Tacksamhet

För ett tag sedan upplevde jag på lite drygt en vecka mängder med härliga saker:

- Längdskidåkning i gryningen med ett färgsprakande skådespel. Den mörka ensamheten som sakta      ljusnade. Vackert!

- Utförsåkning med en sprudlande glad familj. 

- En lunchlöpning i strålande solsken med tillhörande fågelkvitter och lätta ben.

- Dagen efter var tung och mulen men avslutades med pannlampelöpning i skogen och bastu. Värme    när den är som bäst.

- Grabbkväll med god mat och brädspel - Jag vann!!

- Famljeträff med goda vänner. Återigen god mat och brädspel - Jag var den moraliske vinnaren ;)

- Ledigamåndagen med träning och sedan bokläsning i solen.

Efter en tids läsning den där måndagen var jag tvungen att lägga undan boken efter en stund eftersom kupan snurrade som den gjorde. Jag tänkte tillbaka på de senaste dagarna och förundrades över både kontrasterna i vad jag hade varit med om och över mängden med upplevelser. 

Det hade varit ovanligt späckat. Jag satt och njöt av mängden med trevligheter men även av de enskilda situationerna. Och det kändes viktigt att fundera på hur jag hade upplevt dem just där och då. I vilken utsträckning njöt jag när händelserna ägde rum?

Det är ju inte flest upplevelser vinner. Vi måste inte uppleva så himla mycket. Det viktiga måste vara att leva i nuet och njuta av nuet.

Jag njöt av allt ovan när det hände och kanske extra mycket av kontrasterna. 

Lycka! Hur blir man lycklig?

Jag är övertyga att en viktig aspekt är att känna tacksamhet. Tacksamhet över allt bra. Njuta när saker väl inträffar men även att ge sig tid att se tillbaka på dem och minnas och inte bara fartblint rusa vidare mot nya skalper. 

En härlig vecka kanske just för att den var så ovanlig. 

Tacksamhet. Det går att vara tacksam över saker varje dag. Stora som små. 

Vasaloppet 2019

Innan loppet

Storebror, SupportJenny och jag lämnade Partille vid sju på lördagen för att ha gott om tid på plats i Mora för att valla skidor, hämta nummerlappar och äta gott.

Mina grymmaste bananpannkakor till lunch i bilen och en helt ok hamburgare till middag. Burgaren med pommesen fick mig att tänka till lite. Jag hade garanterat haft med mig egen mat även till middagen ifall jag hade haft högre ambitioner med loppet. 

Skönt ändå med en avslappnad attityd till hela evenemanget. Och skönt att jag hade med några kokta ägg eftersom jag visste att en middag ute inte skulle göra mig mätt. Grymmaste efterrätten!! :)

Väckning vid 0250 på söndagen och lite mysigt att ha sällskap av storebror ända fram till starten.

Väder och kläder

Minus en grad vid starten och snö. Alltid lite osäkert med klädvalet men med facit i hand är jag nöjd.

Löparstrumpor och ullstrumpor på fötterna, långkallingar och löpartajts och på överkroppen hade jag dubbla underställ (den ena i ull) och min löparjacka med luva som är suverän mot både väta och vind. På händerna tunna ullvantar och tumvantar. På huvudet buff. Glasögon på.

Var som alltid kall om både händer och fötter före loppet men det var inga problem under loppet. Luvan var väldigt viktig i vinden men hade slarvat eftersom jag i förväg inte hade spänt åt den. Gick inte att göra något åt det under körning eftersom fingerfärdigheten är noll med alla vantar och eftersom risken var stor att åka dit för dråp genom att spetsa ihjäl någon med staven. SupportJenny bistod på ett föredömligt sätt vid en av kontrollerna vilket var väldigt skönt. 

Loppet

Köandet upp för första backen är inte rolig men den är man inställd på och därmed relativt enkelt att acceptera. Jag tyckte inte det var lika stressigt som senast men visst hugger det till i magen lite när man ser en bruten stav. 

När vi väl kom över krönet infann sig väntan efter spår. Tänkte att de dyker upp så småningom men skymtade inget spår av några egentliga spår på hela färden. Snöandet och den "varma" temperaturen gjorde sitt till för att göra förutsättningarna tuffa. Spåren var i det närmaste obefintliga vilket naturligtvis gjorde det jobbigt på flera plan. Det blev svårare och jobbigare att både staka och diagonala. Att något är jobbigt rent fysiskt är jag van vid och i sig inget att säga så mycket om men eftersom  det allmänt blev ett långsamt lopp gjorde det att fältet aldrig riktigt spreds ut. Det vill säga det var tjockt med folk hela tiden. Detta förstärktes av att bara två "spår" användes. Omkörningarna krävde mycket kraft men gav inte så mycket. Körningen blev helt enkelt väldigt ryckig vilket slet på mina axlar men inte alls på pulsen. Och det här var det jag tyckte var jobbigast med det här Vasaloppet. Att inte kunna hålla ett jämnt tempo. Att ligga och puttra utan vettiga möjligheter att hålla fart och tempo.

De härliga nedförsbackarna från senast lyste med sin frånvaro. I år gick det avsevärt mycket långsammare nedför samtidigt som mycket fokus fick läggas på att parera slag mot skidorna och att inte spåra ur. 

Drack förhållandevis mycket på alla stationer. Enbart vatten till en början och senare vad som än var flytande. En och annan bulle slank ner också. Kände att jag behövde tröstas lite.....

Någonting hände efter Evertsberg. Det var som om det under ett antal kilometer var tunnare i spåren och jag kunde hålla fart på ett sätt som jag varken hade varit i närheten av vare sig innan eller efter. Passerade mängder med folk. Härligt men tyvärr varade det inte så länge. 

Strax före Eldris möttes vi av en spårmaskin som kom körandes mot oss. Ett spontant jubel hördes. Vilken julklapp!! I någon minut fick vi uppleva lyxkörning i riktiga spår. Vilken skillnad. Men bara i någon minut. Sen var det som tidigare igen.

Väl i mål kunde jag konstatera en rad med saker:

- Två timmar i tidsskillnad mellan 2017 och 2019 års Vasalopp. Oj vad de yttre förutsättningarna kan    påverka.

- Nu har jag varit med om två ytterligheter vad gäller förutsättningar och upplevelse på Vasaloppet.      Tror att det räcker så.

- Axlarna tog mest stryk. Kände även av i armbågar och i knogarna men inte i ryggen             

  överhuvudtaget. Stor skillnad mot 2017. Intressant. Bättre tränad i ryggen?

- Senast körde jag hem ensam i bilen. Den här gången satt/halvlåg jag i baksätet och hade mycket    

  svårt att hålla ögonen öppna.

Vasaloppet klart. Nu mot Kalmar Ironman.

Handbok för nätföräldrar

Plötsligt låg den där i brevlådan. Skickad av BRIS och prins Carl Philips & prinsessan Sofias stiftelse.

Skickad till alla föräldrar i landet?

Vårt nätbeteende eller snarare vårt missbruk av nätet (vuxna som barn) engagerar mig mycket. Synnerligen intressant att få se vad den här boken skulle innehålla.

Boken är lättläst med många citat från barn och ungdomar vilket kompletteras med fakta och råd till oss föräldrar. Den förespråkar förståelse och inbjuder till samtal. Samtal om nätet och nätbeteendet mellan föräldrar och barn.

Jag kan inte på något sätt påstå att boken inte är vare sig bra eller viktig men jösses så fel i tiden den är. Skulle boken ha haft en viktigare funktion för 10 år sedan? Kanske. Tonen är nämligen som om vi föräldrar inte har ett förhållande till nätet alls eller i varje fall mycket lite. Som om vi inte visste vad barnen gör på nätet och hur det påverkar dem. Gemene vuxen är ju precis lika insyltad och behöver knappast någon beteendeförklaring.

När jag började läsa boken var jag förväntansfull men blev fort väldigt besviken. Jag anser att vi idag behöver tips och råd om hur ett rimligt nätanvändande ska se ut. Hur ska vi göra för att både använda oss av nätets alla fördelar utan att det för den delen blir ett missbruk som påverkar vår hälsa negativt?

Det är det som är den stora och svåra frågan och det är det som borde komma i var förälders brevlåda.

Inför 2019 års Vasalopp

När min bror förra våren frågade mig om jag skulle hänga med och åka Vasaloppet året därpå var svaret inte självklart.

Ville jag verkligen det?

Svaret var både ja och nej. Ja till att få uppleva Vasaloppet igen men ett nej till att träna inför det eftersom jag utgick ifrån att det skulle innebära råttaktivitet inne på Skidome.

Efter lite funderande kom jag fram till att det fanns ett "tredje" alternativ. Jag måste ju inte satsa helhjärtat på att förbereda mig på bästa sätt. Det går ju faktiskt att tillåta att det får bli som det blir. En trevlig upplevelse tillsammans med storebror där jag anpassar träningen till förutsättningarna som ges. Det vill säga rullskidor och längdåkning utomhus. Inte Skidome!

Det har inneburit att jag den här vintern inte är lika förberedd som jag var för två år sedan. Det har varit skönt att ha en mer avslappnad attityd till loppet. Tränat har jag naturligtvis gjort men så många stakade mil har det inte blivit.

Familjeresan till Sälen under sportlovet blev som ett litet träningsläger vilket var nödvändigt men jag har inte snörat på rullskidorna efter det trots att det varit guldläge att göra just så.

Jag ser fram emot helgen och loppet. Det kommer att bli en trevlig tur och givetvis kommer jag att göra mitt bästa men vad det blir för tid spelar verkligen ingen roll. Jag tror att mitt inställning till det här mycket beror på att jag var så nöjd med mitt första lopp. Jag har ingen revansch att utkräva gentemot mig själv.

Får se hur jag upplever loppet. Njutningsfullt eller med en känsla av ånger för att mina bristande förberedelser kommer generera lidande?

Det blir intressant att se vad jag kommer att dra för lärdomar av det här.

En veckas frånvaro - eller rättare sagt närvaro

Lov och semester i Sälen. En vecka som bryter vardagen. En vecka som jag ser till blir annorlunda. Framförallt vad gäller min nättid. Nu är den inte stor i vanliga fall men jag ser en vits med att strypa den helt. Så förutom att kolla vädret har jag lagt noll och ingen tid på nätet. 

Och det gäller övriga i familjen också.

En vecka där vi är tillsammans och upplever på heltid. 

Första dagen var barnen hoppfulla. Hade stugan möjligtvis wifi? Nej! Det var svaret, sen om det stämde eller inte vet jag faktiskt inte.

Den dagen var de inte sugna på kortspel. Besvikelse kanske?

Men alla andra dagar togs kortleken fram så fort det inte åts, skidades, lästes eller den idrottsliga hjärntvätten pågick via alpint på tv-n.

Vi skrattade, ilsknade till (en och annan tår trängde nog också fram), diskuterade och umgicks och jag kan utan tvekan hävda att ingen av oss saknade nätet.

Sista kvällen innan hemfärd blev det ett restaurangbesök. God mat inmundigades till skratt och diskussioner om allt mellan himmel och jord. Livet var gott. Men så....

Vid bordet intill sätter sig en pappa med sin son. Pojken var kanske 6 år. De sätter sig och tar genast upp sina mobiler. I ungefär 20 minuter tror jag inte att de säger ett enda ord till varandra. Maten beställs dock verbalt och när den kommer lägger de undan mobilerna. Pojken försöker ta upp sin mobil under måltiden men blir tillrättavisad. Måltiden igenom fingrar han ändå hela tiden på den som en fysiskt längtan. "Om jag bara får röra vid den så..."

Jag hör dem uttala ett och annat ord till varandra och det slår mig att pojken sneglar mot oss påfallande ofta.

Jag undrar vad han tänkte när familjen indiskret babblade på och skrattade?

Jag för min del blev lite sorgsen åt situationen. Vi lever här och nu. De viktigaste personerna är de jag har framför mig och det vi upplever tillsammans. Jag tror och hoppas verkligen att min fru och jag förmedlar det till våra söner

Och ja. Samvaron, livet här och nu är inte alltid bara positivt. I livet finns hela känsloregistret med hela tiden. Det blir tjafs och irriterat likaväl som det kan vara roligt. Situationer som kanske där och då inte är så roliga med som går att skratta åt i efterhand.

Oavsett känsloyttring så är det äkta och på riktigt. Upplevelser och erfarenheter som binder samman och stärker. En närvaro - en kärlek som ingen app kan konkurrera med.

Vanor

Vi har vanor av en anledning. Hjärnan har fullt upp hela tiden och måste ständigt jobba och ta beslut. Därför underlättar det om en del sköts per automatik. Mängder med saker hamnar i ryggmärgen och vi gör det utan att "tänka".

Det är ett smart sätt för hjärnan att frigöra energi som istället kan användas åt viktigare beslut. Våra liv styrs i mångt och mycket av alla dessa medvetna/omedvetna beslut.

Hur ser då dessa våra vanor ut? För vi vill ju att de är bra. Att de får oss att göra saker som är av godo.

Hur ofta reflekterar vi över våra vanor egentligen?

Jag vill inte bara må bra. Jag vill må så bra det bara går. Därför försöker jag verkligen reflektera över vad jag gör och hur det får mig att må.

För ett antal år sedan försökte vi få en av våra söner att vränga kalsonger och strumpor "rätt". Det gick inget vidare. Det var totalt oviktig för pojken och jag tror att han dessutom frågade mig någon gång om varför vi tjatade på honom att vränga hela tiden.

Han såg inte problemet och eftersom jag insåg att jag inte hade något vettigt svar på frågan upphörde tjatet. Istället låg det där och grodde i huvudet på mig. Ja, varför vränga strumpor och kalsonger?

Det är varken en fråga om utseende eller känsla. Det spelar verkligen ingen roll om de är vrängda eller inte. Så nu är vi två....

Det är visserligen en struntdetalj. Men varför ska jag lägga tid och energi (visserligen minimal) på något så meningslöst som att vränga mina strumpor och kalsonger?

Det här exemplet har blivit något av ett rättssnöre för mig. Jag letar inte efter småsaker att förbättra eller förändra för sakens skull men jag försöker verkligen fundera på vad det är jag gör och hur det påverkar mig.

Vad har jag för vanor egentligen? Vilka är bra och vilka är det inte?

Att kunna äta bitterhet - nutidens viktigaste egenskap?

DN hade nyligen ett intressant reportage om en av alla Röda armé skolor som finns i Kina. Intressant och häpnadsväckande framförallt i jämförelsen med svenska skolor och våra värderingar. Först och främst vill jag betona att jag inte vurmar för den kommunistiska enpartistaten Kina men det innebär inte att allt därifrån är dåligt.

Just uttrycket "äta bitterhet" tycker jag är så talande. Att lära sig att hantera och klara motgångar är i mina ögon en av de viktigaste egenskaper man behöver ha. Nu mer än någonsin.

Livet handlar om att utvecklas och därmed besegra svårigheter. Även om vi gärna vill att allt ska vara enkelt och roligt så är det inte det. Det får inte vara det och kan inte vara det.

Så hur bra är vi på att äta bitterhet i ett samhälle där vi gör allt vi kan för att det ska vara så enkelt och roligt som möjligt. Vi duckar frenetiskt för varje minsta motgång och när vi slutligen varken kan krypa under eller hoppa över en motgång blir det extra jobbigt eftersom vi inte är tränade i att hantera dem.

Vad gör vi i skolans värld för att rusta våra elever för livet? Vad gör vi som föräldrar?

I skolan ska allt vara roligt och engagerande så att våra barn vill lära sig. De ska motiveras och undervisning ska anpassas till deras behov och svårigheter. Digitala verktyg ska användas för att enklare uppnå allt detta. Skolan i Sverige är kanske bättre och roligare än någonsin. ÄNDÅ! Har vi en enorm mängd med elever som inte orkar och vill. Som inte är motiverade och engagerade. Jag upplever verkligen att det har blivit värre. Och när det inte fungerar med det vi gör ska det göras om och bättre. Anpassas ännu mer i förhoppning att det ska leda någon vart.

Dagen jag blev förälder var det som att jag skrev på ett osynligt konfliktkontrakt. För det är i mångt och mycket det föräldraskapet handlar om. Konflikter i all oändlighet. De är jobbiga men måste tas. Orkar jag det? Hur bra är jag på att äta bitterhet?

Hur bra bli mina barn på att äta bitterhet om jag inte gör det? För inte sjutton är det meningen att de bara ska få göra som de vill, äta vad de vill. Det tror i alla fall inte jag.

Såklart att vi vill ha det så bra som möjligt. Men jag tror inte att vägen dit är att undvika problem. Istället måste vi ha rätt redskap för att hantera och besegra de problem eller motgångar vi råkar på.

Var hade jag varit idag utan segrar över alla tråkiga och jobbiga saker i skolan, i idrotten. I livet?

Var hamnar jag framöver om jag inte fortsätter att besegra tråkigheter?

I längden kan vi inte rationalisera bort motgångar. Tids nog smäller det till och risken är att det då blir med en våldsam kraft trots att slaget egentligen inte är speciellt hårt. För att vi helt enkelt inte tränade att besegra motgångar.