Sömngåtan av Matthew Walker

Varför sover vi? Hur sover vi? Hur påverkas vi av vår sömnkvalité? Vad kan vi göra för att sova bättre?

Boken tar sin grund i evolutionen och förklarar varför alla djur och människor behöver sova. Varför vi sover på olika sätt och vad det kan beror på. Till exempel sover vi människor inte alls på samma sätt som primater. Varför då med tanke på hur lika vi är genetiskt? Och varför sover vi så olika beroende på ålder? Hur individuell är sömnen? Klarar v i oss på 6 timmar per natt och kan man sova ikapp på helgen?

Med stöd av mängder med olika experiment på både djur och människor får läsaren i den här boken en rejäl inblick och svar på mängder med frågor som har med vår sömn att göra. 

Jag tycker att boken är väldigt bra och intressant. Den är lättläst och väldigt motiverande att läsa med tanke på hur viktig vår sömn är för vår hälsa. Den känns också oerhört aktuell med tanke på att så många har så stora bekymmer med sin sömn. Den hade kunnat vara kortare. Det finns ett par partier i boken som jag inte tycker ger så mycket. Mest för att det då berör perifera saker och problem som berör ytterst få. 

Budskapet är tydligt. Vår sömn ska vi definitivt högprioritera.

"Lev för fan"

2018 genomförde Camilla Johansson Kalmar Ironman. Detta trots att hon hade en obotlig cancer. Hennes tanke och motto var "Lev för fan". 

Jag lyssnade på henne i en podd (Coltings nakna sanning avsnitt 219) det året och blev väldigt tagen av hennes berättelse och sätt att tänka. I december 2019 gick hon bort.

2019 gjorde jag själv Kalmar Ironman och under löpningen (fyra varv) sprang jag förbi en kvinna som hade en tröja med texten "Lev för fan" på ryggen. Jag var trött och uppenbarligen fungerade inte synapserna så fort för det tog ett tag innan jag hann reflektera över vad det var jag hade sett. Var det möjligen Camilla? Tanken att stanna slog mig. Ville säga några ord men det blev tyvärr inte så. Det var ju tävling... 

Om det var Camilla eller inte kommer jag aldrig att få veta men de senaste veckorna har jag vid ett antal tillfällen kommit att tänka på henne och hennes öde. Hur hon trots obotlig cancer och ett tidvis psykiskt och fysiskt hemskt lidande ändå vägrade ge upp. Hon ville leva och tänkte göra så i möjligaste mån den tid hon hade kvar. 

Anledning till att jag på senare tid har tänkt på henne är Corona pandemin och hur mångas oro och rädsla fullständigt tar över. 

Jag gör mängder med medvetna val för att må så bra som möjligt. Både för stunden och framtiden. Likväl finns inga garantier. Jag kan bli överkörd imorgon eller råka ut för något annat hemskt dagen därpå. Men hur stor är risken? Och om jag nu ska utgå ifrån risker så måste jag väl flytta hemifrån. För visst är det hemma de flesta olyckor sker....? Frågan är vart jag flyttar då?

Var försiktig, smart och ansvarsfull men det är fullständigt orimligt att bygga upp en oro och rädsla som får oss att sluta leva. Det blir som att sätta sig själv i ett mentalt fängelse som du med lite mer oro och rädsla gör mer och mer rymningssäkert.

Nej. "Lev för fan".

Ett härligt kvitto

Härom dagen kom jag hem från jobbet och hittade den här lappen på köksbordet. Förtroendet för att pappa ska ha koll på sin mobil är inte jättehögt...

Tidigare samma dag har jag pratat skärmtid med mina elever. De har bland annat fått kolla sitt veckosnitt (5,5 timmar per dag!!) och diskuterat vad de har för eventuella skärmregler hemma. Regelverket hemma kring skärmarna är i princip obefintliga för mina elever och jag kan inte annat än bli lite sorgsen. En del av mig förstår inte. Varför agerar inte föräldrar? Varför får deras barn konsumera hejvilt? 

Hursomhelst kände jag mig nödd och tvungen att dela med mig av några av mina egna skärmregler. Ett av dem är just att jag skärmmässigt vill vara en förebild för mina barn. Det innebär att jag inte vill att de ska förknippa mig med gamnacke ner i mobilen. Deras uppmärksamhet ska inte få konkurreras ut av en mobil. Till exempel svarar jag inte alltid på samtal och får jag ett meddelande måste det inte kollas med en gång. Här och nu är viktigast. Min uppmärksamhet ska inte få kidnappas.

Min pojks lapp gjorde mig oerhört varm och glad. Han VET hur pappa är och pappa mår oerhört bra av att veta att budskapet gått fram. 

Känner mig som en löpare igen

Icebug Xperience Bohuslän 2018

Äntligen på banan igen efter ett annorlunda halvår.

Förra året sprang jag väldigt mycket första halvan och betydligt mindre andra halvan. Orsaken till att andra halvan blev mindre var en krånglande häl. Jag kunde springa utan bekymmer men den gjorde sig påmind mellan löpningarna. 

Min plan blev att löpa mindre och ägna mig mer åt alternativa rörelser såsom cykling. Trots detta kände jag i höstas av hälen under en löprunda och då pallrade jag mig till Elitrehab för att kolla upp vad det kunde vara. Det visade sig att det var en inflammation (som hade sin grund flera år bakåt i tiden) och en slemsäck som ogärna ville utsättas för tryck. 

Började reflektera över vilka av mina löparskor som ledde till mer eller mindre ont och hittade ett mönster. Detta tillsammans med några övningar gjorde att jag omgående kände skillnad. Jag behövde som väl var inte avstå från löpningen men fick se till att begränsa mig både i längd och antal löpningar. 

Så småningom utmanade jag allt mer och ökade löpningen och till min glädje ledde det inte till några bakslag. Det blev dock tydligt att löparkroppen hade stöpts om något. Kändes ofta tungt och trögt och puls och andning var inte riktigt med mig. Sakta har det dock känts bättre och nu leker löparlivet igen. Jag ligger på en mängd jag trivs med vilket innebär löpning i princip varje dag och löparkroppen är i fas igen. 

Härligt att känna sig som en löpare igen och jag har lite tankar om varför det senaste året blev som det blev och vad det är som har skickat tillbaka mig till rätt läge igen. 

Innan jag kom i kontakt med Walk- och Runfeeling sprang jag smart i den mån att jag verkligen lyssnade på min kropp men det fanns en hel del i min löpteknik som kunde bli bättre. Detta visste jag inte då men helt klart var det så att min teknik påverkade min häl (egentligen båda hälarna) framförallt 2016 inför Ultravasan. Den hälseneinflammationen jag drog på mig då har aldrig lämnat mig helt även om den hållits i schack. Även om jag förbättrat min löpteknik de senaste 1,5 åren har roten till problemet suttit så djupt att det tids nog helt enkelt nådde en gräns. 

Hälen har nu långsamt blivit bättre och det tror jag är tack vare följande:

- Rätt sorts skor som inte utsatt hälen för mer tryck än nödvändigt.

- Övningarna från Elitrehab (olika former av tåhävningar). 

- Löptekniken jag fått med mig från Runfeeling.

- Runfeelingövningarna. Löpteknik i all ära men om det redan finns obalanser och skevheter leder det ändå till påfrestningar. Jag har varit väldigt noga med att göra mina Runfeelingövningar vars syfte är just att "rätta till och justera" obalanser i kroppen. Jag är inte framme än men på väg åt rätt håll.

- Promenader. Den senaste tiden har jag lagt en del tid på att promenera mera. Lugn och avslappnad gång som helt klart hjälper med att få till ett gott flöde och "skölja rent" i hela kroppen. 

Nu ser jag med glädje och förväntan fram emot mitt kommande löparäventyr i maj som jag har haft i åtanke i snart ett år men som jag har varit osäker på om jag verkligen ska genomföra.

Mot Karlsborg!

Tankar om periodisk fasta

Mat är så himla gott!

Jag har fastat i många år nu och det är en självklar del av mitt liv. Det är en frihet att varken tidsmässigt eller humörsmässigt vara bunden av regelbundna matintag. I regel brukar fastan innebära att jag inte äter frukost och att min första måltid är någon gång efter kl 14. Sen brukar det bli ytterligare ett matintag under kvällen som regel senast vid 21. Det intressanta med kvällsmåltiden är att jag egentligen sällan är hungrig då men att aptiten dyker upp så fort jag börjar äta. Har ett flertal gånger tänkt att jag hade kunnat skippa måltiden men den sociala delen med familjemiddagen överväger med råge den tanken. En dag i veckan är fastan närmare 24 timmar (kväll till kväll). 

Bekymmer med ork och hunger har jag aldrig och fördelarna (vilka jag inte räknar upp här och nu) är många. Framförallt lockas jag av autofagin (cellstädningen) som sker under fastan.  

För ett och ett halvt år sedan provade jag för första gången på 48 timmars fasta. 

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2019/09/fasteexperiment-nasta-niva-i-min-fasta.html

Det gick väldigt bra och sedan dess har jag gjort det ett antal gånger till. Nu var det dags igen och eftersom jag trots allt inte gör det så ofta fanns en liten motvilja. Det lustiga är att motviljan inte yttrar sig i någon rädsla för brist på energi eller hunger. Istället har den att göra med att jag helt enkelt tycker att mat är så himla gott. Kanske ett resultat av fastan - att jag verkligen uppskattar måltiderna när de väl äger rum? Hursomhelst så är det lite motigt att förbereda middagen, slänga in den i ugnen, känna den härliga doften och sen veta att det där goda ska jag inte få äta sen. På sätt och vis lite löjligt med tanke på hur ofta man ändå äter. Förmodligen också en självklar känsla från ryggraden att äta om tillfälle ges. Naturen har sett till att vi utan problem klarar oss länge utan mat men givetvis också att vi ska ta för oss om den väl finns till hands.

Det där tycker jag är kärnan i fastandet. Att göra det enklare för sig själv genom att inte utsätta sig för matsituationen om man ändå inte har tänkt att äta. Sen har jag märkt att det gäller att ha lite kontroll när ätandet väl äger rum. 

Det är ju så gott och jag har inga problem med att äta mer även om jag egentligen är mätt. Överlag är det inga bekymmer men ibland stoppar jag i mig så mycket att jag helt klart blir proppfull på ett obekvämt sätt.

Ett utvecklingsområde. 

Lugn av naturen av Åsa & Mats Ottosson

Vi är naturen. Det är vårt ursprung och där vi kommer ifrån men det är kanske inte där vi väljer att leva våra liv. Dagens ohälsa beror på mycket och den här boken vill förmedla hur mycket gott det finns att vinna på att ta steget bort från stadsmiljön och in till naturen. 

Naturen påverkas oss på ett oerhört bra sätt. Den ger rörelse och mängder med intryck som lugnar oss och gör oss gott. Genom personliga berättelser och forskning förklarar Ottossons fördelarna med att låta naturen bli en del av vardagen eller som en återkommande oas i livet. Fokus riktas även mot mindfulness och de tipsar om olika övningar man kan göra för att verkligen kunna insupa fler av naturens alla fördelar. 

Boken är bra och vacker. Jag funderar lite på vem den riktar sig till. Jag tänker att för oss som redan är naturberoende blir boken som en trevlig bekräftelse. Den stora målgruppen är givetvis de som inte har upptäckt eller insett naturens superkraft. Samtidigt finns kanske inte då heller intresset om man inte är i ett stort behov av hjälp. Definitivt till läkare och vårdpersonal. Boken tar på ett bra sätt upp att rörelse på recept och naturen på recept är något som stadigt kommer men visst skulle det gå fortare om de läste den här fina boken. 

Kunskap och motivation. Två väldigt starka ingredienser som den här boken ger läsaren. 

I trygghetsnarkomanernas land av David Eberhard

I "I trygghetsnarkomanernas land" menar David Eberhard att vi idag har ett överdrivet behov av trygghet och kontroll som i grunden får oss att bli ännu mer rädda och ängsliga. Vår ökade trygghet har lett till att vi ser hot och faror i minsta lilla sak och förstorar de eventuella konsekvenserna från en liten fjäder till en höna. 

Detta drivs på av staten, sjukvården och media och påverkar oss alla mer eller mindre. Det får oss också att agera på ett mer bortskämt sätt där vi lägger över allt mer ansvar på någon annan istället för att själva agera och göra det bästa vi kan av en given situation.

Boken är bra och extremt aktuell så här i Covidtider. Både utifrån ett samhälleligt och ett individuellt perspektiv. Eberhard är roande med många intressanta och bra exempel för att driva sin tes. Det blir en hel del siffror och uppskattningar som jag gärna hade velat ha en uppdaterad version (boken kom ut 2006). Budskapet hamras verkligen in och det blir lite onödigt upprepande efter ett tag. Boken hade kunnat vara kortare helt enkelt men är ändå mycket läsvärd.