Några dagar innan
Tisdagen före Vätternrundan bestämmer jag mig för att ta en sista cykling till jobbet. Planen var att eventuellt cykla hem också men det berodde mest på om min fru och jag skulle kunna komma hemåt samtidigt eller inte. Det föll sig så att hon var tvungen att jobba lite längre (skulle aldrig hända mig:) och därmed var en lugn tur hem bestämd.
Vilken himla tur!
Efter halva sträckan kändes det som att växlarna satt dåligt och det skramlade till mer än vanligt. I en uppförsbacke låg jag plötsligt oförstående ner och undrade vad det var som hade hänt. Efter en snabb blick kunde jag se att kedjan låg som en död orm på asfalten. Den hade brustit.
Bussen hem och snabbt som attan till cykelverkstaden. Det var inte tal om att laga kedjan eftersom den på åtminstone ett ställe till var på väg att gå sönder. Det blev bara att byta den och även kassetten.
Tänk om min fru inte hade behövt jobba lite längre....
Tävlingsdagen
Vi var fem herrar som skulle träffas i Motala och eventuellt åka loppet tillsammans. Christoffer och hans svärfar Anders hade åkt upp först och några timmar senare plockade jag upp Martin i Borås för att ansluta några timmar senare. Den femte, en kompis till Martin som heter Adam skulle komma ytterligare lite senare. Några minuter innan jag kommer fram till Martin ringer telefonen och när rösten i andra änden frågar, "har du lämnat Göteborg", är det inte svårt att ana oråd. Anders hade glömt sin väska med alla cykelkläder. Tänk vad det måste ha sugit till i magen när han upptäckte det.
Problemet löstes ganska smidigt eftersom hans dotter kunde köra upp väskan till oss i Borås.
Väl framme i Motala möttes vi av en tacksam Anders som naturligtvis fick stå ut med en och annan gliring. Efter att ha hämtat startlapparna bytte vi om och förberedde allt inför cyklingen. När vi var klara hade vi tid att slumra i cirka en timma i bilen. Hur mycket jag lyckades sova vet jag inte riktigt men det var skönt att slappna av en stund. När vi sen klev ur bilen huttrade jag en hel del och kände mig frusen. Blev lite osäker på klädvalet men tänkte att hellre för varm än för kall och det går alltid att ta av sig. Det blev långa tights, underställströja, en långärmad löpar t-shirt, cykeljackan och handskar. Ett beslut som jag är väldigt nöjd med i efterhand. Jag varken frös eller kände mig för varm någon gång under loppet.
Fipplade med att öppna chokladkakorna precis innan starten. Märkligt hur man alltid lyckas glömma vissa saker trots att man tänkt på det i förväg. Det var en härlig känsla att susa iväg i mörkret. I början var jag lite orolig med tanke på den bristande sikten men på något sätt var det som att mörkret förstärkte känslan av fart och upplevelsen var en fröjd. Martin och Adam hade på förhand beslutat att inte haka på Christoffer, Anders och mig. Därför blev det vi tre som slog följe med några andra cyklister. Det tog ett tag innan klungan satte sig. Någon droppade av och någon tillkom. Det var först efter någon timma när ett gäng danskar kom in i bilden som klungan blev "fulltalig". Jag tror att vi var cirka tio stycken och då var det inte svårt att hålla ett bra tempo. Min taktik var att inte dra för tunga växlar samt att inte bli trött de få gångerna det var jag som låg först. En annan sak som jag var noga med var att både dricka och äta tidigt i loppet. Delvis för att jag hade så himla mycket energi med mig. Det ledde till att jag i princip kände mig proppmätt loppet igenom och förmodligen var det även det som gjorde att jag hela tiden kände mig på topp i både huvudet och benen. Lustigt men jag kan inte se tillbaka på en enda svacka i loppet samtidigt som jag hade massor med kraft kvar mot slutet.
Första depåstoppet var i Jönköping och efter det möttes vi av en vidunderlig vacker soluppgång över Vättern. Klungan var fortsatt intakt men efter andra depåstoppet i Hjo blev det sämre. Några av danskarna orkade inte riktigt hålla samma tempo vilket ledde till att vi bara var fem kvar. En dansk, en schweizare och så vi tre. Sämre förutsättningar men vi lyckades ändå hålla ett riktigt bra tempo. Schweizaren var för övrigt ett monster. Det var som om han bara hade en växel, den tyngsta. Jag hann nog med att veva tre varv när han endast gjorde ett. Fusk det där med Alperna.
Kroppen och huvudet kändes som sagt kanon loppet igenom men efter drygt halva loppet började nacke, rumpa och rygg göra sig påminda. Det gjorde gradvis mer och mer ont men jag kände aldrig att smärtan blev för farlig. Här är jag nyfiken på hur mycket det mentala spelade in. Först och främst var jag förberedd på att det skulle göra ont men så försökte jag hela tiden tänka positivt. Till exempel såg jag fram emot de gångerna det var min tur att dra klungan (kanske inte givet att man gör eftersom det kostar mest). Då kunde jag krypa ihop i en annan position som jag upplevde kändes bättre. Likaså med backarna under andra halvan av loppet. Efteråt talades det om att de minsann var så jobbiga och jag insåg att jag inte riktigt begrep vad de andra pratade om. Efter lite reflektion insåg jag att det berodde på att jag hade sett fram emot uppförsbackarna eftersom även de gjorde att jag kunde inta en annan position (ståendes) på cykeln vilket kändes skönt för framförallt rumpan. Även där var jag noga med att inte trampa på för mycket. Det är lätt att trycka på väl hårt när man står upp och då blir risken stor att bjuda in till mjölksyra i benen.
Tyvärr började Christoffer få det jobbigt med sina ben efter dryga halva loppet och med ungefär 10 mil kvar släppte han klungan. Jag frågade Anders hur vi skulle göra nu och han sa att han skulle vänta in Christoffer. Här hamnade jag i ett litet dilemma. En del av mig sa att även jag borde vänta in men så var det några argument som vägde över åt andra hållet. Både Christoffer och Anders har cyklat Vätternrundan vid ett flertal tillfällen medan jag kanske gjorde det för första och enda gången. Jag beslutade mig för att hänga på dansken och schweizaren vilket skulle visa sig vara ett misstag.
Bara några kilometer efter att vi blivit uppdelade svänger de båda herrarna in mot en depå. Det förvånade mig eftersom det var väldigt tätt inpå det senaste stoppet. Kände att jag var tvungen att hänga med för att inte hamna ensam. När dansken sedan tar upp sin telefon börjar jag undra vad i hela friden det är som händer. Det visar sig att han vill kolla upp hur det är med hans kamrater och efter en stund som kändes som en evighet meddelar han att han ska stanna kvar i depån och vänta. Från fem personer till två. Det kändes inte jättebra eftersom vi nu skulle bli tvungna att dra varannan gång. En tröst var att schweizaren gärna drog och det ganska länge men snart upplevde jag att han började tappa i tempo. Efter ett tag säger han att han inte mår riktigt bra och att han besväras av en hosta. Hade nu min kropp och mitt huvud varit tröttare så hade jag kanske gått ner mig av detta men jag kände mig så fruktansvärt stark så jag sa åt honom att jag kunde dra lite mer och att han skulle säga till om det blev värre. Med ungefär tre mil kvar släpper han och för första gången är jag ensam.
Tre mil är mindre än en timma. Loppet har på alla sätt varit perfekt och jag känner att det nu bara handlar om att ösa på för att komma i mål. Jag kör som en vettvilling och kan i efterhand konstatera att jag i princip höll samma fart mot slutet som under resten av loppet. Starkt!!!
Med en mil kvar, under tiden som jag är på väg att köra om en klunga, hör jag, "men där är han ju", Christoffer och Anders!?
De gjorde aldrig det där onödiga depåstoppet så nu var vi plötsligt fulltaliga igen. Det roliga är att jag spontant var på väg att fortsätta ösa på eftersom det kändes så bra men jag tog istället mitt förnuft tillfånga och föll in i klungan i stället. Jag tyckte omedelbart att det gick långsamt och kände mig som en hetsporre som bara väntar på att få spurta. Jag kunde inte se några kilometerskyltar men när vi hade svängt runt i Motala en stund kunde jag inte hålla mig längre. Jag gasade på och inbillade mig att det var OS och att klungan jagade mig. Men den där klungan hade inte mina ben så det blev en liten prestigeseger som jag planerar att njuta lite extra av.
Vätska och energi
Två flaskor på cykeln. En med vatten och den andra med sportdryck. Jag tror att jag drack någonstans mellan 8-10 liter under loppet. Känns mycket. Det jag hade med mig i form av energi var mina egenproducerade Runekakor, chokladkakor, saltgurka, torkade fikon och gel med koffein i.
Övriga reflektioner
Om du springer ett lopp går det att relativt enkelt bedöma om det var bra eller inte. När det är ett cykellopp blir det så mycket svårare. Allt beror på vilka förutsättningar som har rått. Cyklade du ensam? I klunga? Hur stor klunga? Jag är fantastiskt nöjd med min insats men också mycket väl medveten om att jag hade kunnat ha exakt samma ansträngningsnivå men fått helt skilda resultat. Ensam hade jag inte kommit i närheten av samma tid samtidigt är jag övertygad om att det hade kunnat gå fortare. Detta leder till att jag överraskande nog har fått lite mersmak. Farten är berusande. Tänk då att få ställa upp en gång till i en organiserad klunga på 20 personer? Smask!
Det är läskigt att ställa upp i något där yttre påverkan kan förstöra hela loppet. Flera gånger kände jag att det här kommer att gå hur bra som helst samtidigt som jag inte vågade hoppas för mycket. Man påverkas onekligen av alla stackare man ser intill vägrenen som pysslar med en punktering eller något annat på cykeln som har gått sönder. Herre gud! Så frustrerande.
Hur jobbigt var det och hur sliten är jag efter detta? Spontant skulle jag säga att det är värre efter ett Göteborgsvarv. Inga stötar och genomgående en väldigt låg puls. Visserligen många timmar men musklerna är vana och så länge de får bränsle så verkar det inte vara något problem. Lite viktigt med tanke på vad jag planerar framöver....
Nu ska jag av taktiska skäl ta det väldigt lugnt i två veckor men det känns som att jag hade kunnat träna på som vanligt. Men det vore inte så lämpligt inför den stora smällen.
Målen?
Jodå, klarade av Superklassikern. Med marginal!!! Känns jäkligt bra :)
