Ett riktigt bra pass som kommit för att stanna

Allt har en framsida och tack vare mina axelbekymmer har ett för mig nytt träningspass vuxit fram som jag på många sätt tycker är riktigt riktigt bra. Passet har egentligen bara ett minus och det är att jag ännu inte kommit på ett lämpligt namn för det....

En i omgångar icke fungerande axel har gjort att jag inte kunnat springa. Istället har jag fått hitta på annat för att få till ett träningspass (att få svettas) och numera är jag så nöjd med det att även om jag är springduglig är det ett pass jag gärna gör ibland. 

Passet som jag strax kommer till gör jag:

- Om jag har lite skit i kroppen och inte vill komma upp i för hög puls.

- När jag vill göra dubbelpass men inte vill springa två gånger på en dag.

- När jag känner mig lite tung och sliten i kroppen och vill belasta men inte för mycket.

BenBackPromLöp

- Utgångsläget och huvuddelen av passet är promenad.

- Jogg antingen uppför och/eller nedför.

- Utfallssteg eller liknande benövningar i omgångar. Uppför, nedför eller på rakan.

- Känslan får avgöra om det blir jogg eller benövningar i backarna.

Det blir ett lugnare intervallpass där pulsen aldrig kommer upp speciellt högt och där löpningarna och/eller benstyrkan kommer med jämna mellanrum. Det blir svettigt och det känns meningsfullt i benen och ändå har det varit väldigt lugnt och bekvämt.

Till en början var detta ett måste för mig eftersom jag inte kunde annat men nu är det ett pass jag gärna lägger in delvis för att jag i många år varit lite irriterad på mig själv för att jag inte fått in benstyrka i min träning på ett regelbundet sätt. Jag är dessutom övertygad att det här passet är riktigt bra för de som vill börja springa. Ett vettigt sätt att sakta men säkert komma in i löpningen där man efter hand löper mer och mer under passet tills man en dag känner att 5 km i sträck inte är några problem.

Prestigelöst och vettigt.

Skam den som ger sig av Charlotte Kalla och Johan Esk

Få är väl så folkkära som Charlotte Kalla. Det genuina och äkta i hennes känsloregister och givetvis prestationenrna där några av dem är magiska. Jag glömmer aldrig den där stafetten när vi ligger hopplöst långt efter inför sista sträckan och Kalla tar in mer och mer och tillslut vinner. Den gången satt vi i bilen på väg till Jönköping och lyssnade på radiosporten. Oj oj vilken spänning och underhållning. Taket i bilen höll på att lyfta och att få komma fram till en tv och få se bedriften. Magiskt.

Boken är väldigt bra och känns mer som en gammal hederlig självbiografi än Klufts (som jag läste precis innan den här boken) i idrottsämnet där nostalgierna blir många för mig som läsare när de olika mästerskapen gås igenom. Utöver det idrottsliga reagerade jag extra på två saker. 

Först den där hemska skamrösten Kalla redogör för. Var kommer den ifrån? Varför? Hur kan den fortgå efter alla succéer? Eller är det delvis tack vare den som alla framgångar kommit? Och är den mer förekommande hos kvinnor? I så fall varför?

Den andra saken jag reagerar på är kosten. Jag vet hur de äter i skidlandslaget och i den här boken bekräftas det. Intressant då att få ta del av den stora problematiken med utebliven mens, energibrister och viktproblematik. Jag är övertygad om att kunskapsnivån fortfarande är eftersatt i elitidrotten vilket egentligen är konstigt men jag tror att det är en ideologisk fråga. Man är inte villig att ta till sig ny kunskap utan är fast i gamla hjulspår. Fler och fler går över till en lågkolhydratkost även bland eliten där Djokovic kanske är det mest kända exemplet och jag har hört att fler och fler i längdeliten också går över eller vill gå öven men i s m y g eftersom det sitter så hårt i väggarna vad som är "rätt" och inte. Men om det nu är rätt? Varför alla dessa problem? Elitidrott är inte hälsosamt men att den brottas med så många kost- energi- och näringsrelaterade problem är inte rimligt. Då har man ett bekymmer som enbart löses genom att göra på ett annat sätt och inte mer av samma. 

Sammantaget är detta en väldigt bra bok men härlig nostalgi men som också tar upp olika problem och svåra avvägningar.

Livet är en sjukamp av Carolina Kluft

Carolina Kluft berättar i den här boken både om sitt liv och idrottsliv. Hur hon har tänkt, agerat och kanske framförallt resonerat kring olika vägval och mål. 

Jag tycker att boken är riktigt bra. Till och med oväntat bra. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig men djupet i den här boken förvånar mig. Givetvis är en idrottare så mycket mer än sin idrott och Kluft var väldigt ung när hon slog igenom och kanske att den där bilden av den spralliga flickan har suttit kvar hos mig och påverkade inför den här läsningen. Hennes sätt charmade mig aldrig då. Kanske till och med tvärtom men hennes idrottsprestationer imponerade och hennes djup och resonemang imponerar nu i hennes författarroll. För om jag förstått rätt har hon inte haft hjälp av någon medförfattare utan faktiskt skrivit själv. 

Jag tycker att allt som rör hennes idrottskarriär är bra framförallt de korta nedslagen när man får följa tankar och händelser under olika tävlingar men också hennes tankar om mål, självkänsla och självförtroende, prestation, balans, envishet mm. Sen har hon många strängar på sin lyra sett till vad hon har engagerat sig i efter karriären och jag har full förståelse för att hon vill passa på att uttala sig om exempelvis både klimatpolitik och jämställdhet. Här tycker jag att det blir lite knepigt. Jag gillar generellt att hon vill uttala sig, jag gillar att hon har en åsikt men det blir lite..., mästrande. Jag är osäker på om det är rätt ord för att beskriva min känsla, men något åt det hållet. Sen kanske det påverkar att jag inte riktigt håller med i en del av det hon tar upp. 

Sammantaget en mycket bra bok som jag hoppas jag kan få mina barn att läsa. Här finns mycket värdefullt.

En intressant och avslappnad 72 timmars fasta

Enbart kaffe, salt vatten och te.

Det fanns många orsaker till att återigen göra en längre fasta. Dels var det ett tag sedan senast och dels kände jag att jag verkligen behövde en för att nollställa och komma rätt efter en längre tids slarv som riskerade att fortsätta och som knappast skulle förbättras i december.

Kadaverdisciplin i november

Jag är väl förtrogen med fasta både i vardagen (upp till 24 timmar) och de längre (upp till 72 timmar) som jag nu gjort en hel del gånger. 

Ännu en 72-timmars fasta

Jag känner mig rutinerad och kanske var det detta som gjorde att jag agerade annorlunda den här gången. Jag bestämde mig inte från början hur lång fastan skulle bli och jag brydde mig inte om att mäta någonting överhuvudtaget. Något jag verkligen gjort tidigare av både nyfikenhet och motivation.

Den här gången var inställningen nästan nonchalant. Jag var inte så intresserad av siffrorna och kände inte heller att jag behövde dem för att motivera mig och 48 eller 72 timmar spelade inte så stor roll. Vetskapen att det här är väldigt bra för mig räckte och det enda som egentligen kändes lite viktig var att inte laga för god och för mycket mat hemma de här dagarna. Jag älskar mat och jag avskyr att slänga den vilket i princip aldrig händer hemma då jag många gånger trycker i mig överblivet för att inte slänga trots att jag är mätt. Viktigt då att inte hamna i den situationen.

Reflektion över den här gångens längre fasta blir egentligen en repetition av vad jag skrivit tidigare (och jag har skrivit mycket om fasta. Sök på fasta i sökfunktionen så kommer det upp en hel del). 

Inga problem med energinivåer eller träning. Måndag 15 km löpning. Tisdag 16,5 km löpning. Onsdag 14,5 km löpning.

Sämre sömn. Tydligt att kroppen utsätts för stress och inte har den ron över natten som den vill ha. Men kände mig inte för den delen ändå inte trött under dagen. Intressant.

Inga problem att avstå mat utifrån ett hungerperspektiv. Däremot tråkigt att inte få njuta av mat och det kanske är detta som är det mentalt svåraste (även om jag inte tycker att det är så svårt). Att avstå trots att tillgången finns.

En tydlig självförtroendekick. Känner mig väldigt stark och duktig både under och efter fastan. 

Gott att ligga rätt. Känna mig stark och detoxad. Nu är motivationen på topp för att hålla en jäkligt "ren" och bra nivå till december för att där släppa garden lite och hålla mig till min sockertaktik i december

Omelett, lever och syrade grönsaker till middag. Kvalité!

Kadaverdisciplin i november

Eller i alla fall i det närmaste. 

Det har länge varit fullt upp. Mycket att göra, mycket ansvar och höga stressnivåer. Ett brutet nyckelben på det och den mentala viljan och motivationen att äta "rätt" har varit låg. Jag har slarvat under en längre tid med vad jag har stoppat i mig och känner att med skräpmånaden december i antågande måste jag skärpa till mig. Slarvet har jag ett flertal gånger tänkt ta tag i men egentligen inte velat då jag har känt att jag mentalt har behövt denna ventil. Det har gjort mig gott att släppa garden och ändå inte. Märkligt det där hur samvetet och det egna regelverket inte bara kan ta paus. Fan ta Luther! Samtidigt går det kanske inte att pausa Luther? Han måste finnas där och lurpassa annars är risken att han försvinner för gott och helvetets portar öppnas vidöppet. 

De övriga viktiga nycklarna såsom kallbad, bastu, träning och inälvsmat har fungerat under den här perioden och är inget som behöver ryckas upp. 

Slarvet har bestått i:

- Jag har ätit för mycket. Egentligen varit mätt men ändå stoppat i mig. Det är ju så gott. Ett hjärndött beteende eftersom mättnaden blir direkt otrevlig. Länge.

- För mycket kolhydrater i form av framförallt knäckemackor. Det är ju så gott.

- För mycket ren skit i form av bullar, choklad, glass mm. 

Eftersom december är den svåraste månaden att hantera utifrån ett "stoppa-i-sig-rätt-perspektiv" behöver jag både en och två örfilar för att komma på banan igen för att jag inte ska sätta en ny vana, som jag inte vill ha, med flera månaders förfall i rad.

Jag börjar här och nu med en längre fasta på någonstans mellan 48-72 timmar. Jag har faktiskt inte bestämt mig. Tycker att det räcker med 48 men om jag ändå är igång så... Därefter är det just kadaverdisciplin som gäller i hur och vad jag äter söndag till torsdag. Inte för mycket och i princip helt och hållet ketogent. 

Fredagar och lördagar kommer jag tillåta mig små utflykter av den enkla anledningen att jag helt enkelt vill det. Jag experimenterar gärna och kan vara stoisk men jag har gjort det många gånger tidigare och ser ingen större anledning att vara så extrem. Jag har helt enkelt ingen lust att gå "all in" den här gången.

Ett renande och ett jäkligt duktigt november och ett smart december, Sockertaktik i december, så kommer jag känna mig på banan igen och väl rustad inför 2025. 

Ont men inte så ont

Män har högre smärttröskel än kvinnor. Viktigt! 

Totalt ointressant men ändå inte. 

Jag har i hela mitt liv varit väldigt restriktiv med värktabletter av alla dess slag. När det hela började vet jag inte riktigt. Kanske har det med min pappa att göra för länge sedan. Att jag utan att reflektera över det där och då tog till mig av den där gången när han hade skadat armen/axeln, tog tabletter för att kunna jobba vidare och sen hade avsevärt ondare än från början. Oavsett vet jag att det de senaste si sådär 20 åren helt och hållet har att göra med en övertygelse om att jag inte vill tillsätta konstgjorda preparat med allt vad det kan innebära i form av biverkningar till min kropp samtidigt som jag vet att kroppen mår bra av att bekämpa själv. Feber till exempel är något bra. Det är kroppens sätt att ta hand om ett angrepp.

Jag har ingen aning ifall jag har en hög eller låg smärttröskel. Det jag vet är att jag livet igenom har uppfostrats till att bita ihop. Att jag med åren har utsatt mig för prövningar där det gäller att kämpa och vinna mentalt över sig själv. 

Hur mycket påverkar detta smärttröskeln?

Jag vet också, och är oerhört tacksam för att jag har den goda egenskapen att alltid leta efter den goda sidan av saken istället för att fokusera på det negativa. 

Hur mycket påverkar det smärttröskeln?

Och hur mycket påverkar den allmänna hälsan? Jag tränar varje dag. Jag är noga med min sömn och vad jag stoppar i mig. Fasta, kallbad och bastu. Jag vet att jag har låga inflammationsnivåer och ett bra immunförsvar då jag väldigt sällan blir sjuk.

På drygt två år har jag opererat axeln två gånger och brutit nyckelbenet en gång. Vid alla tre tillfällen har jag fått tabletter. Alvedon eller något liknande av det snällare slaget samt något tyngre som jag inte har koll på vad de hetat. Jag har vid alla tre tillfällen haft ont men tydligen inte så ont. I princip med en gång har jag kunnat reducera den tänkta doseringen för att bara några dagar efter operationerna eller nyckelbenskrasch kunnat vara helt tablettfri.

Jag sätter ingen ära i att ha ont men jag är väldigt nyfiken på varför jag så fort har kunnat bli tablettfri. 

Hur mycket av det jag nämnt ovan påverkat? Eller är det vården som överdriver doseringen de rekommenderar?

Hur mycket hör det till saken att jag inte valt horisontellt läge i direkt anslutning till operationer och krasch utan istället promenerat, dammsugit och gjort så mycket jag bara kunnat inom smärtgränsen?

Till saken hör att jag i vissa lägen och situationer haft och har svinont. Nu senast med nyckelbenet var det exempelvis fruktansvärt att både kliva upp ur sängen och nysa de första två veckorna men resten av tiden hade jag inte ont även om det naturligtvis gjorde sig mer eller mindre påmint vid vissa lägen och situationer. 

När huvuddelen av tillvaron är i princip smärtfri är det för mig självklart att inte ta tabletter men det kanske det inte är för andra? Inte vet jag och det är omöjligt att jämföra sig med andra och andras smärta. Dessutom är det ointressant. 

Man eller kvinna? Individ X mot individ Y?

Jag är som sagt inte intresserad av att jämföra mig med andra men jag är väldigt intresserad av att veta hur mycket vi kan påverka själva och vad det i så fall är som påverkar mer eller mindre. 

Att vi kan påverka är jag helt säker på.

Jag misstänker att det finns en hel del forskning om det här från förr. Givetvis oetisk till max. Jag undrar hur korrekt och tillförlitlig den i så fall är eftersom det finns en aspekt jag tror är svår att få med i den här typen av forskning.

Motivation och självbild. 

Eliten inom idrott, exempelvis konditionsidrott lär sig att klara av smärta och har en helt annan smärttröskel än oss vanliga dödliga i sitt utövande. De klarar av att pressa sig på ett sätt motionären inte klarar. Träning och motivation.

Men är deras smärttröskel lika god inom områden som inte har med deras idrottsutövande att göra? Där de inte har någon orsak till att bita ihop?

Kanske. Kanske inte. 

Hur ont har jag? Hur trött är jag? Hur motiverad är jag? Vad har jag för självbild och inom vilka områden?