Osäkerheten
var stor men med facit i hand blev det himla bra. De nyinköpta solglasögonen
fungerade bra, klädseln blev klockren, likaså vallan och härligt nog fick jag
ett positivt svar på om de där sju timmarna är realistiska eller inte.
Logistik, familjepussel
och kyla gjorde att jag kom ganska sent till starten. Folk hade radat upp sig
och jag fick ta mig längre och längre bak i startledet för att hitta en plats.
Tillslut kände jag att jag inte gärna kan ha hela fältet framför mig så jag
valde att ödmjukt knö mig in framför en förstående kvinna. Ett bra beslut.
Till en
början gick det långsamt och det tog nog nästan 5 km innan jag kände att jag
själv bestämde tempo. Förmodligen bra med en lugn början i de fina spåren. Jag
var vid ett flertal tillfällen väldigt nära att ramla men klarade mig med
minsta möjliga marginal. Mitt problem i det här sammanhanget är att jag ju
faktiskt är nybörjare. Tekniken är inte klockren och att byta spår medför en
liten risk. Det är dessutom en rejäl utmaning för mig när det plötsligt ligger
folk i spåret i botten på en backe. Att både undvika kollision och behålla
balansen är ingen självklarhet. Men det gick bra och till min förvåning ramlade
jag inte en enda gång. Loppet blev rejält lättare för mig när trängseln
minskade. Konditionen och styrkan finns där så när det bara var att staka
kändes det riktigt bra. Vid ett par tillfällen var övergången från stakning
till diagonalen riktigt usel. Det måste ha sett roligt ut men jag ramlade i
alla fall inte.
Engelbrektsloppet
innebär fyra varv och det finns både positiva och negativa aspekter med det.
Det negativa är att det är folk överallt hela tiden vilket innebär omkörningar
i massor och att spåren därmed tydligt försämras. Det positiva är naturligtvis
att det är publikvänligt och såklart mår jag himla bra när jag ser mina tre små
söta mössor glatt vinkandes.
Jag drack
vatten de första två milen och därefter även blåbärssoppa och sportdryck. Det fungerade
kanonbra trots att jag för ovanlighetens skull hade ätit frukost innan. Det var
två anledningar till att jag inte gjorde som vanligt med maten. Först och
främst så var det skidåkning på programmet och jag tänkte att ägg, ost, smör,
nötter, pastej, köttbullar och kaffe knappast skulle skumpa omkring och orsaka
obehag. Orsak nummer två……, just det, hotellfrukost. Men nog tusan blev jag
lite besviken över att det inte fanns någon bacon. Skandal!:)
Det var
intressant att se hur kroppen reagerade på loppet. Skavsår i händerna. Givetvis!
Utöver det förvånades jag över hur törstig jag var. Antar att kylan bidrog en
del. I övrigt kände jag att den statiska belastning och allt balanserande satte
sig i sätesmuskelaturen och i en del av lårmusklerna. Handlederna blev även de
trötta och naturligtvis även överkroppen. Trots detta hade jag rejält med
krafter kvar och valde att trycka på ordentligt de sista fyra kilometrarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar