Drivkraft av Daniel H Pink

En bok om drivkraft och motivation måste naturligtvis läsas. Huvuddelen av boken berör skillnaden mellan yttre och inre motivation. Hur viktigt är det med piska och morot jämfört med den inre drivkraften? Den som kommer av lust och som inte påverkas så mycket av yttre faktorer.

Pink menar att det finns poänger med dem alla men att vi tyvärr fortfarande är fast i det gamla tänket med piska och morot. Tyvärr, eftersom den inre drivkraften generellt är överlägsen den yttre och där den yttre till och med kan vara kontraproduktiv. 

Via olika bra exempel och hänvisningar till forskning, bland annat hänvisar han till en del andra böcker jag läst tidigare som Flow av Mihaly Csikszentmihalyi, tydliggör han på ett bra sätt sin ståndpunkt. Boken är bra men alldeles för lång trots att den bara är på cirka 200 sidor. Idel upprepningar som i längden inte tillför så mycket gör att jag känner att det hade räckt med 50 sidor.

Nexus av Yuval Noah Harari

Vad är information? Är den sann eller inte och hur har människan använt sig av den genom historien? I Nexus går Harari igenom det historiska perspektivet för att på så sätt resonera och spekulera i vad AI innebär för oss och kommer att innebära för oss i framtiden.

Boken är suverän! En riktig bladvändare där varenda sida är intressant och där alla historiska jämförelser gör det enkelt att hänga med och förstå problematiken och utmaningarna med algoritmer och AI. För det är riskerna med AI som är kärnan enligt Harari. Nog för att det finns fördelar  men han vill med den här boken väga upp mot alla rosenskimrande förhoppningar.

Boken berör framförallt samhället utifrån ett större perspektiv men det är inte svårt att se sig själv i smeten och få sig en och annan funderare över hur man själv agerar och interagerar. Vi är alla mer eller mindre beroende och insyltade i den digitala världen och jag tycker som alltid att det är viktigt att analysera sitt eget beteende för att medvetandegöra.

Mår jag bra av mitt digitala användande eller inte? Hur påverkas jag? Bör jag ändra på något?

Dessa små individuella frågor dyker upp hos mig även om det inte är det som boken fokuserar på. Istället är det de stora kugghjulen och där huvudfrågan är om vi kommer kunna kontrollera AI eller inte?

På sätt och vis var den här boken kanske inte klockren för just mig att läsa. Den tar upp farhågorna och det negativa till något jag redan är negativ till. 

Är du det minsta intresserad av samhället, historia och religion eller för den delen framtiden är den här boken mycket väl investerad tid.

Så mycket mer än bara schack

En paus från livet men ändå inte.

Totalt fokus. Hjärnornas kamp. Strategi och planering. Problemlösning av yppersta sort där förutsättningarna hela tiden förändras. Är min plan verkligen så bra som jag tror? Räkna drag och försöka förutse hur brädet ser ut några drag senare. Hur blir det då med min första plan? Den andra? Tredje...?

Alla olika pjäser. Alla olika alternativ. Både offensivt och defensivt. Impulskontrollen att inte förhasta sig. Tålamodet att dubbelkolla minst en extra gång. Varför gjorde han så? Är det ett misstag eller är det en fälla? Vågar jag offra och är det värt det?

Många gånger känns det övermäktigt. Jag orkar inte, förmår inte att "se brädet" för många tänkta steg framåt. Framförallt inte det i periferin. Kanske att det går med de pjäser som flyttats i min tanke men hur sjutton påverkar det de pjäser som inte är i fokus? 

Uppgivenheten när det inte ser bra ut och samtidigt det där hoppet om att det kanske går att vända. Alla gör misstag. 

Den härliga känslan när det vankas seger och nervositeten när segern är möjlig, sitter hårt inne men ändå är långt ifrån säker. Vid de tillfällen sitter jag faktiskt och darrar. Handen är allt annat än stabil och i värsta fall finns där även en tidspress då klockan tickar farligt snabbt mot noll.  

Det går bra nu. Riktigt bra faktiskt och den enda förklaringen är att jag allt mer sällan förhastar mig vilket gör att jag många gånger är nära att göra ett sämre eller ett direkt dåligt drag men hinner hejda mig. Det är också tydligt att jag spelar mindre ju bättre ranking jag har. Varje parti blir så mycket viktigare när jag står på toppen och inte vill ramla ner.

Den mentala inställningen till siffror och förmåga är otroligt fascinerande. Jag har tidigare upplevt och skrivit en hel del om den gällande löpning men det är precis likadant i schack. När utveckling sker och ribban höjs ändras medvetandet och en uppgradering sker i huvudet i synen på mig själv. En gång var det stort att springa en mil. En gång var det väldigt stort att springa 10 mil på en vecka. Idag är det inget märkvärdigt. 

Förflyttandet av gränser

Länge låg min nivå runt 1450 i ranking och mötte jag någon över 1500 visste jag att det nästan helt säkert skulle bli förlust. Både en, två och tre gånger lyckades jag själv ta mig ovanför 1500 och varje gång belönades jag med att ramla ner till min rätta position efter att under en mycket kort tid fått njuta av den fina utsikten. Ibland kraschade jag till och med djupt ner i källaren. För inte så länge sedan ända ner till under 1300 efter ett kort besök upp på toppen. Jobbigt att hamna där när ens identitet ligger någon annanstans. Nyttigt också att förstå att irritationen som stressade fram ett spel för att snabbt ta mig upp igen bara gjorde mig sämre. Snabbare spel och fler partier gör mig per automatik sämre och sämre. Humor i att jag vet om det men ändå fortsätter. Jag vill snabbt tillbaka till min nivå. Som att vilja ta en genväg.

Glädjen över att utvecklas är stor och drivet att bli bättre är även det stort. Den där rankingen är viktig trots att den inte hade behövt vara det. Att jag sitter där och fokuserar är något jag njuter av och egentligen hade det kunnat räcka där. En seger är en seger och alltid mer eller mindre trevlig men en förlust kan känslomässigt skilja sig väldigt mycket åt. Är det mot en spelare som helt enkelt varit bättre trots att jag spelat bra är det inte så farligt men om jag skänkt bort den väcks djävulen i mig och kräver revansch.

Jag har problematiserat mitt schackspelande tidigare och fortfarande dyker tanken upp ifall allt detta ett meningslöst tidsfördriv. 

Intressekonflikten

SchackMatt

Jag pendlar i min åsikt men eftersom jag fortsätter spela har jag nog kommit fram till att det handlar om så mycket mer än bara njutning för stunden. Jag håller även igång huvudet och tränar upp egenskaper som jag tror att jag har nytta av även i livet.

Stulet fokus av Johann Hari

Återigen en bok alla borde läsa, få kommer att läsa och de som allra mest skulle behöva knappast kommer att läsa.

Något pessimistiskt men det är också det som är grundproblemet idag. Vi är kidnappade utifrån många yttre faktorer och har man väl hamnat i smeten är det enormt svårt att ta sig ur den eftersom vi helt enkelt inte vill. De snabba och ständiga kickarna lurar oss och får oss inte se problematiken förrän det är försent. Förrän du har drunknat fullständigt och "plötsligt" begriper att du befinner dig i total ohälsa för att kropp och/eller knopp totalt säger ifrån.

Bokens utgångspunkt är att Hari reflekterar över sitt eget och andras missbruk och beslutar sig för att stänga av totalt från allt vad som luktar skärm och internet. Han flyttar ut i obygden i några månader för att se hur han upplever det och sen jagar han forskare för att ta reda på vad de säger om vad det är som stjäl vårt fokus och koncentration.

Jag tycker att inledningen är ok men sen blir det riktigt riktigt bra. Det jag framförallt tycker om är att Hari tar ett holistiskt perspektiv. Han går naturligtvis igenom skärmarna, apparna och algoritmerna men också rörelsen, maten och gifterna omkring oss. 

Kapitlet om adhd och vurmen för medicinering vill jag köra ner i halsen på skolsverige som inte gör mycket rätt för att ge våra elever förutsättningar att på riktigt må bättre och prestera bättre.

En mycket läsvärd bok. Hoppas många, trots min pessimistiska inledning orkar läsa den.

Tävlingsledare Sylvesterloppet 2024

Jag hann egentligen inte avsluta arbetet med Göteborg marathon innan det var dags för Sylvesterloppet som jag gick in med gott självförtroende. Jag kände att jag generellt hade bättre koll och hade av någon oförklarlig anledning fått för mig att det inte var riktigt lika mycket att stå i med Sylvester.

Det var fel.

Mycket av arbetet påminde om det jag skrev om i Tävlingsledare Göteborg marathon 2024 med två viktiga skillnader. För det första är det skillnad på en helg i oktober och Nyårsafton, en dag där många planerar annat och som föregås av extremt många onödiga röda dagar och klämdagar då folk inte är på jobbet. Det blir milt utryckt bekymmersamt att få tag i folk med sista-minuten-ärenden. 

Och ja. Det spelar ingen roll hur mycket jobb som är gjort i förväg. Det finns alltid saker som dyker upp i slutet. 

Den andra skillnaden var att klubbens dokumentation kring Sylvesterloppet minst sagt är stökig. Det var oerhört svårt och jobbigt att hitta och sätta sig in i materialet. Vissa saker hittade jag under 2022, andra under 2019 och så vidare. Dessutom lite olika uppgifter som sa emot varandra och siffror som jag inte visste om de stämde eller inte. 

Det tog lång tid innan jag kände att jag hade struktur och kontroll och när allt väl började hamna på plats var det det bara den lilla detaljen med polistillståndet kvar. Jag skickade in ansökan i september, visste att jag skulle få komplettera med uppdaterat TA-plan vilket jag gjorde i oktober och sen hände.., ingenting. Veckorna gick och trots att jag skickade ett antal påminnelser fick vi ändå inget tillstånd. Jävligt stressande på ren svenska samtidigt som det i sig var en bromsklots då tillståndet var tvunget att vara i hamn för att kunna genomföra andra saker. 

Med lite drygt en vecka till loppet kom så tillståndet. Bedrövligt och skönt. 

Ju närmare nyårsafton desto jobbigare. Allt jobb och all strävan efter kontroll luckras sakta upp och när det väl är dags går det inte att göra så mycket än att hoppas att allt kommer att rulla. Att jag kan lita på att alla gör det de har lovat. Så när jag till exempel kommer till Heden kl 0800 på morgonen på nyårsafton och ser att bajamajorna precis har anlänt släpper en av tyngderna.

Arbetet flyter på och problem av olika slag dyker upp men som går att lösa mer eller mindre smidigt. Jag blev rejält irriterad över en miss och det var att jag hade missförstått en viktig detalj gällande sjukvården. Jag trodde att de två externa personerna med ambulans (som vi inte hade på Göteborg marathon) som vi skulle ha på plats ersatte den ansvarige läkaren vi hade på Göteborg marathon men icke. Som tur var är Solvikingarna en klubb med resurser och medlemmen Ingela (läkare) som egentligen hade en annan funktionärsroll hade inga problem att bli omdirigerad. 

Puh!

Klockan närmade sig 1200 och allt jobb förflöt härligt smidigt. Jag ville så gärna ta ut segern i förskott. Det kändes som att ju mer klockan blev desto mindre var risken för att något skulle skita sig. 

Då ringde det. 

Vår bana på Sylvesterloppet påverkar trafiken en hel del och vi behöver både trafikledare och poliser för att få ihop det. Vid Valhalla IP behöver vi omdirigera trafiken ner i Ullevigaraget för att bilarna över huvud taget ska kunna komma därifrån. Då krävs att både en bom och en grind går att öppna. Med mindre än en kvart till start ringer trafikledaren och talar om att grinden inte går att få upp och det hugger till rätt kraftigt i magen på mig. 

- "Fungerar inte koden?"

Där hade jag några riktigt jobbiga minuter. Ringa Gotevent, ringa min fru för att se om hon hittar något annat nummer och febrilt leta efter andra lösningar. Strax efter att startskottet går ringer trafikledaren igen och berättar att hon fått upp grinden. Hon var ny på jobbet, dosan där koden skulle slås in var lite gömd. Det var riktigt nära riktigt tråkiga konsekvenser men det löste sig.

Puh!

Sprang lite senare upp till Valhalla/Ullevi för att se med egna ögon och fick full förståelse för att hon inte hade sett/hittat den där dosan. Den var väl gömd.

Resten av dagen förflöt riktigt bra och det är fascinerande hur fort ett område med väldigt mycket folk kan bli tomt. Vid kl 15 körde vi upp till klubstugan för att lasta av material och efter 16 var jag hemma.

Det är så många som har gjort ett väldigt bra jobb. Givetvis tävlingsledningen men även alla de medlemmar som tar på sig både två och tre uppdrag. Det hade aldrig blivit något Sylvesterlopp utan alla dessa händer och hjärtan. Samtidigt funderar jag givetvis en hel del över min egna insats och över tiden jag har lagt på detta. Jag har jobbat alldeles för mycket men jag vet inte hur jag skulle ha gjort annars. Jag har varit tvungen och jag hoppas att jag kommer att få nytta av det nästa år. Samtidigt tycker jag verkligen att det är väldigt roligt. 

Lite kuriosa.

30/12 och 31/12 hade jag lite drygt 70 st telefonsamtal. Jag som annars aldrig ens har telefonen på ljud bombarderades och kom upp i ett antal som jag inte tror att jag gör på ett helt år. 

En vanlig dag springer jag 10-15 km och kommer totalt upp i 25-30 tusen steg. På nyårsaftons morgon hann jag inte springa. Jag ville inte heller då jag kände att jag inte hade utrymme till det på morgonen. Ändå kom jag upp i nästan 30 tusen steg.

Anmälda deltagare och antalet som också kom till start var det bästa på flera år och jag hoppas att den stora, stora majoriteten var väldigt nöjda så att de kommer tillbaka 2025.