Vågar jag?

Att ta en paus från det ständiga bruset. Att inte ha något i öronen eller en skärm att titta på precis hela tiden. Den där transporten eller väntan vid tex busshållplatsen. Bara vara... Vad skulle hända då?

Att bara finnas här och nu..., att ta in den omgivning jag befinner mig i för stunden. Vad ser jag? Vad hör jag? Luktar? Känner? Finns det rent av andra människor omkring mig?

Vad skulle jag tänka om det? Jobbigt och tråkigt? Kanske till och med lite läskigt? Och apropå att tänka...

Skulle det rent av bli så att jag får tid till det där samtalet med mig själv? Finns det intresse av det? Vad skulle det kunna leda till?

Vågar jag ge mig själv tid till att faktiskt lyssna på mig själv och få reda på vad jag faktiskt tycker, tänker och känner?

Vi har alla en ständig dialog med oss själva. Kroppen och huvudet pratar med oss hela tiden men lyssnar vi? Dialogen blir en monolog som sakta, sakta höjer rösten för att slutligen skrika otäckt högt och då är vi tvungna att lyssna eftersom den signalen är så allvarlig att den innebär en krasch.

En kroppslig sådan eller en mental.... Oavsett riskerar det att bli en allvarlig reaktion som är bra mycket svårare att återhämta sig ifrån än om lyssnandet hade börjat i tid.

Mod eller bara medvetenhet? En av de viktigaste rösterna vi måste lyssna på är vår egna men det är som om allt brus runt omkring får oss att glömma detta. Eller kanske rent av lite bedrägligt lurar oss bort från en viktig grund. En bedräglighet som får oss att bara vilja konsumera mer och mer och där det blir allt mer otänkbart att koppla ifrån. Vi blir rastlösa, otåliga och vill bara ha mer och mer när vi egentligen behöver allt mindre.

Att ta en paus från det ständiga bruset. Vågar jag?

Dopprunguiden

 

Likt en gasell genom skogen. Studsande förbi stenar och rötter. Sjön skymtas genom träden. Lusten att plumsa i är stor och självklar. Väl framme är det bara att dyka i och sen upp igen för att fortsätta löpningen med siktet inställd på nästa sjö. 

Snabbt och enkelt utan krångel. Underbart härligt och smidigt. Det är det som krävs för att det ska bli av. Att ta av sig skor och kläder ökar risken för att det inte blir av alls. Det blir för krångligt. För omständligt.

Med rätt förutsättningar maximeras möjligheten till en underbar form av löpning: 

Dopprun!!!!

- Smörj in väl valda delar med vaselin. Vid löpning med bar överkropp kan det vara lämpligt att även smörja in områdena vid armhålorna.

- Skovalet är viktigt. De ska inte suga åt sig och de får inte vara limmade hur som helst. En del skor tål helt enkelt inte att bli blöta. I princip alla Icebugs skor har funkat ypperligt för mig.

- Tights till brallor. Spelar ingen roll om det är lång- eller kortbyxor men det ska inte vara några fladdriga shorts eftersom de i vått tillstånd riskerar att skava rejält vid fortsatt löpning.

- Bara teknik som tål vatten. Exempelvis klocka.

Njut!

En god hälsa kräver regler

 Välmående - Semester och ledighet! Frihet! Kravlöshet! Tid! Bekvämlighet! God mat och dryck! Lyx!

Något vi alla längtar efter och uppskattar och det låter verkligen inte dumt men i praktiken riskerar allt ovan att bli kontraproduktivt om man blir som ett övergivet skepp utan riktning.

Vi är gjorda för att överleva och därför har vi en rad mekanismer som i alla tider har hjälpt oss med detta men som nu istället kan leda oss till fullständig ohälsa.

Visst är det gott att ta det lugnt och slappa ett tag. Att inte ha några tider att passa och njuta av det vi upplever är gott. Men risken är stor att det blir för mycket av det goda när tidens boja inte vägleder oss. 

- Den där serien som aldrig tar slut - Bara ett avsnitt till....

- Alkoholen, sockret, skärmtiden, skräpmaten, "hängmattan". Ju mer desto svårare att bryta mönstret.

Semesterlunken kan lätt leda till en felaktig riktning och omställningen till vardagen kanske inte blir självklar då man kan ta med sig samma tänk in i den. 

Vi behöver tider och regler att förhålla oss till och min uppfattning är att vi är förhållandevis duktiga på att hålla oss till tider och regler som andra har satt upp. Till exempel en arbetsgivare. Men att vi är tämligen dåliga på att sätta upp och hålla oss till ett eget ramverk. 

Ska jag träna eller inte? Finns det bestämda dagar? Vad tillåter jag mig själv att äta och inte. Njuter jag av onyttigheter vid specifika tillfällen eller så fort tillfälle ges. Misshandlas sömnen eftersom givna rutiner inte finns och för att skärmtiden är viktigare än jag själv?

Ingen mår bra av otydlighet. Vi vill och behöver veta vad som gäller eftersom vi annars ständigt måste ta ställning till något som kanske känns som ett obekvämt beslut. Och då är risken stor att vi väljer den enkla och bekväma vägen eftersom vi kanske inte är mentalt förberedda. Kanske trött, arg eller ledsen. Ingen bra sinnesstämning för att orka göra goda beslut.

Allt skräp som mer eller mindre varje dag finns i personalrummet. Om min regel är att jag ALDRIG får ta blir det lättare att motstå än om jag ska tvingas ta ett beslut från gång till gång. 

Specifika träningsdagar/tillfällen ger även de lyxen att inte känna efter och göra ett val. Om tisdagen är en träningsdag så är den och då får ingen trötthet eller dåligt väder hindra mig. 

Dessa regler hjälper och underlättar eftersom vi ständigt motarbetas av oss själva. Vi är i grunden bekväma och vill inte göra det jobbiga. Vår urhjärnan vill spara energi, vill äta upp sig eftersom den fortfarande tror att vi lever för 100 000 år sedan då vår omgivning såg helt annorlunda ut. 

Det kostar att ligga på topp. Att strukturera upp sitt liv med ramar och regler för vad jag får och inte får göra är väldigt viktigt och en fin hjälp för att må bra. 

Hälsa kommer inte av sig självt. Framförallt inte idag när så mycket rycker och sliter i oss åt fel håll. Vi har alla möjligheter att ge vika för våra impulser som en gång i tiden var livsviktiga men som idag är det motsatta.

En förutsättning för en god hälsa - Ett eget regelverk.

Snygg och/eller välmående?

Sociala strukturer och kroppsideal. Normer och uppfattningar om hur vi ska se ut och vad som är snyggt. Hur förenliga är de med att må bra?

"Ska man vara fin får man lida pin."

Så talande och så evinnerligt korkat. 

Vi är i grunden väldigt enkla varelser. Vi vill bli omtyckta. Både av oss själva och av andra. Helt uppenbart gäller detta vårt utseende också men det är onekligen olika viktigt för olika människor. Vårt utseende kopplas ofta till vår identitet. Det talar delvis om vem vi är? Talar det även om hur vi mår fysiskt och psykiskt? Hur det är med självkänslan och självförtroendet?

Kanske. Kanske inte. 

Oavsett är det kanske vettigt att ställa sig frågan. Hur viktigt är mitt utseende? För min egen del. I andras ögon. Och hur får det mig att må?

Jag är inte annorlunda än någon annan. Jag vill också bli omtyckt men samtidigt har jag alltid gått min egna väg och i samtalet med mig själv har jag kommit fram till ett flertal slutsatser. 

Mitt utseende är inte oviktigt men aldrig att jag jag tar på mig något som inte känns bra. Är obekvämt. Skor är det tydligaste exemplet. Oj! Vilken markör det är ur ett snygghetsperspektiv. 

Högklackade skor med trång tåbox - Herregud! Av någon anledning anses det snyggt. Sexigt! Annars fullständigt obegripligt. Är det värt det? 

Jag för min del klarar inte av skor som är det minsta trånga och så fort fötterna är instängda och marineras i värme ökar obehaget.

Hur är det med magen? Är den platt och fin eller tillåter du dig själv att andas? Vad gör andningen med ditt välmående? Hur viktigt är det att andra ska tro att du har en platt mage?

Eller gymkroppen? Hur stel är du? Känns det bra?

För att inte tala om den nya accessoaren hörlurar som stänger in oss i vår ensamhet och gör oss ännu mindre och osynligare bland alla andra. Jag blir upptagen och slipper interagera. Eftersom jag inte hör behöver jag inte se. Blicken går givetvis ner, axlarna upp och där får vi per automatik en hunsad kropp som fått skäll? Eller hur ska annars huvudet koppla den positionen? Ensam!? Ledsen?!

Vårt välmående kräver en självskattning. En analys. Därefter kräver det också ett mod att göra det jag själv verkligen mår bra av. I många fall innebär det att sticka ut vilket inte är det lättaste eftersom vi så starkt har ett behov att passa in. Att vara som alla andra. 

Men olika ideal ändras faktiskt. Ibland till det bättre vilket är bra på gruppnivå. Som individ kanske jag ändå ska försöka låta bli det där med vad alla andra tycker? 

Om jag gör val som får mig att må bra och då menar jag må bra på djupet och inte den där ytliga varianten. Då spelar mitt utseende allt mindre roll och jag kommer i mina egna ögon både vara snygg och välmående.

Föreningshälsa

Jag är född och uppvuxen med fotboll. Storebror spelade i ÖIS och jag var tidigt där någonstans i närhet med min egna boll.

Vid fem års ålder började jag själv spela i klubben och åren gick. Killar kom och gick men kärnan bestod. Vi tränade och spelade. Lärde oss vinna och förlora (kanske framförallt att förlora de första åren). Hela känsloregistret upplevdes. Skratt och glädje allra mest. Vi kämpade och slet mot gemensamma mål och lärde oss att ställa upp för varandra. Hur många julkalendrar och bingolotto såldes inte? Solidaritet!

Vi var ett lag men även en klubb där tränarna både medvetet och omedvetet påverkade oss oerhört mycket. Både i det fotbollsmässiga och personliga. Jaget var viktigt men inte viktigare än laget. Vi behövde varandra.

"Personlig stil och ansvar" - Krister Holmqvist. Du representerar både dig själv och din klubb. Det finns inga genvägar. Träna för att bli bättre.

Jargongen kunde vara rå men hjärtlig. Gjorde du något som var fel fick du veta det men syftet med passningen var inte i grunden att förnedra. Istället var det fråga om att tillrättavisa fast med ett humoristiskt inslag. Det ledde ofta till skratt men det ledde också till att man fick lära sig att ta kritik.

Jag är övertygad om att Förenings/idrottslivet är enormt viktigt inte bara ur ett rörelseperspektiv. Därifrån har jag fått med mig nycklar för att hantera livet såsom:

- Engagemang.
- Klubb- och lagkänsla.
- Solidaritet.
- Passion.
- Vad som krävs för utveckling.
- Disciplin.
- Humor.
- Äkthet
- Ärlighet
- Framgång och motgång.
- Att jobba mot ett gemensamt mål.
- Samarbete.

Det går förmodligen att göra listan hur lång som helst. Idag ser jag hur mina egna barn får ta del av dessa nycklar och det värmer verkligen. 

Men.

Idag slutar barn och ungdomar med sin idrott i snitt innan de fyller 11 år och föreningarna i landet minskar i medlemsantal. Det är förfärligt. Jag tänker på allt barnen missar men även på vad de gör istället. Utomhusleken är ju dessutom i princip död så hur ska de skaffa sig en grund och beredskap att hantera livet? Både fysiskt och psykiskt!

Det krävs idag aktiva val för att må bra. Dessa val måste göras både för vår egna och våra barns skull. Och valen kräver engagemang, tid, solidaritet och självuppoffring eftersom vi inte kan köpa oss till ett föreningsliv. 

Vi är föreningarna - Hoppas verkligen att vi håller dem vid liv.

"Infopaus" - Har jag missat något?

En veckas camping - En vecka utan det ständiga flödet. Inga nyheter. Inga sociala medier.

Jag har i flera år nu tagit en "infopaus" i samband med att vi åker iväg någonstans på semester. Det är väldigt smidigt av flera skäl eftersom bortavaron ruckar på de givna rutinerna som finns hemma. Jag tror att vi alla har ett visst beteendemönster och att det därmed är svårare att göra annorlunda i hemmiljön. Alltså känns det givet att passa på när vi är iväg...

Hur?
Jag tillåter jag mig att använda kameran, kolla vädret, navigera samt att registrera min träning. All annan aktivitet på nätet är förbjuden. Ej heller ok att läsa tidningar, text-tv eller annan uppdatering IRL.

Varför?
Dels är jag nyfiken på hur jag kommer att reagera och dels för att jag är övertygad om att infopausen är väldigt viktig i dagens samhälle där vi frivilligt (ja! frivilligt) bombarderas av all möjlig viktig och oviktig information.

Utgångspunkt.
Först och främst är jag kanske helt fel person att göra den här typen av åtgärd. Jag avskyr att pilla med mobilen. Den är liten och gör sällan det jag vill. Jag har minimalt med appar och min fingerfärdighet är usel och därför klickar jag mig sällan rätt och att skriva är ett helvete. Ett inlägg på Instagram är till exempel fortfarande krångligt och tar längre tid än nödvändigt att göra. Nio gånger av tio använder jag en större apparat om jag ska göra något på nätet och eftersom de aldrig är med på semestern är omställningen inte svår. Dessutom är min tid på nätet redan väldigt begränsad eftersom jag har litet intresse av att följa andra.

Men. Jag har trots allt ett liv på nätet. Jag följer och framförallt delar jag, jag hänger med i samhällsutvecklingen och har en del saker som jag "behöver" göra.

Upplevelse
Det är tveklöst väldigt skönt med den här pausen. Det blir en sorts stillhet när världen krymper och det enda som finns och gäller är det som sker här och nu. Och till min glädje är detta busenkelt. Jag känner varken längtan eller sug. Det kliar inte i fingrarna. Istället sätter sig "bortavarorutinerna" direkt och jag kan inte undgå att reflektera över hur jag eventuellt kan begränsa min informationskonsumtion ytterligare. Jag tycker trots allt att jag ibland kollar nyheterna för ofta och att jag skulle kunna strama åt min tid på nätet ännu mer. Samtidigt känner jag att mitt förhållningssätt är sunt, vilket är glädjande.

Jag är övertygad om att en sådan här vecka är både viktig och och meningslös. Viktig för att uppleva hur det känns och om det leder till reflektion och en nödvändig förändring. Fullständigt meningslös om det blir en "earthhour" av det hela. Det vill säga att ens konsumtion är alldeles för hög året om och så tror man att en liten dag eller vecka ska leda till något. Pauser är något vi behöver kontinuerligt oavsett om det gäller stress eller annan belastning.

Full fart framåt utan reflektion är en given väg in i en stenhård vägg.

Vad gör jag?
Vad vill jag?
Hur mår jag?
Vad mår jag bra av?
Vad mår jag dåligt av?

Några exempel på frågor jag tycker att man ska ställa sig ofta. Frågor som leder till svar som leder till ett förstärkt eller förändrat beteende och därmed ett bättre mående.

Hur stor är synden?

"Daniel, du är himla duktig". "Du är värd något gott".

Det kliar i fingrarna. Kugghjulen har satt kursen. Mot "belöningen". När tanken väl har infunnit sig är det svårt att stå emot.

Min beredskap inför detta är att helt enkelt inte ha något dumt hemma. För vet jag att om det finns där så tar det inte lång stund innan det ryker.

Det blir gärna mörk choklad. Ännu mer gärna i tryffelform (hemmagjord). Och naturligtvis kan jag inte nöja mig med en eller ett par. De sipprar ner så mjukt och härligt och då är viljestyrkan att vara duktig liten. Mycket liten.

Eller Finnkrisp. Med massor av smör och OST!!! Så tunn och så liten....., bara en till.

Godis, glass, nötter och chips händer som tur är väldigt sällan. Men det händer. Läsk dricker jag aldrig.

Det är lustigt det där hur något kan sitta så hårt i ryggmärgen för även om inget av ovanstående finns hemma kan jag känna ett behov av att unna mig. Och det är verkligen inte hunger, men visst skulle jag ha något litet....

De bättre alternativen eller lösningarna blir oliver eller smör med ost. Kokosolja eller tidig tandborstning är också en lösning. Men en förbannat tråkig lösning.

Motivationen  och viljestyrkan hör väldigt mycket ihop med hur mycket av den varan som har förbrukats på annat håll. Mental trötthet är värdelöst partner i detta. Om jag till exempel har pressat mig i min löpning så har jag ju varit väldigt duktig och då finns inte mycket krafter kvar till att stå emot "det jag är värd".

Och så kommer samvetet krypande....

Jag har ju en tydlig målbild. Jag vet vem jag vill vara. Jag vet också att jag både vill och inte vill uppnå det där målet med total nyttighet. Det går upp och ner. Vissa perioder är jag riktigt, riktigt duktig. Andra perioder är synden större.

Men hur stor är egentligen synden? I mitt fall är det det som är problemet.

Jag tränar mycket och äter väldigt bra kost VARJE DAG. Storleken på synden avgörs av hur bra/dåligt utgångsläget är. Vad spelar en eller ett par Finnkrisp för roll? Dessutom skulle 99% av befolkningen skratta knäna av sig om de visste att jag anser knäckebröd vara en synd. Vad andra tycker och tänker påverkar (tyvärr) också mitt agerande.

Så förmodligen kommer jag att fortsätta på den inslagna vägen. Någon hälsomässig brist måste jag ju få ha.

Tobleronen.....

Den vanns på Liseberg förra sommaren. Tre i familjen jublade. Den fjärde tänkte "fan, hur ska jag klara detta?" Jag glömmer aldrig kommentaren en av mina grabbar fällde. "Vi måste väl inte slänga den pappa?"

Jag fick min fru att gömma chokladen. För om jag inte visste var den fanns.... Efter ett halvår hittade jag den av misstag. Det finns fortfarande några kvar.