En paus från livet men ändå inte.
Totalt fokus. Hjärnornas kamp. Strategi och planering. Problemlösning av yppersta sort där förutsättningarna hela tiden förändras. Är min plan verkligen så bra som jag tror? Räkna drag och försöka förutse hur brädet ser ut några drag senare. Hur blir det då med min första plan? Den andra? Tredje...?
Alla olika pjäser. Alla olika alternativ. Både offensivt och defensivt. Impulskontrollen att inte förhasta sig. Tålamodet att dubbelkolla minst en extra gång. Varför gjorde han så? Är det ett misstag eller är det en fälla? Vågar jag offra och är det värt det?
Många gånger känns det övermäktigt. Jag orkar inte, förmår inte att "se brädet" för många tänkta steg framåt. Framförallt inte det i periferin. Kanske att det går med de pjäser som flyttats i min tanke men hur sjutton påverkar det de pjäser som inte är i fokus?
Uppgivenheten när det inte ser bra ut och samtidigt det där hoppet om att det kanske går att vända. Alla gör misstag.
Den härliga känslan när det vankas seger och nervositeten när segern är möjlig, sitter hårt inne men ändå är långt ifrån säker. Vid de tillfällen sitter jag faktiskt och darrar. Handen är allt annat än stabil och i värsta fall finns där även en tidspress då klockan tickar farligt snabbt mot noll.
Det går bra nu. Riktigt bra faktiskt och den enda förklaringen är att jag allt mer sällan förhastar mig vilket gör att jag många gånger är nära att göra ett sämre eller ett direkt dåligt drag men hinner hejda mig. Det är också tydligt att jag spelar mindre ju bättre ranking jag har. Varje parti blir så mycket viktigare när jag står på toppen och inte vill ramla ner.
Den mentala inställningen till siffror och förmåga är otroligt fascinerande. Jag har tidigare upplevt och skrivit en hel del om den gällande löpning men det är precis likadant i schack. När utveckling sker och ribban höjs ändras medvetandet och en uppgradering sker i huvudet i synen på mig själv. En gång var det stort att springa en mil. En gång var det väldigt stort att springa 10 mil på en vecka. Idag är det inget märkvärdigt.
Länge låg min nivå runt 1450 i ranking och mötte jag någon över 1500 visste jag att det nästan helt säkert skulle bli förlust. Både en, två och tre gånger lyckades jag själv ta mig ovanför 1500 och varje gång belönades jag med att ramla ner till min rätta position efter att under en mycket kort tid fått njuta av den fina utsikten. Ibland kraschade jag till och med djupt ner i källaren. För inte så länge sedan ända ner till under 1300 efter ett kort besök upp på toppen. Jobbigt att hamna där när ens identitet ligger någon annanstans. Nyttigt också att förstå att irritationen som stressade fram ett spel för att snabbt ta mig upp igen bara gjorde mig sämre. Snabbare spel och fler partier gör mig per automatik sämre och sämre. Humor i att jag vet om det men ändå fortsätter. Jag vill snabbt tillbaka till min nivå. Som att vilja ta en genväg.
Glädjen över att utvecklas är stor och drivet att bli bättre är även det stort. Den där rankingen är viktig trots att den inte hade behövt vara det. Att jag sitter där och fokuserar är något jag njuter av och egentligen hade det kunnat räcka där. En seger är en seger och alltid mer eller mindre trevlig men en förlust kan känslomässigt skilja sig väldigt mycket åt. Är det mot en spelare som helt enkelt varit bättre trots att jag spelat bra är det inte så farligt men om jag skänkt bort den väcks djävulen i mig och kräver revansch.
Jag har problematiserat mitt schackspelande tidigare och fortfarande dyker tanken upp ifall allt detta ett meningslöst tidsfördriv.
Jag pendlar i min åsikt men eftersom jag fortsätter spela har jag nog kommit fram till att det handlar om så mycket mer än bara njutning för stunden. Jag håller även igång huvudet och tränar upp egenskaper som jag tror att jag har nytta av även i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar