Tjörn triathlon 11.3

Måndag morgon vakande jag med en föraningen till en förkylning. Var tusan kom den ifrån? Veckan var lite upp och ner med huvudvärk och upptagen näsa. Lite orolig. Inte för loppet i sig men hur jag skulle kunna genomföra det. För givetvis skulle det genomföras. Fredag kväll kändes det dock lite bättre en kvällen innan och måndag morgon var den bästa på hela veckan. Skönt!

Jag trodde att det var en triathlontävling jag skulle vara med i men insåg snabbt att jag hade hamnat mitt i NASA-s astronautläger. Jösses vilka cyklar! Vilka hjälmar! Vilka extremt starka och vältränade människor. Hur hamnade lilla jag här?

Påminde mig starkt om fotbollstiden och när jag sneglade över planhalvan för att se när motståndarna värmde upp. De såg alltid väldigt duktiga ut.

Flydde i panik in i en bajamaja för första gången i mitt liv. Blev förvånad över hur fräsch den var.

Nej, allvarligt talat så kändes det ganska bra inför mitt första triathlon. Totalsträckan skrämde mig inte och jag kände mig väldigt avslappnad och kravlös. Hade lekt lite matematik och kommit fram till att jag borde komma under sex timmar totalt och kanske till och med smyga under fem och en halv om allt stämde.

Simningen
Eliten hoppade i och skuttfjärilade sig fram de första metrarna i vattnet. Där sjönk kravbilden ytterligare. Promenerade lugnt i och fick ihop en kontrollerad simning där jag andades och navigerade vid varje vänstertag. Mycket andning gjorde att jag inte stressade upp mig och så småningom när det blev mer plats kunde jag gå över till tretakt ute på kanten av fältet. En takt jag i princip kunde hålla hela vägen förutom vid varje boj då det blev stökigt och trångt. Gick vid de tillfällena tillbaka till tvåtakt en stund och ökade när det hade lugnat ner sig. Snart var jag framme vid sista bojen och då blev det att börja veva lite friskare. Innan vi hoppade i (bror som körde stafetten  och jag) konstaterade vi att det efter sista bojen skulle bli att simma mot vågorna. Därför var min plan att inte ösa på för mycket i början utan istället spara krafterna till när det som bäst behövdes. Det blev lite bergochdalbana (ganska roligt) mot slutet med fler andningar men ändå kontrollerat ända fram till bryggan. Lite smågroggy och i stort behov att skaka vatten ur öronen tog jag mig sakta fram till cykeln.

Här hade jag kort men god nytta av min lilla tältstol som jag satte mig på när jag krängde av mig simdräkten. Såg nog de avundsjuka blickarna från de andra. De måste ha tänkt att den där....., han har varit med länge:)

Cyklingen
Min plan med cyklingen var att trycka på men, som under Vättern, undvika att dra på mig mjölksyra. Till en början var det en hel del medvind och det kändes som om jag flög fram. Mådde bra av att det inte var många som körde om mig och mådde ännu bättre av att köra om en drös med rymdgubbar. Ett tag var det väldigt många ickeödmjuka tankar som passerade mitt huvud. Det var underbart!

Efter cirka tre mil letar sig en olustig känsla sig fram till magen via rumpan. Har jag fått punka? Cyklar vidare på helspänn och inser besviket att jag måste stanna. Kände mig helt paff.
Precis innan jag börjar lossa bakhjulet tänds ett litet hopp i mig. Kan det vara så att det bara är ventilen som har pyst lite? Jag tar fram handpumpen och hoppas. Tyvärr var det svårt att få i någon större mängd luft men efter ett tag nöjer jag mig och cyklar vidare. Tänkte att jag kanske kan fylla på mer vid varvningen med en riktig pump. Hinner inte tänka mer förrän kollega Christoffer dyker upp bredvid mig och ropar "äntligen". Den jäkeln hade hunnit ifatt mig. Jobbigt men inte oväntat med tanke på vad jag hade sysslat med. Fick mig ändå en liten kick av att se honom och tänkte att jag minsann inte skulle släppa honom ur sikte. Efter någon minut fick jag göra just det. Den där hemska känslan smög sig på igen. Min förhoppning hade varit lönlös. Nu var det bara att byta slang. Jag gjorde allt jag kunde för att inte stressa och hetsa upp mig men när jag såg att jag var mycket nära att bryta ventilen på den nya slangen var det svårt att inte börja misströsta. Tänk om jag skulle bli tvungen att bryta tävlingen. Mitt i allt detta fick jag några uppmuntrande tillrop från ett fåtal medtävlande. Det värmde verkligen. Tänk vad en sådan billig handling kan betyda.

Det blev inte mycket till tryck i däcket men jag kom efter en evighet vidare och hoppades innerligt att luften skulle hålla sig på rätt sida om slangen. På väg in mot varvningen jobbade huvudet frenetiskt med lösningar. Hade arrangörerna en riktig pump? Kunde jag komma åt min riktiga pump i bilen?

Mötte familjen några hundra meter innan varvningen och gapade att jag behövde pumpen. Vid varvningen stannade jag till för att höra om det fanns någon pump där men eftersom funktionärerna såg frågande ut körde jag vidare till familjelösningen. Bilnycklarna i farten, hopp in i bagaget och så pumpa på. Under några få ögonblick såg det ut som om mätaren inte reagerade och jag hann tänka ytterligare mörka tankar. Men tillslut letade sig pilen uppåt och jag kunde köra vidare. Oron fanns dock kvar och jag var hysteriskt medveten om varenda liten förnimmelse i baken. Skulle ventilen hålla?
Usch! Vidriga oro. Men den höll.

Jag kände mig stark i den fortsatta cyklingen och tyckte att jag löste motvinden bra under den sista tredjedelen. Oj, vad jag såg fram emot löpningen. Där kan inga materiella saker sätta käppar i hjulen på mig.

Löpningen
Det var verkligen oerhört skönt att bli av med cykeln. Nu väntade det jag på förhand trodde var min starkaste tredjedel. Är det något jag har vant mig vid de senaste åren så är det att springa med trötta ben. Det kan jag. Då är jag jäkligt stark. Med det i ryggen gav jag mig ut på fyrvarvsbanan. Och det faktum att det var en fyrvarvsbana var himla bra. Först och främst innebar det att jag både ut och in på varje varv träffade på familjen. De är grymmast. Äkta kärlek och glädje som ger så mycket kraft. En annan stor fördel var att de många varven gjorde att man träffade på de andra löparna. Klubbkamrater, bekanta och framförallt Christoffer. Han såg trött ut och jag närmade mig och när rovdjuret fått vittring....

Med lite mer än ett varv kvar var jag ikapp och förbi. Ljuvligt!

När jag springer tittar jag i princip aldrig på klockan. Jag utgår i från ansträngningsgraden och är väldigt lyhörd för vad kropp och huvud säger. Det går inte att hålla en konstant fart. Det blir lite ryckigt beroende på exempelvis vind, lutning och energi. Den här dagen kände jag verkligen hur stor nytta jag hade av min självkännedom. Jag har helt enkelt lär mig hur min kropp och mitt huvud fungerar. Jag vet när jag behöver stoppa i mig något. Jag vet när det är läge att öka takten eller hålla igen. I efterhand är det kanske detta jag är mest nöjd med. Den flexibla planeringen och taktiken under loppet. Givetvis har jag tankar om hur jag ska lägga upp ett lopp i förväg. Men det är så mycket som händer under tiden som gör att man kanske får omvärdera situationen. Tex stoppade jag i mig något sött direkt efter slangbytet. Jag behövde för tusan tröst! Likaså under andra varvet på cyklingen. In med något sött innan motvinden och det var likadant under löpningen. Två gels som jag konsumerade efter noggrant övervägande. När behöver jag dem som bäst? Var är vätskestationen i förhållande till gelintaget och hur långt är det kvar till mål. Sista två kilometrarna behövs varken vätska energi. Då är det bara att tuta och klämma ur det sista och det var först då jag kände av min förkylning. Inte ett spår av den under hela loppet men när jag forcerade det sista var det som att något drog ihop mina lungor och jag kunde inte ta några vettiga andetag. Jag fick därför sakta ner lite för att med några hundra meter kvar ösa på igen.

Hade ingen aning om tiden när jag kom i mål men kände mig så väldigt nöjd med min prestation att eländet med cykeln inte kändes så farligt. Det går ändå inte att komma ifrån hur irriterande det är när ens prestation inte isoleras till kroppens och huvudets kamp mot utmaningen. Utan att materiella ting kan ha en så stor betydelse. Jag tycker inte om det men inser att det är en del av tävlingsmomentet. Vill man så ser man till att bli bra på även det så behöver det inte gå totalt 25 minuter av tävlingstiden i onödan.

Triathlon kan det bli mer av.

Inför Tjörn triathlon 11.3

Jag borde ha cyklat mer och jag borde framförallt ha simmat mer. Jag brukar rikta min träning mot ett speciellt mål. Är det Vasaloppet på gång så blir det naturligt att anpassa träningen till just det. Men den här gången har det inte gått. Aldrig tidigare har jag förberett mig så dåligt inför ett lopp och anledningen är enkel.

Jag har inte känt för det.

Aktivitus trailrace som jag inte lyckades gå i mål på trodde jag skulle ha en negativ påverkan på min lust att springa men det har snarare varit tvärtom. Är det något jag verkligen har velat göra så är det just att springa. Samtidigt kände jag att det kunde vara en bra idé att vara snäll mot kroppen i några veckor för att inte råka på någon skada. Därför har upplägget blivit lite annorlunda.

Löpningen har funnits där även om den har varit oerhört lugn - och därmed fantastiskt härlig.

Cyklingen gjorde jag mycket av inför Vättern och i princip alltid själv. Därför har jag inte varit sugen på några längre pass i ensamhet och sällskapet har varit svårt att få till under sommaren. Det har blivit lite mer sista veckan men annars väldigt blygsamt.

Sommaren har varit underbar vädermässigt ur ett träningsperspektiv. Växlande molnighet och ca 20 grader de flesta dagar är något jag trivs med men kanske inget som lockar mig ner i vattnet. Jag är lite harig vad gäller den biten. Blött och kallt i vattnet och en aktivitet som jag inte är dunderförtjust i har varit det mentala utgångsläget.

Det lustiga är att det har känt förhållandevis bra de få gånger jag har plumsat i men jag har helt enkelt inte varit motiverad till att ta den mentala kampen till att simma.

Ytterligare en lärdom. Motivation besegrar det mesta. Många har svårt att komma ut och löpa i regn och rusk. Inte jag. Min kamp handlar istället om att hoppa i vatten när temperaturen håller sig under 25.

Är min motivation till Tjörn triathlon dålig?

På sätt och vis inte alls. Jag ser fram emot det och det kommer att bli både väldigt roligt, spännande och intressant men jag känner mig väldigt trygg i min fysiska och mentala status. Jag är inte orolig för att jag inte ska klara av det. Tvärtom är jag övertygad om att det kommer att gå väldigt bra men just nu har jag inte ambitionen att tidsmässigt genomföra någon topprestation. Det får bli vad det blir. Underbart prestigelöst.

Jag kommer inte att ha något tempostyre. Jag kör med min gamla våtdräkt och växlingarna kommer förmodligen inte bli blixtsnabba. Det viktiga blir istället att jag får prova på det där med Triathlon. Få en härlig upplevelse och en uppfattning om hur det är och ta med mig den kunskapen framöver.

Och det kanske är det som är kärnan i hur jag har känt inför det här. Det är ett litet steg på vägen inför andra utmaningar. Däribland Kalmar Ironman.

Utmaningar, personlig utveckling och rörelse

Jag ställer upp i lopp. Oftast i löpning men de senaste åren även i cykling och simning och snart stundar mitt första triathlon. Jag tycker att det är fantastiskt roligt och utvecklande med utmaningar. Olika längder, olika terräng, olika idrotter. Jag breddar mitt spektra och upptäcker nya saker.

Det är härligt att vara i rörelse och det är så enkelt att hitta nya fysiska utmaningar.

Hur är det då med det mentala? För egen del har det hänt mycket nytt det senaste året. Lärarhälsocoachen var ett stort steg att ta. EB-loppet är även det något helt nytt. Så stimulerande och motiverande att prova på något annat och  jag tänker att rörelsen framåt, den personliga mentala utvecklingen är precis lika viktig som den fysiska.

Tänk att ligga i ständig stiltje. Känns läskigt att inte ha några nyheter. Inte ha några nya mål och möjligheten till utveckling. Min kropp mår inte bra av att vara stilla och då gör knappast mitt huvud det heller.

Inte sagt att det måste vara bråttom framåt. Ha mål. Njut av resan dit och av att ha kommit fram. Blicka vidare och längta.

Vad vill jag?

Jag vill lära mig mer om mig själv.
Jag vill bli bättre på att behärska mig.
Jag vill lära mig att spela ett instrument.
Jag vill se och vara delaktig i mina barns framtid.
Jag vill bli ännu mer med naturen.
Jag vill uppleva tillsammans med min familj

Listan kan göras hur lång som helst och vad som står på listan är inte viktigt. Det viktiga är att ha en lista. En lista med rörelse, ambitioner, nyfikenhet, motivation och mål.

Tid att reflektera?

När tänker folk?

Vad mår jag bra av? Vad är inte bra? Hur vill jag ha det? Vad behöver jag göra? Vad har jag för mål i livet?

Djupa frågor som behöver tid. I ett samhälle med ständig skräck för att vara sysslolös undrar jag hur mycket tid dessa frågor får.

Informationsflödet är enormt och oftast är det vi själva som söker upp den. Hur viktig är den där informationen. Behöver jag veta vad alla andra gör precis hela tiden? Vi är nyfikna så det är inte svårt att hamna där men vad har det för betydelse egentligen? Vad har jag som individ för nytta av att veta precis allt om alla andra. Information som dessutom ofta är tillrättalagd och överdrivet positiv. Hur bra mår jag av att ta del av den sociala masken? En del av den tiden kanske skulle gå åt att fundera över mig själv?

Och när gör jag det?

Jag gör det när jag tränar. Lurarna som jag alltid hade till en början är nästan aldrig på längre. Under rörelsen kan jag låta tankarna vandra fritt eller fokusera på något speciellt eller ingenting alls. Men jag får den där tiden att fundera, reflektera och planera. Det är tveklöst så att min personliga utveckling har fått en rejäl skjuts av den enkla anledningen att jag har gett mig själv tid till mig själv.

Jag är övertygad om att tankeverksamheten kombinerat med rörelsen är väldigt gynnsam. Kreativiteten blir stor. Men grunden är ändå att göra något som inte innebär någon input. Bruset från allt annat måste bort. Ibland kan jag till och med tycka att en så simpel sak som att dammsuga kan ge mig möjlighet att tänka efter lite. Bara jag och en enkel uppgift som jag inte behöver lägga någon större fokus på.

Förutom den där lilla funderingen om hur tusan det kan ha hunnit bli smutsigt så fort :)

Pauser

Vad är egentligen en paus?

Vila? Återhämtning? Eller bara en annan sysselsättning? Och vad är det vi tar paus ifrån?

För egen del är behovet den mentala pausen. Få tänka på något annat eller ingenting alls.

Härom veckan var familjen på Ullared. Ett fruktansvärt ställe. Efter några timmar kände jag hur det där lilla puttrandet i huvudet hade eskalerat och var nära att svämma över.

Hur flyr man psykiskt?

Jag talade om för familjen att jag inte klarade mer, satte mig på en pall, plockade upp min termos med kaffe (japp, jag visste vad som komma skulle och hade förberett mig), blundade och försökte komma därifrån.

Under några minuter lyckades jag koppla bort trängseln, ljuden och sinnet fick ro igen. Magiskt! Att det fungerade förvånade mig samtidigt som jag insåg att det där var en av mitt livs bästa pauser.

Vad är syftet med den där pausen? Kaffet på jobbet och även lunchen fungerar oftast som en fysisk paus i den mening att man ändrar sysselsättning. Har inte lektion eller rättar/planerar inte. Men jag tror att vi sällan tar de viktiga pauserna. De mentala pauserna som får oss att orka med helheten. Ibland undrar jag om en del pausar överhuvudtaget. Sociala samspel dagarna igenom. Om inte i verkligheten så på nätet. Och när det äntligen är paus ifrån det så är det lurar i öronen.

När tänker folk?

Återkommer om det.

IT-ensifieringen

Löpningen i skogen ger mig tid att tänka och reflektera.

För ett par år sedan missbrukade jag Wordfeud. Fantastiskt roligt spel. Men när jag knappt han läsa ett uppslag i min bok innan jag var tvungen att se efter om det var min tur igen så fick jag mig en funderare. Istället för avkoppling med en bra bok kände jag mig uppstressad. Likadant var det med nyheterna. Hur mycket hinner de egentligen ändras under en dag? Kanske inte nödvändigt att se efter 7-10 gånger per dag?

Jag kopplade i princip bort allt. Inga notiser, vibrationer och ljud. Inget Facebook och tydliga ramar och regler om när på dygnet jag fick vara uppkopplad.

Ett beslut som jag verkligen kände att jag mådde bra av men i och med min  idé om att vara en Lärarhälsocoach har förutsättningarna förändrats lite. För att visa att jag finns måste jag nå ut och det gör jag enklast på nätet. Via Instagram och Facebook gör jag inlägg, hänvisar till min blogg och lägger upp bilder. Jag känner hur jag sakta sugs in i en värld som jag delvis inte vill vara en del av. Nyfikenheten drar i mig som en magnet. Några gilla? Hur många visningar?

Plötsligt är jag inne på nätet och sociala medier oerhört mycket mer frekvent än tidigare. Jag vill lägga upp och kolla hur det går. Men hur ofta och hur många dagar i veckan? Om dagen?

Jag är övertygad om att det i grunden är ohälsosamt med för mycket tid på nätet. Där finns för många obetydligheter som blir viktiga. Varför fick jag inte fler visningar på det där inlägget? Varför så många gilla på den där bilden? För att inte tala om förmågan att bara fasta i andras inlägg.

Jag känner mig väldigt kluven över det här. Jag måste fortsätta men behöver sätta upp tydliga regler för hur jag vill ha det. Men hur ska de se ut? Jag har inget svar på det här och nu men vet att jag måste ge mig själv tydliga ramar. För det fungerar. Det där med ramar och regler. Sen om det rör sig om sömn, matintag, träning eller sociala medier spelar inte så stor roll. Det där lilla konkreta kontraktet med mig själv är oerhört viktigt och gör valen så mycket enklare när det väl är dags. När fingrarna osökt söker sig mot mobilen finns en "IT-vakt" som hindrar mig att återigen kolla något jag redan sett.

Jobbstart och vardag

Inför semestern går vi in med en härligt positiv känsla. Här har det minsann jobbats och slitits. Ett stort måste som ska ersättas av trevligare ting. Sol och bad, resor, avkoppling mm.

Vad härligt det ska bli!

Semestern tickar på och allt blir givetvis inte sådär fantastiskt bra som man hade hoppats och mot slutet av den smyger sig ångesten på. Usch! Snart börjar det igen.

Fokuset ligger nu istället på det negativa. Varför måste det vara så? Tidningarna slår upp sida efter sida om jobbångest och hur man ska hantera den. Vänner och bekanta pratar om det som en självklarhet. Vågar man ens säga att man ser fram emot vardagen igen?

Jag tänker att det negativa kommer ändå. Oavsett om det är semester på gång eller jobb och vardag så finns ingen anledning att lägga energi på allt dåligt som kommer eller kanske kommer att inträffa. Det kommer ändå! Och vi kan aldrig i förväg veta i hur stor grad.

Vettigare då att fokusera på det bra. Det finns mängder med bra saker när jobb och vardag sätter igång och det finns alltid möjlighet att förändra och utveckla till det bättre.

Vad ser jag fram emot?

Och om jag inte hittar tillräckligt många saker så kanske det är på tiden att göra något åt det. För det är jag som bestämmer över mitt liv. Jag tar beslut om hur jag vill att mitt liv ska se ut. Och fungerar inte vardagen så finns det inte en enda semester som kan reparera det. Den erfarenheten gjorde jag själv för länge sedan. Det vi har mest av är just jobb och vardag. Se till att trivas med det i första hand.

Fungerar jobb och vardag kommer semestern tveklöst att bli bra också. Allt handlar kanske inte om inställning men väldigt mycket. Mitt huvud och mentala mående behöver inte och vill inte ha påminnelser om det negativa. Däremot mår det väldigt bra av det motsatta.

Det där glaset är alltid halvfullt. Det finns alltid en framsida.