Handbok i livets konst av Epiktetos

Epiktetos levde för ca 2000 år sedan och förespråkade ett stoiskt lugn i allt man företog sig. Allt som sker är ändamålsenligt och i sig gott. Man ska se livet i ett vidare perspektiv och inte uppröras över sådant man inte kan påverka. Allt sker av en anledning och är i sin helhet gott. Därför ska man inte ens bli upprörd ifall ens eget barn dör eftersom det tydligen var meningen.

Det finns alltså en förutbestämd väg och uppgiften är att acceptera den oavsett vad den har för riktning. Först då kan man uppnå lugn och därmed lycka.

Boken är intressant och ställer enormt höga krav på den som försöker fullfölja budskapet. Samtidigt som vissa saker känns orimliga finns det mängder med poänger. Exempelvis att det finns vissa saker vi kan påverka och mängder med saker vi inte kan påverka och att vi måste acceptera och förhålla oss till dessa sanningar på ett sunt sätt.

Jag tycker verkligen om det stoiska och kravfyllda i tillvaron. Jag tror att vi måste utmana oss själva både fysiskt och mentalt och den här boken ger onekligen näring för en och annan tanke.

Sen måste jag lära mig att vissa böcker, såsom den här, ska inte sträckläsas. Texten är tung och kräver fullt fokus. Några sidor åt gången. Annars blir det ett vakuum i läsningen med risken att inte ha en aning om vad jag precis har tagit mig igenom.

När kunskapen inte räcker till

Varför räcker inte vår kunskap till?

Kan någon verkligen ha missat att:

- Sömnen och rörelsen är viktig.
- Att socker och stress kan vara vettigt att minimera.
- Att vi allvarligt bör begrunda vår tid på nätet.

Vad vi än gör går att göra på olika nivåer. Jag kan träna varje dag, ett par gånger i veckan, ägna mig åt lite promenad eller inte göra något alls. Likadant är det givetvis med maten, sömnen, stressen och nätet.

Men man behöver ju inte topprestera på alla nivåer för att må bra. Det räcker ganska långt med en viss ansträngning rakt igenom för att få rejäla fördelar i sitt hälsotillstånd.

Så varför räcker inte kunskapen till? Jag tror att det finns ett flertal olika förklaringar:

Kortsiktighet och för många kickar för stunden
Jag tror att många inte lyckas lyfta blicken ifrån här och nu. Många beslut kan kännas både sköna och korrekta kortsiktigt men i längden håller det inte. Sockerknarkandet är ett typiskt sådant exempel. Det är ett stimuli som kan kännas motiverat för att man är trött eller känner sig låg och så nöjer man sig med det.

Obefintlig reflektionstid och märklig utgångspunkt
Hur många ställer sig frågan hur de själva mår och ger sig rejält med tid att svara på den frågan? Det håller inte att köra på i ett ständigt tunnelseende tills kroppen säger ifrån på skarpen. Vår utgångspunkt i vårt mående ska vara att vi är pigga, energiska och glada. Om det ser ut på ett annat sätt måste vi ge oss tid att upptäcka detta annars finns risk för att vi tror att det är så det ska vara. Vår hälsa är inte som det senaste höstvädret. Det handlar inte om tur eller otur. Grått och mulet utomhus kan vi inte påverka men det ska inte accepteras inombords.

Jämförelsen och normaliseringen
Vi har ett intressant behov av att ingå i grupper och jämföra oss med varandra. Det leder till normer och normaliseringar som rättfärdigar vårt beteende. Det blir märkligt om jag i detta sammanhang jämför mig med fel sorts personer. Ett felaktigt beteende kan därmed bli normalt i mina egna ögon men det betyder inte att det är ett vettigt levnadssätt. Fika och 4-5 timmar med sociala medier varje dag kan vara normalt hos en del men inte sjutton är det bra för det.

Oförmågan att kämpa och ändra vanor
När har vi någonsin lärt oss något av värde utan att kämpa? Tyvärr känns det som att den här egenskapen är på väg att rationaliseras bort. Allt omkring oss flörtar med vår lättja och bekvämlighet. Vi ska alltid få som vi vill och kunna välja bort det som inte passar för stunden. Allt färre gånger i livet tvingas vi se, göra, uppleva eller lyssna på saker som vi inte vill. Vi blir helt enkelt bortskämda i all valmöjlighet och då tappar vi förmågan att stå ut och anstränga oss med saker som inte känns så bra. Att ändra på vanor tar tid (typ 66 dagar) och mental energi. Hur ska vi orka detta när vi så sällan tränar på att göra det som känns obekvämt?

För få eller inga hälsomålsättningar
Jag tror att alldeles för många vandrar på utan egentlig kompass eller målriktning. Nästa semesterresa är inget hälsomål i min värld och duger inte. Ja, det kan naturligtvis både vara härligt och skönt men fungerar mer som en tillfällig huvudvärkstablett. Hur vill jag må här och nu? Om tio år? När jag är 100? Vi borde alla leta fram mängder med mål som hjälper oss och driver oss att leva ett kvalitativt liv. Länge.

Kalla bad av Linda Ahlgren och Linda Vagnelind

Varför kalla bad och hur går du tillväga? Men även en liten vurm för naturen och närvaron här och nu. 

"Kalla bad" inspirerar verkligen och jag blir mer och mer motiverad under läsningen. Men faktum kvarstår att det är bra mycket härligare att läsa om kalla bad och kalldusch än att utsätta sig för det. Jag har under ett par års tid haft detta i åtanke men lyckas inte riktigt förmå mig själv att ta steget fullt ut. 

Kallbad i badkaret efter en längre löprunda är något jag faktiskt ha lyckats hålla mig till eftersom jag så tydligt känner effekt. Men det där med att duscha kallt går inget vidare. Jag försöker lite då och då men lyckas inte hålla i och få det till rutin.

Förhoppningsvis kommer den här boken att hjälpa mig att löpa linan ut. För jag är helt övertygad om de goda hälsoeffekterna som finns med kylan. 

Fantastiska bilder även om de efter ett tag känns mycket samma samma.

Prestationkoden av Johan Renström

Jag har i flera år läst Hjärnfysikbloggen av Johan Renström. Därifrån har jag fått uppslag, idéer och mängder med tankar om löpning, träning och hälsa som jag sedan har velat fördjupa mig i och prova. När jag fick veta att han hade en bok på gång var jag därför inte sen med att vilja läsa den. Förväntningarna eller om förhoppningarna är ett bättre ord, var höga fast med en liten farhåga. Ibland är hans texter väl vetenskapliga och jag har haft svårt att förstå alla detaljer.

Det finns hälsoböcker som är väldigt specifika och exempelvis bara handlar om andning eller sömn och det finns de som är lite mer allmänna. Prestationskoden är mer allmänt hållen och berör både hjärnans mentala delar och funktioner samt kroppens fysiska. Grunden som förespråkas i boken är periodisering. Oavsett om det är träning, arbete eller utbildning gäller:

Hårt x Lugnt x Vila x Djup

Kombinationen av dessa faktorer är en utgångspunkt för att man på bästa sätt ska kunna bli bättre på att bli bättre.

Mycket av det som skrivs i boken är bekant. Antingen känner jag igen det från Hjärnfysikbloggen eller så har jag läst de böcker som Renström hänvisar till. Och jag kan inte komma ifrån att jag får en liten kick av att jag känner mig insatt och väl förtrogen med så mycket. Det jag läser i Prestationskoden blir nyttiga påminnelser och i vissa fall får det mig att vilja tänka till ytterligare utifrån mitt egna leverne.

Hur är det där med vilan egentligen? Borde jag göra annorlunda mot vad jag gör idag där utgångspunkten är någon form av träning varje dag?

Det som förmodligen fastnade hårdast i mig är Renströms ordval "berättelser". Att vi skapar berättelser i våra huvuden och att de har en stor påverkan för hur vi identifierar oss. Jag har alltid varit bra på positivt självprat så egentligen är detta inget nytt men jag tycker att han så många gånger i boken förklarar detta på ett riktigt bra sätt. Alltid roligt när någon annan sätter ord på det man själv tänker och apropå att uttrycka sig på ett bra sätt. Renströms ord om vad löpning är och vad det kan bli. Det där när du når så långt i din löpning att det mer handlar om den mental resa. Utsökt!

En mycket bra och läsvärd bok.

Vad är ålder?

I huvudet känner jag mig ofta som en dinosaurie. Framförallt i fråga om grundläggande värderingar såsom barnuppfostran och vett och etikett. Även i det faktum att vi sväljer allt nytt med hull och hår utan tillstymmelse till kritiskt tänkande. Där är nätet och all skärmtid ett bra exempel.

Men utöver det känner jag mig enormt kunskapstörstig och som ett fysiskt praktexemplar. Ja, PRAKTEXEMPLAR. Det är inget jag tänker sticka under stolen med. Jag är snart 41 år men känner mig stark, uthållig och ung.

Så när jag plockar på mig min gamla ÖIS-kostym och känner att den sitter lika bra som på studenten för 21 år sedan känns det himla bra.Visserligen bara en fråga om yttre proportioner men så vet jag ju också att jag vilken dag i veckan, oavsett tid på dygnet, river av ett marathon om jag skulle vilja.

Ålder är givetvis inte bara en siffra. Ålder är hur huvudet fungerar. Hur intresserad man är av att lära sig mer. Humor!

Ålder är naturligtvis även vårt fysiska jag. Hur väl kroppen fungerar. Och båda dessa måste underhållas och vårdas.

Jag har mängder med människor i min omgivning och framförallt är det lockande att titta på den äldre generationen. Där har jag tur eftersom jag har så många äldre personer i min närhet som är så unga. Både kroppsligt och i huvudet. Samtidigt finns där naturligtvis också motsatsen.

Nu har jag två nyårsaftnar på rad haft min gamla ÖIS-kostym och jag tänker att det ska fortsätta så. Som en liten tradition och påminnelse om att det är mitt huvud och min kropp som jag går och bär på. Och de ska vårdas ömt.

Träningssammanställning 2019

2019, året som kan sammanfattas med före och efter Kalmar Ironman som var i augusti. Första halvåret var träningen till stor del styrd av tvång. Jag tycker varken om simning eller cykling men var givetvis tvungen att ägna mig mycket åt det för att komma förberedd till Kalmar. Efter tävlingen blev det ingen mer simning och minimalt med cykling som närmast handlade om transport till och från jobbet lite då och då. Istället mer av den härliga löpningen.

2020 blir ett år utom tävlan. Jag kommer inte att planera in någon tävling i förväg som jag har gjort tidigare. Istället kommer fokus ligga på upplevelse och äventyr. Min plan är att göra minst ett löparäventyr. En löpning över ett antal dagar från punkt A till B. Sen är det inte otroligt att det spontant blir någon tävling ändå. Det är ju trots allt roligt att bränna på ibland.

Slutligen har jag cirka 4600 km kvar till ett varv runt jorden. Det borde jag rimligtvis hinna med under kommande år. Roligt att äntligen närma sig det där lite magiska målet.

2019 i kilometer

Cykling: 3973,8
Löpning: 2911,6
Paddling: 11,1
Simning: 75,4
Längdskidåkning: 258,3
Rullskidåkning: 158,8
Rollerblades: 233,9

Totalt: 7622,9

2018 i kilometer

Cykling: 804,8
Löpning: 3898
Paddling: 42,1
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 105,4
Rullskidåkning: 410,2

Totalt: 5280,4

2017 i kilometer

Cykling: 2739,7
Löpning: 3151,5
Paddling: 28
Simning: 11,3
Längdskidåkning: 266,7
Rullskidåkning: 223

Totalt: 6420,2


2016 i kilometer

Cykling: 2130,8
Löpning: 2943,9
Paddling: 114,2
Simning: 26,4
Längdskidåkning: 306,7
Rullskidåkning: 710,1

Totalt: 6232,1


2015 i kilometer

Cykling: 1882,8
Löpning: 2635,3
Paddling: 125,5
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 14,4

Totalt: 4677,9


2014 i kilometer

Cykling: 1505,5
Löpning: 1500,6
Paddling: 69
Simning: 39,2

Totalt: 3113,7

Hur många kommer att kunna gå om 50 år?

Den lille krabaten i famnen. Nöjd.

Ner på golvet med honom. På mage. Varsågod. Kryp!

En stunds tystnad. Förvåning kanske. Sen ett litet men ändå tydligt ilsket skrik. Tårar i massor och en blick av övergivenhet. Sviken till tusen. "Och du ska vara min pappa!!!!?"

Njae. Det sade han inte. Inte med ord i alla fall.

Eller det där med att kunna gå. Hur många misslyckanden krävdes innan den färdigheten utvecklades? Hur många bulor och tårar? För att inte tala om min krökta rygg eller den där korgen som till en början utan innehåll slant iväg och gjorde pinan värre men som sedan med lite innehåll var ett fullgott hjälpmedel. Eller reaktionen när hjälpmedlet togs bort och placerades någon meter framför.

"Vafalls?" Återigen den där blicken av totalt oförstående. Ständigt detta svek.

Vi har i alla tider utvecklat färdigheter och kunskaper. Alltid har de föranletts av misslyckanden och åter misslyckanden. Men eftersom kunskaperna har ansetts vara så viktiga och självklara har inget annat accepterats av vare sig föräldrar eller samhället.

Försök igen. Träna på. Misslyckas tills du klarar det.

Parallellt med att vårt välstånd har ökat får jag för mig att även inställningen till att lära sig självklara saker har ändrats. Idag har vi möjligheten till så många hjälpmedel att inställningen till dem har blivit annorlunda. Deras funktion har ändrats från att ha varit tillfälliga till att bli permanenta och orsaken är vår annorlunda inställning.

Som om det är kränkande att någon som inte kan ska få kämpa lite. Som om det är elakt att inte sopa mattan framför den som skrider fram. Upp på hästen igen har blivit djupt omoraliskt.

För om lille vännen inte kan eller vill och dessutom kanske både blir ledsen och arg. Gud förbjude. Kan ju den individens hela mentala hälsa förstöras för en oöverskådlig framtid.

Det här utgångsläget är så fundamentalt fel att det gör ont i hela kroppen på mig. Vad har vi någonsin kunnat utan ansträngning? Utan kamp och motgångar? Där tårar och ilska har härjat som en självklar brinnande eld.

Vi behöver tårar och ilska. Vi behöver motgångar att besegra. Det mår vi bra av. Oerhört bra.

När jag började som lärare för 15 år sedan kunde alla skriva (penna och papper). ALLA! En del skrev som krattor men de kunde skriva. Idag har vi elever som knappt klarar av att skriva på ett tangentbord. Vi har till och med elever som inte skriver alls. Antingen skriver en vuxen åt dem eller så talar de in i datorn via något program.

Vi får fler och fler hemmasittare för varje år. Barn som inte vill träffa andra människor. Social fobi.

Att kunna gångertabellen är långt ifrån självklart när du går i årskurs 6 idag och läshastighet och läsförståelsen är många gånger oerhört dålig. För att inte tala om att ta emot muntliga instruktioner. Jag kan alltså inte som lärare förvänta mig att en kort muntlig instruktion når fram till alla mina elever trots att jag har stöd från tavlan eller dylikt. Jag förväntas i vissa fall även ta det individuellt.

Nästa steg är att eleverna ska orka göra det de eventuellt har förstått också.

Koordinationen är klart sämre än för 15 år sedan. Jag skulle kunna rada upp hur många fler exempel som helst....

Har vi nått evolutionens puckel? 

Absolut inte men jag tror verkligen att vi behöver se upp och tänka om. För om vi fortsätter på det här bekväma sättet kommer kunskaper som är självklara idag inte vara det imorgon. På sätt och vis har det alltid varit så. Jag saknar till exempel mängder med kunskaper som är självklara för min far. Och han kan i sin tur inte saker som generationen för honom kunde.

Vad är då skillnaden mot nu? Att jag inte är en mästerfixare som min far kan jag hantera genom att betala för mig. Kostsamt men trots allt en lösning. Men om grunden för inlärning inte finns med i framtiden? Om grunden för mental och fysisk hälsa inte finns med i framtiden? Vart tar samhället vägen då?

Hur många kommer att kunna gå om 50 år när rullstolen rullas fram efter första misslyckandet?

Överdrivet exempel? Absolut men att inte kunna läsa och skriva känns också överdrivet. Att inte kunna ta instruktioner eller att ha förmågan att göra något som är jobbigt eller svårt.

Vårt välstånd leder till en förändrad attityd. Ett sinnelag vi aktivt måste förhålla oss till. Hjälpmedel måste vara tillfälliga, för blir vi för bekväma och motståndslösa riskerar vi att bli värdelösa.

För det blir vi både medvetet och omedvetet i våra egna ögon om vi aldrig behöver klara något.