ju att de är bra. Att de får oss att göra saker som är av godo.

Hur ofta reflekterar vi över våra vanor egentligen?

Jag vill inte bara må bra. Jag vill må så bra det bara går. Därför försöker jag verkligen reflektera över vad jag gör och hur det får mig att må.

För ett antal år sedan försökte vi få en av våra söner att vränga kalsonger och strumpor "rätt". Det gick inget vidare. Det var totalt oviktig för pojken och jag tror att han dessutom frågade mig någon gång om varför vi tjatade på honom att vränga hela tiden.

Han såg inte problemet och eftersom jag insåg att jag inte hade något vettigt svar på frågan upphörde tjatet. Istället låg det där och grodde i huvudet på mig. Ja, varför vränga strumpor och kalsonger?

Det är varken en fråga om utseende eller känsla. Det spelar verkligen ingen roll om de är vrängda eller inte. Så nu är vi två....

Det är visserligen en struntdetalj. Men varför ska jag lägga tid och energi (visserligen minimal) på något så meningslöst som att vränga mina strumpor och kalsonger?

Det här exemplet har blivit något av ett rättssnöre för mig. Jag letar inte efter småsaker att förbättra eller förändra för sakens skull men jag försöker verkligen fundera på vad det är jag gör och hur det påverkar mig.

Vad har jag för vanor egentligen? Vilka är bra och vilka är det inte?

Att kunna äta bitterhet - nutidens viktigaste egenskap?

DN hade nyligen ett intressant reportage om en av alla Röda armé skolor som finns i Kina. Intressant och häpnadsväckande framförallt i jämförelsen med svenska skolor och våra värderingar. Först och främst vill jag betona att jag inte vurmar för den kommunistiska enpartistaten Kina men det innebär inte att allt därifrån är dåligt.

Just uttrycket "äta bitterhet" tycker jag är så talande. Att lära sig att hantera och klara motgångar är i mina ögon en av de viktigaste egenskaper man behöver ha. Nu mer än någonsin.

Livet handlar om att utvecklas och därmed besegra svårigheter. Även om vi gärna vill att allt ska vara enkelt och roligt så är det inte det. Det får inte vara det och kan inte vara det.

Så hur bra är vi på att äta bitterhet i ett samhälle där vi gör allt vi kan för att det ska vara så enkelt och roligt som möjligt. Vi duckar frenetiskt för varje minsta motgång och när vi slutligen varken kan krypa under eller hoppa över en motgång blir det extra jobbigt eftersom vi inte är tränade i att hantera dem.

Vad gör vi i skolans värld för att rusta våra elever för livet? Vad gör vi som föräldrar?

I skolan ska allt vara roligt och engagerande så att våra barn vill lära sig. De ska motiveras och undervisning ska anpassas till deras behov och svårigheter. Digitala verktyg ska användas för att enklare uppnå allt detta. Skolan i Sverige är kanske bättre och roligare än någonsin. ÄNDÅ! Har vi en enorm mängd med elever som inte orkar och vill. Som inte är motiverade och engagerade. Jag upplever verkligen att det har blivit värre. Och när det inte fungerar med det vi gör ska det göras om och bättre. Anpassas ännu mer i förhoppning att det ska leda någon vart.

Dagen jag blev förälder var det som att jag skrev på ett osynligt konfliktkontrakt. För det är i mångt och mycket det föräldraskapet handlar om. Konflikter i all oändlighet. De är jobbiga men måste tas. Orkar jag det? Hur bra är jag på att äta bitterhet?

Hur bra bli mina barn på att äta bitterhet om jag inte gör det? För inte sjutton är det meningen att de bara ska få göra som de vill, äta vad de vill. Det tror i alla fall inte jag.

Såklart att vi vill ha det så bra som möjligt. Men jag tror inte att vägen dit är att undvika problem. Istället måste vi ha rätt redskap för att hantera och besegra de problem eller motgångar vi råkar på.

Var hade jag varit idag utan segrar över alla tråkiga och jobbiga saker i skolan, i idrotten. I livet?

Var hamnar jag framöver om jag inte fortsätter att besegra tråkigheter?

I längden kan vi inte rationalisera bort motgångar. Tids nog smäller det till och risken är att det då blir med en våldsam kraft trots att slaget egentligen inte är speciellt hårt. För att vi helt enkelt inte tränade att besegra motgångar.

Bocksten TrailRun Winter 2019

Vitt av snö och några minusgrader. Härlig inramning för att springa 24 km i skogen. Fyra tillfälligt barnlösa föräldrar som helgar iväg för att springa, äta och umgås i Varberg.

Även om helgen i stort inte handlade om löpning så var det ändå dags för tävling. Alltid roligt och jag kände mig sugen på att få bränna på med hög puls och skrikande lår.

Placerade mig långt fram vid starten för att få ett bra utgångsläge och för att hänga på någon av de snabba. Alltid en avvägning om de är för snabba eller om tempot är acceptabelt. Som vanligt försökte jag via min upplevda ansträngning bestämma tempo och tog rygg på en herre i svart. Framför oss hade vi ytterligare fem stycken och farten kändes bra. Terrängen var varierad med både skogsväg och stig. Delarna av loppet som gick på stig kändes bra men däremot tyckte jag att vägarna var jobbiga eftersom jag slant en del och inte fick med mig någon vettig fart. Valde därför att ta det lite lugnare på vägarna eftersom det kändes som att investeringen i energi inte riktigt resulterade i vettig fart. Därför blev det lite dragspel med mannen i svart eftersom jag "medvetet" tappade lite på vägarna men kom ikapp på stigarna. Kändes som en bra och vettig taktik.

Loppet var en tvåvarvsbana och jag upplevde att första varvet kändes långt. Försökte kasta bort dessa tankar men det blev ändå tungt när de framförvarande i samband med varvningen ökade farten. Eller var det jag som tappade? Oavsett så tyckte jag att mina lår brände onödigt mycket onödigt tidigt. Avståndet ökade mellan mig och de framförvarande och allt som oftast syntes de inte till. Mitt andra varv blev därför mycket ensamlöpning och det är sällan bra för vare sig tempo eller tankar. "Om jag ändå hade kunnat kampera med någon." Var rädd att jag tappade fart och försökte öka när terrängen tillät. Vet dock inte om jag hade kunnat springa så mycket fortare med sällskap. Mina lår brände verkligen något vansinnigt.

Med kanske fyra kilometer kvar till mål fick jag lite kontakt med en löpare. Avståndet krympte och jag kände mig segerviss. Försökte vara disciplinerad och inte närma mig honom för fort. Ville ju inte komma fram och vara helt slut. Det bästa brukar vara att närma sig med en vettig fart för att "blåsa på" vid själva omkörningen. Mentalt viktigt att få motståndaren att tro att man är pigg och fräsch!

Blev dubbelt belönad. Först och främst tog jag mig förbi och skapade en lucka som hela tiden ökade men jag fick också en ny rygg att ta sikte på vilket gjorde gott för humöret och farten. Även den här ryggen kom jag ikapp och förbi vilket verkligen förhöjde helhetsupplevelsen.

Jag är nöjd och det mycket tack vare de sista två omkörningarna. Jag kunde inte ha sprungit snabbare den här dagen och givetvis gjorde det skillnad att få känna sig stark gentemot två andra. Alternativet att harva runt själv hade känts bra mycket jobbigare.

Trevlig och välorganiserad tävling i härlig miljö. Helgen som helhet var underbar där Leninbadet gjorde gott för ömmande muskler och där sällskapet och maten gjorde mycket gott för själen.

Att orka träna

Det finns mängder med bra tips om hur man ska göra för att träna och för att upprätthålla sin träning. Tänkte gå igenom några givna och kanske någon som inte är lika självklar.

Prioritera träningen och vårda dess rutiner. 
Genom att vara solklar mot dig själv ges inte utrymme för att "slippa" undan. Bestäm vilka dagar du ska träna och då ska det också tränas. Givetvis finns det alltid omständigheter som kan förstöra men det får inte vara vilka bagatellartade saker som helst.

Gör något du tycker är roligt
Självklart en solklar sak som underlättar men som inte är ett måste.

Ha ett/flera mål och för statistik
En tävling? En tid? Antal träningspass i veckan, i månaden eller på ett år? Målen och statistiken gör träningen verklig. De motiverar och belönar. Vi är på många sätt väldigt enkla varelser. När min Runkeeper visar sin statistik hjälper det mig helt enkelt att både jobba på och njuta av vad som har varit.

Gör något som utmanar
Det är roligt att utvecklas. Finns det något du inte kan men skulle vilja kunna. För egen del simmar jag en hel del nu. Något jag verkligen kan bli mycket bättre på. Det är roligt och stimulerande att lära sig nytt och märka av förbättring. Här ska tilläggas att jag aldrig tyckt om att simma och egentligen inte gör det nu heller. Inte ännu i alla fall. Men utvecklingen gör sitt och jag försöker att fokusera på de positiva bitarna.

Skaffa träningskamrater
Ibland är det svårare att komma iväg. Det gäller alla. Innebär det då att man kanske sviker sin träningskompis blir det svårare. Dessutom är den gemensamma träningen ett sätt att umgås. Till exempel var löpturen jag hade häromdagen med min mycket gode vän underbar. Förutom löpningen avhandlades allt emellan himmel och jord.

Träningen måste inte köra skiten ur dig
Jag tror att det är ett väldigt vanligt misstag att man tror att man efter ett pass måste komma hem i spillror. De hårda passen är både viktiga och bra men de får inte inträffa för ofta. Skaderisken blir större och den mentala orken riskerar att sina. De lugna passen är grunden både för att orka fortsätta dag efter dag men lägger även en väldigt viktig träningsgrund som många inte verkar ha koll på. Kontinuitet är den bästa träningen.

Träna utomhus
Inomhusträning är naturligtvis inte fel men den som bedrivs utomhus har fler dimensioner. Mer under nästa rubrik

Utöva en träningsform som har mer än ett syfte
När jag är ute och springer så tränar jag naturligtvis. Men jag gör så mycket mer. Det är en mental paus, det är reflektion och planering. Det är en naturupplevelse. Så när jag allt som oftast snörar på mig är det med längtan och inte ångest. Jag sticker iväg och njuter mer än att jag sticker iväg och tränar. Det här är en av anledningarna till att jag ogillar styrketräning. Det ger mig bara träning och inget mer som är positivt.

Träna rätt tid på dagen
Att komma hem efter en arbetsdag. Landa och kanske laga mat för att senare ge sig iväg och träna. Dessutom flera dagar i veckan. För att det ska hålla över en längre period krävs ett enormt pannben. Den bästa träningen är den på morgonen. Den näst bästa på lunchen och så vidare allt eftersom klockan tickar på. Att så tidigt som möjligt få syresätta muskler och huvud är något man har glädje av resten av dagen. Det ger en energi som är oslagbar. Det ger en dubbeleffekt. Träningen blir av och man drar nytta av kicken.

Var flexibel och lyssna på kroppen
Jag har en ambition att träna varje dag. Det innebär att jag är lyhörd inför vad kroppen säger. Min plan är kanske att rullskida nästa dag men så är vädret uselt eller isigt och då blir det löpning istället. Eller så känns någon muskel extra sliten och då kan löpningen bli en cykeltur istället.

Träna flera saker
Flexibiliteten ovan blir onekligen lättare om man har flera strängar på sin lyra. När jag simmar känns det till exempel som att jag vilar större delen av kroppen. Likaså med styrketräningen som i mitt fall mest handlar om bålstyrka. Samtidigt som det är träning för en del av kroppen är det vila för en annan.

Se möjligheter när vardagspusslet ändras
Flexibiliteten borde kanske ha varit en huvudrubrik men den har så många olika grenar så jag har valt att dela upp den. Hur många gånger har inte den tänkta träningsdagen ändrats på grund av omständigheter som jag inte rår för? Många! Och det hade varit så enkelt att se det som ett hinder. Går det att tänka om så kan det innebära ett härligt tillfälle för variation och annan miljö.

Använd träningshjälp
För min del handlar det om poddar. På cykeln och rullskidorna där jag inte har skogen som sällskap lyssnar jag gärna på olika poddar. Likaså med styrketräningen. Den hade garanterat aldrig blivit av om det inte hade varit för att det samtidigt innebär podd. Skulle rent av vilja påstå att det är poddlyssnande som drar mig till styrketräningen och inte tvärtom.

Se träningen som grunden för ditt välmående

Ibland kanske jobbet kräver mycket tid eller andra omständigheter. Livet blir jobbigare och tid försvinner. Då är det ofta träningen som får stryka på foten och det är jag övertygad om leder till att man gräver gropen ännu djupare. Fortsätt att träna för det är den som är grunden för ditt välmående. Träna lite lättare eller kortare men börja inte hacka på den så viktiga och väl invanda rutinen.

Med all säkerhet går det att bygga på den här lilla listan och förmodligen har jag glömt någon punkt som får mig att "orka" träna. Det viktiga är att hitta sina egna nycklar till ett bra beteende och inse att det inte handlar om att orka träna. Vi tränar för att orka.