Insikt nummer 1.
Todo-listan kommer aldrig att ta slut. Med det i bakhuvudet kommer acceptansen om att det finns en morgondag och att även den behöver arbetsuppgifter.
Insikt nummer 2.
Jag är viktigast och väldigt bra när jag är tillräckligt bra. Ingen vinner på att jag har orimliga mål och därmed för höga krav på mig själv. Många vinner på att jag är tillräckligt bra, alltid på plats och välmående. Därför prioriterar jag alltid min hälsa framför jobbet. Mat, sömn och träning går först. Naturligtvis finns det undantag men dem ska man passa sig för eftersom för många undantag leder till en ny vana som i det här fallet leder ner i en ond spiral.
Insikt nummer 3.
Prioritera med skyltfönstret som utgångspunkt. Jag har mängder med arbetsuppgifter och jag kan inte göra dem alla samtidigt. En del av dem får stå åt sidan åt andra som är viktigare. Vilka är då de viktiga? Där finns inget givet svar eftersom det är så situationsanpassat. Men jag tycker att en vettig utgångspunkt är att ta itu med det som syns. Mejl från föräldrar och liknande prioriterar jag högt eftersom det syns om jag gör det eller inte. Ett obesvarat mejl leder ofrånkomligt till irritation och mer press och stress än om jag skulle behöva förnya och förbättra en planering av ett arbetsområde. Det finns ingen anledning att krydda till den redan existerande stressen och pressen med sammaledes utifrån.
Insikt nummer 4.
Ta tid att lyssna på din inre dialog. Jag upplever att många alldeles för sent inser att de inte mår bra. Stanna till och se dig omkring. Vad är bra? Vad måste bli bättre?
Insikt nummer 5.
Ha en dialog med chefen. Jag vill påstå att det är ansvarslöst att köra på när man någonstans inser att man inte hinner med. En dialog med chefen kan leda till att både kravbilden (den egna och chefens) och arbetsbelastningen minskar.
Insikt nummer 6.
Det finns en massa insikter och det är omöjligt att rangordna dem
Insikt nummer 7.
Ut! Ut i naturen utan något i öronen. Det sänker stressnivåerna och ökar kreativiteten. Samtidigt får man tid till den där inre dialogen.
Insikt nummer 8.
Pausa ibland. Lunchträning kanske inte möjligt men en femminuters promenad är alltid möjlig. Och som Dalai Lama har sagt (eller kanske någon annan vis person) "Den som inte hinner meditera är den som behöver det mest".
Insikt nummer 9.
Nej! Man får säga nej. Jag kanske inte orkar just nu. Jag kanske inte vill just nu. Andras förväntningar och förhoppningar får inte äta på en om orken tryter. Martyrer gynnar sällan sig själva. De dör.
Insikt nummer 10.
Det finns alltid fler insikter att lära sig. Vi blir aldrig klara med kunskapen om oss själva. Genom att lära oss av andra utvecklas vi till en bättre version av oss själva men vi blir aldrig färdiga.
onsdag 13 december 2017
tisdag 12 december 2017
I backspegeln framåt
Löpning är enkelt. Livet är svårt.
Pustar och frustar. Det är tungt och jobbigt. Benen säger ifrån och "här och nu" säger att det är jobbigt, jobbigt. "Här och nu" tittar tillbaka och kommer ihåg att jag just har sprungit upp för en vidrigt lång backe.
Just det! Det är därför det är jobbigt. Snart nog kommer det kännas bättre igen eftersom det ser påfallande platt ut framför mig.
Eller.
När hela rundan är jobbig och trög. Trumpinnarna vägrar infinna sig och storkusinerna höger och vänster stock vägrar försvinna. Backspegeln talar om att jag har sprungit si och så många dagar i sträck eller si och så många mil. Hm, storkusinernas besök får en förklaring.
Men i livet är det annorlunda. Hur ofta tittar vi i backspegeln där? Stress, trötthet och dåligt humör är ju inget som bara infinner sig. Det kommer av en anledning.
Jag har tidigare varit inne på det där med reflektion och om/när vi ger oss själva tid till det. En utgångspunkt är naturligtvis att veta vad jag mår bra av och inte. Nästa steg är onekligen att se tillbaka och anpassa vägen framåt utifrån vad backspegeln säger.
Pustar och frustar. Det är tungt och jobbigt. Benen säger ifrån och "här och nu" säger att det är jobbigt, jobbigt. "Här och nu" tittar tillbaka och kommer ihåg att jag just har sprungit upp för en vidrigt lång backe.
Just det! Det är därför det är jobbigt. Snart nog kommer det kännas bättre igen eftersom det ser påfallande platt ut framför mig.
Eller.
När hela rundan är jobbig och trög. Trumpinnarna vägrar infinna sig och storkusinerna höger och vänster stock vägrar försvinna. Backspegeln talar om att jag har sprungit si och så många dagar i sträck eller si och så många mil. Hm, storkusinernas besök får en förklaring.
Men i livet är det annorlunda. Hur ofta tittar vi i backspegeln där? Stress, trötthet och dåligt humör är ju inget som bara infinner sig. Det kommer av en anledning.
Jag har tidigare varit inne på det där med reflektion och om/när vi ger oss själva tid till det. En utgångspunkt är naturligtvis att veta vad jag mår bra av och inte. Nästa steg är onekligen att se tillbaka och anpassa vägen framåt utifrån vad backspegeln säger.
söndag 3 december 2017
Makten över matkassen av Ingvarsson och Meyer von Bremen
Den här boken handlar om de stora livsmedelsjättarna och hur de agerar. Oavsett om det handlar om spannmål eller djur så är agendan klar. En så hög produktion som möjligt. Kvalitén är av underordnad betydelse. Det viktiga är att få fram mycket mat och det till ett så lågt pris som möjligt. Då ska det gå fort att få fram kycklingar, vete och grisar. Bekämpningsmedel, antibiotika och alla möjliga märkliga foder gäller för att lyckas med det uppsatta målet. Hur näringsrik och hälsosam slutprodukten blir....
Samtidigt leder det här produktionssättet till ett ökat avtryck på miljön. Vi kan inte fortsätta på det här sättet.
Naturligtvis är inte allt nattsvart. Intresset för ekologiskt och närproducerat ökar allt mer från oss konsumenter. Fler och fler gårdsbutiker dyker upp med allt ifrån mjölk och grönsaker till kött. Den medveten köparen påverkar och vår syn på mat förändras förhoppningsvis allt mer. Uppoffringen blir att inte kunna köpa all maten i stormarknaden.
Jag tycker att det här är en väldigt intressant och bra bok. Den påminner lite om Mats-Eric Nilssons böcker om matfusket men håller sig mer på ett övergripande plan och går inte på samma sätt in på detaljer.
För egen del gjorde vi en stor förändring i vårt sätt att äta för flera år sedan. Ekologiskt och närproducerat är dyrt men som jag brukar säga. Om vi inte lägger pengar på vad vi stoppar i oss. Vad ska vi då lägga pengar på. Vad kan vara viktigare?
Kycklingen har varit ett litet dåligt samvete hos mig i många år. Jag har vetat hur de föds upp och hur större delen av produktionen har sett ut. Ändå har vi inte gjort något åt saken. Framförallt har det kanske att göra med att butikerna sällan eller aldrig har det ekologiska alternativet. Men nu får det vara nog. Aldrig att jag köper vanlig kyckling mer. Lite planering löser det mesta.
Det blir att handla på nätet via Gröna gårdar eller inte alls. Kycklingen får kanske bli ett söndagsalternativ. Finmiddag istället för vardagens billiga och snabba lösning.
onsdag 22 november 2017
Medicinering
På sätt och vis medicinerar jag varje dag trots att det ska mycket till innan jag stoppar ner läkemedel i min ädla kropp.
Läkemedel. Ursprunget till dem. Mat, örter, växter med mera tror jag på. Men att stoppa i mig de där kemiska produkterna i form av tabletter eller vad det nu kan vara... Nej, tack!
Jag tror på maskinen kroppen. Den är fantastisk i sin förmåga att anpassa sig. Om jag gör en rörelse jag inte är van vid tillräckligt många gånger kommer kroppen att säga ifrån. Träningsvärk. Reparera för att sedan stärka. Lite, lite. Det är därför jag inte ökar mitt personbästa i exempelvis armhävningar med mer än någon enstaka per gång. Likadant med löpning, cykling eller vad det än må vara. Sakta, sakta anpassar sig kroppen för vad vi utsätter den för och blir starkare.
Överhuvudtaget tror jag på tesen att det finns en poäng med att kroppen får uthärda och klara. Det är bevisligen bra att exempelvis träna, basta, fasta, frysa och det tänker jag ger en tydlig indikation på att kroppen minsann ska klara av sjukdomar själv också.
Huvudvärk, värk i största allmänhet, förkylningar och vad det än kan vara är i första hand ett sätt för kroppen att tala om för oss att någonting inte är bra. Precis som träningsvärken. Jag tänker att steg ett då måste vara att fundera över vad problemet kan bero på. Det kan vara en tillfällighet eftersom det sällan händer men om det är återkommande så nog tusan måste det finnas en orsak till problematiken. Lösningen måste vara att se över sin situation och analysera vad det är i ens vardag som kan vara orsaken.
För inte sjutton är det en lösning att knapra tabletter för att ta bort kroppens röst iallafall. Inte heller för att hjälpa kroppen att besegra det onda. Om kroppen gör det själv är det en klart större vinst. Den blir lite starkare. Risken kan istället bli att kroppen med läkemedel tror att den fungerar bättre och så blir konsekvensen den motsatta för att man har belastat något som inte är bra.
Vill du bli starkare och klara något vill du göra det själv och inte med "hjälpmedel". Inte tusan blir du starkare av att hoppa in i en bil och köra de tre sista kilometrarna när du har föresatt dig att springa milen? Jag är övertygad om att samma princip gäller kroppens immunsystem.
Samtidigt går det inte att vara kontrastlös. Hur sjuk ska man vara för att medicinera? Självklart finns det fog för att ta hjälp men inte för minsta lilla.
Och den största hjälpen är det förebyggande arbetet:
- Bra mat
- Sömn
- Träning
- Naturen
- Skratt
- Kärlek
Det här med att vara sjuk. Vad betyder det? Är det ett försämrat allmäntillstånd, feber, förkylning? Ibland tror jag att det är inställningen till symptomen som gör oss sjuka eller inte och den inställningen är jag säker på påverkas av hur väl vi sköter punkterna ovan.
Jag har varit lärare i 13 år och har totalt en sjukdag. Min fru tvingade mig att vara hemma efter en helg med magsjuka. Det svider fortfarande lite :) Våra barn är idag 8 och 10 år gamla. Vi har alltså gått igenom dagisåren och de sömnlösa åren. Det borde kanske heta bakterie- och virusåren förresten. Jag är dessutom lärare och jobbar på en skola vilket betyder människor och ännu fler bakterier och virus omkring mig. Ändå har jag hållit mig frisk. Klart att det då och då har uppkommit en och annan mindre förkylning men feber? Har vuxna människor det?
Under de här åren har inte alla punkterna ovan alltid varit bra. Men! Majoriteten av dem har varit bra och jag tror att det är det som har hållit mig frisk. Att alla punkterna numera sitter känns naturligtvis bra även om det inte är någon garanti.
Men, en förebyggande medicin är det allt.
Läkemedel. Ursprunget till dem. Mat, örter, växter med mera tror jag på. Men att stoppa i mig de där kemiska produkterna i form av tabletter eller vad det nu kan vara... Nej, tack!
Jag tror på maskinen kroppen. Den är fantastisk i sin förmåga att anpassa sig. Om jag gör en rörelse jag inte är van vid tillräckligt många gånger kommer kroppen att säga ifrån. Träningsvärk. Reparera för att sedan stärka. Lite, lite. Det är därför jag inte ökar mitt personbästa i exempelvis armhävningar med mer än någon enstaka per gång. Likadant med löpning, cykling eller vad det än må vara. Sakta, sakta anpassar sig kroppen för vad vi utsätter den för och blir starkare.
Överhuvudtaget tror jag på tesen att det finns en poäng med att kroppen får uthärda och klara. Det är bevisligen bra att exempelvis träna, basta, fasta, frysa och det tänker jag ger en tydlig indikation på att kroppen minsann ska klara av sjukdomar själv också.
Huvudvärk, värk i största allmänhet, förkylningar och vad det än kan vara är i första hand ett sätt för kroppen att tala om för oss att någonting inte är bra. Precis som träningsvärken. Jag tänker att steg ett då måste vara att fundera över vad problemet kan bero på. Det kan vara en tillfällighet eftersom det sällan händer men om det är återkommande så nog tusan måste det finnas en orsak till problematiken. Lösningen måste vara att se över sin situation och analysera vad det är i ens vardag som kan vara orsaken.
För inte sjutton är det en lösning att knapra tabletter för att ta bort kroppens röst iallafall. Inte heller för att hjälpa kroppen att besegra det onda. Om kroppen gör det själv är det en klart större vinst. Den blir lite starkare. Risken kan istället bli att kroppen med läkemedel tror att den fungerar bättre och så blir konsekvensen den motsatta för att man har belastat något som inte är bra.
Vill du bli starkare och klara något vill du göra det själv och inte med "hjälpmedel". Inte tusan blir du starkare av att hoppa in i en bil och köra de tre sista kilometrarna när du har föresatt dig att springa milen? Jag är övertygad om att samma princip gäller kroppens immunsystem.
Samtidigt går det inte att vara kontrastlös. Hur sjuk ska man vara för att medicinera? Självklart finns det fog för att ta hjälp men inte för minsta lilla.
Och den största hjälpen är det förebyggande arbetet:
- Bra mat
- Sömn
- Träning
- Naturen
- Skratt
- Kärlek
Det här med att vara sjuk. Vad betyder det? Är det ett försämrat allmäntillstånd, feber, förkylning? Ibland tror jag att det är inställningen till symptomen som gör oss sjuka eller inte och den inställningen är jag säker på påverkas av hur väl vi sköter punkterna ovan.
Jag har varit lärare i 13 år och har totalt en sjukdag. Min fru tvingade mig att vara hemma efter en helg med magsjuka. Det svider fortfarande lite :) Våra barn är idag 8 och 10 år gamla. Vi har alltså gått igenom dagisåren och de sömnlösa åren. Det borde kanske heta bakterie- och virusåren förresten. Jag är dessutom lärare och jobbar på en skola vilket betyder människor och ännu fler bakterier och virus omkring mig. Ändå har jag hållit mig frisk. Klart att det då och då har uppkommit en och annan mindre förkylning men feber? Har vuxna människor det?
Under de här åren har inte alla punkterna ovan alltid varit bra. Men! Majoriteten av dem har varit bra och jag tror att det är det som har hållit mig frisk. Att alla punkterna numera sitter känns naturligtvis bra även om det inte är någon garanti.
Men, en förebyggande medicin är det allt.
onsdag 15 november 2017
Fastnat i fastan
Jag har ätit en form av lågkolhydratkost i snart 6 år. Har redan skrivit en del om det och vill inte upprepa mig även om sättet att äta under åren har förändrats lite. Fastan däremot har jag inte skrivit så mycket om och eftersom den har blivit en sådan stor och viktig del i min vardag och träning vill jag berätta lite om hur den ser ut.
Jag går inte här in på de hälsomässiga fördelarna med fastan. Det finns det andra som gör så mycket bättre. Istället blir det en liten redogörelse för hur den har blivit en självklar del av min vardag.
Jag stötte på det här med fasta samtidigt som lågkolhydratkosten. Skillnaden var att det tog tre år innan jag vågade mig på den. För mig var det skrämmande att inte äta. De teoretiska fördelarna hade jag accepterat men att faktiskt prova var något helt annat. Att inte äta var en sådan enorm motpol till det normala.
Minns hur resonemanget gick i huvudet. Skulle första dagen bli en arbetsdag eller inte? Skulle jag bli ett hungrigt monster? Hur jobbigt skulle det bli? Skulle jag orka?
Jag minns även min förvåning över hur bra det gick. Det var som att hungern knackade på dörren och frågade om det inte var dags att äta och när det inte blev något intag stillade det sig och så var det inte mer med det förrän nästa påminnelse. Och det var just små påminnelser. Hungern kom inte som en orkan och monstret höll sig borta.
I teorin skulle det även gå bra att träna en fastedag. Till en början kändes också det osäkert. Hur skulle det gå? Återigen blev jag förvånad över hur bra det gick. Jag kände mig till och med starkare än vanligt vilket man skulle kunna förklara med att vi på savannen när vi var hungriga behövde bli extra fokuserade när behovet av mat var som stört. Logiskt!
Till en början fastade jag en gång i veckan. Lågkolhydratkosten och fastan gjorde att jag i min träning gick på fett och på helgerna gav jag mig ofta ut på en morgonlöpning utan frukost i magen. Det blev mer och mer naturligt att göra så när orken inte svek mig.
Idag äter jag i princip aldrig frukost. Det är som om jag har fasat ut den eftersom den helt enkelt saknar betydelse. Dagen börjar med kaffe och en matsked kokosolja. Första måltiden blir lunch och på kvällen middag. Det innebär en fasta på cirka 16 timmar. De flesta dagar ser ut på detta sätt förutom den dagen i veckan jag fastar i cirka 24 timmar från middag till middag.
Under träningen inför Ultravasan förra sommaren låg jag på en löpmängd jag tidigare aldrig hade varit i närheten av. Då var jag lite orolig för att jag riskerade att stoppa i mig för lite energi. Därför började jag med ett litet kvällsmål någon timma efter middagen. Det bestod allt som oftast av rysk yoghurt och grädde tillsammans med vår hemmagjorda musli och bär. Syndigt gott. Då kände jag att det var ett nödvändigt extraintag. Förmodligen var det ett vettigt beslut eftersom jag under de här åren jag har fastat inte har gått ner i vikt. Det känns bra eftersom viktnedgång aldrig har varit mitt syfte med fastan.
Idag har fastan blivit en självklar och naturlig del av min vardag. Det är inget jag längre reflekterar över. Det är skillnad på hunger och ett insulintriggande sug. Jag känner att jag idag har bättre koll på hur min kropp fungerar. Vad jag orkar och inte. Vad jag bör och inte bör äta och när.
I vardagen mår jag bra, är aldrig sjuk och orkar hålla en hög träningsnivå och den stora vinsten är just träningen. Jag kan vara ute och springa i flera timmar utan att tappa i ork eller gå in i någon vägg. Det är skönt att inte behöva stressa och hetsa med att hela tiden stoppa i sig socker för att orka. Sen har jag en annan inställning till detta när jag tävlar men då är det prestation det är fråga om och inte hälsa.
Det är himla gott att äta men det finns ingen anledning att göra det hela tiden. Tvärtom är jag övertygad om att det finns många hälsovinster om man kan få bort det ständiga insulinboostandet och istället låta kroppen få tid att reparera sig och skölja bort en massa skräp.
Fastan ger bland annat ork och fokus. Sen går det inte att komma ifrån att jag känner mig lite duktig också av att veta att jag inte likt de flesta andra måste fylla på hela tiden för att inte "dö av hunger."
Mer om fasta:
http://www.jonasbergqvist.se/periodisk-fasta
Jag går inte här in på de hälsomässiga fördelarna med fastan. Det finns det andra som gör så mycket bättre. Istället blir det en liten redogörelse för hur den har blivit en självklar del av min vardag.
Jag stötte på det här med fasta samtidigt som lågkolhydratkosten. Skillnaden var att det tog tre år innan jag vågade mig på den. För mig var det skrämmande att inte äta. De teoretiska fördelarna hade jag accepterat men att faktiskt prova var något helt annat. Att inte äta var en sådan enorm motpol till det normala.
Minns hur resonemanget gick i huvudet. Skulle första dagen bli en arbetsdag eller inte? Skulle jag bli ett hungrigt monster? Hur jobbigt skulle det bli? Skulle jag orka?
Jag minns även min förvåning över hur bra det gick. Det var som att hungern knackade på dörren och frågade om det inte var dags att äta och när det inte blev något intag stillade det sig och så var det inte mer med det förrän nästa påminnelse. Och det var just små påminnelser. Hungern kom inte som en orkan och monstret höll sig borta.
I teorin skulle det även gå bra att träna en fastedag. Till en början kändes också det osäkert. Hur skulle det gå? Återigen blev jag förvånad över hur bra det gick. Jag kände mig till och med starkare än vanligt vilket man skulle kunna förklara med att vi på savannen när vi var hungriga behövde bli extra fokuserade när behovet av mat var som stört. Logiskt!
Till en början fastade jag en gång i veckan. Lågkolhydratkosten och fastan gjorde att jag i min träning gick på fett och på helgerna gav jag mig ofta ut på en morgonlöpning utan frukost i magen. Det blev mer och mer naturligt att göra så när orken inte svek mig.
Idag äter jag i princip aldrig frukost. Det är som om jag har fasat ut den eftersom den helt enkelt saknar betydelse. Dagen börjar med kaffe och en matsked kokosolja. Första måltiden blir lunch och på kvällen middag. Det innebär en fasta på cirka 16 timmar. De flesta dagar ser ut på detta sätt förutom den dagen i veckan jag fastar i cirka 24 timmar från middag till middag.
Under träningen inför Ultravasan förra sommaren låg jag på en löpmängd jag tidigare aldrig hade varit i närheten av. Då var jag lite orolig för att jag riskerade att stoppa i mig för lite energi. Därför började jag med ett litet kvällsmål någon timma efter middagen. Det bestod allt som oftast av rysk yoghurt och grädde tillsammans med vår hemmagjorda musli och bär. Syndigt gott. Då kände jag att det var ett nödvändigt extraintag. Förmodligen var det ett vettigt beslut eftersom jag under de här åren jag har fastat inte har gått ner i vikt. Det känns bra eftersom viktnedgång aldrig har varit mitt syfte med fastan.
Idag har fastan blivit en självklar och naturlig del av min vardag. Det är inget jag längre reflekterar över. Det är skillnad på hunger och ett insulintriggande sug. Jag känner att jag idag har bättre koll på hur min kropp fungerar. Vad jag orkar och inte. Vad jag bör och inte bör äta och när.
I vardagen mår jag bra, är aldrig sjuk och orkar hålla en hög träningsnivå och den stora vinsten är just träningen. Jag kan vara ute och springa i flera timmar utan att tappa i ork eller gå in i någon vägg. Det är skönt att inte behöva stressa och hetsa med att hela tiden stoppa i sig socker för att orka. Sen har jag en annan inställning till detta när jag tävlar men då är det prestation det är fråga om och inte hälsa.
Det är himla gott att äta men det finns ingen anledning att göra det hela tiden. Tvärtom är jag övertygad om att det finns många hälsovinster om man kan få bort det ständiga insulinboostandet och istället låta kroppen få tid att reparera sig och skölja bort en massa skräp.
Fastan ger bland annat ork och fokus. Sen går det inte att komma ifrån att jag känner mig lite duktig också av att veta att jag inte likt de flesta andra måste fylla på hela tiden för att inte "dö av hunger."
Mer om fasta:
http://www.jonasbergqvist.se/periodisk-fasta
måndag 13 november 2017
Peak - vetenskapen om att bli bättre på nästan allt av Ericsson och Pool
Finns talang? Stämmer 10 000 timmarsregeln? Hur bra kan vi bli och hur då?
Kan man bli annat än intresserad av en bok med sådana frågor?
För min del var det omöjligt. Jag är så djupt fascinerad av oss människor. Allt vi klarar av att göra. Allt vi kan anpassa oss till. Sen om det är fysiskt eller mentalt spelar inte så stor roll. Ibland känns det som att vi faktiskt är gränslösa och kan åstadkomma precis vad vi vill.
I boken förklarar Ericsson och Pool hur de genom olika undersökningar har kommit fram till vad de tror om frågorna ovan. Teori blandas med mängder av exempel och det är just exemplen som intresserar mig mest. Taxichaufförerna, idrottarna, schackspelarna och minnesmästarna.
Jag tänker på mig själv. Jag tänker på mina barn. Vad är vi bra på och vad är vi inte bra på? Jag ser en tydlig orsak till dem båda. Det finns något romantiskt i tanken om talang men det är samtidigt tveeggat eftersom "talangen" riskerar att åsidosätta träningen. Trots allt är det den som är kärnan i utvecklingen. Du kan ha lätt för dig men i slutändan är det träningsvilligheten och motivationen som är framgångsreceptet. Du måste träna och då gärna via det som författarna kallar handledd övning.
Boken är väldigt intressant och bra förutom ett parti i mitten då det är mycket teoretiserande och inte så många exempel. Jag tänker att detta är en bok som borde intressera alla. För det där med utveckling är lockande och enligt Peak finns inget som på förhand är givet. Ingen talang i den mening att du inte behöver öva. Det tycker jag låter lockande. Med motivation och träning kan jag lära mig det mesta.
Det finns inga hinder.
lördag 4 november 2017
Ödmjuk ångest
"På höstlovet ska vi tapetsera om den lilles rum."
Nej! Jag vill verkligen inte.
Det var min omedelbara känsla. Jag kan inte tapetsera. Det är kletigt och pilligt och tar en helsikes massa tid. Det ska flyttas möbler och kommer bli dammigt och stökigt och en massa annat jobbigt. Dessutom kommer min fru och jag bli osams (milt uttryckt). Hon millimeternoga och jag med brådska för att bli klar med eländet. Dessutom kommer grabbarna bråka och irritera så att jag kommer att känna mig som en vansinnig Kalle Anka.
Ångest!
I flera veckor tänker jag att uppmärksammas det inte blir det kanske inte av. Min resa till Åre kom lägligt helgen innan och smygandes på tå hoppas jag på det bästa. Grabben kanske dessutom har tänkt om och har vant sig vid de fula tapeterna.
Hoppet, hoppet!
Men jag kommer inte undan konspirationen. Jag vet fortfarande inte vem av dem som var mest angelägen om en förändring. Grabben eller frun.
Man slipper inte undan ödet och jag känner verkligen hur det bubblar inombords. Jag vill inte!
Givetvis blev det inte så farligt. Vi sparkade ut ungarna och låste dörren. Höll ner stressen, tog en sak i taget och min fru...., är min fru av en anledning.
Det gick bra. Till och med väldigt bra och vad skönt det är efteråt. Jag tänker att det finns en lärdom här. Alla har vi våra egna trösklar att passera. En ångest inför något som vi tycker är jobbigt. Inte sagt att jag längtar till nästa tapetsering men jag tror och hoppas att känslan inför den kommer att vara bättre. För visst kommer det tapetseras fler gånger...
Att börja träna, springa, äta rätt, ta det där samtalet eller..... Oavsett så har vi alla våra egna monster att bekämpa men det går och det är värt det. Jag tycker att förståelsen är viktig. Löpningen är underbar för mig men andra kanske känner precis samma ångest inför den som jag gör inför en tapetsering.
Det är de jobbiga sakerna som är värda att klara av.
Nej! Jag vill verkligen inte.
Det var min omedelbara känsla. Jag kan inte tapetsera. Det är kletigt och pilligt och tar en helsikes massa tid. Det ska flyttas möbler och kommer bli dammigt och stökigt och en massa annat jobbigt. Dessutom kommer min fru och jag bli osams (milt uttryckt). Hon millimeternoga och jag med brådska för att bli klar med eländet. Dessutom kommer grabbarna bråka och irritera så att jag kommer att känna mig som en vansinnig Kalle Anka.
Ångest!
I flera veckor tänker jag att uppmärksammas det inte blir det kanske inte av. Min resa till Åre kom lägligt helgen innan och smygandes på tå hoppas jag på det bästa. Grabben kanske dessutom har tänkt om och har vant sig vid de fula tapeterna.
Hoppet, hoppet!
Men jag kommer inte undan konspirationen. Jag vet fortfarande inte vem av dem som var mest angelägen om en förändring. Grabben eller frun.
Man slipper inte undan ödet och jag känner verkligen hur det bubblar inombords. Jag vill inte!
Givetvis blev det inte så farligt. Vi sparkade ut ungarna och låste dörren. Höll ner stressen, tog en sak i taget och min fru...., är min fru av en anledning.
Det gick bra. Till och med väldigt bra och vad skönt det är efteråt. Jag tänker att det finns en lärdom här. Alla har vi våra egna trösklar att passera. En ångest inför något som vi tycker är jobbigt. Inte sagt att jag längtar till nästa tapetsering men jag tror och hoppas att känslan inför den kommer att vara bättre. För visst kommer det tapetseras fler gånger...
Att börja träna, springa, äta rätt, ta det där samtalet eller..... Oavsett så har vi alla våra egna monster att bekämpa men det går och det är värt det. Jag tycker att förståelsen är viktig. Löpningen är underbar för mig men andra kanske känner precis samma ångest inför den som jag gör inför en tapetsering.
Det är de jobbiga sakerna som är värda att klara av.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)