Jag hinner inte...
Vi lever i Sverige på 2000-talet. Få människor i världen har det bättre. Få människor har samma makt som vi att styra över vår egen tid.
Att säga att vi inte hinner tycker jag är snudd på oförskämt.
Om man hinner eller inte har enbart med vad man vill att göra. Vad finns för värden och prioriteringar i livet? Vad gör vi och vad vill vi göra?
Jag tror på den egna analysen. Kanske läge att göra en tidsbudget?
Utgångspunkten för mig är 16 vakna timmar. De där 8 i sovande tillstånd är inte förhandlingsbara.
Vad gör jag egentligen under de där 16 timmarna?
- Jobbar
- Äter/lagar mat
- Tränar
- Transporterar mig
- Umgås med familjen
- Skärm och tv-tid
- Läser
- ?
- ?
För min egen del är det inte intressant att bena upp precis allt jag gör eftersom jag är oerhört nöjd med hur jag förvaltar min tid. Många av ovanstående saker går att kombinera men framförallt handlar det om ett val. Jag väljer att titta när mina pojkar tränar eftersom det ger mig så mycket av att få vara en del av deras glädje och besvikelse. Jag hade kunnat träna själv eller handlat eller...
Oavsett hur man väljer att göra är beslutet ens eget och ingen annans. För min del har jag nu i flera år varit ledig en dag i veckan. Ekonomiskt möjligt? Ja, om man väljer att göra det ekonomiskt möjligt. I grund och botten handlar det om vad man tycker är viktigt.
Materiella ting, pengar på banken, bekvämlighet....?
Alternativt egentid, familjetid, träningstid, läxtid, matlagningstid.....
Det finns rätt och fel. Rätt är när du genom aktiva val styr din egen tid. Fel är när du inte ser över din tidsbudget och lägger över ansvaret på något diffust och säger att du inte hinner.
fredag 9 februari 2018
torsdag 1 februari 2018
Målens bedrägliga storlek
Milen under timman? Göteborgsvarvet? Ett marathon? Klassikern? Äta bättre? Sova mer? Bli gladare? Träna varannan dag?..............
Mitt liv har alltid varit förknippat med mål. I ungdomen handlade det mest om att göra mål och bli fotbollsproffs. Efter hand gick det över till löpning och andra fysiska aktiviteter och i framtiden tror jag att det ännu mer kommer att handla om personlig utveckling och allmän hälsa.
Något fotbollsproffs blev jag aldrig men Klassikern och lite andra lopp är avklarade. Vissa mål klarar man, andra inte.
Jag har funderat mycket över både mina egna mål och andras och det är inte helt lätt. Det är så mycket man måste ta hänsyn till:
- Är målet mitt?
- Vill jag verkligen det här?
- Har jag tid?
- Vill jag avsätta tid?
- När ska målet uppnås?
- Är det ett rimligt mål?
Det går att punkta upp en ganska rejäl lista på saker att ta hänsyn till men det jag kanske tycker är viktigast är att ett större mål alltid har delmål och att man anpassar och gör tidskravet realistiskt.
Om målet är stort och tidsaspekten är för kort är risken att utfallet blir negativt. Jag är tex övertygad om att i princip alla skulle kunna genomföra ett marathon, men det är stor skillnad på när. Vad har man för fysiskt utgångsläge i form av träningsbakgrund och nuvarande fysik? Det är givetvis inte rimligt att ha ett marathon som mål inom ett år om du inte springer här och nu.
Jag tror att alldeles för många inte tar hänsyn till att saker och ting måste få ta tid. Det är så bråttom hela tiden och det håller inte. Kroppen och huvudet är inte gjorda för snabb förändring. Men med delmål på vägen mot ett större ökar möjligheten att nå ända fram.
Man behöver konkreta saker i ens vardag som bekräftar att man är på rätt väg. Annars är risken stor att det där stora målet blir en utopi som man aldrig kommer att nå för att det är för avlägset.
För det måste kosta. Det finns ingen tillfredsställelse med att göra mål i öppen kasse. Det ska krävas en ansträngning. Jag måste offra - energi - mental och fysisk kraft för att det ska leda till en belöning.
Och det kanske är det som är det svåraste - att ha en hög men ändå rimlig målsättning.
Med rätt tidsaspekt kanske de flesta mål är uppnåeliga?
Jag sprang mitt första Göteborgsvarv 2011. Det innebär att jag började löpa 2010. Innan dess hade jag rört på mig och framförallt spelat fotboll i hela mitt liv med någon liten avvikelse.
I år ska jag göra mitt andra försök att klara 100 miles (161 km) mestadels i terräng. Bröt efter 131 km i somras.
Innan det där Göteborgsvarvet ansåg jag att alla som sprang mer än en mil hade en skruv lös. Sakta har mina tankar och ambitioner förändrats. Målen har blivit fler och anpassats efter hand. Min egna lust har fått styra och jag har inte haft bråttom...
Mitt liv har alltid varit förknippat med mål. I ungdomen handlade det mest om att göra mål och bli fotbollsproffs. Efter hand gick det över till löpning och andra fysiska aktiviteter och i framtiden tror jag att det ännu mer kommer att handla om personlig utveckling och allmän hälsa.
Något fotbollsproffs blev jag aldrig men Klassikern och lite andra lopp är avklarade. Vissa mål klarar man, andra inte.
Jag har funderat mycket över både mina egna mål och andras och det är inte helt lätt. Det är så mycket man måste ta hänsyn till:
- Är målet mitt?
- Vill jag verkligen det här?
- Har jag tid?
- Vill jag avsätta tid?
- När ska målet uppnås?
- Är det ett rimligt mål?
Det går att punkta upp en ganska rejäl lista på saker att ta hänsyn till men det jag kanske tycker är viktigast är att ett större mål alltid har delmål och att man anpassar och gör tidskravet realistiskt.
Om målet är stort och tidsaspekten är för kort är risken att utfallet blir negativt. Jag är tex övertygad om att i princip alla skulle kunna genomföra ett marathon, men det är stor skillnad på när. Vad har man för fysiskt utgångsläge i form av träningsbakgrund och nuvarande fysik? Det är givetvis inte rimligt att ha ett marathon som mål inom ett år om du inte springer här och nu.
Jag tror att alldeles för många inte tar hänsyn till att saker och ting måste få ta tid. Det är så bråttom hela tiden och det håller inte. Kroppen och huvudet är inte gjorda för snabb förändring. Men med delmål på vägen mot ett större ökar möjligheten att nå ända fram.
Man behöver konkreta saker i ens vardag som bekräftar att man är på rätt väg. Annars är risken stor att det där stora målet blir en utopi som man aldrig kommer att nå för att det är för avlägset.
För det måste kosta. Det finns ingen tillfredsställelse med att göra mål i öppen kasse. Det ska krävas en ansträngning. Jag måste offra - energi - mental och fysisk kraft för att det ska leda till en belöning.
Och det kanske är det som är det svåraste - att ha en hög men ändå rimlig målsättning.
Med rätt tidsaspekt kanske de flesta mål är uppnåeliga?
Jag sprang mitt första Göteborgsvarv 2011. Det innebär att jag började löpa 2010. Innan dess hade jag rört på mig och framförallt spelat fotboll i hela mitt liv med någon liten avvikelse.
I år ska jag göra mitt andra försök att klara 100 miles (161 km) mestadels i terräng. Bröt efter 131 km i somras.
Innan det där Göteborgsvarvet ansåg jag att alla som sprang mer än en mil hade en skruv lös. Sakta har mina tankar och ambitioner förändrats. Målen har blivit fler och anpassats efter hand. Min egna lust har fått styra och jag har inte haft bråttom...
torsdag 25 januari 2018
Mobilen och elefanten i klassrummet
Drevet går.
Med jämna mellanrum vill politiker, lärare, föräldrar och journalister förbjuda mobilen i skolan. Det går att tycka en hel del om det där. Förbud kontra undervisningen att hantera de tekniska redskap vi har till vårt förfogande.
Diskussionen är viktig och jag håller verkligen med om att något måste göras. Ska den förbjudas eller inte?
Det som är väldigt intressant eller till och med underligt i sammanhanget är att jag varken har sett eller hört ett ord om elefanten eller till och med draken i rummet.
Datorn (eller Ipaden)!
Som det spelas på både under lektioner och på raster. Som i den moderna skolan måste användas enligt läroplaner och Skolverkets nya idéer om en ökad digitalisering.
Hur är det möjligt att den inte finns med i diskussionen?
Jag tycker att det är fullständigt obegripligt.
Förbjud mobilen men hur hanterar vi det faktum att datorn är ett arbetsredskap som ska användas men som eleverna inte är i närheten av att kunna hantera på ett vettigt sätt?
Jag, läraren eller kanske polisen har ingen möjlighet att kontrollera den här frågan eftersom problematiken bara är en flik bort. Jobbar eleven eller inte? Jodå det kan jag både ana mig till och se i resultaten men inget jag säger gör någon skillnad i elevernas beteende. Flykten från skolarbetet är ju så nära och lättillgänglig.
Vad spelar det för roll var mobilen är när eleverna fingrar på en dator som äger precis samma problematik?
Är frågan för svår att ta itu med att ingen vill eller orkar?
Kanske dags att ta tag i hela problematiken istället för att samla billiga politiska poänger med ett mobilförbud.
Med jämna mellanrum vill politiker, lärare, föräldrar och journalister förbjuda mobilen i skolan. Det går att tycka en hel del om det där. Förbud kontra undervisningen att hantera de tekniska redskap vi har till vårt förfogande.
Diskussionen är viktig och jag håller verkligen med om att något måste göras. Ska den förbjudas eller inte?
Det som är väldigt intressant eller till och med underligt i sammanhanget är att jag varken har sett eller hört ett ord om elefanten eller till och med draken i rummet.
Datorn (eller Ipaden)!
Som det spelas på både under lektioner och på raster. Som i den moderna skolan måste användas enligt läroplaner och Skolverkets nya idéer om en ökad digitalisering.
Hur är det möjligt att den inte finns med i diskussionen?
Jag tycker att det är fullständigt obegripligt.
Förbjud mobilen men hur hanterar vi det faktum att datorn är ett arbetsredskap som ska användas men som eleverna inte är i närheten av att kunna hantera på ett vettigt sätt?
Jag, läraren eller kanske polisen har ingen möjlighet att kontrollera den här frågan eftersom problematiken bara är en flik bort. Jobbar eleven eller inte? Jodå det kan jag både ana mig till och se i resultaten men inget jag säger gör någon skillnad i elevernas beteende. Flykten från skolarbetet är ju så nära och lättillgänglig.
Vad spelar det för roll var mobilen är när eleverna fingrar på en dator som äger precis samma problematik?
Är frågan för svår att ta itu med att ingen vill eller orkar?
Kanske dags att ta tag i hela problematiken istället för att samla billiga politiska poänger med ett mobilförbud.
tisdag 23 januari 2018
Tar det lugnt
Sitter med min DN. Ser alltid fram emot min helgpapperstidning. Tidig morgon, familjen sover, kaffe och intressant läsning.
Fint!
Ibland kommer jag på mig själv med att forcera texten. Läser inte varje ord trots att det är intressant.
Har bråttom.
Varför det?
Dagen har en agenda. Tidningen, löpning, grabbarnas träning..... Jag har lite bråttom för att jag vill hinna med. Trots att jag vet att jag njuter lika mycket av läsningen på kvällen eller till och med dagen efter.
Veckan har trots allt sju dagar och tidningen kommer bara tre mornar...
Jag känner att det ofta är så. Massor med saker att hinna med.
Bråttom!
Kvantitet är sällan kvalité ändå krävs det ett aktivt val för att våga vara kvalitativ. För när blir brådskan någonsin bra?
Jag kan inte komma på någonting i min vardag där jag mår bra av att skynda mig. Ändå är det brådskan som hela tiden knackar på dörren. Så mycket information och saker att hinna med trots att det aldrig går att tillfredsställa sig den vägen eftersom flödet aldrig tar slut. Vi kommer alltid att känna att vi inte hinner med om det inte är vi själva som gör ett aktivt val.
Ett val som handlar om att våga sålla bort för att få ett lugn och känna det fina i att slutföra utan hast.
Vad är viktigt för mig? Vilka personer och aktiviteter mår jag bra av på riktigt? Hellre ett fåtal riktigt bra än många med ett hastigt och otillfredsställande engagemang.
Mina val kanske gör min värld liten men det blir en stressfri, harmonisk och tillfredsställande värld om jag bara vågar ta det lugnt.....
Fint!
Ibland kommer jag på mig själv med att forcera texten. Läser inte varje ord trots att det är intressant.
Har bråttom.
Varför det?
Dagen har en agenda. Tidningen, löpning, grabbarnas träning..... Jag har lite bråttom för att jag vill hinna med. Trots att jag vet att jag njuter lika mycket av läsningen på kvällen eller till och med dagen efter.
Veckan har trots allt sju dagar och tidningen kommer bara tre mornar...
Jag känner att det ofta är så. Massor med saker att hinna med.
Bråttom!
Kvantitet är sällan kvalité ändå krävs det ett aktivt val för att våga vara kvalitativ. För när blir brådskan någonsin bra?
Jag kan inte komma på någonting i min vardag där jag mår bra av att skynda mig. Ändå är det brådskan som hela tiden knackar på dörren. Så mycket information och saker att hinna med trots att det aldrig går att tillfredsställa sig den vägen eftersom flödet aldrig tar slut. Vi kommer alltid att känna att vi inte hinner med om det inte är vi själva som gör ett aktivt val.
Ett val som handlar om att våga sålla bort för att få ett lugn och känna det fina i att slutföra utan hast.
Vad är viktigt för mig? Vilka personer och aktiviteter mår jag bra av på riktigt? Hellre ett fåtal riktigt bra än många med ett hastigt och otillfredsställande engagemang.
Mina val kanske gör min värld liten men det blir en stressfri, harmonisk och tillfredsställande värld om jag bara vågar ta det lugnt.....
torsdag 18 januari 2018
Den digitala och fysiska klappen på axeln
Sprang till jobbet häromdagen i lugn och behaglig takt tills jag kom till en uppförsbacke. En backe som jag vet finns med på Strava som ett segment. Det innebär att alla som använder sig av Strava och springer just den backen hamnar på en lista där man kan jämföra sig med andra.
Varför inte? Jag bränner på lite extra och flåsar som en blåsbälg när jag kommit upp. Sen fortsätter den lugna turen till jobbet.
I datorn kan jag senare se hur det gick. Var hamnade jag på listan? 10 i topp? Eller kanske högst upp med en liten krona som belöning?
En fånig liten digital klapp på axeln som ju faktiskt inte är obetydlig. Det är lite roligt att komma med på listan eller till och med hamna högst upp. Vårt nya digitala samhälle är fullt av dessa små klappar på axeln. Sociala medier, träningsappar mm är underbart generösa med sina små klappar. Och visst är de viktiga. Annars hade de inte fångat oss som de gör.
Kupan snurrade på väg till jobbet och jag skrattade lite åt mig själv över att jag faktiskt öste på upp för den där backen. Samtidigt dök en del andra tankar upp.
Hur många fysiska klappar på axeln får jag av mina medmänniskor?
Hur många delar jag själv ut?
Många gånger tänker jag bra och positiva saker om andra men säger det inte till dem.
Varför då? Lättja? Obekvämt?
Visst vore det ett trevligt utvecklingsmål om vi alla blev lite mer generösa med att klappa varandra på axeln. Inte via en dator. Ansikte mot ansikte. På riktigt! Jag är övertygad om att den fysiska klappen har en klart större betydelse än den digitala. Kanske till och med så att den digitala världen skulle kunna bli mindre viktig framöver om vi gjorde verkligheten mer uppskattad?
torsdag 11 januari 2018
Vi sitter ihjäl oss
Skulle all min träning inte kompensera mitt sittande?
När jag för ett par år sedan för första gången tog del av tankarna om att vi sitter ihjäl oss blev jag inte förvånad. Vi är gjorda för rörelse men rör oss för lite. Så lång inga problem men när jag något senare fick höra teorin om att det inte hjälper att man tränar en timma om dagen om resten innebär för mycket stillasittande blev det jobbigt.
Kunde det vara så att min träning inte var tillräcklig? Jag som kände mig så stark och duktig. Det här låg och grodde ett tag. Sakta insåg jag att mängden sittande nog var ganska stor.
Medvetandet ledde till en långsam förändring och jag försökte stå allt mer.
Det var jobbigt.
En känsla jag med lite galghumor skrattade åt. Det är ju inte att skryta om att kunna springa si och så långt när jag knappt orkar stå i en timma. Svanken värkte och jag försökte lösa problemet genom att gå ner på huk ibland, stå på ett ben eller vagga fram och tillbaka.
Sakta blev jag bättre på att stå. Det är det där med träning...
Nu har det blivit jobbigt på ett annat plan. Det kan vara medvetenheten om sittandet. Det kanske till och med kan vara en nypa inbillning men det är tveklöst så att jag har fått svårt för sitta en längre stund. Ben och rumpa domnar nästan bort, värker eller bara gör sig påminda och jag måste allt oftare ställa mig upp och gå omkring lite för att det ska kännas bättre.
En påminnelse jag är tacksam för eftersom jag innerligt tror att den är bra.
Jag har under hela denna processen alltid funderat över hur länge i tid jag faktiskt sitter under en dag.
I onsdags fick jag äntligen tummen ur. Från att jag klev ur sängen på morgonen till att jag gick och la mig på kvällen hade jag ett tidtagarur hängandes på bröstet.
Start och stop.
Vid köksbordet, i bilen, på jobbet. Överallt.
På något sätt var det både spännande och stressande. Vad skulle det landa på? Hur mycket skulle det bli i förhållande till hur mycket tid jag lägger på träning under en vecka?
Lite drygt sex timmar. Är det mycket eller lite? Med tanke på att jag under en längre tid har varit väldigt aktiv med att försöka sitta så lite som möjligt tror jag att sex timmar kanske inte är så mycket. Jag är trots allt vaken i 16 timmar. Men jag vet verkligen inte. Det som känns bra är att jag tränar mer under en vecka än vad jag sitter ner under en dag.
Skönt! Samtidigt tänker jag att mina förfäder skrattar knäna av sig. Jämförelsen med dem är oundviklig men den tråden spinner jag inte vidare på nu.
Oavsett mycket eller lite så fick onsdagen mig att reflektera och fundera i lite andra banor. Ibland måste vi sitta men många gånger inte. Jag tänker fortsätta att avnjuta mina måltider och mitt kaffe sittandes. Behöver ju inte bli en fanatiker. Sitta är i sig inget brott men kanske ingen "aktivitet" man behöver lägga mer tid än nödvändigt på. Och jag tänker fortsätta att arbeta med att vi ska få den där nya uppfinningen ståbord på vår arbetsplats och fundera över sittandets nödvändighet.
Den nya insikten är att sittandet ofta är ett val vi gör men att det ibland faktiskt inte går att styra. Jag kan stå upp och arbeta när jag rättar eller planerar förutsatt att jag har rätt utrustning men jag kan inte stå upp på väg till jobbet i min bil.
Därmed fick transportlöpningen som jag redan tycker så mycket om ytterligare ett syfte. Genom att för egen maskin ta mig till eller från jobbet plockar jag automatiskt bort en påtvingad sittning.
Det blir en vinn vinn situation.
Alltså mer transportlöpning.
När jag för ett par år sedan för första gången tog del av tankarna om att vi sitter ihjäl oss blev jag inte förvånad. Vi är gjorda för rörelse men rör oss för lite. Så lång inga problem men när jag något senare fick höra teorin om att det inte hjälper att man tränar en timma om dagen om resten innebär för mycket stillasittande blev det jobbigt.
Kunde det vara så att min träning inte var tillräcklig? Jag som kände mig så stark och duktig. Det här låg och grodde ett tag. Sakta insåg jag att mängden sittande nog var ganska stor.
Medvetandet ledde till en långsam förändring och jag försökte stå allt mer.
Det var jobbigt.
En känsla jag med lite galghumor skrattade åt. Det är ju inte att skryta om att kunna springa si och så långt när jag knappt orkar stå i en timma. Svanken värkte och jag försökte lösa problemet genom att gå ner på huk ibland, stå på ett ben eller vagga fram och tillbaka.
Sakta blev jag bättre på att stå. Det är det där med träning...
Nu har det blivit jobbigt på ett annat plan. Det kan vara medvetenheten om sittandet. Det kanske till och med kan vara en nypa inbillning men det är tveklöst så att jag har fått svårt för sitta en längre stund. Ben och rumpa domnar nästan bort, värker eller bara gör sig påminda och jag måste allt oftare ställa mig upp och gå omkring lite för att det ska kännas bättre.
En påminnelse jag är tacksam för eftersom jag innerligt tror att den är bra.
Jag har under hela denna processen alltid funderat över hur länge i tid jag faktiskt sitter under en dag.
I onsdags fick jag äntligen tummen ur. Från att jag klev ur sängen på morgonen till att jag gick och la mig på kvällen hade jag ett tidtagarur hängandes på bröstet.
Start och stop.
Vid köksbordet, i bilen, på jobbet. Överallt.
På något sätt var det både spännande och stressande. Vad skulle det landa på? Hur mycket skulle det bli i förhållande till hur mycket tid jag lägger på träning under en vecka?
Lite drygt sex timmar. Är det mycket eller lite? Med tanke på att jag under en längre tid har varit väldigt aktiv med att försöka sitta så lite som möjligt tror jag att sex timmar kanske inte är så mycket. Jag är trots allt vaken i 16 timmar. Men jag vet verkligen inte. Det som känns bra är att jag tränar mer under en vecka än vad jag sitter ner under en dag.
Skönt! Samtidigt tänker jag att mina förfäder skrattar knäna av sig. Jämförelsen med dem är oundviklig men den tråden spinner jag inte vidare på nu.
Oavsett mycket eller lite så fick onsdagen mig att reflektera och fundera i lite andra banor. Ibland måste vi sitta men många gånger inte. Jag tänker fortsätta att avnjuta mina måltider och mitt kaffe sittandes. Behöver ju inte bli en fanatiker. Sitta är i sig inget brott men kanske ingen "aktivitet" man behöver lägga mer tid än nödvändigt på. Och jag tänker fortsätta att arbeta med att vi ska få den där nya uppfinningen ståbord på vår arbetsplats och fundera över sittandets nödvändighet.
Den nya insikten är att sittandet ofta är ett val vi gör men att det ibland faktiskt inte går att styra. Jag kan stå upp och arbeta när jag rättar eller planerar förutsatt att jag har rätt utrustning men jag kan inte stå upp på väg till jobbet i min bil.
Därmed fick transportlöpningen som jag redan tycker så mycket om ytterligare ett syfte. Genom att för egen maskin ta mig till eller från jobbet plockar jag automatiskt bort en påtvingad sittning.
Det blir en vinn vinn situation.
Alltså mer transportlöpning.
lördag 6 januari 2018
Livet är pussel
Så sitter vi där igen.
Det har blivit något av en tradition. Jul- och nyårsledigheten betyder pussel.
Alltid ramen först. Sen de olika högarna. Det som förmodligen är himmel i en hög, det som kanske är Jesus i en annan, gyttret med hus i en tredje, osv.....
Oftast när grabbarna är i säng. Det är tyst och lugnt. Fokus på en enda sak. Ibland ser jag fram emot att sätta mig och köra igång. Ibland inte. De små jäkla bitarna har en förmåga att se exakt likadan ut. Blicken blir dimmig och inget verkar passa in. Jag ställer mig upp. Byter hög. Kommer tillbaka till ursprungshögen. Ibland är gudarna på gott humör och det rasslar till.
Sakta, sakta växer en bild fram.
Morgonen därpå kan vi få beröm. Det kan till och med vara så att vi sitter ner allihop en stund. Mysigt!
Då suckas det mer och tålamodet är mindre. Snart nog ger de upp. Målet är för avlägset. För stort. Det är svårt det där att acceptera att varje liten bit som passar in leder oss närmare. Det går för långsamt.
Dagarna går och bilden växer fram. Vissa dagar pusslar vi inte alls men likväl står det kvar och påminner om vad som ska göras.
Jag har en förkärlek för det enkla och monotona. För många är det dödligt tråkigt att pussla. Jag tror att det har en viktig funktion. Det är avslappnande och skönt att inte ha mängder med intryck samtidigt. Det är härligt att se framstegen och det är ännu härligare att närma sig målet och tillslut nå det.
Samtidigt är det en påminnelse om allt annat i livet. Livspusslet, jobbpusslet eller vad det än är man vill kalla det. Vi vill ha och behöver ha mål i livet. Mål som måste ha delmål eftersom det annars kan bli för avlägset, stort och jobbigt. Det går trögt. Ibland inte alls. Men det finns alltid kvar där och är till för att besegras.
Jag tror på långsiktighet. Tänk om vi såg det mesta av det vi gör som en långsiktig investering i oss själva och vårt eget välmående? Hade vi handlat annorlunda då?
Jag tror det och det är därför jag så ofta som möjligt försöker tänka just långsiktigt. Men det är svårt att göra det eftersom här och nu har en tendens att placera det långsiktiga i en dimma. Därför behövs alla de där små delmålen som både kompass och vägledning.
Man behöver pussla lite. Med tid, familj, jobb, kost, vänner, träning.....
På så sätt blir ens väg in i framtiden tydlig. Där kommer finnas utrymme för avstickare men det är lätt att hitta tillbaka till huvudleden. Den där huvudleden av bra val och hälsa som vi mår så bra av. Som är beständig. Både här och nu men även framöver.
Tydlighet!
För att inte hamna på villovägar vilket är bra mycket lättare utan pusselbitar, kompasser och tydliga mål. För ibland skymmer det och då behövs hjälp för att hålla sig på rätt väg.
Det har blivit något av en tradition. Jul- och nyårsledigheten betyder pussel.
Alltid ramen först. Sen de olika högarna. Det som förmodligen är himmel i en hög, det som kanske är Jesus i en annan, gyttret med hus i en tredje, osv.....
Oftast när grabbarna är i säng. Det är tyst och lugnt. Fokus på en enda sak. Ibland ser jag fram emot att sätta mig och köra igång. Ibland inte. De små jäkla bitarna har en förmåga att se exakt likadan ut. Blicken blir dimmig och inget verkar passa in. Jag ställer mig upp. Byter hög. Kommer tillbaka till ursprungshögen. Ibland är gudarna på gott humör och det rasslar till.
Sakta, sakta växer en bild fram.
Morgonen därpå kan vi få beröm. Det kan till och med vara så att vi sitter ner allihop en stund. Mysigt!
Då suckas det mer och tålamodet är mindre. Snart nog ger de upp. Målet är för avlägset. För stort. Det är svårt det där att acceptera att varje liten bit som passar in leder oss närmare. Det går för långsamt.
Dagarna går och bilden växer fram. Vissa dagar pusslar vi inte alls men likväl står det kvar och påminner om vad som ska göras.
Jag har en förkärlek för det enkla och monotona. För många är det dödligt tråkigt att pussla. Jag tror att det har en viktig funktion. Det är avslappnande och skönt att inte ha mängder med intryck samtidigt. Det är härligt att se framstegen och det är ännu härligare att närma sig målet och tillslut nå det.
Samtidigt är det en påminnelse om allt annat i livet. Livspusslet, jobbpusslet eller vad det än är man vill kalla det. Vi vill ha och behöver ha mål i livet. Mål som måste ha delmål eftersom det annars kan bli för avlägset, stort och jobbigt. Det går trögt. Ibland inte alls. Men det finns alltid kvar där och är till för att besegras.
Jag tror på långsiktighet. Tänk om vi såg det mesta av det vi gör som en långsiktig investering i oss själva och vårt eget välmående? Hade vi handlat annorlunda då?
Jag tror det och det är därför jag så ofta som möjligt försöker tänka just långsiktigt. Men det är svårt att göra det eftersom här och nu har en tendens att placera det långsiktiga i en dimma. Därför behövs alla de där små delmålen som både kompass och vägledning.
Man behöver pussla lite. Med tid, familj, jobb, kost, vänner, träning.....
På så sätt blir ens väg in i framtiden tydlig. Där kommer finnas utrymme för avstickare men det är lätt att hitta tillbaka till huvudleden. Den där huvudleden av bra val och hälsa som vi mår så bra av. Som är beständig. Både här och nu men även framöver.
Tydlighet!
För att inte hamna på villovägar vilket är bra mycket lättare utan pusselbitar, kompasser och tydliga mål. För ibland skymmer det och då behövs hjälp för att hålla sig på rätt väg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)