Distraherad av Sissela Nutley

Vår hjärna är samma hjärna som för 200 000 år sedan. Hur såg vår verklighet ut då jämfört med idag? Idag är det full fart med information och intryck precis hela tiden. Hjärnan går på högvarv som aldrig förr och det i många fall redan efter några månader i blöja. Hur redo och förberedd är hjärnan för vår nuvarande livsföring? Hur är hjärnan konstruerad att reagera på olika stimuli i form att ständiga belöningar, ständig rädsla och oro och ständig jämförelse?

Den här boken är återigen en sådan där bok som alla verkligen borde läsa. Framförallt du som är förälder.

Vi vuxna har en färdigutvecklad hjärna och är mer rustade än våra barn och ungdomar att hantera skärmen och krafterna bakom. Och hur ser vi ut att klara det? Fullständigt uruselt är min mening. Att då våra barn och ungdomar som är sämre rustade...?

Boken är väldigt tydlig med vad det är i våra hjärnor som både stimuleras och tar skada av vår nättid. Framförallt ligger ett fokus på tonåringar och här får jag krypa till korset. Som lärare har jag haft ett visst förhållningssätt till mobilerna i skolan. Jag har ansett att våra elever måste få redskap att hantera dem men inser nu att alldeles för få klarar av det eftersom de helt enkelt inte kan.

Det blir att samla in mobilerna framöver även om en stor del av problemet kvarstår eftersom de fortfarande "måste" arbeta med sina datorer.

Jag har så otroligt mycket att säga i den här frågan men nöjer mig just nu med att konstatera att vuxenvärlden sviker barnen och ungdomarna å det allra grövsta. Vi tar inte ansvar för deras hälsa. Och det är klart. Det är väl inte rimligt att en missbrukare ska kunna hjälpa en annan.

Skev åldersuppfattning

Jag har alltid varit dålig på att bedöma andra människors ålder och ju äldre jag blir desto skevare och roligare blir det. Jag ser på människor och tänker på fullaste allvar att vi nog är jämnåriga trots att de kan vara nästan 20 år yngre.

I grund och botten handlar det om att både i kropp och sinne känner mig ung.

För att göra åldersuppfattningen ännu mer krånglig kan min uppfattning vara lika skev åt andra hållet.

Under ett trailpass med Solvikingarna en torsdag för några veckor sedan började vi prata lite ålder. Där studsade vi omkring fem eller sex stycken "jämnåriga" herrar och tyckte att livet var både härligt och rättvist. Rättvist eftersom vi alla delade en fin upplevelse tack vare ett aktivt val vi själva hade gjort. Att springa i skogen istället för att tugga asfalt.

Hursomhelst insåg jag att jag var yngst i gruppen och dessutom drog ner medelåldern betydligt. De andra var i princip alla minst tio år äldre.

Ålder är en siffra och en känsla. Jag hoppas att jag om trettio år liksom klubbkamrat Lars fortfarande studsar omkring i skogen - evigt ung i kropp och sinne!

Det är aldrig kört! av Kristina Reftel

Små korta berättelser och visdomsord. Härliga påminnelser som kan vara nödvändiga att ta fram lite då och då. Berättelserna känns så bra och självklara när man med nyktert humör läser om dem. Men så vet jag att när jag väl är nere i "gropen" är det inte lika enkelt att tänka och göra rätt. Extra viktigt då att ha med sig visdomen och verkligen försöka använda sig av dem när det väl hettar till.

Teori och praktik. Ju sundare tankar jag omger mig med desto större är chansen att jag senare praktiserar dem? Jag tror och hoppas det....

Oerhört läsvärd liten bok.

Middagsbjudning i skogen

Tänk dig att du ska ha hem folk på middag. Goda vänner, nya bekantskaper eller bara de närmaste.

Att handla in råvarorna till maten är kanske inte så spännande men väl i köket kan förvandlingen börja. Med trollspöt i högsta hugg sätter du igång och förvandlar de inhandlade råvarorna med hjälp av kryddor, omsorg och kärlek till något gott. Timingen spelar också roll. Var i processen är du? När kommer de?

Trollkarlen i dig njuter under tiden du skär, skalar och lyssnar på puttrandet. Doften tar sakta över rummet. Kurrandet i magen. Avsmakningen..... En gång till. Mmm!

Under middagen sedan njuter du av ditt verk samtidigt som du både ser och hör att även sällskapet gör det.

Du tänker. Livet är gott.

Framförallt skogen mellan Partille och Skatås kan jag i princip utan och innan. Jag har koll på Stig och nästan alla hans släktingar. Jag vet vilka ha dem som är extra härliga att springa på. Vilka som är mer utmanande och vilka man ska avvika från för att få den där extra naturupplevelsen eller utsikten.

I mängder med ensamma timmar har jag utökat mina kunskaper i den kulinariska skogen och blivit mer och mer förtrogen med vad den har att erbjuda. Att då få ta med sig en vän eller flera löparvänner, Solvikingar, på en tur där jag är kocken är precis som middagen ovan.

Jag njuter i fulla drag av att få guida och leda och jag älskar när mitt sällskap kommenterar de nya smakerna. "Oj vad fint" eller "var är vi nu?" eller "är vi redan här".

Som en lyckad middagsbjudning där andra också tycker att Livet är gott.

Så viktigt att pussla

Genast blir världen mindre och lätthanterlig. Inga andra intryck än pusselbitarnas olika färger och former. I timma efter timma.

- Stillhet och ro.
- Tålamod.
- Koncentration.
- Systematisering och ordning av ett utgångsläge som är kaos.
- Den långsamma lösningen.
- Perspektivskiftet av att sätta sig i en annan vinkel på en annan stol.
- Pauserna när man fastnat.
- Ivern när man med ny energi tar sig an samma problem som tidigare.
- Belöningen under processen. I bland flera gånger på kort tid. Ibland några få i timman.

Jag älskar att pussla. Punkterna ovan ger mig så oerhört mycket. Jag är övertygad om att processen i pusslandet är oerhört bra för min mentala hälsa. Det är lite "back to basic". Jag tänker att det finns många andra "aktiviteter" som har samma fördelar. Aktiviteter som tar lång tid och som i grunden får vårt stackars huvud att stänga ner allt annat och bara fokusera på en sak.

Ibland kan jag se att min fru har suttit och pusslat utan mig. Ibland händer det att hon hinner dit lite före mig. Givetvis kan det vara tvärt om också. Men jag kan kan inte komma ifrån känslan av att bli lite avundsjuk när hon hunnit dit men inte jag.

Tillsammans är bäst. Så mysigt och så trevligt att dela känslan och upplevelsen.

Uthållighet av Alex Hutchinson

Var går vår gräns för vad vi klarar av och vad är det som påverkar den där gränsen?

Hur viktig är kosten? Syreupptagningsförmågan? Muskelstyrka? Smärttröskel? Värme och kyla?

Och framförallt. Hur stor roll spelar vårt huvud? Hur kommer det egentligen sig att du kan springa väldigt fort sista varvet eller sista kilometern under en tävling trots att du tidigare inte orkat?

Hjärnan är ett mysterium men nog finns det alltid lite mer att ge?

Jag tror att alla som praktiserar eller har praktiserat någon form av idrott har erfarenheter av att man obegripligt plötsligt fått mer kraft och energi.

Jag har själv varit med om det vid ett antal tillfällen. Ultravasan är ett exempel när benen skrek och bara ville sluta och löpningen var så långsam. Ändå avslutade jag sista kilometern i ett 4-tempo. Obegripligt!

Eller under mitt första försök att klara 100 miles. När jag grät och hade gett upp efter cirka 100 kilometer och löpningen var obefintlig. Men där mötet med min familj gav en mig en enorm kick så att jag tillryggalade ytterligare ungefär 30 kilometer.

Den här boken går noga igenom allt ovan. Vad påverkar oss och hur mycket? Vad kan forskningen säga om det rent fysiska och om våra nästan mystiska mentala förmågor.

Den har sin utgångspunkt i både Roger Bannisters rekord på en engelsk mil och Nikes rekordförsök att spräcka två timmars gränsen på ett marathon.

Det här är en oerhört intressant bok. Inte bara för konditionsidrottare eller idrottare. Den är läsvärd för alla som har ett intresse av att spräcka gränser och av att utvecklas.

Min väg till min inre röst

Det började med att min fru och jag stängde av radion i bilen. I samma veva stängdes även tv-n av. Två småbarnsföräldrar tillika lärare. Ständigt i centrum med massor med ljud och intryck precis hela tiden.

Det var som om huvudet kokade och krävde frid för att inte explodera. Tystheten var så skön och så viktig.

Min "löparkarriär" började med tvång. Irritationen över att jag inte kunde förmå mig själv att träna regelbundet efter min "fotbollskarriär" gjorde att jag anmälde mig till 2012 års Göteborgsvarv.

Springa 21 km. Usch!

Löpning var för mig väldigt ångestladdat eftersom jag förknippade den med försäsongsträning. Bara människor med en skruv lös springer mer än 10 km åt gången....

Runkeeper och ljudböcker (ibland musik) hjälpte mig ut. Det var slitigt men gick. En del av slitet berodde på runkeeperrösten som med jämna mellanrum berättade hur långt och hur snabbt. Detta ledde till ständig ambition att springa fort. Slitigt och stressigt för både kropp och huvud. Hade ständiga bekymmer med mina vader och löpningen var sällan njutningsfull.

Jag stängde av runkeeperrösten. Det och ökade kunskaper om löpning gjorde att jag saktade ner.

Så småningom började jag tappa bort mig i mina ljudböcker. Jag kunde komma på mig själv med att inte ha lyssnat. Huvudet hade traskat iväg. Varit någon annanstans.

Allt oftare började jag springa utan lurar i öronen.

Skogens skönhet öppnade sig för mig. Ljus, dofter och synintryck började ta plats och jag började på allvar både njuta av naturen och lyssna på mig själv.

Ständiga reflektioner och analyser. Vad tyckte jag? Vad kände jag? Vad ville jag?

Problemlösningar och planeringar och ibland inget annat än var jag satte fötterna. Det är en utmaning att inte tänka på någonting. Det är sällan jag lyckas men om det någon gång sker så är det i skogen.

Löpningen i skogen utan andra intryck öppnade dörren till mig själv. Den har gett mig tid. Tid att lyssna. Så från att ha börjat med en aktivitet med fysiska mål har det nu övergått till att mestadels vara en aktivitet som handlar om min mentala hälsa.

Många mår tyvärr dåligt. Jag är övertygad om att en del av lösningen för att må bättre är att ge sig tid att lyssna på sin inre röst.

Den berättar hela tiden men man måste ge sig själv möjlighet att lyssna.

Tacksamhet! Jag är oerhört tacksam över all tid i rörelse i skogen. Den har fått mig att må så oerhört bra och kan aldrig få nog med tid.