Ta ditt ansvar!

Tar den ansvarsfulla vägen?!

Pandemitider. Ta ditt ansvar....

Håll avstånd, sprita händerna, begränsa dina sociala kontakter och så vidare.

Ta ditt ansvar för din och alla andras skull. Kanske framförallt för att vara solidarisk mot de som är i riskgrupp. 

Världens och Sveriges sätt att hantera den här pandemin finns det naturligtvis mängder med åsikter om. Vad är rätt och fel? 

Facit kommer garanterat med tiden.

Jag har inte tänkt att sticka ut hakan alldeles för mycket i det här ämnet men det finns en sak som gror i mig och som inte lämnar mig ifred.

Ta ditt ansvar! I grund och botten för att rädda liv. Respekt! Solidaritet!

Självklart, men jag kan inte låta bli att tänka längre. 

Var går gränsen för ansvarstagandet? Vad är rimligt att vi ska och bör göra? För varandra? För oss själva?

Sprita händerna i alla ära men vore det inte rimligare om vi gjorde allvar av att ta ansvar inte bara syssla med små skyltfönsterverksamheter?

Om vi nu ska ta vårt ansvar så bör vi kanske göra det på riktigt:

- Sov ordentligt!

- Ät ordentligt!

- Rör dig och träna regelbundet!

- Lägg fokus på din hälsa i största allmänhet och stärk ditt immunförsvar.

Se för sjutton till att ta hand om din hälsa så att du blir väl rustad mot sjukdomar. Det är väl att ta ansvar om något? Kanske till och med gör att vi blir färre som hamnar i den där hemska riskgruppen eller i den där långa vårdkön som alla pratar om. Ska vi släcka branden eller rent av se till att den inte blir så stor från första början?

Men alla de här sakerna är lite för personliga. Kanske till och med kränkande att poängtera? Det krävs alldeles för mycket av oss och under en längre period. 

Vi ska ta hand om varandra. Vi ska ta hand om oss själva. Och om vi nu ska ta ansvar så kanske vi kunde göra det på riktigt så att det inte blir som att sätta ett plåster på en amputation.

Löparens guide till kallbadet

Minst ett dopp i veckan året runt...., och eftersom jag inte har någon bastu så blir det givetvis i samband med löpning. Det som till en början var förenat med en hel del ångest har nu blivit "vardag" och är mest förenat med njutning. Givetvis vill jag därför dela med mig av mina tips för hur man kan få till detta på bästa sätt. 

1. Avsluta löpningen med doppet. Givetvis skönt om du har nära hem efter doppet men det är faktiskt inte nödvändigt. Doppet är/känns så mycket kallare än vad det är på land så det är faktiskt inga bekymmer att springa efter doppet. Som längst har jag sprungit i ca 20 minuter efter ett dopp och det gick alldeles utmärkt trots minusgrader i luften. Men först. Spring dig varm. Klart jobbigare om man inför doppet är lite huttrig.

2. Bygg inte upp ett spöke på förhand. Den mentala energin är viktig och om du bygger upp rädsla/ångest i förväg blir det jobbigare. Jag tror att det alltid kommer att finnas ett visst motstånd att hoppa i men fokus måste ligga på att man vet att det gör gott och är gott. 

3. Ha rätt typ av skor och kläder på dig så att du enbart kan ta av dig på överkroppen innan du hoppar i. Är inte läge att krångla med skor och kläder.... 

4. Spring hem i bar överkropp (är inte så kallt även om det kanske låter rubbat och så är det alltid roligt att se folks reaktioner :) Lite krångligt dessutom att få på sig ett svettigt underställ på en blöt kropp...

5. Ingen dubbelknut på skorna!!!! Om du har det när du springer (vilket jag har) är det oerhört viktigt att knyta upp innan du plumsar i. Detta eftersom händer och fingrar blir så enormt kalla och stela samtidigt som skosnörena riskerar att frysa och då är det ingen rolig utmaning man har när man kommer hem. Tro mig! Jag har testat (omedvetet mer än en gång tyvärr) och det går ju an när man kan få hjälp hemma men inte lika roligt om man är själv. Skulle du ändå göra misstaget så kliver du i duschen med skorna på.

6. När du väl tagit av dig och är redo går du raka vägen i utan att passera hjärnkontoret/förnuftet.

7. Andas lugnt!! Ja, det är kanske varken det självklaraste eller lättaste men det är oerhört viktigt att försöka få till en lugn och djup andning när du hoppat i. Musklerna slappnar av bättre och du talar om för kroppen att det här inte är så farligt. Motsatsen, att hyperventilera försämrar upplevelsen markant. 

8. Handskar!? Det som är jobbigast för mig med de här kalldoppen är händerna. Är det tillräckligt kallt gör det ont. Jag har ett par neoprenhandskar som jag har på mig ibland och de hjälper till viss del även om det givetvis smyger sig in vatten i dem. Har man möjlighet till en badstege att hålla sig i (och därmed inte doppar händerna) blir det mycket snällare förutsatt att man även där har handskar.

9. Doppa till en början inte huvudet. Jag har sällan sällskap när jag doppar mig och därför har jag haft en stor respekt för hela proceduren och det är först nu (har snart gjort ett helt år) som jag har börjat doppa huvudet. Inte läge att riskera panik i en situation utan assistans...

10. Ha sällskap. Jag har inte möjlighet till det men givetvis är det en säkerhet och trygghet. Man ska ha respekt för kallbadet, framförallt i början när man inte är säker på hur man kommer att reagera.

Så hopp i och njut.

Segern över cyklingen

 Jag tycker verkligen inte om att cykla men på grund av vardagspusslet, en ömmande häl och frånvaron av snö, is och minusgrader den här hösten har det blivit mycket transportcykling till och från jobbet. 

Och jag som verkligen inte tycker om att cykla. Motståndet är stort:

- Höstmörkret.

- Vind och regn.

- Kalla fötter och fingrar.

- Idioter i trafiken, framförallt ifrån terroristorganisationen Västtrafik.

- Rödljus.

- Barn, barnvagnar, hundar med koppel och allmänt irrationella skärmtittare.

- Folk med luva och hörlurar.

- Dålig cykel. Allt ifrån växlar, bromsar och sittposition till tyngd, punktering, söndriga kedjor....

- Gupp, trottoarkanter mm.

- Cykelrengöring.

- Religiösa fanatiker utan vare sig reflexer eller belysning.

Det finns med all säkerhet fler saker men det finns ingen större anledning att fokusera mer på det förutom en sista sak. Som om inte motståndet vore nog jobbar min hustru på samma skola. 

Hon åker bil... 

Det skulle vara så lätt för mig att låta bli. Att låta allt negativt ta över och välja en bekvämare väg. Men jag fungerar inte riktigt så. Jag vet att jag kan styra om och tänka om och därför har jag gjort precis det. Istället för att låta allt det mörka ta över har jag fokuserat på att hitta bra saker med cykelpendlandet. All koncentration mot det bra och ett försök till total förträngning av det mörka. De bra sakerna är inte många men genom att fokusera på dem har jag till min glädje lyckats tänka bort min aversion gentemot cyklingen.

Rörelse/träning motiverar mig alltid.

Frisk luft är jag i det närmaste beroende av likt vilken narkoman som helst. Det är få saker jag njuter lika mycket av som att få andas in frisk luft på morgonen eller efter en dags jobb inomhus.

Poddlyssnandet.

Den varma duschen.

Vi behöver inte vara våra tankar samtidigt som det ändå är så. Det viktiga är att de går att styra. Det negativa får precis så mycket utrymme som vi tillåter. Likaså gäller naturligtvis de positiva tankarna. Det kräver lite jobb men när man klarar av det är belöningen stor. 

Lov och semester i ett par veckor. Minimalt med cykling. Sen upp på hojen igen. Om vi inte välsignas med lite snö och is förstås :)

Måltidens magi av Mats-Eric Nilsson

 Mats-Eric Nilssons böcker "Den hemlige kocken" och "Äkta vara" påverkade mig och min fru mycket för över 10 år sedan. Alla dessa tillsatser som vi då omedvetet stoppade i oss. Det har hänt lite sedan dess...

I "Måltidens magi" går Nilsson igenom hur måltiden en gång såg ut och vad den hade för roll i förhållande till hur det ofta ser ut idag. En måltid är så mycket mer än bara ett näringsintag vilket vi verkar ha glömt. Stress och jäkt bidrar till eländet för att inte tala om alla specialkoster, allergier och dieter. 

Måltiden har alltid varit en viktig källa till gemenskap och samvaro. Ett sätt att umgås på och lära känna varandra. Att se och bli sedd. Vad händer med oss om vi "alltid" äter ensamma eller på språng? 

Den här läsvärda boken är både lite rolig och intressant och förhoppningsvis får den läsaren att fundera och begrunda sina egna måltidsvanor. Jag för min del mår alltid bra att få bekräftat något som jag känner att jag mår bra av. Umgänget omkring en middag är svårslaget och något som betyder mycket för mig. Att få en liten djupare teoretisk genomgång om varför vi människor mår bra av att äta tillsammans är i sig kanske inte något nytt men en trevlig påminnelse. Dessutom får det mig motiverad till att lägga mer energi på att tillaga maten tillsammans. Helt klart ett utvecklingsområde för familjen P. Så här i juletider är det inte svårt att dra parallellen till julbaket. Något alla tycker är så mysigt. Varför inte skapa samma atmosfär och känsla genom att tillaga middagen lite oftare tillsammans?

En bra måltid - Kvalitativ mat lagat som lagas från grunden avnjuts tillsammans.

Motivation inom träning, hälsa och idrott av Magnus Lindwall, Andreas Stenling, Karin Weman Josefsson mfl

De flesta vet vad de behöver göra för att må bra men ändå är det oerhört många som inte lyckas med att exempelvis börja träna regelbundet, äta bättre eller sluta röka. Vad är det som motiverar oss och inte? Vilken typ av motivation är bäst och hur bör man arbeta för att använda rätt form av motivation?

I  den här boken menar Lindwall (med flera) att vi ska använda oss av ett så kallat självbestämmande perspektiv. Motivationen behöver komma inifrån en själv och inte utifrån. Som tränare eller coach bör du använda dig av ett behovsstödjande förhållningssätt istället för ett kontrollerande som bland annat innebär att personen som ska motiveras själv bör vara väldigt delaktig i processen. 

Boken går grundligt igenom teorin bakom de här tankarna samt forskning och vad de har visat. Den tar upp allt ifrån elitidrott till barnidrott och har även ett tydligt fokus på skolidrotten. 

Boken är allt annat än lättläst eftersom stort fokus ligger på det teoretiska. Jag tycker också att det blir en hel del upprepningar. Samtidigt är ämnet intressant och för min del som lärare, fotbollstränare och hälsocoach är den här boken nyttig. Den leder mig till en hel del självanalys och reflektion. Hur gör jag? Och varför gör jag som jag gör? Håller jag med om det som står i boken?

Mycket är väldigt bra och rimligt. Att motivation till största del bör komma inifrån tycker jag är givet. Men det finns framförallt tre saker i boken som stör mig. Det första är att verkligheten i skolan inte ser ut som de teoretiska exemplen i den här boken. Det går inte att fullt ut anamma den här typen av förhållningssätt utifrån hur elever är och fungerar.

Nummer två är att det är enorm skillnad på att coacha/träna en individ och en större grupp. Framförallt om gruppen är så enormt splittrad i intressen som en klass kan vara. 

Tre. Jag tycker det är märkligt hur den här typen av bok inte tar hänsyn till vår största motivationsantagonist någonsin. Skärmen! Finns det fria valet mellan exempelvis skärm och rörelse kommer den stora majoriteten av välja skärmen även om upplevelsen av rörelse är god. Om det råder det knappast några tvivel om. Det leder till att den inre motivationen är enorm till mer skärm och mindre till rörelse. Hur hanterar man det? Eftersom detta inte tas upp så finns inte heller några tankar om  lösning på detta oerhört stora problem. Riktigt synd!

Låt inte spöket växa

Hoppa från hopptornet eller att ta ett kalldopp. Träna i rusket eller det där jobbiga samtalet. Arbetsuppgiften som jag inte vill göra eller något annat som känns jobbigt....

Ju längre jag tvekar desto större blir spöket. Min inställning som redan från början är motig tillåts få näring. Det är till och med så att jag eldar igång den. Oviljan blir till direkt motvilja. Hur långt kan det gå? Hur långt tillåter jag det att gå?

Till ångest, rädsla och skräck? Låter överdrivet och förhoppningsvis kommer vi aldrig dit men jag tycker att problemet är stort nog om det där första fröet av ovilja får växa över huvud taget. 

Jag har varit en badkruka. Jag har verkligen varit duktig på att förstärka och överdriva det negativa med det blöta, kalla och äckliga :). Genom att stå där och se på när spöket växer gör jag per automatik problemet större. Och så här har jag naturligtvis gjort även med andra saker i livet. Men jag har lärt mig och utvecklats. För alltid, alltid mår jag bäst av att besegra problemet så fort som möjligt. Innan det växer sig för stort.

Jag tror aldrig att jag kommer att hoppa från någon högre höjd men så har jag heller inget intresse av det. Badkrukan i mig är borta och motviljan till exempelvis kalldopp har nu förbytts till nästan en längtan. För visst finns där fortfarande en liten ovilja. Det är ju trots allt kallt. Men istället lägger jag fokus på alla fördelarna istället och segern sitter lika fint varje gång. Hopp i bara.

Och det är likadant med det där jobbiga samtalet eller något annat bekymmer. Bli av med det och segra istället för att stå där och tveka. Tvekan gör motståndet starkare. Den negativa upplevelsen både förlängs och förstärks. Kanske till och med så illa att man inte ger sig in i matchen över huvud taget och därmed uteblir segern?

Vissa saker måste göras. Vissa saker bör göras och vissa saker kan man låta bli. Om jag någon gång får för mig att göra det där hoppet från hopptornet så kommer jag garanterat inte stå där och tveka i alla fall. 

Beslutsfällan av Arvid Janson & Niklas Laninge

 Är våra beslut verkligen våra egna? Hur mycket påverkas vi av reklam och andra människor? Vad kan vi göra för att "få kontroll" och få till val och beslut som får oss att må bra?

Den här boken vill genomskåda psykologin som styr våra val och hjälpa oss att förstå både hur vi själva fungerar och hur det utnyttjas av företag och marknadsföring. Boken är uppdelad i tre olika delar:

1. Bytet - hur vi fungerar.

2. Fällorna - vilka krafter som styr våra val.

3. Räddningen - hur vi undviker fällorna.

Jag tycker att boken är riktigt, riktigt bra med mängder av begripliga exempel. Ofta från den ekonomiska världen men som givetvis går att översätta till sin egna verklighet utöver det ekonomiska. Hur många är det till exempel som så gärna vill leva mer hälsosamt men som inte klarar av det? Bryta vanor och skapa nya är sannerligen inte det lättaste när starka krafter så gärna leder oss till bekvämare "beslut". Beslut som sällan är till vår fördel. 

Med "Beslutsfällan" blir vi klokare och får redskap att både se och genomskåda fällorna vilket förhoppningsvis leder till fler bra beslut.