Moderna skor plågade fötter av Helle Gotved

 Vi människor är oerhört intressanta. Många av oss är så fasta i vår egna verklighet, så ofta obenägna att hoppa ur den och därmed så omedvetna om hur mycket bättre saker kan bli. 

Kalla det ekorrehjul eller vad som helst men att inte våga eller vilja, inte vara nyfiken på att prova annat försätter oss i en situation där förbättring och utveckling inte kommer att hända. 

För egen del har jag mängder med exempel där jag nyfiket har vågat prova annat. Exempelvis att äta annorlunda, träna varje dag, utsätta mig för kyla, fasta och gå barfota. I alla dessa fall är min analys likadan. Aldrig att jag går tillbaka till hur det var innan. Genom att ha provat det nya har jag förstått hur illa det var innan eller hur mycket bättre det kan bli. En insikt som givetvis hade varit omöjlig om jag inte hade tagit det där steget.

Jag har skrivit en del om mitt barfotande:

Fothälsa

Barfota

Jämforelse - fivefingers - löparsandaler - barfota

Mer barfota igen

Om folk bara vågade ta steget att i större utsträckning avstå sina skor skulle de snart inse hur mycket bättre det skulle bli. Våra stackars fötter behöver inte utstå, värme, fukt och trångboddhet varje dag och ärligt talat förstår jag inte varför inte fler tar steget. Alla upplever vi väl ändå detta varje dag eftersom ingen har skor dygnet runt? Är verkligen mode, prestige och rädslan för att sticka ut så stor att man inte vågar? Förmodligen.

Hursomhelst hoppas jag att fler vågar ta steget och ett första steg är kanske att läsa den här boken. Med hjälp av bilder blir det väldigt tydligt vad som är bra och inte för våra fötter. Förutom insikt, förståelse och motivation får läsaren dessutom mängder med tips på övningar man kan göra för att få en bättre fotriktighet och fothälsa. 

Tredje gången gillt

Juni 2023 opererade jag min högra axel Operation, tio månader senare (april 2024) fick jag göra Operation nr 2. Båda gångerna hade det med mina senor i höger axel att göra. 

I början på 2025 började jag få allt mer ont i min vänstra axel. Jag härledde det till att jag börjat styrketräna allt mer och trodde att jag hade överansträngt mig men eftersom smärtan inte försvann efter vila utan snarare blev värre var det givet att undersöka. Därför sökte jag upp vården i somras och efter besök hos vårdcentralen och röntgen skickades en remiss till ortopeden och när jag för några veckor sedan återigen fick träffa Vahid (som opererade mig senast) gav han i princip direkt beskedet att jag hade artros och kunde välja mellan kortisonsprutor resten av livet eller operation. 

Det fanns en liten osäkerhet om en operation skulle bli lyckad och han menade att om vi där och då provade en lokalbedövning och den skulle visa sig fungera så talade mycket för att en operation skulle bli lyckad. Kortisonsprutorna lockade mig inte alls och mitt mål är att få till den bästa möjliga långsiktiga lösningen och därför var det inte så mycket att fundera på. Till min glädje fungerade bedövningen och eftersom operationskön var kort trodde Vahid att vi skulle träffas snart igen. 

20 november ägde operation tre rum och några reflektioner tre dagar senare.

Jag slipper axellås och kan därför använda min arm/hand en del vilket är väldigt skönt. Att inte ha axellås gör också sömnen lättare och jag har hittills sovit väldigt bra. Jag har inte speciellt ont och kan återigen tidigt börja trappa ner på smärtstillande. 

Vårdpersonalens hörde sig en hel del för kring mina tidigare operationer och det är intressant hur förvånade de varit över hur lite ont jag har haft efter dem. Det gör mig nyfiken på det här med smärta och smärttröskel. Jag är nämligen tveksam till det där med att vi skulle ha olika smärttröskel rent generellt. Däremot tänker jag att den påverkas av allt runtomkring som ens mentala inställning, humör och fysik och därmed kanske resultatet blir att vi känner smärta olika. Vad vet jag?

Apropå fysik reagerar jag på vårdpersonalen även där. Har för mig att jag gjort det tidigare också men är lite osäker. Många av dem kommenterade min fysik. Visst är jag vältränad men jag är i grunden löpare och tänker att jag knappast ser så vältränad ut om jag är. Ser ju knappast ut som en Calvin-Klein modell. Får mig att fundera på hur majoriteten av deras patienter brukar se ut och att det ena onekligen ofta leder till det andra. Nu har jag visserligen ränt där ofta nog men blir ju inte direkt mindre motiverad till att fortsatt sköta om min hälsa. 

Apropå fysik igen. Jag är smärtfri i min högra axel men den kommer alltid att vara begränsad och det är verkligen något jag märker av nu när jag måste använda den mer. Framförallt när jag ska göra saker ovanför huvudhöjd. Är inte helt lätt för mig att ta på mig mössan eller hänga upp galgen med jackan på stången vis hatthyllan. Känns inte bra att vara begränsad även om det i mitt fall bara är lite begränsad.

Mental inställning är intressant och huruvida jag är en obotlig optimist eller bara rubbad går att fundera på men efter mitt samtal med Vahid (när jag fick reda på att det skulle opereras) tyckte jag att allt ha sa (inget axellås skulle behövas, det skulle bara skrapas lite mm) lät så positivt att jag inte såg någon anledning till att ställa in min planerade löpning med Jerker som skulle äga rum två dagar efter den tänkta operationen. Jag fick mig dock en mental återställning till verkligheten efter det digitala vårdsamtalet med fysion veckan innan operationen. Där framkom t y d l i g t att det inte ska löpas på 6-8 veckor.

Vi får väl se hur det blir med det....

Däremot är jag säker på att min plan att jobba imorgon måndag inte kommer vara några problem. Jag har rätt till att vara sjukskriven i 6-8 veckor men jag kan inte se varför jag skulle vara det. Tvärtom tror jag att jag hade farit extremt illa av trisstressen hemma. Visst kommer jag att vara begränsad på jobbet men jag har ju massor av goa och hjälpsamma elever som mer än gärna kommer ge mig ett handtag.