onsdag 19 februari 2020

10 000 steg duger inte

Jag har i ett drygt halvår nu lånat min hustrus gps-klocka som är berikad med en stegräknare och eftersom jag attraheras av siffror har jag inte kunnat låta bli att kika och fundera.


Först och främst måste man vara på det klara med att den där stegräknaren inte är någon exakt vetenskap. T ex gör jag tydligen ett antal steg sittandes i bilen. Inte dåligt.

Jag kan dessutom ha olika stegräknare på handen och utfallet kan skilja sig relativt mycket. Men det är ändå intressant och fascinerande det där med hur många steg vi tar. Tanken är ju att det är ett mått på ens aktivitet. Ett system som inte är "klockrent" med tanke på att all aktivitet inte registreras som steg. Exempelvis gör jag i princip inga steg när jag cyklar.

Men det är ändå ett mått som går att relatera till och det är ju allmänt vedertaget att man ska snitta 10 000 steg på en dag.

Hur mycket är det?

Jag ligger på ett snitt på ungefär 15 000 steg om dagen. De dagar jag springer överstiger jag snittet med råge. Därför har det varit extra intressant hur det har sett ut de där andra dagarna när min träning inte registreras som steg och resultatet har förbluffat mig lite.

Jag kan ha en dag då jag sammantaget inte har gått en längre sträcka än 100 meter. Till och från bilen/cykeln, mellan lektioner, till personalrummet och tillbaka. Sådana här dagar kommer jag knappt upp i 10 000 steg och hade det inte varit för exempelvis cyklingen som har ägt rum samma dag så har jag känt mig oerhört inaktiv. Minimalt med rörelse och jag kommer ändå nästan upp i det rekommenderade.

Från DN. Att 6000 steg skulle vara genomsnittet i Sverige känns vansinnigt.
Att vi idag lever ett alldeles för stillasittande liv vet förhoppningsvis de flesta. Men att målet för oss skulle vara 10 000 steg om dagen känns direkt felaktigt. Ett mellanmjölksvärde för att vi ska känna oss duktiga. För vad skulle hända om medelsvensson fick reda på att hen inte är i närheten av vad som är bra?

Bildresultat för frog in boiling water

Jag är övertygad om att 10 000 steg inte duger. Jag är övertygad om att vi i många avseende är grodan i vattnet som sakta kokas upp till farlig temperatur som vi inte märker av.

Vad är normalt och vad är naturligt? Ja, inte är det dagens livsstil i alla fall och det krävs mängder med kunskaper och aktiva val för att inte bli kokt.

tisdag 18 februari 2020

Fothälsa

Trånga fotbollsskor som satt på millimetern. Stämplingar. Tiden det tog för mig att förstå att löparskor inte måste sitta lika trångt som fotbollsskor. Ständigt ömma fötter.

Vårtor, skavsår, förhårdningar och liktornar. Fotfil, sax, nagelsax, yxa och såg (skojar bara), krämer och olika medel. Ingenting hjälpte egentligen. I bästa fall höll det eländet i schack.

Flera decennier med fullständig fotmisshandel. Jag minns speciellt ett tillfälle när vår fysio i ÖIS, härlige Bosse Lööf (som tyvärr avled alldeles för tidigt) skulle hjälpa mig att punktera en av mina stortånaglar. Trycket träffade honom i pannan och jag minns hur förvånade vi båda blev.

Började tidigt med att gå i tofflor. Fötterna kändes tveklöst friare då men det var först när mitt barfotande började för ett par år sedan som jag på allvar började känna förbättringar. Stora förbättringar.


Även tofflor genererar ett visst tryck från sidorna. Barfota blev fötterna fullständigt fria från tryck samtidigt som massagen underifrån från grus och sten fick fart på cirkulationen. Lyckan och förvåningen var stor när jag efter endast två månaders barfotande blev av med en liktorn som hade suttit och gnagt i flera år. En liktorn som jag hade karvat i och atombombat med alla möjliga gifter och ändå inte försvunnit var nu borta.

All min löpning påfrestar fortfarande mina fötter men skillnaden nu gentemot förr är att de får en chans att återhämta sig och vila. Jag kan fortfarande gå loss med en fil ibland men inte alls lika ofta.

Jag minns så väl en ledare i fotboll för länge sedan. Han sa något i still med, "var rädda om era fötter, de är era arbetsredskap". De orden satte sig men jag kan inte minnas att vi fick så många tips om hur vi skulle göra för att sköta om våra arbetsredskap. Tror faktiskt att det enda tipset var att se till att klippa tånaglarna för att undvika nageltrång. Jag har aldrig haft nageltrång! :)

Mina fötter mår idag bättre än någonsin. Här är mina tips för att få dem att må bra:
- Gå barfota så mycket som möjligt.
- Om nu skor är nödvändiga så hitta sådana som genererar minimalt tryck på fötterna.
- Klipp och fila fötterna efter ett långt pass i skogen (helst lerigt och blött) alternativt efter en längre tid i vatten.
- Aktivera "lek" med tårna. Kör in fingrarna emellan dem, spreta, knip ihop och blomma ut.


Fyra små tips där den jobbigaste är punkt ett. Det är ju inte socialt accepterat att sticka ut. Framförallt inte med sina fötter så där krävs lite mental förberedelse.

tisdag 21 januari 2020

Handbok i livets konst av Epiktetos

Handbok i livets konst (häftad)

Epiktetos levde för ca 2000 år sedan och förespråkade ett stoiskt lugn i allt man företog sig. Allt som sker är ändamålsenligt och i sig gott. Man ska se livet i ett vidare perspektiv och inte uppröras över sådant man inte kan påverka. Allt sker av en anledning och är i sin helhet gott. Därför ska man inte ens bli upprörd ifall ens eget barn dör eftersom det tydligen var meningen.

Det finns alltså en förutbestämd väg och uppgiften är att acceptera den oavsett vad den har för riktning. Först då kan man uppnå lugn och därmed lycka.

Boken är intressant och ställer enormt höga krav på den som försöker fullfölja budskapet. Samtidigt som vissa saker känns orimliga finns det mängder med poänger. Exempelvis att det finns vissa saker vi kan påverka och mängder med saker vi inte kan påverka och att vi måste acceptera och förhålla oss till dessa sanningar på ett sunt sätt.

Jag tycker verkligen om det stoiska och kravfyllda i tillvaron. Jag tror att vi måste utmana oss själva både fysiskt och mentalt och den här boken ger onekligen näring för en och annan tanke.

Sen måste jag lära mig att vissa böcker, såsom den här, ska inte sträckläsas. Texten är tung och kräver fullt fokus. Några sidor åt gången. Annars blir det ett vakuum i läsningen med risken att inte ha en aning om vad jag precis har tagit mig igenom.

tisdag 14 januari 2020

När kunskapen inte räcker till

Varför räcker inte vår kunskap till?

Kan någon verkligen ha missat att:

- Sömnen och rörelsen är viktig.
- Att socker och stress kan vara vettigt att minimera.
- Att vi allvarligt bör begrunda vår tid på nätet.

Vad vi än gör går att göra på olika nivåer. Jag kan träna varje dag, ett par gånger i veckan, ägna mig åt lite promenad eller inte göra något alls. Likadant är det givetvis med maten, sömnen, stressen och nätet.

Men man behöver ju inte topprestera på alla nivåer för att må bra. Det räcker ganska långt med en viss ansträngning rakt igenom för att få rejäla fördelar i sitt hälsotillstånd.

Så varför räcker inte kunskapen till? Jag tror att det finns ett flertal olika förklaringar:

Kortsiktighet och för många kickar för stunden
Jag tror att många inte lyckas lyfta blicken ifrån här och nu. Många beslut kan kännas både sköna och korrekta kortsiktigt men i längden håller det inte. Sockerknarkandet är ett typiskt sådant exempel. Det är ett stimuli som kan kännas motiverat för att man är trött eller känner sig låg och så nöjer man sig med det.

Obefintlig reflektionstid och märklig utgångspunkt
Hur många ställer sig frågan hur de själva mår och ger sig rejält med tid att svara på den frågan? Det håller inte att köra på i ett ständigt tunnelseende tills kroppen säger ifrån på skarpen. Vår utgångspunkt i vårt mående ska vara att vi är pigga, energiska och glada. Om det ser ut på ett annat sätt måste vi ge oss tid att upptäcka detta annars finns risk för att vi tror att det är så det ska vara. Vår hälsa är inte som det senaste höstvädret. Det handlar inte om tur eller otur. Grått och mulet utomhus kan vi inte påverka men det ska inte accepteras inombords.

Jämförelsen och normaliseringen
Vi har ett intressant behov av att ingå i grupper och jämföra oss med varandra. Det leder till normer och normaliseringar som rättfärdigar vårt beteende. Det blir märkligt om jag i detta sammanhang jämför mig med fel sorts personer. Ett felaktigt beteende kan därmed bli normalt i mina egna ögon men det betyder inte att det är ett vettigt levnadssätt. Fika och 4-5 timmar med sociala medier varje dag kan vara normalt hos en del men inte sjutton är det bra för det.

Oförmågan att kämpa och ändra vanor
När har vi någonsin lärt oss något av värde utan att kämpa? Tyvärr känns det som att den här egenskapen är på väg att rationaliseras bort. Allt omkring oss flörtar med vår lättja och bekvämlighet. Vi ska alltid få som vi vill och kunna välja bort det som inte passar för stunden. Allt färre gånger i livet tvingas vi se, göra, uppleva eller lyssna på saker som vi inte vill. Vi blir helt enkelt bortskämda i all valmöjlighet och då tappar vi förmågan att stå ut och anstränga oss med saker som inte känns så bra. Att ändra på vanor tar tid (typ 66 dagar) och mental energi. Hur ska vi orka detta när vi så sällan tränar på att göra det som känns obekvämt?

För få eller inga hälsomålsättningar
Jag tror att alldeles för många vandrar på utan egentlig kompass eller målriktning. Nästa semesterresa är inget hälsomål i min värld och duger inte. Ja, det kan naturligtvis både vara härligt och skönt men fungerar mer som en tillfällig huvudvärkstablett. Hur vill jag må här och nu? Om tio år? När jag är 100? Vi borde alla leta fram mängder med mål som hjälper oss och driver oss att leva ett kvalitativt liv. Länge.

tisdag 7 januari 2020

Kalla bad av Linda Ahlgren och Linda Vagnelind

Kalla bad (inbunden)

Varför kalla bad och hur går du tillväga? Men även en liten vurm för naturen och närvaron här och nu. 

"Kalla bad" inspirerar verkligen och jag blir mer och mer motiverad under läsningen. Men faktum kvarstår att det är bra mycket härligare att läsa om kalla bad och kalldusch än att utsätta sig för det. Jag har under ett par års tid haft detta i åtanke men lyckas inte riktigt förmå mig själv att ta steget fullt ut. 

Kallbad i badkaret efter en längre löprunda är något jag faktiskt ha lyckats hålla mig till eftersom jag så tydligt känner effekt. Men det där med att duscha kallt går inget vidare. Jag försöker lite då och då men lyckas inte hålla i och få det till rutin.

Förhoppningsvis kommer den här boken att hjälpa mig att löpa linan ut. För jag är helt övertygad om de goda hälsoeffekterna som finns med kylan. 

Fantastiska bilder även om de efter ett tag känns mycket samma samma.

söndag 5 januari 2020

Prestationkoden av Johan Renström

Prestationskoden (häftad)

Jag har i flera år läst Hjärnfysikbloggen av Johan Renström. Därifrån har jag fått uppslag, idéer och mängder med tankar om löpning, träning och hälsa som jag sedan har velat fördjupa mig i och prova. När jag fick veta att han hade en bok på gång var jag därför inte sen med att vilja läsa den. Förväntningarna eller om förhoppningarna är ett bättre ord, var höga fast med en liten farhåga. Ibland är hans texter väl vetenskapliga och jag har haft svårt att förstå alla detaljer.

Det finns hälsoböcker som är väldigt specifika och exempelvis bara handlar om andning eller sömn och det finns de som är lite mer allmänna. Prestationskoden är mer allmänt hållen och berör både hjärnans mentala delar och funktioner samt kroppens fysiska. Grunden som förespråkas i boken är periodisering. Oavsett om det är träning, arbete eller utbildning gäller:

Hårt x Lugnt x Vila x Djup

Kombinationen av dessa faktorer är en utgångspunkt för att man på bästa sätt ska kunna bli bättre på att bli bättre.

Mycket av det som skrivs i boken är bekant. Antingen känner jag igen det från Hjärnfysikbloggen eller så har jag läst de böcker som Renström hänvisar till. Och jag kan inte komma ifrån att jag får en liten kick av att jag känner mig insatt och väl förtrogen med så mycket. Det jag läser i Prestationskoden blir nyttiga påminnelser och i vissa fall får det mig att vilja tänka till ytterligare utifrån mitt egna leverne.

Hur är det där med vilan egentligen? Borde jag göra annorlunda mot vad jag gör idag där utgångspunkten är någon form av träning varje dag?

Det som förmodligen fastnade hårdast i mig är Renströms ordval "berättelser". Att vi skapar berättelser i våra huvuden och att de har en stor påverkan för hur vi identifierar oss. Jag har alltid varit bra på positivt självprat så egentligen är detta inget nytt men jag tycker att han så många gånger i boken förklarar detta på ett riktigt bra sätt. Alltid roligt när någon annan sätter ord på det man själv tänker och apropå att uttrycka sig på ett bra sätt. Renströms ord om vad löpning är och vad det kan bli. Det där när du når så långt i din löpning att det mer handlar om den mental resa. Utsökt!

En mycket bra och läsvärd bok.

fredag 3 januari 2020

Vad är ålder?

I huvudet känner jag mig ofta som en dinosaurie. Framförallt i fråga om grundläggande värderingar såsom barnuppfostran och vett och etikett. Även i det faktum att vi sväljer allt nytt med hull och hår utan tillstymmelse till kritiskt tänkande. Där är nätet och all skärmtid ett bra exempel.

Men utöver det känner jag mig enormt kunskapstörstig och som ett fysiskt praktexemplar. Ja, PRAKTEXEMPLAR. Det är inget jag tänker sticka under stolen med. Jag är snart 41 år men känner mig stark, uthållig och ung.


Så när jag plockar på mig min gamla ÖIS-kostym och känner att den sitter lika bra som på studenten för 21 år sedan känns det himla bra.Visserligen bara en fråga om yttre proportioner men så vet jag ju också att jag vilken dag i veckan, oavsett tid på dygnet, river av ett marathon om jag skulle vilja.

Ålder är givetvis inte bara en siffra. Ålder är hur huvudet fungerar. Hur intresserad man är av att lära sig mer. Humor!

Ålder är naturligtvis även vårt fysiska jag. Hur väl kroppen fungerar. Och båda dessa måste underhållas och vårdas.

Jag har mängder med människor i min omgivning och framförallt är det lockande att titta på den äldre generationen. Där har jag tur eftersom jag har så många äldre personer i min närhet som är så unga. Både kroppsligt och i huvudet. Samtidigt finns där naturligtvis också motsatsen.

Nu har jag två nyårsaftnar på rad haft min gamla ÖIS-kostym och jag tänker att det ska fortsätta så. Som en liten tradition och påminnelse om att det är mitt huvud och min kropp som jag går och bär på. Och de ska vårdas ömt.