Från Pinky till Yxa av Rune Larsson

I den här boken berättar Rune om sin tid som FN-soldat och jag tycker att det är mycket intressant att läsa om både det vardagliga livet som soldat men även om all löpning och alla möten med människor. Det blir på något sätt ytterligare ett steg i att förstå Rune.

Jag tycker som jag nämnde i förra inlägget att han är en fascinerande person och att få läsa om hur han resonerar och även gör med i första hand sin löpning är mycket intressant såsom vid sjukdomar och eventuella begynnande skador. Om tiden han lägger på löpningen och om det inrutade livet - som jag tycker låter lockande. Jobba - spring och vila.

Lite fundersam blir jag över vad de andra soldaterna egentligen gjorde när de var lediga och Rune var ute och sprang.

Måste jag fråga om nästa gång vi träffas.

Oceanroddarens dagbok

Jag är furstligt priviligerad. 

I våras fick min bror och jag möjlighet att prata ned Rune Larsson i samband med vår poddinspelning med honom I huvudet på Rune Larsson.

Det blev totalt flera timmars samtal och då nämnde han att han precis var klar eller om han i princip var klar med den här boken. Han förklarade också att han av olika skäl bara skulle trycka upp den i ett fåtal exemplar och den inte skulle bli publik (bibliotek och försäljning). 

Jag frågade givetvis om jag kunde få låna ett exemplar när boken var färdigtryckt och för några veckor sedan var jag hemma hos Rune för en fika och för att låna boken. Vi pratade i omkring två timmar och jag kände att jag hade kunnat sitta och lyssna på Rune i all oändlighet. Han har varit med om så mycket och har så mycket att förmedla både vad gäller de fysiska äventyren men naturligtvis även om de mentala resorna som dessa äventyr inneburit. 

Jag är numera stolt ägare av den här boken eftersom jag fick den till skänks och läsningen var oerhört intressant, fascinerande och motiverande. 

Rune hoppade på projektet utan att ha en aning om vem resekamraten Niclas var. Han anade att ett och annat inte var klockrent innan starten men valde ändå att fortsätta eftersom en livslång dröm hade möjlighet att förverkligas. Problemen ombord var många både vad gällde det praktiska och det sociala och det är talande hur Rune är medveten om alla problem men också extremt lösningsorienterad för att ro projektet i hamn. En sann ultralöpare utifrån ett mentalt perspektiv. Föga förvånande...:)

Slutet av boken - när Rune reflekterar över rodden är mycket, mycket bra.

Det går ju inte gärna att rekommendera en bok som inte kommer att finnas därute men jag gör naturligtvis det ändå. Jag upplever själv att det har hänt så mycket med mig själv utifrån ett mentalt perspektiv med tanke på all löpning och framförallt alla ultradistanser men jag är verkligen en lightversion i förhållande till Rune och känner verkligen att det finns mer att utforska. Både genom att springa mer själv, läsa mer om andra (exempelvis de andra tre böckerna jag fick låna av Rune, om hans löpning tvärs över USA, hans FN-tjänst och hans löpning från Portugal till Sverige) och prata med honom igen. Något jag kommer att få anledning att göra när jag ska lämna tillbaka böckerna jag fått låna.

Då blir det bland annat en del följdfrågor jag har om rodden. Ser jag verkligen fram emot!

Mina hälsonycklar och hur väl jag efterlever dem

Sökandet efter skratt 

Jag har till min glädje väldigt lätt för skratt och att söka skratt både hos mig själv, hos andra samt i situationer som uppstår. Detta sökande är en del i det där med den mentala inställningen till saker och ting. Allt har en fram- och en baksida. Det är vad vi fokuserar på som har betydelse och det är också det som påverkar vårt mående. Glaset är alltid halvfullt! Det blir också förlåtande mot en själv att skratta åt sina misstag. Och jag håller inte med om uttrycket åt att man inte ska skratta åt andra (och istället skratta med andra). Jag förstår grundtanken men om vi hjälps åt att skratta åt varandras dumheter och misstag, givetvis utan elaka intentioner tror jag att vi alla mår bättre. Vi skrattar och därmed är situationen avhandlad och så går vi vidare.

Relationer 

Jag har fantastiska människor omkring mig. Familj, vänner, kollegor, bekanta och elever. Hur mycket beror det på punkten ovan? Jag har dessutom blivit bättre med åren på att inte bli lika arg och irriterad på idioterna omkring mig. För de finns alltid och i en perfekt värld påverkar de en inte så mycket, eller alls. Här finns förbättringspotential och kommer förhoppningsvis bli ännu bättre tack vare åldern och medvetenheten.

Fasta 

Alla dagar i veckan fastar jag 16-24 timmar. Tre till fyra gånger om året kör jag en längre fasta på 48-72 timmar.

Träning och utomhustid

Utomhusträning varje dag, där det fyra dagar i veckan dessutom blir två pass per dag. Dessutom en och annan hundpromenad och styrketräning tre till fyra dagar i veckan.

Sömn, vila och återhämtning 

All träning och utomhustid gör mig kvällstrött och jag har inga problem med att gå och lägga mig eller att sova gott. Barcelonas matcher får mig att slarva en till två gånger i veckan på regelbunden basis. Den fysiska vilan likställer jag med sömnen och sett över en dag är vi sittandes oerhört mycket mer än i rörelse. Den mentala vilan får jag genom att begränsa mina intryck via bland annat träningen och bokläsningen. Jag upplever även att min morgonrutin med ett parti schack gör gott utifrån det perspektivet att jag verkligen bara fokuserar på en sak och stänger allt annat ute. Sen blir det ofta nervigt mot slutet av partiet men det ser jag mest som positivt eftersom jag efter partiet är väldigt redo att ta mig an dagen. Jag skulle dock kunna läsa ännu mer bok dag- och kvällstid....

Bra mat 

Lågkolhydratkost lagad från grunden. Inälvsmat en gång i veckan, fisk en gång i veckan. Grunden är utmärkt men till helgerna blir det ett och annat som inte är helt kosher. Och det är så jag vill ha det. Det ska vara gott och njutningsfullt vilket visserligen vardagsmaten är men gott också med det där lilla extra. Det är viktigt att inte vara asket och fundamentalist. Jag hade absolut kunna hålla en ännu bättre standard vilket utifrån ett näringsperspektiv tveklöst hade varit bättre men hade jag mått bättre av det? Kanske. Men hälsa är ett stort paket av ingredienser och jag tycker att det måste finnas utrymme för slarv och i mitt fall är det maten jag i så fall medvetet slarvar med eftersom det ger mig ett mervärde jag absolut inte får om jag slarvar med exempelvis sömnen eller träningen. 

Kallbad och kyla 

En gång i veckan under vinterhalvåret är målet och oftast blir det också så. Jag ska börja kallduscha året om, något som alltid tagit emot men som jag nu ska ta tag i. Löpning i shorts vintertid har jag nu gjort två år på raken och det fungerar väldigt bra och känns stärkande. 

Mål, rutiner och disciplin

Alltid glasklart. Jag har mängder med mål, rutinerna sitter gjutna och disciplinen att göra det som krävs för att nå dit jag vill har mig veterligen funnits sen födseln. Jag har skrivit massor om detta (givetvis även om de andra hälsonycklarna) här på bloggen. Det är bara att skriva sökord som, "mål", "disciplin", "fasta" mm i sökfunktionen.

Stress

Allt ovan leder mig till en bra stresshantering. Jag utsätter mig för det och jag ser till att få mental vila. Det jag tydligt märkt under dessa två år jag haft som tävlingsledare för Göteborg marathon och Sylvesterloppet är att jag tycks hantera stress väldigt väl. I samband med tävlingarna går stressnivån givetvis upp men jag har märkt att jag är oerhört mycket lugnare än många andra funktionärer och jag är inte helt säker på vad det beror på. Kravbild? Att jag har en helhetsbild? Att jag är väldigt kreativ och lösningsorienterad? Att jag ser halvfulla glas?

Jag vet inte helt säkert men är tacksam för att det fungerar så bra. Sen blir alla nivåer sämre av trötthet och det går att se utvecklingspotential naturligtvis men samtidigt måste fundering finnas i vad som är rimligt? Att vi inte är de bästa versionerna av oss själva i trött tillstånd är rimligt och ok. Ambitionen att bli en supermänniska tror jag inte är bra. Lite som med maten ovan. Perfekt i ett avseende behöver inte nödvändigtvis innebära bra utifrån ett helhetsperspektiv.

Nästa mål: Beach 2026

Min styrketräning har alltid varit en ständig inre konflikt men nu äntligen blir det "all in" i min satsning mot VM i bodybuilding 2026.

Äntligen ska jag lägga allt krut på mitt yttre och min fåfänga.

Mina träningsmål de senaste 15 åren har alla haft puls och kondition som gemensam nämnare. Därför har jag aldrig lagt någon större vikt vid styrketräning. Att jag inte tycker om att vara inne på ett gym och dessutom blev lite rädd för mig själv den där gången för cirka 25 år sedan när jag gymmade tre månader i sträck och blev påfallande kroppsfixerad hör till. 

Jag har ändå alltid underhållit lite. Jag har haft vikter och andra hjälpmedel på jobbet, hållit igång bålstyrkan och alltid gjort mina armhävningar och i omgångar pullups. Lite utfallssteg, ankgång med mera men jag har de senaste 25 åren egentligen aldrig prioriterat styrketräningen. Trots det har det gått ganska bra. Eller hur!? 

Allt eftersom åldern smugit sig på har jag mer och mer tänkt att jag måste börja styrketräna mer för att i första hand inte tappa i muskelmassa och i andra hand bli starkare. Dessutom, och det är nog det som motiverar mig mest vill jag hålla igång testosteronproduktionen för att inte falla ner i liv-, energi-, och kraftlöshet. 

De senaste årens axelproblematik har inte direkt gynnat min överkroppsstyrka men operationen i november verkar ha gått bra och rehaben ser riktigt ljus ut och jag tror att jag snart äntligen kan ta tag i detta på allvar. 

Poddar ska hjälpa mig inomhus och jag kommer givetvis förlägga en del av styrketräningen utomhus. Återstår att se hur jag rutiniserar detta och där är det som vanligt vardagen som bestämmer. 3-4 pass ska det bli och sen är det bara att olja in kroppen till sommaren, andas ytligt, för att magen inte ska puta ut och dölja tvättbrädan och njuta av mitt vackra yttre.

Jag tycker fåfänga är intressant. Alla har vi den och givetvis olika mycket och inom olika områden. Många gånger får den mycket välförtjänt kritik men samtidigt är det eller kan det vara en drivkraft och det behöver ju inte vara negativt. Det är som med allt annat. Det är en fråga om dos. Viktigt men får inte bli för viktigt.

Jag är givetvis fåfäng som alla andra. I vissa avseenden inte alls men när det kommer till hälsa är jag det mer. Jag mår bra av att orka springa långt. Jag mår bra av att känna mig och se vältränad ut och till sommaren är planenen som sagt att det ska bli vackrare än på länge. 

Slutligen. Jag har haft fantastiskt roligt när jag med AI-s hjälp givetvis har manipulerat bilderna ovan. Jag ser givetvis inte ut så..., ännu :)