Arthur: gatuhunden som lämnade djungeln och hittade hem av Mikael Lindnord

Multisportlaget Team Peak Performance med lagkaptenen Mikael Lindnord i spetsen är på en tävling i Ecuador. Mitt under tävlingen söker en gatuhund upp dem och Mikael ger hunden ett gäng med köttbullar. Förutom att hunden är sliten och skadad omger han sig med en aura av lugn. En kemi uppstår mellan hunden och Mikael och laget tar hand om hunden under resten av tävlingen. Ju mer de lär känna varandra desto starkare blir bandet dem emellan och sakta växer tanken fram att ta med hunden hem till Sverige. Något som inte görs av sig självt men eftersom historien blir så massmedialt uppmärksammad öppnar sig alla dörrar tillslut.

För ett antal månader sedan lyssnade jag på en podd där Mikael Lindnord medverkade. Historien intresserade mig av flera skäl och boken lades genast upp på min "att läsa lista". Först och främst ville jag veta mer om multisport. Det verkar så spännande och krävande och efter att ha läst om det här känner jag en skräckblandad förtjusning i äventyret som multisport ändå är. Så krävande och inspirerande men samtidigt farligt på ett läskigt sätt. Jag undrar om det kan vara något för mig i framtiden. Kanske inte att tävla i men som ett litet äventyr....

Den andra delen av boken som handlar om relationen mellan hunden, Arthur, och Mikael är mest framträdande i boken och den lockar onekligen fram en hel del känslor. Det är något speciellt med relationen mellan människa och hund. Nästan lite mytiskt och romantiskt i vänskapen och den ömsesidiga kärleken. Jag har länge lekt med tanken att i framtiden skaffa en hund. Jag ser en framtid en bit in i pensionen när resor och annat är avklarat och jag nöjer mig med att vara här och nu. Skogspromenader eller varför inte löpning med en vän som viftar på svansen och i fulla drag njuter av att få vara ute i naturen precis som jag själv.

Många goa känslor av att läsa den här boken. Jag får mängder med inspiration och motivation! Känner med en gång att jag blir sugen på att grisa ner mig och anta mängder med nya utmaningar.

Och skaffa hund!

Mental energi

I somras förberedde jag mig inför Ultravasan genom att springa, springa och springa. Jag hamnade på en mängd som jag aldrig hade varit i närheten av tidigare. Fysiskt handlade det om att vara smart för att inte bli skadad. Långt och långsamt. Absolut inte fort eftersom det sliter på ett helt annat sätt. Matmässigt var det inte heller så mycket att fundera på.

Det var en speciell sak som hände under de här veckorna som fick mig att fundera lite extra över det här med vår mentala energi. Jag tänker att den är som vilken källa som helst. Den går både att ösa ur och fylla på.

Självklart var det ibland mentalt jobbigt att ge sig ut och springa men det fungerade ändå på ett tillfredsställande sätt. Det jag däremot inte klarade av under de här veckorna var mina obligatoriska armhävningar. De där 20-30 stycken som jag alltid gör innan duschen. Det gick bara inte. Det var självklart inget som hade med fysisk utmattning att göra. Det var helt och hållet mentalt. Jag orkade helt enkelt inte lägga mental energi på att göra en aktivitet som där och då kändes meningslös. Jag var motiverad till att springa, inte till att göra armhävningar.

Det jag har funderat på i samband med detta är just hur medveten jag är om vad det är som kostar mental energi och vad det är som ger mig energi. Jag är övertygad om att både inkomster och utgifter i det här sammanhanget kan vara väldigt individuellt även om det finns vissa givna som gäller alla.

För min del vet jag vad det är som ger mig energi. Vissa människor, skogen, motionen och boken för att ge några exempel.

Men jag tycker att det är svårare att analysera vad det är som stjäl energi.

Vissa saker är klockrena. Höga ljud, konflikter och stress är för min del givna. Usch! Givetvis har jag en ambition att undvika de situationer som stjäl energi och oftast tycker jag att jag är ganska duktig på det. Ändå kan jag känna mig lättirriterad och lynnig.

Varför?

Jag vill verkligen inte befinna mig i det tillståndet och det irriterar mig lite extra när det blir så. Jag tycker nämligen att jag har analyserat de här sakerna och ändå går jag inte omkring i ständig harmoni.

Kanske ett något högt uppsatt mål men varför inte?

Slutsatsen är att jag ännu inte är fullständigt upplyst vad gäller vad det är som ger mig energi och vad det är som stjäl energi ifrån mig. Det finns en utvecklingspotential som i sig kanske ändå är lite upplyftande. Att sträva mot uppsatta mål, att vara på väg och utvecklas är väldigt tillfredsställande. Och vad gäller just den mentala balansen tröstar jag mig med att det ändå tog Buddha några år att nå nirvana.

Jobba smart av Helena Kvarnsell

Jobba smart är indelad i sex fokusområden som Helena Kvarnsell anser har varit grunden i att hon på ett bra sätt kunnat balansera jobb- och privatliv.

De sex områdena är Styrdokument, Förtroendefulla relationer, Eleverna ska göra jobbet, IT, Planering, tydlighet och transparens och Utveckling.

Jag kommer nedan kort gå igenom varje område för att sedan tycka till.

Styrdokument
Ha koll på styrdokumenten och vet vad som förväntas av dig. Vad är din arbetsbeskrivning? Bli även trygg med kunskapskraven och anpassa uppgifterna efter dem. Hon menar att denna grund automatiskt leder till en effektivisering i lärandet och därmed en reducering av stress. Får du in kunskapskraven i det du gör hamnar du inte i slutet av en termin i ett knivigt läge där du riskerar att inse att du inte fått med allt du borde. Ha även gärna insikt i kunskapskraven i de ämnen du inte undervisar i för att gynna ämnesöverskridande arbete.

Förtroendefulla relationer
Budskapet i det här kapitlet kan sammanfattas med att det finns en poäng med att vara mänsklig. Skapa kontakt genom att respektera, bry dig och visa omtanke. Om eleverna tycker om dig kommer de acceptera dina eventuella brister och detta smittar positivt nog av sig på föräldrarna och kraven (klagomålen) utifrån kommer att minimeras.

Eleverna ska göra jobbet
Aktivera eleverna i allt. Planering, utvärdering, rättning, skapandet av läxförhör och prov. Lär dem ta ansvar och få dem att känna sig delaktiga. Detta kommer att leda till motiverade elever samt lätta arbetsbördan.

IT
Lär dig de verktyg som finns och använd dem i arbetet med eleverna, kollegor och för egen del. Fördelarna med IT går inte att förringa och rätt använt ger det en högre kvalité och tidsbesparing.

Planering, tydlighet och transparens
Kontrollera din tid genom att ha en översikt i stort och smått. Hur ser de närmaste veckorna ut? Månaderna? Läsåret? När är de nationella proven? Finns det på förhand veckor som jag vet är väldigt tunga? Kan jag med hjälp av att styra innehållet i vad som görs under lektionerna underlätta för mig själv? Steg ett är att ha den här överblicken. Steg två är att genom transparens skapa en förståelse gentemot elever och föräldrar. Om förståelsen över arbetsbelastningen finns underlättar det och kravbilden utifrån blir rimlig vilket gynnar den egna stressen.

Utveckling
Våga utvecklas. Häng med i forskning och nyheter. I bokform, tillsammans med andra och via konferenser och nätet.


I stort har Helena Kvarnsell många poänger och tips som det naturligtvis inte går att göra annat än att hålla med om. Framförallt tycker jag att relationerna med eleverna är enormt viktiga. Jag menar att det inte spelar någon roll hur bra jag är som lärare om eleverna inte tycker om mig. Det är grunden. Vi är alla känslomässigt styrda och detta gäller framförallt våra elever.

Boken är tänkvärd på många sätt men jag tycker inte att den levererar det jag hade förväntat mig. På baksidan av boken står det att Kvarnsell har lyckats hitta ett arbetssätt som ger en bra balans i livet. Därmed förväntade jag mig tips och idéer om hur man kan agera för att få till just det. Det tycker jag inte att boken gör. Den ger ett flertal tankar om hur man kan arbeta som lärare för att göra ett bättre jobb men jag vill påstå att de samtidigt riskerar att leda till just ångest och stress.

Boken är en flirt med Skolverket, rektorer och skolledare. Den levererar det de vill höra. Den är helt enkelt väldigt politiskt korrekt. Jag tycker att det är lämpligt att läsa den med en nypa salt. Många bra tips men knappast tips som leder mig till en väl balanserad tillvaro.

Boken intresserade mig mycket eftersom jag trodde att den skulle beröra det som jag så gärna vill jobba med i egenskap av Lärarhälsocoach. Jag har funderat mycket på hur man bör agera på jobbet vad gäller arbetstid, arbetssätt och prioriteringar. Även hur det ser ut hemma. När jobbar jag hemma och med vad?

Ett ledord för mig är att våga vara tillräckligt bra. Jag ska göra ett bra jobb som jag är nöjd med utifrån de förutsättningar jag får. Varken mer eller mindre. Jag är rädd att det finns en risk för att det kan bli precis tvärtom ifall man sväljer den här boken med hull och hår.

För min del finns det nämligen ingen möjlighet att nå Helena Kvarnsells nivå. Jag tycker att det är en orimlig ambition som jag dessutom inte har tid med.

Jag är stark!

"Du är så grymt stark, snabb och uthållig! Stort lycka till imorgon"

Jag kliver upp ur sängen. Känner lårens konturer med mina händer när jag reser mig upp.

Jag är stark!

Jag orkar allt - Kan springa hur långt som helst.

De tydliga ådrorna längs mina armar skriker vältränad och frisk. Andra är sjuka lite titt som tätt men inte jag.

Jag är stark!

Efter de obligatoriska armhävningarna innan dusch "råkar" jag se mig i spegeln och konstaterar.

Jag är stark!

Den där gången jag byggde loftet i garaget. Helt själv!!! Eller upphängningsanordningen för takboxen. Suveränt!

Grillmäster! Eller min genialiska buljong.... För att inte tala om min osedvanligt goda förmåga att planera och effektivisera.

Jag är stark!

Eleven. Med status. Som bröt ihop och gråtande bedyrade min betydelse för honom. Ett fantastiskt fint minne.

Jag är stark!

Citatet i början fick jag av en bekant (förhoppningsvis en framtida mycket god vän) inför Göteborgsvarvet förra året. Det gladde mig och satte igång en hel del tankar. I min självanalys kan jag konstatera att jag är bra på att fokusera på det som är och har varit positivt. Jag vill tro att det alltid har varit så.

Som liten satte jag ett värde i att försöka vara duktig i det mesta. Jag vet att jag efter en träning i fotboll eller efter en match alltid efteråt kunde minnas bra saker. Inte sällan ansåg jag att jag var bäst på plan. Ett läxförhör med alla rätt gav även det en kick. Sen var det naturligtvis inte så att det alltid gick bra men det var det jag fokuserade på. Bevarade.

Jag brukar säga till mina barn att det alltid är bra att känna sig duktig. Vad man känner sig duktig på är inte så viktigt. Läsning, idrott, stickning, kamratskap eller vad det nu kan vara spelar inte så stor roll. Det viktiga är känslan och vetskapen om att man känner sig duktig och är nöjd med sig själv.

Jag ser det som att jag äger en liten skattkista där jag stoppar ner bra saker. Sådant som jag har varit nöjd med, känt mig stolt över. Det kan vara högst personliga saker eller något trivialt. Andras åsikter eller mina egna. Helt sanna eller lite lätt förvrängda och gynnsamt tolkade. Det spelar ingen roll. Det viktiga är att det ligger där och kan plockas fram både när det behövs men även när jag är på humör för att frossa lite..

Jag tror på träning. Jag tror att man blir bra på det man övar. Jag tror att det mentala måste tränas minst lika mycket som det fysiska.

Jag vill vara stark och tänker alltid fokusera på det. Jag är även beredd att överdriva lite. Självbedrägeriet fungerar om det inte är för stort. Och spelar det egentligen någon roll? Det viktigaste måste trots allt vara hur det känns och hur jag mår.

Och jag väljer att känna mig jävligt stark!

Upplevelselöpning bohusleden Uddevalla till Kungälv

Tre likasinnade och privilegierade herrar kliver ur en bil i Uddevalla för att i sakta mak löpa cirka 85 km till Kungälv. Packade med bland annat mat, kläder och tält hade vi den orangemarkerade bohusleden i sikte och såg fram emot en löpande helg i naturen. Mina två kamrater har gjort liknande äventyr förr men för mig var det första gången och jag var mycket förväntansfull.

Inför helgen var jag lite bekymrad vad gällde packningen. Min löparryggsäck är väldigt bra men liten. Skulle jag på plats med allt?

Efter en hel del prioriteringar var jag ändå nöjd och kände mig redo för ett litet äventyr som jag tänkt och hoppats på länge.

Det var blåsigt under fredagseftermiddagen något som inte störde förrän vi stannade till för att slå läger. Jag blev snabbt frusen och när vi väl fick igång brasan var det en närmast magiskt skön upplevelse. Det är något speciellt det där med kontraster. Ljuset i mörkret och värmen som sakta tinar upp och förgyller. Oerhört stämningsfyllt.

Natten glömmer jag aldrig. Min lätta och förhållandevis nya sovsäck är anpassad till sommarväder och ska enligt instruktionerna vara lämplig vid 10-12 grader. Hur många grader vi hade vet jag inte men inte tusan var det några 10-12 grader. Aldrig förr har jag huttrat så mycket under en hel natt. Detta trots ullstrumpor, långkalsonger, byxor, dubbla underställströjor, jacka, mössa och vantar. Morgonen kom som en befrielse även om det var lagom tillfredsställande att ta på sig de fuktiga och kalla löparplaggen igen. Men vilken känsla när värmen hittar tillbaka efter några minuters löpning. Sakta, sakta tar den över och tillsammans med rörelsen, naturen och solen i ansiktet går det inte annat än att njuta och må oerhört bra.

Helgens höjdpunkt kom när vi stannade till för att äta lunch. Mat i magen vid en vacker liten sjö och sol i ansiktet. Det var inte svårt att lägga sig ner i gräset ett tag och bara njuta.

Och det är förmodligen det som gjorde den här helgen så härlig. Det kravlösa, det stressfria och den totala närvaron i naturen. Den delade tystnaden och även den sociala samvaron med två härliga människor.

Natten till lördagen blev om möjligt kallare, något jag befarade eftersom vi faktiskt fick lite snö på oss under eftermiddagen. Annars var isbildningen i temuggen morgonen därpå tydlig nog. Det hjälpte inte att stoppa ner även huvudet i sovsäcken. Brrr!

Under söndagens löpning kändes benen så där härligt rostiga som ett litet bevis på att man har gjort något vettigt och väl framme i Kungälv väntade ett varmt och trevligt besök på en pizzeria.

Det här gav verkligen mersmak och jag lärde mig mycket av mina två kamrater. Hoppas att vi kan få till fler liknande turer framöver. Jag är i alla fall fast och kommer att inhandla ett och annat för att själv kunna ta mig ut när andan faller på. Jag vill även få med mig pojkarna, storebror eller varför inte kärlek?

Den här typen av aktiviteter ger så ofantligt mycket i allt i från ödmjukhet till energi att jag vill att mina närmaste ska få uppleva det också.

Slutligen kändes det väldigt exotiskt att hämta och dricka vatten ifrån sjöar och bäckar. Tänk att det skulle ta 38 år...

Hälsa på recept av Hansen och Sundberg

Alla vet att det är bra att röra på sig. Här får vi mer i detalj veta vad det är med motion och träning som är så bra samt hur många av våra åkommor som går att åtgärda med rörelse istället för piller. Eller i kombination med piller.

Mitt förra inlägg handlade om motivation och mål och den här boken förstärker tveklöst de tankarna. Ibland kanske man behöver en extra knuff och den erbjuds här.

Boken är lättläst, tydlig och enkel att hitta i. Förutom de givna hälsofördelarna ger den även tips på hur man ska träna. Styrketräning för äldre är exempelvis väldigt viktig men det kan vara en fördel att göra det på rätt sätt. Likaså med konditionsträning. Att bara gå ut och springa är bra men det går också att göra det på ett mer genomtänkt sätt för att få bästa effekt. En huvudpoäng i boken är att 30 minuters motion räcker men att det givetvis kan ge mer med längre pass. Andemeningen är naturligtvis att det för läsaren ska kännas uppnåeligt. Framförallt om läsaren inte har vanan inne att träna.

Samtidigt som jag läser boken inser jag att jag utan att förhäva mig kan konstatera att jag kan det här. I och med det har jag även möjligheten att vara kritisk. Boken är bra och blir i sig en auktoritet och en sanning. Därför tycker jag att det blir ett problem när vissa saker saknas eller är otydliga. Min personliga erfarenhet gör att jag irriterar mig ganska rejält på ett antal saker i boken

1. Fokuset på det korta. Träningen behöver inte vara lång. Det är effektivt med intervaller och HIIT. 30 minuter räcker osv. Jag tycker att man som läsare får budskapet att träning är ett nödvändigt ont och som helst inte får ta tid. Det irriterar mig eftersom fokus enbart då ligger på det fysiska. Men det finns en enorm mental del i träningen och då behöver den få ta tid. Det blir inte mycket till meditation eller självanalys om man hela tiden ska köra skiten ur sig.

2. För stort och felaktigt fokus på träning som bantningsmetod. Träning handlar om hälsa. Genom att träna ger du dig själv möjlighet till en bättre hälsa. Tränar du behöver du äta. Det är stenålderstankar att man bara inte ska äta mer än vad man gör av med. Att gå ner i vikt kan man göra på många olika sätt men inte genom att träna och gå hungrig. Det håller inte i längden. I grund och botten handlar det om vad man stoppar i sig och vad man förbränner. Vill du få bort fettet i kroppen så måste kroppen ges möjlighet att bränna fett och det gör den inte med massa kolhydrater i vägen. Kolhydraterna bränns först.

2. Intervallträning.  Kapitlet är jättebra och ger även mig en påminnelse om att det är något jag borde göra mer. Men! Skaderisken är väldigt hög. Det nämns visserligen men väldigt kort. Framförallt när det nästan i meningen efter står att det är något man kan ägna sig åt varannan dag eller tre dagar i veckan. Här lägger jag in mitt veto. Intervaller så ofta? Då ska du banne mig vara vältränad.

2. Fettförbränningen. Här vill jag påstå att Hansen och Sundberg inte har koll på hela spektrat. De går tydligt igenom hur kroppen förbränner kolhydrater och fett. Allt där är i sin ordning men det jag saknar är en genomgång om att man även kan träna på enbart fettförbränning. I boken hävdas nästan att det inte går och det är fel. Jag är inte ensam om att veta att det går alldeles utmärkt att träna på enbart fett och att det dessutom i många fall är det bästa. Här är de helt enkelt inte insatta. Jag har i flera år nu ätit en LCHF inspirerad kost och jag tränar i princip alltid på fastande mage och många gånger är det 24 timmars fasta innan ett pass. Enligt den här boken och för all del även andra, till exempel Runners World är mina torsdagar inte genomförbara.

De senaste torsdagarna har sett ut på följande sätt:

Morgon - cykling till jobbet, ca 1 timma

Eftermiddag - cykling hem från jobbet, ca 1 timma

Kväll - löpning med Solvikingarna, ca 1 timma 15 minuter i tröskeltempo (förhållandevis hög fart)

Intag: 1 msk kokosfett, några koppar kaffe, vatten, eventuellt te.

Det är inte bara att det går. Jag vill påstå att det dessutom inte är så märkvärdigt. Jag har lärt min kropp att gå på fett, en energi jag har gott om och som inte tar slut efter en timmas aktivitet. När jag kommer hem är det inte som en utsvulten tiger. Inte heller med dimmig blick eller ett elektriskt humör. Tillstånd man kanske förväntar sig. Tillstånd man ska förvänta sig om man går på kolhydrater med tillhörande blodsockerkarusell. Kolhydrater som tar slut och som får muskler och hjärna att undra vad tusan det är som pågår.

Och kan man acceptera eller lära sig att varken kropp eller hjärna behöver några större mängder kolhydrater öppnas nya dörrar och möjligheter. Men det tar en stund och kräver att man utbildar sig först.

Därför blir jag väldigt kluven till den här boken. I stora drag tycker jag att den är riktigt bra och nyttig för folk att läsa. Men den är skriven 2014 och då tycker jag att man kan förvänta sig mer. Tankarna om kolhydrater och fett i förhållande till träning i den här boken är föråldrade och det tycker jag är för dåligt.

Motivation och mål

Jag vill ha kul.

Jag vill må bra.

Jag vill njuta.

Jag vill längta.

Jag vill älska.

Jag vill bli utmanad.

Jag vill se vad jag klarar av.

Jag vill känna mig stark.

Jag vill prova nya saker.

Jag vill lära mig mer - utvecklas.

Jag vill leva länge och det ska vara med kvalité. Inte stapplande och förvirrande med sällskap av 48 olika piller.

Jag vi veta vad det blir av mina barn. Se dem växa upp. Se och få vara en del av deras framtid.

Jag vill glädjas åt mina eventuella barnbarn och följa deras framfart.

Jag vill skämma bort nära och kära.

Jag vill se tillbaka med stolthet och minnas allt gott.

Jag vill...


Ibland är det här och nu. Ibland är det längre fram. Men allt kostar. Inget kommer någonsin av sig självt eller gratis. Vill jag få som jag vill måste jag vinna över bekvämlighet, lättja och dåliga rutiner. Den förrädiska tanken att det som känns bra kortsiktigt även är det längre fram. Ofta är det precis tvärtom.

Jag tror att vi allt som oftast vet vad som är rätt och fel men att många helt enkelt inte orkar. Och det kan jag ibland ha så otroligt svårt att förstå.

Hur kan man inte bli motiverad? Det som står ovan är knappast specifikt för just mig. Solklara mål. Hur uppnår jag dem?

Det krävs knappast en raketforskare för att klura ut det.

Min fysiska och mentala hälsa är grunden i min motivation och mina mål. Jag vet vad jag behöver göra. Jag vet exempelvis hur jag ska äta och motionera och med den grunden når jag långt.

Men vetskapen innebär inte alltid att det är lätt och det är inte alltid roligt. Men det är förbaskat tillfredsställande att göra rätt för sig och betala det pris som krävs för att få vad man jag vill. För att nå sina mål.