Hej då ögonallergi och psoriasis

Det var under en begravning i Slovenien för en herrans massa år sedan som ögonallergin slog till med full kraft. Jag ville och höll på att slita ut ögonen. Det kliade och irriterade något fruktansvärt.

I många år var det sedan en del av mitt liv. Allergin kom varje år. Ibland värre, ibland lite snällare. Medicinen gjorde nytta.

Den fantastiska kvinnan som numera är min hustru har psoriasis (en inflammatorisk hudsjukdom - mycket förenklad förklaring). När vi träffades hade vissa delar av hennes hud kliande torra flagor. De var extra tydliga på knän och armbågar.
Medicineringen fungerade lite ojämnt. Tid i sol gjorde lite nytta.

Min ögonallergi är sedan ett antal år borta och detta trots att jag lägger mer tid ute i naturen än någonsin och min hustrus psoriasis har aldrig varit bättre. Och detta trots att ingen av oss medicinerar längre.

Eller gör vi kanske det ändå?

För omkring tio år sedan påbörjade vi en process med en rad förändringar som utan tvekan har höjt vår livskvalité på en rad olika plan och där allergin och psoriasisen bara är två exempel.

Vi började med att minimera alla former av tillsatser i det vi stoppade i oss. Maten skulle lagas från grunden. Steg två blev en lågkolhydratkost, dagligt intag av kokosolja samt D-vitamintillskott under vinterhalvåret. Steg tre har varit att vi inte ska få på oss kemikalier och annat via exempelvis schampo, tvättmedel och krämer.

Vi har många gånger diskuterat vilka orsakerna är till att det har blivit en sådan förbättring. Jag tror att alla förändringar ovan mer eller mindre har bidragit. Kanske att den rejäla minskningen av socker, som ju eldar på inflammationer i kroppen har haft störst betydelse.

Jag är i grund och botten emot medicinering och jag är övertygad om att min hustrus och mina erfarenheter på det här området har påverkat väldigt mycket. Om något är fel eller inte känns bra måste fokus ligga på varför.

Vad kan göras annorlunda?

Min ögonallergi försvann relativt fort och jag minns egentligen inte riktigt i hur många år jag har varit frisk från den. Min hustrus psoriasis däremot har långsamt, långsamt blivit bättre och vi är övertygade om att vi är på rätt väg men att det går att göra mer.

Inflammationer i kroppen styrs oerhört mycket av vad vi stoppar i oss men även av hur vi mår. Stressad eller harmonisk?

Många gånger när man gör någon förändring i livet vill man se resultat. Ibland kommer de fort, ibland dröjer de. Jag tänker att det är som allt annat i livet som har ett värde. Det krävs disciplin, vilja och tålamod. Och den där resan tar aldrig slut och även om man aldrig kommer ända fram så är resan i sig av godo och värd att uppleva. Framförallt när målet är ens egna välbefinnande.

Läs och lyssna. Bilda dig och prova.

För vår del har detta tankesätt gjort susen.

Sökandet efter rättvisa gör dig olycklig

Är det något du som förälder verkligen får ta ställning till så är det rättvisa. Och då är det på millimeternivå.

Det ständiga sökandet efter rättvisa blir som ett korståg och alltid, alltid är det den förfördelade som ser orättvisan. Finns det något värre än om brorsan får fem minuter mer speltid? Två russin mer? Eller att antalet russin är detsamma men storleken på dem????? Det kan ju skilja något milligram....

Så oerhört barnsligt!

Nej. Jag tycker verkligen inte det.

I vuxenvärlden ser det precis likadant ut. Det gäller kanske inte längre storleken på russin men precis samma fokus finns hos många och det förvånar mig att man är villig att lägga så mycket negativ energi på obetydligheter. Det man genom ständigt sökande efter rättvisa gör är att lägga enormt mycket tid och energi på att leta fel. Och gör man det så kommer man också att finna fel. Precis överallt och då kommer större delen av ens sinnevärld vara fokuserat på något negativt.

Att vi både ska söka rättvisa och ha rättvisa i större sammanhang är en sak men att med ljus och lykta leta efter den på alla nivåer är inte hälsosamt.

I jämförelsen med andra kommer vi alltid hitta de som har det bättre. Men betyder det automatiskt att jag själv har det dåligt för det? Det går ju att jämföra sig åt andra hållet också. Leva i Sverige på 2000-talet. Få människor har lika bra förutsättningar att må bra. Snacka om orättvisa.....

Jag tror att det är en styrka och en enorm fördel att se det positiva med sin egna situation och framförallt vara nöjd med det man faktiskt har. Att acceptera att ibland har jag fördelar, ibland inte.

Njut när det är bra och njut av det som är bra. En bra livssyn för att må bra.

Vilodag eller inte?

Jag mår bra av träning därför har det blivit rutin att utföra någon form av rörelse varje dag. Springa, cykla, simma, skida......

Jag anpassar efter väder och känsla. Har aldrig haft något detaljerat träningsprogram och kommer heller aldrig att ha det. Visst jag kan träna inför ett utstakat mål och därmed riktar jag min träning i stort men aldrig i detalj.

Just detta synsätt har förmodligen underlättat att jag nu i flera år har tränat varje dag. Och skulle det bli två eller fler gånger på en dag är det bonus.

Givetvis blir det inte varje dag eftersom det ibland helt enkelt inte går att få till utan att bete sig på ett absurt sätt som att kliva upp två timmar tidigare än normalt bara för att. Ibland kan någon lite sjukdom sätta stopp men jag låter i princip aldrig trötthet hindra mig från att träna.

Därför var den gångna veckan lite extra intressant.

Lördag morgon - någon form av träning - förmodligen löpning. Lördag lunch. Matintag men det kändes inte riktigt bra. Hade en klump i halsen resten av dagen och kände ingen som helst hunger. Åt därför inte något mer den dagen och söndagen vaknade jag upp med magsjuka och en enorm huvudvärk. Kroppen kändes som ett ursketet äpple och den enda rörelsen jag fick till förutom toabesök var vändningar och vridningar i liggande läge för att inte få liggsår. Slumrade/sov precis hela söndagen. Inget matintag.

Måndagen var något bättre men inte heller den här dagen kunde jag förmå mig själv att äta något.

Tisdagen var ytterligare bättre och jag var döless på allt stillaliggande och stillasittande. Ville upp och aktivera mig men klarade inte av så mycket mer än att plocka i diskmaskinen innan jag var tvungen att vila igen. Fick i mig lite mat men inte i några större mängder. Magen i gott skick igen men dagen var knappast en friskdag.

Hur skulle jag må på onsdagen? Frågan var viktig för mig eftersom min bror och jag på förhand hade gått ut med en inbjudan om att springa EB-loppet nya bansträckning på 15,5 km i terräng. Jag ville verkligen kunna vara med men insåg att mina förberedelser kanske inte hade varit klockrena ;)

Onsdag morgon kände jag mig som vanligt igen. Jag ville känna mig frisk och jag får nog säga att jag var det också. Eftersom jag i vanliga fall aldrig äter frukost på morgonen såg jag ingen anledning att göra det den här dagen heller. Jag tänkte att det kanske till och med skulle ligga mig i fatet att ha något arbetandes i en mage som precis hade återhämtat sig. Jag tänkte att jag kör så får jag i värsta fall kliva av. Brorsan skulle nog hitta ändå.....:)

Löpningen blev tung och jobbig och jag har frågat mig själv ifall jag hade gett mig ut även om vi inte hade haft den här tillställningen. Och svaret är ja men absolut inte lika långt. Efter löpningen kände jag mig rejält sliten både under resten av onsdagen men även under torsdagen.

Under torsdagen var kroppen som en geléklump och jag kände mig allmänt energilös. Hur skulle jag göra med Solvikingarnas trailpass på kvällen?

Hur många gånger har jag inte gett mig ut med precis samma känsla? Ofta har kroppen vaknat till liv och förmodligen lika ofta har jag genomlidit och sett det som mental träning.

Den här torsdagen valde jag att inte göra någonting annat än att äta, dricka och vila. Anledningen var att känslan jag hade inte berodde på trött kropp på grund av träning. Jag mådde som jag mådde eftersom kroppen var nedsatt av kombinationen magsjuka/låga intag av allt och en löpning som hade varit mer än vad min kropp hade behövt.

Och lärdomen är just det. Att verkligen analysera sin känsla. Vad beror den på? Är det bara trötta muskler och huvud så går det att köra på. Ett lättare pass av något slag är av godo men när där finns andra orsaker som i mitt fall en magsjuka ska man tänka till.

Jag är himla nöjd med att jag tog ledigt den där torsdagen. Framförallt eftersom det är så lätt att låta ambitionen ta över och att det därför kan bli dumma beslut. Det är inte farligt att vara trött och det är i de flesta fall inte nödvändigt att vila. Inaktivitet leder till mer inaktivitet. Men ibland måste man se annorlunda på sina egna grundläggande principer och värderingar. Undantag måste finnas när det finns särskild anledning.

Och fredagen....?

Jösses! Vilken fart och energi jag hade igen. Underbart.

Munken som sålde sin Ferrari av Robin Sharma

Stjärnadvokat som kollapsar mitt under en rättegång överlever men försvinner därefter till Indien. När han tre år senare kommer tillbaka är han som en helt annan person. I samtal med sin förre kollega och vän berättar han om sina nya insikter och det är det här samtalet som är själva strukturen i boken.

Samtalet känns ibland väl tillgjort men det känns inte viktigt eftersom jag inser att det är ett bra sätt att få fram budskapet på.

Och vad är då budskapet i boken? Några av dem nedan:

- Bestäm över dina egna tankar.
- Det finns inga misstag, bara lektioner.
- Sätt upp mål och genomför dem.
- Öka din självkännedom
- Ta hand om kropp, sinne och själ.
- Gör det du är rädd för.
- Det krävs disciplin och viljestyrka för att må bra.
- Våga tystnad.
- Respektera din tid. Använd den på bästa sätt.
- Tjäna och hjälp andra. Göra goda gärningar.
- Lev i nuet.
- Delta i dina barns uppväxt.
- Var tacksam.

Det blev några stycken... Svårt att inte nämna dem. Svårt att utesluta. Svårt också att sammanfatta en sådan här oerhört viktig, tänkvärd och bra bok.

Jag känner hur jag utvecklas. Jag känner hur jag kommer till vissa sanningar både genom egna erfarenheter och funderingar och genom den här typen av böcker. Jag känner en extra glädje när jag känner igen det jag läser utifrån hur jag tycker själv. Jag blir extra motiverad när jag får klarhet i "nyheter". Vill lägga mer tid på att fundera och reflektera. På att genomföra och utvecklas.

Jag har slagit in på en väg som jag tror starkt på. Att då få läsa den här boken med all dess visdom är riktigt upplyftande.

Den är lättläst och förklarar på ett väldigt bra sätt hur vi lämpligen kan hantera livet.

Läs den!

Förfallet i Paradiset

Water?!

En veckas semester i paradiset. Sol och värme. Bad. All inclusive.

Livet är gott!

Jag tror att de flesta av oss har ungefär samma bild av paradiset. Det är ett ställe utan bekymmer. Ett ställe där vi får som vi vill hela tiden och framförallt. Ett ställe där vi njuter.

Men vad innebär det i så fall i praktiken?

I en veckas tid har jag och min familj tillsammans med mängder med andra människor fått en försmak av paradiset och min känsla är en blandning av äckel, uppgivenhet och ledsamhet.

Vi hade det fantastiskt bra men jag gick ständigt omkring med tankar på Sodom och Gomorra samt olika eliters dekadens genom historien.

Ett hejdlöst frosseri och ett totalt ohämmat intag av allt gott. Ständigt uppassade av "den leende infödingen". Det enda som saknades var väl den där spyhinken när man inte orkar mer. Fingrarna i munnen för att sedan fortsätta. Jag undrar hur lång tid det tar innan vi är där igen....

Jag har aldrig i hela mitt liv sett så många människor äta så mycket. Dricka, röka, steka. Som om en sönderbränd hud a la baconkaraktär skulle vara bra. Som om en ständig onykterhet skulle vara något bra. Som om den liggande pösande posen med ständig uppassning skulle vara det bästa som finns. Och mitt i allt detta stirras det naturligtvis in i mobilen. Här är vi i en miljö och en natur som förmodligen ingen av oss upplever i vardagen och så är skärmen det man vilar ögonen på.

Morgonlöpningen var underbar. Värmen har inte riktigt tagit sitt grepp om dagen och jag kan inte annat än att till fullo njuta av omgivningen. Givetvis måste jag ut ur hotellkomplexet. Löparglädjen och upptäckarglädjen hör ihop. Jag vill se mer. Och naturligtvis får jag det. Se mer. Se att alla de där hotellen är oaser i någonting helt annat. Jag får se miljöer som inte alls är lika lyxiga och jag får se uppassarens verklighet. Jag blir flera gånger glatt påhejad och tutad på. Det kanske bara är glada hälsningar, eller kan det vara mer? En uppskattning att jag har "vågat mig ut"? Jag vet inte men huvudet snurrar på som vanligt med mängder av olika funderingar.

Vad tycker och tänker de om oss egentligen? Visst. Vi ger dem arbete och inkomst men självklart måste det snurra även i deras kupor. Västerlänningar som ohämmat kommer hit och ägnar sig åt de flesta av sina sju dödssynder....

Jag hade så gärna vilja sitta ner och prata med någon av dem om detta. Är så nyfiken men min arabiska är ypperligt begränsad.

Water?!

Jag vet inte hur många gånger vi möttes av den där uppriktiga förvåningen av våra uppassare. Ska ni bara ha vatten?! Vare sig min fru eller jag dricker alkohol och läsk är inget alternativ när man varit utan den i så många år.

Givetvis njöt familjen annorlunda lite extra på semestern också. Men vi släppte självklart inte ohämmat på vårt utgångsläge. Det är inte aktuellt med glass till frukost. Det är inte aktuellt med bakelser till varje måltid även om de skulle vara nog så små. Att njuta är inte samma sak som att ohämmat trycka i sig enorma mängder av det man tycker är gott. För övrigt ser allt väldigt mycket godare ut än vad det är. Få saker som smakade annat än bara sött.

Jag utgår från att många ser en sådan här vecka som en engångsföreteelse. Jag köper inte det resonemanget. Framförallt inte när jag ser hur folk ser ut. När det så tydligt framgår hur dåligt människor mår. Ohälsa syns inte alltid men när den tar tydliga visuella uttryck så handlar det inte om engångsföreteelser utan om en felaktig grund, ett felaktigt inre regelverk som inte fungerar alls. Här blir jag faktiskt lite ledsen. Framförallt när jag ser alla barn. Både de överviktiga och de väldigt överviktiga. Deras ohälsa är inte deras fel. I mina ögon blir de svikna av sina närmaste. Jag skulle till och med vilja påstå att det är en form av misshandel. Fy fan för att ge sina barn ett så ohyggligt dåligt utgångsläge för att må bra.

Vi lever en bit in på 2000-talet. Kunskapen finns om hur vi ska agera för att må bra. Sen finns det variationer i synsätt på hur vi bör göra för att optimera vår hälsa och där är vi kanske inte riktigt överens. Men det är inte de där sista procenten av hälsooptimering som är frågan här utan de där självklarheterna angående bland annat mat och rörelse.

Vi måste ha ett vettigt utgångsläge. Ett eget regelverk för vad vi tycker är ok och inte för oss själva. Sen är regler till för att brytas men också att komma tillbaka till.

Mina barn reagerade naturligtvis och vi pratade, som vanligt, friskt om hälsa och övervikt. Jag tror att de blev lite chockade över vad vi såg. Jag med för den delen. Men de fick också en liten tankeställare när vi påtalade hur deras hälsa hade sett ut om inte mamma och pappa Tyrann hade hållit fast vid alla regler. Då blev de för en gångs skull lite tysta.

Det kändes väldigt bra ;)

Distraherad av Sissela Nutley

Vår hjärna är samma hjärna som för 200 000 år sedan. Hur såg vår verklighet ut då jämfört med idag? Idag är det full fart med information och intryck precis hela tiden. Hjärnan går på högvarv som aldrig förr och det i många fall redan efter några månader i blöja. Hur redo och förberedd är hjärnan för vår nuvarande livsföring? Hur är hjärnan konstruerad att reagera på olika stimuli i form att ständiga belöningar, ständig rädsla och oro och ständig jämförelse?

Den här boken är återigen en sådan där bok som alla verkligen borde läsa. Framförallt du som är förälder.

Vi vuxna har en färdigutvecklad hjärna och är mer rustade än våra barn och ungdomar att hantera skärmen och krafterna bakom. Och hur ser vi ut att klara det? Fullständigt uruselt är min mening. Att då våra barn och ungdomar som är sämre rustade...?

Boken är väldigt tydlig med vad det är i våra hjärnor som både stimuleras och tar skada av vår nättid. Framförallt ligger ett fokus på tonåringar och här får jag krypa till korset. Som lärare har jag haft ett visst förhållningssätt till mobilerna i skolan. Jag har ansett att våra elever måste få redskap att hantera dem men inser nu att alldeles för få klarar av det eftersom de helt enkelt inte kan.

Det blir att samla in mobilerna framöver även om en stor del av problemet kvarstår eftersom de fortfarande "måste" arbeta med sina datorer.

Jag har så otroligt mycket att säga i den här frågan men nöjer mig just nu med att konstatera att vuxenvärlden sviker barnen och ungdomarna å det allra grövsta. Vi tar inte ansvar för deras hälsa. Och det är klart. Det är väl inte rimligt att en missbrukare ska kunna hjälpa en annan.

Skev åldersuppfattning

Jag har alltid varit dålig på att bedöma andra människors ålder och ju äldre jag blir desto skevare och roligare blir det. Jag ser på människor och tänker på fullaste allvar att vi nog är jämnåriga trots att de kan vara nästan 20 år yngre.

I grund och botten handlar det om att både i kropp och sinne känner mig ung.

För att göra åldersuppfattningen ännu mer krånglig kan min uppfattning vara lika skev åt andra hållet.

Under ett trailpass med Solvikingarna en torsdag för några veckor sedan började vi prata lite ålder. Där studsade vi omkring fem eller sex stycken "jämnåriga" herrar och tyckte att livet var både härligt och rättvist. Rättvist eftersom vi alla delade en fin upplevelse tack vare ett aktivt val vi själva hade gjort. Att springa i skogen istället för att tugga asfalt.

Hursomhelst insåg jag att jag var yngst i gruppen och dessutom drog ner medelåldern betydligt. De andra var i princip alla minst tio år äldre.

Ålder är en siffra och en känsla. Jag hoppas att jag om trettio år liksom klubbkamrat Lars fortfarande studsar omkring i skogen - evigt ung i kropp och sinne!