Ryggmärgsbeteenden och vanor

Vi växer upp i ett socialt sammanhang. Vi uppfostras till ett visst beteende. Familj, vänner och bekanta gör ofta likadant. Det finns förväntningar i hur vi ska bete oss och en grund läggs under hela vår uppväxt.

Jag har aldrig saknat gott. Kunskapen om bra och dåligt under min uppväxt var inte lika god som idag. Då hette det inte fredagsmys men choklad, chips eller något annat var en regel framför TV-n. Backen med läsk stod i förrådet. Det var bara att ta. Minns att jag efter vissa träningar slukade både två och tre flaskor. Päronsoda, Hallonsoda. Portello!!! Mmmmm....

En höjdpunkt när jag ser tillbaka på min barndom var ett "slovenskt" kortspel. Där satt vi. Mamma. pappa, storebror och jag. Spelade och spelade. Ett lagspel med mycket känslor. Det var så himla roligt att en kompis till mig tog brorsans plats när han hade flyttat hemifrån. Vilka härliga minnen! Givetvis knaprade vi på något.

Belöningar, familjekvalité och festligheter. Jag är programmerad med att de förknippas med något gott. Och det intressanta är att det sitter kvar. När mitt första barn kom för tio år sedan togs ett viktigt beslut. Minimalt med sött (till en början var detta en regel som mest innefattade lillkillen :)

Kunskapen hade börjat komma.

För omkring fem år sedan togs nästa steg. Kunskapen blev djupare och bättre. LCHF gjorde entré i familjen.

Det har varit jobbigt att stå emot strömmen. Att vara en avart.

Något jag under hela den här tiden har funderat mycket på har inte varit sockerintaget i sig utan hur vi har tillåtet det bli en del av allt vi tycker är bra och trevligt.

Födelsedagar, festligheter, belöningar med mera.

Måste det för mina barn vara förknippat med socker? Kan jag och min fru genom medvetenhet och ett aktivt val få våra barn att inte förknippa allt bra med socker?

Själv anses jag vara extrem men fortfarande är det så att jag kopplar ovan med socker. Det sitter så djupt. Kropp och huvud vill ha. Du har varit duktig! Stoppa i mun... Eller nu ska vi ha trevligt. Vad kan vi stoppa i oss då. Det sitter stenhårt i ryggmärgen. Det går att stå emot, men inte alltid och det går ju att njuta av annat gott...

Tänk om mina barn kan få slippa den känslan. Tänk om de kan förknippa våra spelkvällar hemma med mys och kärlek (tårarna efter förlust förtränger de nog...) och inte med socker som en stor ingrediens....

Det är verkligen inte lätt när tanken aldrig lämnar huvudet. Samtidigt går det att kämpa med sitt egna huvud och ta rätt beslut. Speciellt när de två med rösträtt hemma är av samma åsikt. Men när resten av samhället bara blir värre och värre känns det som om en framgången inte är given.

Nu för tiden ska ju allt firas. Snart får ungarna en glass bara de tar sig till skolan.

Att det finns ett sockerberoende råder det ingen tvekan om. Klart att hela jag mår gott av att stoppa i mig något gott. Ännu svårare att hantera problematiken blir det när det dessutom är så starkt förknippat med situationer jag sätter stort värde på.

Vi har en mycket god vän till familjen. Om jag tycker att detta är jobbigt har hon det mycket värre. Men hon är motiverad och kämpar som ett djur. Hon är jäkligt stark och kommer att klara det. Det kanske inte kommer att gå spikrakt mot framgång men hur många saker gör det? Att hon dessutom har satt igång processen mitt under semestern är imponerande. Den svåraste tiden på året när man ska njuta och inga riktiga strukturer finns.

Att ge sig på en utmaning. Något svårt, och klara det, är djupt tillfredsställande. Sen om det har med motion eller personlig utveckling att göra spelar ingen roll. Belöningen blir långvarig och sockerlös.

Jag blir starkare.

Homo Deus av Yuval Noah Harari

Har vi någon själ?

Har vi någon fri vilja?

Hur ser vår framtid ut?

Detta är några av frågorna som Harari resonerar kring i sin bok Homo Deus. Människan har i alla tider sökt förbättring och utveckling. Nu har vi kommit så långt att vi på allvar kan se vår kommande odödlighet som ett faktum. De teknologiska och biologivetenskapliga framstegen verkar inte se några gränser. Och kan vi böja på en av det yttersta reglerna så blir vi inte bara odödliga, vi gör oss även till gudar.

Vi kan konstruera en teknologi som slutligen kommer göra oss själva oanvändbara för att inte säga meningslösa i framtiden. Genom olika algoritmer kommer google, facebook och andra system kunna lära känna oss bättre än vi känner oss själva. Skräddarsy vår verklighet på att sätt att vi tillslut inte kommer att veta vad vi vill och inte vill. Det löser maskinerna åt oss. AI växer fram och kommer att sköta våra sysslor på ett mycket bättre sätt än vi själva. Vad ska de sedan med oss till?

Jag tycker att den här boken på många sätt var jobbig. Dels för att den inte är speciellt lättläst. Den innehåller så mycket och mycket av det är svårt att greppa. Förstå. Vilja förstå. Smälta. Dessutom är jag sedan flera år lite informations- och teknologifientlig. Att läsa den här boken gjorde mig inte vänligare inställd.

Framtiden som Harari målar upp känns overklig men ändå inte. Han bygger verkligen vidare på hur samhällsutvecklingen ser ut idag. Vi vill radera bort allt svårt, jobbigt och tråkigt. Allt ska vara perfekt och är det inte det ska någon få skulden och sedan ska det rättas till.

Uppkopplade och med noll integritet kommer vi en dag nå fulländning. Men är det ens möjligt? Kan vi nå fulländning? Det skulle innebära att allt är perfekt precis hela tiden men skulle vi uppleva det?

Jag som är lite tråkig av mig tror ju på motsatser och jag tänker fortsätta att ägna mig åt dem. För jag tror fortfarande att tristessen är viktig och att soffan alltid kommer att vara goast om jag kraschar ner i den totalt slut.

Uppskattning

För ett par år sedan bytte vi bil. Från en som skramlade och oroade till en ny. I flera veckor kände jag mig privilegierad. Det var en lyx att få sätta sig och köra. Njutning. Jag tänkte att det var viktigt att minnas känslan eftersom den givetvis skulle avta och bli självklar.

Nu är jag där igen. En flytt, ett nytt boende. Så många härliga förbättringar. Så mycket att uppskatta. Hur länge då?

Det finns med all säkerhet en plan med detta. Någon fördel i evolutionen. Strävan efter förbättring. Att aldrig bli nöjd. Att våga och vilja utvecklas.

Det är enkelt att uppskatta det nya. Saker, människor, egenskaper. Men jag vill bli ännu bättre på att uppskatta det givna. Givetvis går det inte att ständigt gå omkring och fokusera på allt bra runtomkring. Skulle inte få tid till så mycket annat. Men jag är övertygad om att det finns en poäng med att stanna upp lite då och då och reflektera över det där självklara.

Tillgången till vatten och värme. Den fyllda kylen och frysen. De fantastiska människorna omkring mig och alla deras goda egenskaper.

Men det är svårt att bara stanna upp mitt i allt och tänka att nu ska jag uppskatta allt bra omkring mig. Därför tror jag mycket på att utsätta sig för motsatsen.

Vägra bekvämlighet ibland. Bli riktigt jäkla trött, hungrig, törstig. Ut och sakna! Längta!

Löpningen ger mig så otroligt mycket. Jag investerar i min fysiska och mentala hälsa.

Här och nu.

Till framtiden!

För jag planerar att leva länge och det med kvalité. Jag vill uppskatta. Och om jag klarar av att uppskatta det givna och självklara så har jag riktigt mycket att vara nöjd över.

Är det det som är lycka? Att begripa hur bra man har det.

Nu ska jag ut i skogen och bara finnas.

20 000 km

Jordens omkrets är 40 075 km.

Tanken är att jag ska ta mig runt och nu är det bara hälften kvar.

Det har tagit ett tag. Räkningen började i december 2011. 

2011 - 9 km (26/12)

2012 - 619 km

2013 - 1340 km

2014 - 3195 km

2015 - 4683 km

2016 - 6232 km
2017 - 3960 km (6/7)

De träningsformer som har samlat flest kilometer är löpningen med ca 46% och  cyklingen med ca 44%. Därefter kommer rull- och längdskidåkning, paddling och simning i fallande ordning.

När varvet är fullbordat blir nästa mål att ha gjort ett varv enbart genom löpningen.

Aktivitus Trailrace 100 miles

Fullt upp med praktiska bestyr. Vår flytt och det där med dropbags. Tre påsar vid tre olika tillfällen. Vad skulle vara i? Kändes bra att ha Jerker som bollplank framförallt i vätskefrågan. Han fick mig att tänka om och istället för att enbart förlita mig på min nya löparväst med två flaskor tog jag även med mig min gamla hederliga magväska med plats för ytterligare en flaska. Det skulle visa sig vara riktigt viktigt.

Lånade min brors våg. Tänkte att det skulle vara roligt att se viktskillnaden före och efter loppet.

Min far körde mig, Jerker och Jonas till starten. Bra avvägning med tiden. Varken stress eller dötid.

Från vänster: Jonas, Jerker, Jag, David, Daniel och Mattias

Den sjunde Pontus hade glömt sin klocka hemma och skulle komma till start något senare. Av oss andra pilade David iväg rätt så omgående och känslan var att han hade varit med förr. Daniel med stavar tog det lugnast medan vi andra fyra slog följe. Tryggt att ingå i en grupp där man kan hjälpas åt med stöttning och orientering. Tyvärr slarvade vi kraftigt med just orienteringen i början och följde fel snitslar. Därför kryddades den tuffa inledningen på loppet med en rejäl omväg. Första vätskestationen skulle komma efter 25 kilometer. Vi lyckades komma dit efter ca 35 km. Himla tur att jag hade den där extra flaskan med vätska.

Ganska snart föll Mattias tyvärr ifrån. Verkade vara en intressant människa med många år i Kina i bagaget.

Pontus blev ett glatt tillskott lite till och från. Han hade ett snabbare tempo än oss och sprang ifrån oss flera gånger. Det lustiga var just det att han vid ett flertal tillfällen sprang ifrån oss för att sedan hinna ifatt oss igen. Hans orientering var sämre än vår. Undrar vad han tänkte när han om igen fick se våra smäckra bakdelar?

Apropå orienteringen så var det svårt. Dels handlar det om att vara fokuserad och uppmärksam men ibland kändes det som att banläggarna spelade oss ett spratt. Framförallt vid ett tillfälle efter Kungälv blev vi rejält förbryllade när vi först riktades in i spenaten för att efter ett tag inse att vi var tillbaka på samma ställe. Trots att vi slaviskt följt markeringarna. Då och även vid ett flertal andra tillfällen fick vi god hjälp av Jonas klocka som hade loppets koordinater inlagda.

Med Pontus i åtanke kändes det återigen skönt att inte springa ensam men dessvärre skulle det komma att ändras. Både Jerker och Jonas fick efter ett tag problem och efter cirka 55 kilometer kunde Jerker inte fortsätta.

Det kändes inte bra. Först och främst tyckte jag att det var tråkigt för hans skull men även för egen del. Klart att jag ville att vi skulle följas åt och i bästa fall passera mållinjen samtidigt. När sedan Jonas några minuter senare behövde plåstra om foten beslutade jag mig för att fortsätta gå framåt. Vi hade redan varit stilla ett tag vid en station och jag ville inte bli ståendes igen. Han skulle så klart strax komma ikapp.

Han kom aldrig. Det är så svårt med tidsuppfattningen. Jag vet inte om det tog 5 minuter eller kanske tio minuter innan jag beslutade mig för att fortsätta springa. Stigen hade varit fin och jag tänkte att han borde ha kommit ikapp vid det här laget.

Så var jag plötsligt ensam. En ganska kluven känsla infann sig. Jag ville av många givna skäl inte vara ensam. Den mentala kampen blir så mycket tuffare. Sällskap får ens ben att trumma på. Sällskap ger en känsla av trygghet. Fler än två ögon som hittar rätt.... Samtidigt måste jag erkänna att det ger en känsla av styrka när man själv lyckas mala på när andra faller ifrån.

Full fokus på snitslarna och jag hittade utan problem men när jag närmade mig Brunnsbo undrade jag om inte banläggarna drev med mig. Sick-sack igenom buskar, upp på en kulle och ner igen tills jag plötsligt stod framför ett 1,5 meter högt staket. Höger eller vänster? Nej, nästa snitsel fladdrade alldeles tydligt på andra sidan staketet. Va? Är det meningen att jag ska klättra över?

Efter ca 65 kilometers löpning kände jag mig givetvis som en akrobatisk apa och praktiskt taget flög över det där staketet. Ljudlöst gjorde jag en kullerbytta i luften för att smidig som en katt ta mig över nästa staket.... Kul! Hoppas det kommer fler hinderbanemoment....

Mitt under mitt buskäventyr kände jag att det var läge för lite sittande meditation. Av med brallor och kalsonger, koncentration och så upp med plaggen igen. Måste man så måste man men det intressanta i sammanhanget är hur jag genom detta agerandet gick från noll skav i skrevet till tydligt skav i skrevet. Obegripligt!

Väl i Brunnsbo upphörde snitslarna. De förde mig till andra sidan järnvägen mot Hornbach men sen var det stopp. Enligt kartan skulle jag till Tuve. Men vilken väg? Jobbigt att inte veta och efter en del letande efter nya markeringar valde jag att ringa tävlingsledaren Tomas. Med hans och ytterligare en funktionärs hjälp, som jag tror hette Rikard, kom jag så småningom fram till Tuve. Älvsborgsbron nästa. Tuggade på och hamnade lite vilse i skogen när dagens roligaste händelse inträffade.

Det hade långsamt börjat kännas tyngre och på något sätt gick jag bort mig och var både lite dimmig och vilse. Störtade ner i en trädgård och fick be om ursäkt till en man som verkade på gott humör. Frågade snabbt åt vilket håll Älvsborgsbron låg (undra vad han tänkte då) och vek runt husknuten för att fortsätt. Då överraskade jag kvinnan i hushållet som precis hade avslutat en utomhusdusch med en trädgårdsslang i enbart bikinitrosor. Hennes reaktion när hon upptäckte en vilt främmande man i sin trädgård var något av det mest imponerande jag sett. Jösses så snabbt hon skylde sig. Och där stod jag i mitt dimmiga tillstånd med Älvsborgsbron i sinnet. Sällan har ett par kvinnliga bröst intresserat mig mindre...

Det var skönt att springa på gatorna i stan med ett tydligt mål. Kunde ju inte gärna missa bron. Dessutom var det givetvis skyltat ifall jag av någon outgrundlig anledning skulle missa siluetten i fjärran. Men det kändes tungt. Väldigt tungt.

Vid foten av bron ser jag hur en grabb piggt kommer skuttandes emot mig. Jag hinner tänka att jag ska berömma honom. Blir alltid glad av att se ungar göra något vettigt istället för att med gamnacken stirra ner i telefonen.  Men varför springer han här? Är ju inte det klockrenaste stället för en löptur...
Då ser jag att det inte är vilken grabb som helst.

Brorsonen har aldrig varit vackrare eller mer välkommen. Timingen är perfekt. Jag är riktigt sliten och får en sådan enorm kraft av att min bror med familj och min pappa är på ett helt oväntat ställe och möter upp. Tårarna är framme och det går inte att nog beskriva hur mycket det betyder att de är där för min skull. Alla välmenande ord gör gott men egentligen räcker bara närvaron.

De har dessutom med sig mina glömda saltgurkor som jag girigt glufsar i mig. Lite för girigt visade det sig när magen ganska omedelbart talade om att det blev för mycket. Jag tror att jag var milimetrar ifrån en kraschande mage. Inte konstigt med tanke på allt man stoppar i sig under ett sådant här lopp men med min vanliga tur stabiliserade det sig och jag slapp att i panik hitta ett nytt ställe för meditation mitt inne i stan.

Boosten höll tyvärr inte i sig speciellt länge. Botaniska närmade sig vilket officiellt skulle innebära 89 sprungna kilometer. Men jag kände mig oerhört sliten och började mer och mer känna att jag inte skulle klara det här.

Inför Ultravasan förra året tyckte min äldste son att jag kanske kunde springa 10 km extra för att komma upp i magiska 100. Det blev mitt mål. Jag skulle i alla fall upp i 100.

I det där trötta tillståndet infaller sig en egen sorts logik. När kommer jag upp i hundra? Vi hade löpt omvägar men förmodligen även genat en del. Klockan var inte att lita på och det kändes som att jag var tvungen att ta mig till en av depåerna för att jag inför mitt eget samvete med säkerhet kunde säga att jag hade kommit upp i rätt distans. När jag kom till Botaniska hade jag därför bestämt mig för att kliva av vid Tulebo. Jag kände mig som ett ursketet äpple och återigen fick jag hjälp av min brors familj och min pappa som hade förflyttat sig.

Jag har två tankar om doping.

1. Kortare distanser - De som på egen hand kan framkalla rädsla/skräck vinner.
2. Längre distanser - Familjen sluter upp och stöttar under resans gång.

Jag kan inte nog förklara hur mycket det betyder när funktionärer och framförallt nära och kära stöttar. Jag inser att jag inte ger så mycket tillbaka där och då på grund av trötthet och fokusering men jag är oerhört tacksam.

Buljongen vid botaniska gjorde gott. Likaså tandkrämen. När jag läste Rune Larssons bok Löparglädje skrev han att det var en god idé att stoppa tandkräm i munnen för att få bort allt det söta och sliskiga i munnen. Jag tyckte att det lär rimligt och hade lagt i en tub i dropbagen som väntade på mig vid Botaniska. Tandkrämen kändes så bra i munnen att jag inte ville ha något annat i munnen igen. Givetvis insåg jag att det inte skulle gå men det var inte med glädje som jag kort senare sockerbombade munnen igen.

Familjekicken tog backarna upp mot Ängårdsbergen kål på. Gud, så trött jag var. Benen var blytunga och fötterna började göra mer och mer ont. Transporten mot Kållered var vidrig. Klarade knappt av att springa på raksträckor och beslutet att sluta vid Tulebo var klubbat. Skickade ett sms till familjen om mitt beslut och kastade ut linserna som var torra och besvärliga. Sen vet jag dessutom att Bohusleden mellan Tulebo och Herculesgården är väldigt tuff. Det skulle inte bli mycket löpning där inte.

Då händer det igen. Helt fantastiskt hur kropp och huvud fungerar. Några hundra meter före Kållered centrum står min pappa med mina två guldgossar. Positiva, förväntansfulla och med en helsikes massa energi och plötsligt fungerar mina ben igen. Jag fick en kram av min fantastiska fru och slet mig för att inte fastna. Jag hade ett par kilometer kvar. Vi följdes åt backen upp till Streteredsskolan där även min bror dyk upp i löparkläder.

Ensamme jag som hade bestämt sig för att stanna hade sällskap. Framme vid vätskedepån utanför ishallen i Kållered  sätter jag mig ner och säger att det är slut nu. Exakt vad alla runt omkring mig säger minns jag inte men jag kommer ihåg vad jag tänkte. Jag hade en vågskål i huvudet där den ena sidan tyngdes ned av terrängen framför mig, mina blytunga ben och mina onda fötter och där den andra sidan tyngdes ned av min bror och mina grabbar som tänkte springa med samt det faktum att jag precis hade sprungit flera kilometer i sträck utan att gå.

Vi fortsatte och jag tror att det är den här delen av loppet som jag i framtiden kommer att minnas mest och bäst. En bror med oceaner av omtanke och två glada studsande småskitar. Vi hade roligt tillsammans och vid ett tillfälle böjde sig till och med den lille för att ta bort en gren från stigen så att jag lättare skulle kunna passera. Det blev inte så mycket springa av men hjärtat fick sitt ändå

När vi närmade oss Herculesgården visste jag att det skulle komma ett parti med grusväg. Då sa jag högt att om det skulle fungera att springa så skulle jag köra vidare mot Skatås. Grabbarna blev omhändertagna eftersom det var långt efter läggdags medan min bror och jag fortsatte.

Den sista sträckan till Skatås finns inte så mycket att säga om. Jag var otroligt trött. Vi sprang och gick om vartannat och det var befriande att slutligen komma fram. Jag hade verkligen bestämt mig för att inte fortsätta ändå tvekade jag. Familjen på plats och underbart varma funktionärer försökte peppa mig och efter en stunds tvekan bestämde jag mig för att verkligen stanna.

Matematiken gjorde sitt. 30 kilometer kvar. Enbart stigar - enbart promenad och det i ett zombietempo. Det skulle ta mig 10 timmar att komma fram till mål. Timmar som jag visserligen hade att ta av för att klara tidsgränsen men det var inte så jag ville avsluta loppet.

Jag klarade 133 km. Nytt längdrekord för mig och tids nog ska jag lösa de där 100 milesen också. BUM är inbokat i maj nästa år och ödet verkar tycka att jag ska springa då eftersom jag av Aktivitus fick en pannlampa dagen efter loppet. Lagom lämpligt eftersom BUM startar på kvällen...

Slutligen. Jag sprang visserligen länge själv men när jag som bäst behövde det fick jag massor med hjälp. En hjälp som tog mig till Skatås. Det hade jag aldrig löst själv.

Tillsammans!

För ett antal år sedan gjorde jag upp en femårsplan. I den ingick bland annat Klassikern och Tjörn halvironman (som jag ämnar göra i augusti). Högst upp hade jag satt Kalmar Ironman 2018. 

Under den fantastiskt trevliga helglöpningen mellan Uddevalla och Kungälv för några veckor sedan fick jag frågan om jag inte skulle hänga med på BUM 100 miles i slutet på maj 2018. Mitt spontana svar var ett tveklöst nej. Dels är det monstruöst långt och dels kände jag att de två låg alldeles för tätt inpå varandra. 100 miles i maj för att sedan göra en Ironman i augusti. Kändes inte så smart. 

Men karusellen i huvudet hade fått fart och jag insåg egentligen två saker. Först och främst tänkte jag att om jag någonsin ska göra något så knäppt som 100 miles så borde jag kanske passa på nu när möjlighet till sällskap finns. Både under själva loppet men även under träningen fram till loppet. Hur troligt kommer det vara att längre fram hitta sällskap? Insikt nummer två var att det faktiskt inte är brottsligt att planera om lite. Kalmar Ironman kan gott vänta ett år till.

Efter några dagars funderande svarade jag därför, ja. Vilket spännande mål att ha framför sig. Och så himla roligt att kunna göra det tillsammans med en person som både fysiskt och mentalt är på samma våglängd.

Allt gott tills för några veckor sedan. 

Då sitter han där i sin bil med ett litet finurligt leende och ögon som varnar om djävulskap och förklarar att Aktivitus minsann arrangerar ett 100 miles lopp nu den 1 juli och att han har tänkt att springa det. 

En känsla av total förvirring. Va? Men! 

Minns egentligen inte om han ställer frågan med ord eller inte men andemeningen är tveklöst, ska du med? Medan argumenten haglar om att vi minsann är tränade nog för uppgiften och att jag ju faktiskt är mer vältränad än honom mm tänker jag. 1 juli är ju två veckor efter Vättern.

Mängder med frågor dyker upp i huvudet. Hur sliten blir jag efter Vättern? Är två veckor tillräckligt med återhämtningstid? Är jag redo utmaningen? Har jag tillräckligt väl insprungna skor? Vi flyttar två dagar före. Är det lämpligt att i det eventuellt stressade tillståndet ge sig iväg på mitt livs största utmaning? Får jag igenom detta i familjerådet?

Han med leendet och blicken tittar på mig och njuter. Han är så väldigt väl medveten om vad det är han har planterat. 

Jag tror att jag där och då säger, nej. Jag vet att han där och då säger att jag i alla fall ska sova på saken. Det gör jag och bestämmer mig egentligen ganska snart för att jag givetvis ska med. 

Ser ju inte så farligt långt ut.

Tillräckligt tränad? Jag tror det. Samtidigt är det lite befriande att en sådan här sak kommer så plötsligt och snart. Finns inte så mycket att fundera på. Inga krav på att ha gjort si och så många mil innan. Bara iväg. Så får det bli vad det blir. Ett fantastiskt äventyr.

Av alla argument för och emot så är det ett som sticker ut. Tillsammans! Jag sätter ett enormt stort värde i att få göra detta tillsammans. Och visst, det gör vi kanske i maj nästa år ändå men det skulle inte bli samma sak. Han skulle redan ha besegrat 100.

Han heter Jerker. Han ser harmlös ut men är sannerligen en ulv i fårakläder :)

Vättern är klar och kroppen känns bra. Nu handlar det bara om det där svåra att inte träna så mycket för att vara 100% fräsch i kropp och knopp.

Egentligen finns bara ett enda stort frågetecken.

Vad ska mamma säga?

Klassikern: Vätternrundan 2017

Några dagar innan
Tisdagen före Vätternrundan bestämmer jag mig för att ta en sista cykling till jobbet. Planen var att eventuellt cykla hem också men det berodde mest på om min fru och jag skulle kunna komma hemåt samtidigt eller inte. Det föll sig så att hon var tvungen att jobba lite längre (skulle aldrig hända mig:) och därmed var en lugn tur hem bestämd.

Vilken himla tur!

Efter halva sträckan kändes det som att växlarna satt dåligt och det skramlade till mer än vanligt. I en uppförsbacke låg jag plötsligt oförstående ner och undrade vad det var som hade hänt. Efter en snabb blick kunde jag se att kedjan låg som en död orm på asfalten. Den hade brustit.

Bussen hem och snabbt som attan till cykelverkstaden. Det var inte tal om att laga kedjan eftersom den på åtminstone ett ställe till var på väg att gå sönder. Det blev bara att byta den och även kassetten.

Tänk om min fru inte hade behövt jobba lite längre....

Tävlingsdagen
Vi var fem herrar som skulle träffas i Motala och eventuellt åka loppet tillsammans. Christoffer och hans svärfar Anders hade åkt upp först och några timmar senare plockade jag upp Martin i Borås för att ansluta några timmar senare. Den femte, en kompis till Martin som heter Adam skulle komma ytterligare lite senare. Några minuter innan jag kommer fram till Martin ringer telefonen och när rösten i andra änden frågar, "har du lämnat Göteborg", är det inte svårt att ana oråd. Anders hade glömt sin väska med alla cykelkläder. Tänk vad det måste ha sugit till i magen när han upptäckte det.

Problemet löstes ganska smidigt eftersom hans dotter kunde köra upp väskan till oss i Borås.

Väl framme i Motala möttes vi av en tacksam Anders som naturligtvis fick stå ut med en och annan gliring. Efter att ha hämtat startlapparna bytte vi om och förberedde allt inför cyklingen. När vi var klara hade vi tid att slumra i cirka en timma i bilen. Hur mycket jag lyckades sova vet jag inte riktigt men det var skönt att slappna av en stund. När vi sen klev ur bilen huttrade jag en hel del och kände mig frusen. Blev lite osäker på klädvalet men tänkte att hellre för varm än för kall och det går alltid att ta av sig. Det blev långa tights, underställströja, en långärmad löpar t-shirt, cykeljackan och handskar. Ett beslut som jag är väldigt nöjd med i efterhand. Jag varken frös eller kände mig för varm någon gång under loppet.

Fipplade med att öppna chokladkakorna precis innan starten. Märkligt hur man alltid lyckas glömma vissa saker trots att man tänkt på det i förväg. Det var en härlig känsla att susa iväg i mörkret. I början var jag lite orolig med tanke på den bristande sikten men på något sätt var det som att mörkret förstärkte känslan av fart och upplevelsen var en fröjd. Martin och Adam hade på förhand beslutat att inte haka på Christoffer, Anders och mig. Därför blev det vi tre som slog följe med några andra cyklister. Det tog ett tag innan klungan satte sig. Någon droppade av och någon tillkom. Det var först efter någon timma när ett gäng danskar kom in i bilden som klungan blev "fulltalig". Jag tror att vi var cirka tio stycken och då var det inte svårt att hålla ett bra tempo. Min taktik var att inte dra för tunga växlar samt att inte bli trött de få gångerna det var jag som låg först. En annan sak som jag var noga med var att både dricka och äta tidigt i loppet. Delvis för att jag hade så himla mycket energi med mig. Det ledde till att jag i princip kände mig proppmätt loppet igenom och förmodligen var det även det som gjorde att jag hela tiden kände mig på topp i både huvudet och benen. Lustigt men jag kan inte se tillbaka på en enda svacka i loppet samtidigt som jag hade massor med kraft kvar mot slutet.

Första depåstoppet var i Jönköping och efter det möttes vi av en vidunderlig vacker soluppgång över Vättern. Klungan var fortsatt intakt men efter andra depåstoppet i Hjo blev det sämre. Några av danskarna orkade inte riktigt hålla samma tempo vilket ledde till att vi bara var fem kvar. En dansk, en schweizare och så vi tre. Sämre förutsättningar men vi lyckades ändå hålla ett riktigt bra tempo. Schweizaren var för övrigt ett monster. Det var som om han bara hade en växel, den tyngsta. Jag hann nog med att veva tre varv när han endast gjorde ett. Fusk det där med Alperna.

Kroppen och huvudet kändes som sagt kanon loppet igenom men efter drygt halva loppet började nacke, rumpa och rygg göra sig påminda. Det gjorde gradvis mer och mer ont men jag kände aldrig att smärtan blev för farlig. Här är jag nyfiken på hur mycket det mentala spelade in. Först och främst var jag förberedd på att det skulle göra ont men så försökte jag hela tiden tänka positivt. Till exempel såg jag fram emot de gångerna det var min tur att dra klungan (kanske inte givet att man gör eftersom det kostar mest). Då kunde jag krypa ihop i en annan position som jag upplevde kändes bättre. Likaså med backarna under andra halvan av loppet. Efteråt talades det om att de minsann var så jobbiga och jag insåg att jag inte riktigt begrep vad de andra pratade om. Efter lite reflektion insåg jag att det berodde på att jag hade sett fram emot uppförsbackarna eftersom även de gjorde att jag kunde inta en annan position (ståendes) på cykeln vilket kändes skönt för framförallt rumpan. Även där var jag noga med att inte trampa på för mycket. Det är lätt att trycka på väl hårt när man står upp och då blir risken stor att bjuda in till mjölksyra i benen.

Tyvärr började Christoffer få det jobbigt med sina ben efter dryga halva loppet och med ungefär 10 mil kvar släppte han klungan. Jag frågade Anders hur vi skulle göra nu och han sa att han skulle vänta in Christoffer. Här hamnade jag i ett litet dilemma. En del av mig sa att även jag borde vänta in men så var det några argument som vägde över åt andra hållet. Både Christoffer och Anders har cyklat Vätternrundan vid ett flertal tillfällen medan jag kanske gjorde det för första och enda gången. Jag beslutade mig för att hänga på dansken och schweizaren vilket skulle visa sig vara ett misstag.

Bara några kilometer efter att vi blivit uppdelade svänger de båda herrarna in mot en depå. Det förvånade mig eftersom det var väldigt tätt inpå det senaste stoppet. Kände att jag var tvungen att hänga med för att inte hamna ensam.  När dansken sedan tar upp sin telefon börjar jag undra vad i hela friden det är som händer. Det visar sig att han vill kolla upp hur det är med hans kamrater och efter en stund som kändes som en evighet meddelar han att han ska stanna kvar i depån och vänta. Från fem personer till två. Det kändes inte jättebra eftersom vi nu skulle bli tvungna att dra varannan gång. En tröst var att schweizaren gärna drog och det ganska länge men snart upplevde jag att han började tappa i tempo. Efter ett tag säger han att han inte mår riktigt bra och att han besväras av en hosta. Hade nu min kropp och mitt huvud varit tröttare så hade jag kanske gått ner mig av detta men jag kände mig så fruktansvärt stark så jag sa åt honom att jag kunde dra lite mer och att han skulle säga till om det blev värre. Med ungefär tre mil kvar släpper han och för första gången är jag ensam.

Tre mil är mindre än en timma. Loppet har på alla sätt varit perfekt och jag känner att det nu bara handlar  om att ösa på för att komma i mål. Jag kör som en vettvilling och kan i efterhand konstatera att jag i princip höll samma fart mot slutet som under resten av loppet. Starkt!!!

Med en mil kvar, under tiden som jag är på väg att köra om en klunga, hör jag, "men där är han ju", Christoffer och Anders!?

De gjorde aldrig det där onödiga depåstoppet så nu var vi plötsligt fulltaliga igen. Det roliga är att jag spontant var på väg att fortsätta ösa på eftersom det kändes så bra men jag tog istället mitt förnuft tillfånga och föll in i klungan i stället. Jag tyckte omedelbart att det gick långsamt och kände mig som en hetsporre som bara väntar på att få spurta. Jag kunde inte se några kilometerskyltar men när vi hade svängt runt i Motala en stund kunde jag inte hålla mig längre. Jag gasade på och inbillade mig att det var OS och att klungan jagade mig. Men den där klungan hade inte mina ben så det blev en liten prestigeseger som jag planerar att njuta lite extra av.

Vätska och energi
Två flaskor på cykeln. En med vatten och den andra med sportdryck. Jag tror att jag drack någonstans mellan 8-10 liter under loppet. Känns mycket. Det jag hade med mig i form av energi var mina egenproducerade Runekakor, chokladkakor, saltgurka, torkade fikon och gel med koffein i.

Övriga reflektioner
Om du springer ett lopp går det att relativt enkelt bedöma om det var bra eller inte. När det är ett cykellopp blir det så mycket svårare. Allt beror på vilka förutsättningar som har rått. Cyklade du ensam? I klunga? Hur stor klunga? Jag är fantastiskt nöjd med min insats men också mycket väl medveten om att jag hade kunnat ha exakt samma ansträngningsnivå men fått helt skilda resultat. Ensam hade jag inte kommit i närheten av samma tid samtidigt är jag övertygad om att det hade kunnat gå fortare. Detta leder till att jag överraskande nog har fått lite mersmak. Farten är berusande. Tänk då att få ställa upp en gång till i en organiserad klunga på 20 personer? Smask!

Det är läskigt att ställa upp i något där yttre påverkan kan förstöra hela loppet. Flera gånger kände jag att det här kommer att gå hur bra som helst samtidigt som jag inte vågade hoppas för mycket. Man påverkas onekligen av alla stackare man ser intill vägrenen som pysslar med en punktering eller något annat på cykeln som har gått sönder. Herre gud! Så frustrerande.

Hur jobbigt var det och hur sliten är jag efter detta? Spontant skulle jag säga att det är värre efter ett Göteborgsvarv. Inga stötar och genomgående en väldigt låg puls. Visserligen många timmar men musklerna är vana och så länge de får bränsle så verkar det inte vara något problem. Lite viktigt med tanke på vad jag planerar framöver....

Nu ska jag av taktiska skäl ta det väldigt lugnt i två veckor men det känns som att jag hade kunnat träna på som vanligt. Men det vore inte så lämpligt inför den stora smällen.

Målen?
Jodå, klarade av Superklassikern. Med marginal!!! Känns jäkligt bra :)