Ömmande hälsenor

Sommaren 2016 under min träning inför Ultravasan fick jag egentligen för första gången uppleva vad det innebär att ha ömma hälsenor. Mornarna var värst där de första stapplande stegen kändes som om kroppen satte igång ett reningssystem där en stålborste putsade bort flera kilo rost från mina stackars hälsenor. Kände mig som en riktigt gammal gubbe.

Fart, längd och underlag är både det som orsakar men även det man kan anpassa när hälsenorna inte är på topp. Långsam löpning som inte är för lång och på underlag som inte kostar så mycket, företrädesvis grusväg eller lättsprungen stig, försämrar inte hälsenorna. Tvärtom tror jag att det är bra, att den lättare ansträngningen ser till att det blir ett blodflöde, en cirkulation som hjälper. Jag tror i största allmänhet inte på vila. Förutom den där sommaren och har jag till och från känt av mina hälsenor och jag upplever att om jag bara är smart och anpassar min löpning efter förutsättningarna går det alldeles utmärkt att fortsätta springa.

Det allmänna rådet för att bli av med problemet, förutom vila, är att göra olika typer av tåhävningar. Det är något jag inte har ägnat mig speciellt mycket åt. Jag har velat men inte riktigt vågat eftersom jag har varit lite rädd för hur vaderna ska reagera på den ökade ansträngningen parallellt med den ökande löpningen.

Nu däremot när jag trappar ner löpningen blir det tåhävningar varje dag. Får se om det gör någon skillnad.

En annan förändring mot tidigare är att min lysande och genialiska entreprenörsanda har tillverkat ett nytt plagg.

Hälsenevärmaren.

Har i flera år upplevt det väldigt skönt för hälsenorna att ta på sig ett par varma ullsockar. Problemet har varit att det blivit för varmt och obehagligt svettigt om fötterna.

Min klippska idé har gjort att jag kan ha värmen på mest hela tiden, även när jag sover och jag upplever att det gör nytta/skillnad. Det lite snabbare trailpasset med Solvikingarna varannan torsdag märker jag alltid av lite extra följande morgon men om jag sover med mina hälsenevärmare känns det bättre.

Återstår att se om den mindre löpningen, tåhävningarna och mina värmare gör att jag bli kvitt bekymret helt och hållet.