Magsmart av David Jonsson

Återigen en bok om magen, bakterier, hormoner, kost och hälsa. Är ju så enormt intresserad av detta och tyckte att det kunde vara en god idé att läsa om det igen fast av en annan författare.

I Magsmart går David Jonsson grundligt igenom vad "vi" idag vet om hur vår mage påverkar vår hälsa. Hur bakteriefloran agerar och reagerar på vad vi stoppar i oss och på vad vi gör och inte gör.

Vi lär oss mer och mer hela tiden ändå är det så mycket vi inte vet. Fascinerande!

Jag tycker att boken är väldigt bra dels för att Jonsson skriver på ett sätt som tilltalar. Många härliga och bildliga liknelser som får mig både att förstå bättre och skratta lite. Samtidigt känns han väldigt politiskt korrekt och girar och svänger för att inte sticka ut för mycket. Dessutom är jag själv enormt påverkad av min livsstil och alla fördelar den har. Det tillsammans men min nyfikenhet mot en ketogen kost gör att jag blir lite väl kritisk och kanske till och med misstroende i vissa delar av boken. Bland annat är Jonsson tveksam till mättat fett vilket inte jag är och dessutom verkar mer och mer forskning tyda mot att mättat fett inte är farligt. Det är det där med forskning.... Vad ska man tro?

Jämförelsen med Martina Johansson och hennes böcker i ämnet är oundviklig. Det finns framförallt likheter i dessa två författares böcker men även vissa saker som skiljer sig åt. Jag hade velat lyssna på en diskussion dem emellan.

Slutet av boken höjer helheten. Här går Jonsson mer in på vad vi ska äta och diskuterar olika naturfolk och deras kostvanor. Han menar att det dessa folk har gemensamt är att de äter riktig mat och att det är det som är kärnan. Det handlar inte om hur mycket kolhydrater, fett och proteiner vi stoppar (där är nämligen naturfolken olika) i oss utan att det viktiga istället är kvalitén på dem. Detta eftersom det finns kolhydrater och fetter som både är bra och dåliga för vår tarm/hälsa.

Hur ska man äta då? Naturlig mat - riktigt mat! Utan socker och mjöl. Därom råder ingen tvekan och har man kommit dit är mycket vunnet.

Men sen?

Paleo? LCHF? Eller ingen speciell inriktning förutom att man äter riktig mat gjort från grunden med vettiga råvaror?

Där tror jag att det bara finns ett svar.

Man får prova sig fram och upptäcka vad man själv mår bäst av.

EB-loppet 2018

Full fart mot andra upplagan av EB-loppet.

Nu är vi inga nybörjare längre. Manegen är krattad och första årets succé kan inte annat än att göra år två ännu bättre. 430 Anmälda 2017. Kan vi bli 500 stycken 2018?

Jobbet vi gör handlar om tre saker:

1. Synas! Göra reklam för loppet.
2. Få folk att anmäla sig.
3. Hitta sponsorer/välgörare.

Några av förra årets sponsorer säger ja direkt. Tänk att ett positivt svar kan göra en så lycklig. Några säger tyvärr nej och jakten på nya sponsorer tar fart.

Det är till en början inspirerande men efter ett tag mer tungrott. Ett nej är ett nej och är faktiskt ganska enkelt att acceptera. Men när folk blir otydliga och vi tvingas återkomma för tredje och till och med en fjärde gång tömmer det en på kraft och tid. Kraft och tid vi hade kunnat lägga på andra potentiella sponsorer. Kraft och tid till att sätt upp fler lappar om loppet och så vidare.

11 härliga sponsorer/välgörare blev det tillslut.

Så mycket roligare då med alla oväntade och positiva vändningar:

Jonas, en gammal fotbollskamrat, jobbar för Lokalpressen och spottar fram en artikel.

Mustafa Mohamed hjälper oss att göra reklam och säger att det finns en möjlighet att han kommer själv. Det blev tyvärr inte så men välviljan värmde.

Partilles E20 skylt lyser fredagen före loppet på ett särdeles vackert sätt.

Icebug ställer upp som sista sponsor och gör att hela evenemanget blir klart proffsigare med både skor, snitslar och presentkort.

Dagen blev precis som den familjedag vi ville att det skulle bli. Folk som gick, löpare, ultralöpare, en och annan Ironman på plats. Barn och hundar. Alla glada inför en kravlös dag i trevligt sällskap. Ändå gick det givetvis att se ett och annat horn sticka upp. Tävlingsnerven fanns där fastän vi inte tog tid. En krydda som aldrig lyser med sin frånvaro.

Ja. EB-loppet är som inget annat lopp. Det är ett familjeprojekt som för oss närmare varandra. Ett projekt som utmynnar i kärlek, omtanke, värme, generositet och:

90 086 kr

Efter månader med jobb är det plötsligt slut men ändå inte. Energin sprudlar och vi har redan mängder med tankar på hur vi ska göra nästa år. Ett år som blir precis lika bra som 2018 med en skillnad.

Ännu fler insamlade pengar för att hjälpa de med Epidermolysis Bullosa.

Traillöpning som gemensam upplevelse

Jag förespråkar i vanliga fall ensamhet. Tid för mig själv och mina egna tankar. Möjlighet till reflektion och analys, planering och beslut. Tid för tystnad.

Den här ensamheten har i flera år nu varit väldigt starkt förknippad med löpning i skogen. Rörelsen gör mig kreativ och det är få saker som är lika nyttiga för min mentala och fysiska hälsa.

Eftersom jag är lärare och därmed ofta i ett socialt sammanhang har den här balansen mellan ensamhet och tillsammans varit oerhört viktig. Överhuvudtaget är det påfallande ofta som det där med balans är viktigt.

Jag har blivit påmind om detta i och med lite olika äventyr samt genom de gemensamma trailpassen med Solvikingarna som jag har fått förmånen att hålla.

Där springer vi ett gäng och upplever tillsammans. För det är så jag ser det. En gemensam upplevelse som råkar vara i rörelsen kallad löpning som vi alla tycker om.

Jag får även en härlig frihetskänsla. Vi är så oerhört privilegierade som kan ta beslutet att tillsammans njuta av stigar och skog, ett och annat bad och till och med lite bergsklättring.

Vi delar upplevelsen och njuter tillsammans. Både under löpningen och efter.

Det är inte så dumt det heller...

Välj dina intryck

Vi klarar inte av att äta hur mycket som helst. Eller att vara vakna hur länge som helst. Inte heller....

Jag vill påstå att vi inte klarar av för mycket av någonting.

Idag riskerar vi att drunkna i intryck och information.

Jag tror inte på multitasking och jag tror inte heller att vi totalt klarar av att hantera hur många intryck som helst.

Så vilka intryck ska vi ägna oss åt?

De vi mår bra av givetvis. Men vilka är det? Jag tror att det är en idé att jämställa vår intryckskonsumtion med exempelvis socker. Kanske gott och smaskigt till en början men inget vi mår bra av i längden.

Vi kanske tycker att det är intressant eller till och med avslappnande att dyka ner i sociala medier och simma runt där i tid och otid. Vi utsätts därmed för mängder med information och intryck. Tid läggs men den investeras inte.

Jag tror att vi ska ta sig en rejäl funderare på vilka intryck vi väljer att lägga tid på.

Vad ger det mig? Här och nu? I längden?

Är det verkligen ett värde i bekanta och obekantas livsöden och dramer? Som en ständig såpopera som aldrig tar slut.

Vad ger det oss i längden? Stress? Skeva ideal? Tidslöseri!!!!

Det finns en sak jag aldrig blir mätt på och som alltid ger mig något här och nu och i längden.

Naturen!

Allt du kan se när du saktar ner av Haemin Sunim

"Är det omgivningen som är stressig. Eller är det ditt inre?" Den zenbuddhistiska munken Haemin Sunim berättar i den här boken sina tankar om livet, livssituationer och hur man bäst hanterar dem.

Bokens kapitel inleder med en liten text ofta med något exempel som berör det ämne kapitlet handlar om. Därefter följer ett antal sidor med små korta visdomsreflektioner. Olika meningar som på olika sätt berör kapitlets ämne.

Till en början var jag rädd för att min läsning skulle bli för snabb. För forcerande. Att jag därmed skulle missa betydelsen i vad dessa småstycken hade att säga. Har aldrig varit bra på att ta in dikter och liknande. Ta in något kort och begrunda. Men, men, jag börjar märka av en utveckling. Oavsett om det beror på mig eller Haemin Sunim känner jag att jag läser och tar in. Tar mig tid till att begrunda och fundera. Så skönt att inte ha bråttom. Skönt att läsa långsamt.

Boken får mig att tänka på Herregud&Co av Roine Mercurio. Kalendern vi har hemma med bild och text för varje dag. Visdom och humor som träffar i hjärtat. Jag tänker mig att styckena i den här boken skulle kunna fungera på samma sätt. Små meningar att läsa. En för varje dag. Att ha med sig och påminnas om hur självklart livet kan vara men hur svårt det är att minnas det.

En väldigt bra bok. En nyttig och nödvändig bok. För även om jag tycker att jag har kommit långt i min mentala hälsa och personliga utveckling så har jag långt kvar att vandra. Och den här boken är en fin kompass för att hålla rätt riktning.

Den rädda löparen av Kristina Paltén

Så är den äntligen här. Boken om Kristina Palténs löpning genom Iran. Jag har läst om henne och lyssnat på henne i olika poddar. I närmare tre år har jag väntat och längtat efter boken.

Förväntningarna givetvis skyhöga. Ändå kände jag på mig att jag inte skulle bli besviken.

Boken är jättebra!

Den handlar om rädslor och förutfattade meningar. Om medmänsklighet och glädje. Om tron på det goda och givetvis en del av det onda som tyvärr alltid finns. Om kärlek och givetvis lite löpning.

Jag hoppas verkligen att folk förstår att den här boken inte är en löparbok. Löpningen är redskapet som binder samman Kristinas upplevelser men absolut inget som det fokuseras på.

Jag för min del tycker givetvis att allt som har med löpningen att göra är av största intresse och hade gärna läst mer om det. Men jag inser att det i så fall är till en väldigt smal publik och då finns det andra böcker som berör det.

Nej, den här boken är så mycket mer än löpning. Det är en bok som borde läsas av alla. Kanske framförallt i dessa tider då vi har det så bra och tenderar att bygga upp rädslor för noll och ingenting.

Rädslor och oro. Känslor som vi så gärna har inför något som kanske aldrig inträffar. Så meningslöst och energikrävande.

Det gäller att ha perspektiv och för mig kommer Kristina Paltén för alltid symbolisera detta. Att som ensam kvinna springa genom ett helt land med en helt annan kultur och religion. Fantastiskt!

Nu väntar och längtar jag på att få se dokumentären....

Ta bort det tråkiga och då även det roliga...

Usch! Där hänger det dåliga samvetet. Tanken att stryka är såååå tråkig!

För att inte tala om gräsmattan - den är visserligen minimal. Men ändå.

Tvätten, disken, städningen (fast just dammsugningen går något så när bra).

Handla....

Allt som oftast tråkiga måsten som jag inte vill göra. Det finns ju så mycket annat roligare och mer utvecklande.

Men så bor vi ju i fantastiska Sverige på 2000-talet. Vår grymmaste välfärd! Vi har inte bara möjlighet att tillgodose de mest grundläggande behoven. Vi har nu även mängder med både tjänster och pengar som öppnar dörrar och nya möjligheter.

Rationalisera bort det tråkiga och jobbiga.

Skjortorna kan lämnas in, matkassarna kan komma till dörren och vi har ett rutavdrag som ger oss möjlighet att billigare betala någon annan att göra jobbet. Eller något annat.... Den självgående gräsklipparen...

Grymt! Finns väl även sådana dammsugare!?

Men disken då? Inte kan man väl köpa bort den?

Ungarna. Genialiskt! Kan motivera det med att de minsann måste lära sig. I alla fall tills de får egna barn. Risk för att bli farfar onödigt tidigt kanske...?

Alla dessa härliga lösningar som tar bort det tråkiga ur vågskålen livet. Och givetvis leder denna obalans oundvikligen till att allt bra och roligt tappar i värde. Vill inte det tråkiga och jobbiga.

Men! Vi behöver jämvikten. Vi behöver det tråkiga för att uppskatta det roliga. Annars blir det en form av rolighetsinflation. Ett tillstånd där det positiva inte är bra nog eftersom vi inte upplever motsatsen. Jag tror även att det leder till att vi blir sämre på motgångar. För oavsett hur gärna vi kan ta bort tråkigheter så kommer de aldrig helt att försvinna. Och hur hanterar vi de nya tråkigheterna när de lite plötsligt kommer med posten?

Vi har det så "bra" att vi riskerar vårt välmående eftersom vi blir dåliga på det obekväma och tråkiga. Så dåliga att minsta motgång blir väldigt svåra att hantera.

Löpningen påminner mig om detta varje gång. Apjobbigt eller underbart. Efter uppförsbacke kommer nedförsbacke. Soffan/vilan är alltid så mycket skönare efter en löptur osv.

Och naturligtvis. Mina skjortor som hänger där och som ingen annan i familjen verkar vilja ta hand om :)