Jag är emot Runstreaks men...

Förutsättningen för en Runstreak är allt som oftast att man ska spring minst 1,6 km varje dag.

Det finns många sätt att hålla sig motiverad till att träna eller springa och en bra grund är ett regelverk så att man vet vad som gäller och inte kan tillåta sig själv att smita undan. 

Runstreak är precis en sådan och med tanke på hur jag är skapt borde jag kanske tycka att det är en bra idé med Runstreak, men det gör jag inte. 

Varför och för vems skull springer du? Förhoppningsvis är svaret att man springer för sin egna hälsas skull och inte för att skylta med hur många löpningar i rad man är uppe i.

Hur känns det? Muskler som säger ifrån, med en begynnande överansträngning, bakterier/virus på ingång eller bara en dag där allt gått åt skogen och det verkligen inte finns en timma över till löpning? Att i de lägena ha Runstreak inristat i huvudet riskerar att göra omdömet dåligt. Att man ändå sticker ut och springer fastän kropp/huvud tydligt signalerat annat är knappast förnuftigt.

En timma över till löpning? Ja det är nästa del i min kritik. Vad är vitsen med att ge sig ut för att springa 1,6 km i 10 minuter? För vems skull är du ute och springer?

Nybörjaren som springer 1,6 km säger jag inget om men att ge sig ut på denna meningslösa sträcka bara för att hålla en Runstreak? Återigen. För vems skull springer du?

Ram- och regelverk är bra och en Runstreak behöver inte vara fel men risken är att den tar över fokus från vad som är viktigt på riktigt. Jag själv har massor av regelverk varav en av de viktigaste är att träna minst en gång om dagen och eftersom löpning är det jag allra helst gör blir det en och annan Runstreak. 

Den senaste var på 38 dagar i sträck med ett snitt på 13 km per dag. Gången innan var det 15 dagar i sträck med ett snitt på 12 km per dag. 

Skillnaden i mitt fall är att målet inte är att ha en Runstreak. Det råkar bara bli så eftersom att jag orkar och vill springa så ofta som möjligt. Däremot finns det ingen prestige i det och jag bryter medvetet mer än gärna min Runstreak om det finns skäl till det:

Kroppen eller huvudet signalerar trötthet eller slitage. Jag har sällan koll på hur många dagar i sträck jag sprungit men om jag får signaler om att det kanske är läge att vila lyssnar jag in det och tar ofta hjälp av statistiken. Jag går helt enkelt in och kollar i min träningsdagbok och får känslan bekräftad. Dags att löpvila!

Saker utanför min kontroll kräver att jag tänker om. Jag hinner kanske inte springa. Måste cykla eller rent av ta bilen för att det i familjekalendern helt enkelt inte passar in om jag inte ska upp och göra´t kl 0400 eller kl 2200 och det kommer inte att hända. 

Slutligen. Jag springer mer än de flesta. Mycket mer till och med. Mentalt har jag orkat göra det i drygt 10 år och under hela den här tiden har jag aldrig haft en löprelaterad skada som tvingat mig till en längre sammanhängande vila. Det beror på ett flertal olika faktorer men en av de viktigaste är detta förhållningssätt.

Läs gärna detta gamla inlägg som fortfarande är aktuellt: 10 skadefria år

Det är bara en känsla

Idag är idag och imorgon är imorgon. Känslan jag har här och nu behöver nödvändigtvis inte vara densamma imorgon eller ens en timma senare. 

Löpningen lär mig att hantera livet. Framförallt mina långa löpningar.

Ultralöpning är i mångt och mycket en mental fråga. En ständig kamp och ett ständigt förhållningssätt till alla de känslor som omfamnar mig. Positiva och fina känslor som inte är svåra att möta men framförallt de tunga och negativa.

Tröttheten och ibland sorgen. Uppgivenhet och oron. Alla ursäkter för att slippa fortsätta. Men målet, motivationen och identiteten finns där och kämpar emot. Jag vill! Jag ska! Jag är en vinnare!

Det är en ständig kamp som aldrig tar slut och som framförallt finns i vardagen och livet. Varje dag. Så många känslor och impulser som vill påverka och styra oss. 

Riktningen är bekvämlighet och trygghet och det är en riktning vi måste kämpa emot eftersom vi för allt i världen inte får hamna i en tillvaro där allt alltid ska vara enkelt, skönt och roligt. 

Livet är ta mig fan inte roligt. Vi har roliga och underbara stunder men de finns enbart tack vare att vi tar itu med de jobbiga momenten. 

Livet är ständigt motstånd och vårt förhållande till hur vi hanterar alla dessa motstånd. För varje seger blir vi starkare och givetvis gör varje förlust oss svagare.

Omedelbart när jag vaknar på morgonen finns det inte en endast del av mig som vill springa till jobbet. En timma senare känns det oftast bättre men inte alltid. Jag springer ändå. Många gånger upplever jag efter löpningen att det inte var så farligt eller att det till och med gick riktigt bra. Men inte alltid.

Latmasken, sockermonstret, ångestdjävulen med flera. De kommer aldrig lämna oss ifred. Aldrig.

Men det är bara en känsla - ett mörker som vi själva väljer hur mycket näring vi ger beroende på var vårt fokus finns. Ska det bli mörkare eller kan det bli ljusare? 

Många gånger blir det ljusare om vi bara tänker "rätt". Ibland kvarstår mörkret och då tänker jag:

Jag är stark och vägrar vara mörkrädd! 

Operation igen....

Muskeln vägrar flytta hem igen....

Tyvärr måste jag operera min axel igen.

20 juni 2023 opererade jag min axel. Ungefär ett halvår senare anade min fysio Marie oråd. Min rehab har i stort gått väldigt bra förutom den del som hade med muskeln "Sopan Spinatus" (supraspinatus) att göra. Fanskapet ville inte bli starkare och fortsatte lysa med sin frånvaro. Varför? Marie tyckte att det skulle göras en ny MR för att se vad problemet var.

MR för några veckor sedan och förra veckan ringde läkaren upp och jag fick veta att av de tre senorna som hade lagats var nu en helt av (igen!) och de andra två var till hälften av. 

Den omedelbara frågan var givetvis hur sjutton det var möjligt. Svaret var att senorna förmodligen hade varit i så dåligt skick att lagningarna helt enkelt inte blev bra. Oavsett innebär detta att jag återigen behöver opereras. Tankarna har varit många. Har jag gjort något fel i min rehab? Har jag skyndat på för mycket? Jag tror inte det. "Du får inte ha ont" har jag fått höra om och om igen när Marie och jag har gått igenom och pratat om rehaben. Och jag har inte haft ont..

Det finns inte någon större poäng med att blicka bakåt även om jag gärna läser vad jag har skrivit under den här tiden:

Min bedrövliga axel

Operationen

Nytt liv - nya mål

Jag hoppas min fysio inte läser detta

Rehab och motivation

Förflyttande av gränser

Roligt att växla upp igen

Framåt ska jag och det som gäller nu är att fortsätta rehaben för att vara i så bra skick som möjligt inför operation nummer två.

Det gör lite ont att jag inte kommer att kunna genomföra min tänkta Äventyrslöpning detta sista år med EB-loppet men jag hoppas att jag kan göra en minivariant istället. Jag hoppas även på ett snart besked om operationsdatum så att jag snarast kan planera för att senare genomföra. Det gör också lite ont att det inte blir mycket till paddling i år heller (men tänker naturligtvis försöka hinna suppa så mycket som möjligt före operationen, vilket jag tror och hoppas att jag kommer att kunna göra).

Trots ovan är jag överraskande nog varken ledsen eller nedstämd. Det kanske kommer senare (skriver detta bara en vecka efter samtalet med läkaren) men jag tror faktiskt inte det.

Jag vet vad som väntar. Det är inte så farligt och den här gången ska inte mina skröpliga senor lagas, de ska bytas ut. Därför tänker jag att allt kommer gå ännu bättre än vad det gjorde efter första operationen. Det är bara att fortsätta vara målmedveten och noga.

Rehaben ska skötas exemplariskt och jag ska så småningom få en funktionsduglig axel. Vad är ytterligare ett år med rehab när jag inte ens är halvvägs i livet? Denna lagning och denna tillfälliga mobila svacka är en förutsättning för att jag framöver ska kunna fortsätta med ett underbart härligt liv i ständig rörelse. 

Framåt!

I mitt livs form!

73 km en vecka efter Sälen fjällmarathon

Jag har aldrig tävlat speciellt mycket och numera gör jag det i princip aldrig (senast var 2019). Farten prioriteras inte heller. Jag gubbmyser med att springa långt istället trots att jag då och då funderar på att lägga in fart i träningen.

Poddinspelandet har av olika anledningar fått mig att titta och tänka tillbaka och jag inser att det ett tag faktiskt gick fort. Riktigt fort. 2014 och 2015 hade jag två pallplatser (Orust tvärs, och Kåsjön trail) men lyckades också komma fyra i mitt första riktigt långa ultralopp (BUM 87 km). 2016 gjorde jag dessutom Ultravasan på 8h 30 min, vilket innebär en snittkilometertid på 5,40 min/km. Hur sjutton var det möjligt?

Även om jag skulle börja lägga fokus på fart igen inser jag att jag aldrig kommer att kunna komma tillbaka till den nivån. Jag kunde verkligen springa både fort och långt men det är inte tävlingarna ovan jag i första hand tänker på när jag ska fastställa "mitt livs form". Istället landar jag i att det tveklöst var 2018. Det året lyckades jag inte bara klara av 100 miles i Aktivitus trailrace, jag kom faktiskt på femte plats också. Men framförallt hade jag en obegriplig upplevelse några månader senare. Med bara en veckas mellanrum hade jag två rejäla tävlingar. 

Först Sälen fjällmarathon och sen Icebug Xperience 73 km

Stolt med en sjundeplacering

Att jag kom top tio i Sälen var glädjande och kanske inte så överraskande men att jag lyckades komma top tio även en vecka senare är i det närmaste obegripligt. Det ska inte gå med ett fjäll- trailmarathon i benen bara en vecka tidigare. Dessutom sprang jag rejält fel dag ett och hade garanterat tagit ytterligare placeringar om jag sprungit rätt.

Jäkligt fina minnen och jag ryser lite och njuter mycket när jag återigen läser om Icebug Xperience.

Tankar inför Sälen och Icebug

Slutligen. Vad tacksam jag är över min blogg. Att i efterhand få läsa och minnas tillbaka är riktigt fint.

Den översvämmade hjärnan av Torkel Klingberg

Hur påverkas vår hjärna av alla intryck och vilka delar i hjärnan är det som aktiveras? Hur anpassade är vi till att klara av det samhälle vi lever i? När aktiveras långtidsminnet och varför har vi så svårt att komma ihåg nya instruktioner? Varför ökar vår IQ?

I den här boken förklarar Klingberg utifrån egen och andras forskning vad som händer i hjärnan och hur vi kan träna upp den i att bli bättre på att hantera all den information vi utsätts för. Det blir även hel hel del om ADHD och koncentration i största allmänhet. 

Boken är bra men jag blev lite irriterad på mig själv över att jag inte hade kollat upp när den var skriven. Den kom 2009 och känns därför på sätt och viss fullständigt inaktuell med tanke på att det var ungefär då smarttelefonerna och alla sociala medier gjorde entré. Den tappar onekligen ganska mycket i värde för mig i och med detta. En annan sak som gjorde mig lite besviken med boken var att det var stort fokus på olika experiment och vad som faktiskt händer i hjärnan. Jag hade velat ha mer om hur vi påverkas av vårt vardagliga liv. Vad stör koncentration, lust och motivation? Hur är det med de hormonella nivåer? 

Jag inser att mina förhoppningar styrdes mycket av att få svar på frågor som har med dagens samhälle att göra. Vi har rejäla problem med de här frågorna även om det naturligtvis finns bra saker med digitaliseringen också. Synd att den här boken inte leder till en ökad medvetenhet och  tips om hur vi ska överleva den digitala översvämningen idag.