Vilka känslor bör förstärkas?

Barnet trillar och blicken mot föräldern är given. 

Reaktion 1. Föräldern rusar fram och lyckas i språnget ta fram hela arsenalen av ömhet, omsorg och första förband. Varken blod eller ens skrapsår men här gäller det att visa att man minsann bryr sig. Stackars, stackars lilla du.

Reaktion 2. Föräldern har sett men skyndar sig att titta bort eftersom det tydligt framkom att det inte var någon fara för vare sig liv eller lem. Högst troligt att barnet då reser sig upp och går vidare i livet.

Reaktion 3. Föräldern ser och går lugnt fram. "Oj då. Upp med dig". Eventuellt kommer "låtsaskylsprejen" fram för att avdramatisera och skoja till det lite för att byta fokus. Kan ju ha gjort ont men det går över.

Vår miljö runt omkring påverkar oss oerhört mycket. Våra föräldrar, vår familj och andra under vår uppväxt. Givetvis skolgången men också de rådande idealen i samhället. Vad är normen här och nu? Hur "ska" man känna och tycka? Hur "ska" man reagera?

Det tre olika reaktionerna ovan går att översätta till det mesta i samhället. Negativa saker händer oss hela tiden. Hur vi agerar på dem är helt säkert ett resultat av både vår uppväxt och vad vi ´har för miljö runt omkring oss här och nu. 

Idag har vi ett i mitt tycke fullständigt obegripligt fokus på att förstärka alla negativa och jobbiga känslor. Vi inte bara förstärker dem, det är som att vi med ljus och lykta letar efter dem för att det är rätt att bearbeta precis allting oavsett hur litet det är. 

Och den mentala ohälsan bara ökar.... Jag har tex aldrig någonsin varit i närheten av att möta så många ungdomar med så många olika mentala bekymmer som de senaste åren. Ett fåtal bekymmer är kraftiga men många är också bagatellartade men förstoras av miljön runtomkring.

Sök och du ska finna. Det du fokuserar på blir onekligen större och jag är övertygad om att vi måste göra precis detta. Fast åt andra hållet. 

Jag brukar skoja ibland om att det ser ut som att vi har nått evolutionens puckel men faktum är att vi verkar bara blir skörare och skörare och det är nästan som om det är det nya svarta. 

Återigen. Det här är fullständigt obegripligt. Kanske framförallt eftersom vi idag vet så mycket om hur vi bör göra för att må mentalt bra. 

Vad är det för fel med att ha målbilden stark istället för svag? Hur ont gör det egentligen? Mycket eller lite? Bryta ihop och komma igen eller bara bit ihop och kör på med en gång? 

Oavsett: Kom vidare och se för sjutton till att förstärka det positiva istället. 

Stark 50 + av Monika Björn

Jag har läst mängder av hälsoböcker och kommer fortsätta att göra så eftersom jag är genuint intresserad. Kan jag lära mig något nytt? Vad tas upp och hur? Hur uppdaterade är författarna? Finns det tokigheter eller saker jag helt enkelt inte håller med om? I många fall blir det repetition vilket alltid är bra.

Den här boken skiljer sig dock en del från andra böcker jag läst eftersom den så tydligt inte riktar sig till mig. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag förmodligen inte hade fått upp ögonen för den själv men då den låg hemma blev jag nyfiken. 

Överlag tycker jag att boken är bra. Det jag framförallt tycker om är Björns fokus på att be läsaren att "känna in" och analysera sig själv. Att appar och tekniska verktyg absolut kan vara bra men att grunden är det där samtalet med sig själv. Vilken mat fungerar för mig eller varför är jag ledsen/glad just nu? Det här är en oerhört viktig del i det egna hälsoarbetet, kanske det absolut viktigaste verktyget som alldeles för få använder sig av. 

Hormoner är alltid intressant och hur vi kan påverka dem och hur de påverkar oss. En fundering jag fick under läsandet som inte besvarades var att det hade varit intressant med en historisk genomgång. Jag inser att det knappast finns så mycket källmaterial till det men hur var klimakteriet förr? Var det möjligtvis ett mindre bekymmer än nu? Att vår moderna livsstil har förvärrat den likt den bevisligen har förvärrat menstruationsbesvär och PMS?

Vår livsstil påverkar. Mycket, mycket mer än vad de flesta vill inse och varför inte också i det här avseendet? För jag kan inte se någon evolutionär logik i att exempelvis både mens med allt vad det innebär och klimakteriet ska vara "värre än nödvändigt". 

Två saker jag tycker sämre om med boken:

1. Björn förespråkar rörelse och träning men på en tydlig "mellanmjölksnivå". Jag misstänker att det är lite taktiskt med tanke på vilka hon vänder sig till, vilket kanske inte är fel men visst hade hon kunnat ha med nästa nivå också?

2. Rekommendationerna om maten följer lite samma spår som träningen. Lite som att hon inte vill stöta sig med någon och få med så många på tåget som möjligt. Hennes inlägg om kosttillskott visar på en viss okunskap. Det finns tveklöst poänger med att ta tillskott men det är oerhört viktigt när man tar tillskotten och tillsammans med vad och detta nämner hon inte. Dessutom är råden förlegade när vi nu vet så mycket mer om växtoljor, mättat fett och proteiner än för 10 år sedan. 

- Stort intag av växtoljor leder till inflammation!

- Mättat fett är bevisligen inte farligt - tvärtom!

- Det är en jäkla skillnad i kroppens förmåga att ta upp protein beroende på om de kommer från animalier eller inte. Animaliskt protein utklassar de växtbaserade!

En riktig löpare

- Springer.

- Pruttar ljudligt löpandes i grupp.

- Har hål i strumporna.

- Springer naturligtvis utan lurar och skäms å andras vägnar när de har Musse Pigg på huvudet.

- Har minimalt med kläder på sig. Plusgrader betyder shorts.

- Klarar av att bli omsprungen men tycker inte riktigt om det. Eller kanske inte....

- Är alltid mån om att se pigg och fräsch ut i löpningen om någon ser. Eventuellt ökar vi farten lite också.

- Tar vaselin både ut- och invändigt för bästa effekt.

- Har händerna fria. Det enda vi eventuellt håller tillfälligt i när vi springer är våra handskar. 

- Gör tåhävningar alternativt andra löprelaterade övningar när vi står i kö eller tvingas vara med på ännu ett meningslöst möte. Givetvis står vi vid fönstret och tittar längtande ut.

- Blir efter en löpning sugna på ytterligare en lite senare på dagen men är tacksamma morgonen efter för att vi lät bli.

- De första stegen varje morgon identifierar vi oss som 100+ år.

- Skyddar sina hälsenor med sitt liv från alla klumpedunsar runt omkring.

- Är oerhört inkännande gällande eventuella tarmtömningsbehov.

- Tejpar bröstvårtorna med minimalt med tejp. Den ska hålla länge och vi vill ju inte bära på mer än nödvändigt. <och naturligtvis tejpar vi bara vid 20+ km.

- Har 10+ löparskor

- Mäter rundan med en löparklocka alternativt inte alls.

- Stretchar under pistolhot.

- Väljer löpar-t-shirt beroende på sammanhang. Läge att skryta eller en mer ödmjuk approach?

- Njuter av att ta på sig löparkläderna med ingrott svett - det luktar faktiskt gott - och tycker det är jobbigt att behöva ta på sig nytvättade inför löpning i grupp. Ibland glöms de nytvättade kläderna.

- Slänger skor först när de verkligen, verkligen inte längre går att springa i. 

- Eller slänger. Egentligen offrar vi dem till löpargudarna under högtidliga former samtidigt som en tår rinner ner längs med kinden när vi tvingas ta till farväl av ett par riktigt goda vänner.

- Fasar för försäljaren i skoaffären som inte kan ett skit om löpning och inte kan hålla tyst. 

- Går ogärna till gymmet. Väl där undrar vi vad sjutton de andra sysslar med. Jäkla alibiträning. Inte mycket till puls där inte. Varför har de vattenflaska? Och muskelknutten tittar vi lite föraktfullt på och tänker "där blir ingen mil under timman inte" eller "där blir nog ingen mil alls" Ha!

- Tittar storögt på människor som frivilligt springer på löpband. Ringer sjukvården när de springer där inne när det är strålande solsken ute. 

- Spanar alltid in andra löpare. Någon jag känner? Sen kommer domen. Löpteknik? Hållning? Kläder och skor? mm.

- Springer på julafton, nyårsafton och alla andra dagar när pöbeln latar sig.

- Fnyser åt nybörjare som går på allehanda nymodigheter framförallt de nymodigheter som börjar med ordet "kompression" osv.

- "Kan jag springa dit" finns alltid i bakhuvudet när man ska någonstans med familjen, jobbet osv.

- Har alltid löparskor och kläder i handbagaget.

- Är bästa vän med alla fotvårdsprodukter som finns på marknaden.

- Letar alltid tillfällen för att ha benen i högläge.

- Är skadad minst en gång om året.

- Åter till strumporna. Genom att byta fot på strumpan med hål vid stortån alternativt att vränga strumpan är den fullt funktionsduglig i ytterligare några mil. L och R på strumporna betyder Löp och Run. Det är därför det heter löparstrumpor. Slutligen kommer den riktige löparen aldrig förstå varför det finns vita löparstrumpor. 

Detta facit är odiskutabelt eftersom det är just ett facit. Det finns all anledning att fylla på med fler punkter men dessa får räcka tillsvidare.

Ta makten över din hälsa på 12 veckor av Johannes Cullberg

Titeln lockade mig inte alls men när jag såg att det var Johannes Cullberg som hade skrivit boken blev jag intresserad. Jag fick upp ögonen för honom för snart tio år sedan i och med hans matvaruaffär paradiset vars mål var att bara sälja bra produkter. Jag har även lyssnat en del på honom i hans podd och mitt intryck av honom är att det är en förnuftig man med goda mål och ambitioner.

Inledningen av boken handlar om hans egna hälsoresa, eller kanske ohälsoresa och hur han tids nog fokuserade och läste på mer och mer om det mesta som har med hälsa att göra.  Alltid intressant med andras berättelser. Idag är Johannes bland annat hälsocoach och det är utifrån dessa erfarenheter som boken utgår ifrån. Det han tar upp är följande:

- Människodjuret. Vad vi är skapta för och hur vi inte är gjorda för den digitala värld vi lever i idag. 

- Motivation och mål. 

- Kost och träning.

- Fasta och sömn.

- Olika tips och redskap för att lyckas med att nå sina mål.

Jag tycker att boken på ett övergripande plan är bra. Det är dessutom alltid lite extra intressant när en författare inte helt och hållet förespråkar exakt samma saker som en själv. I det här fallet tänker vi lite olika vad gäller kosten. Mycket av det han skriver om kost är bra men han är ingen lågkolhydratsförespråkare och delvis därför tycker jag att det finns en del luckor i resonemangen han har. Jag är nyfiken på hur taktisk han har varit när han skrivit boken. Den riktar sig verkligen till alla ur ett kostperspektiv och provocerar varken den ena eller den andra. Men det gör också att jag tycker att han missar (medvetet eller ej) en hel del viktiga bitar.

De två tydligaste är avsaknaden av information om att det är skillnad på proteiner och proteiner och hur bra kroppen är på att ta upp dem beroende på om de kommer från djurriket eller inte. Det andra är vurmandet för grönsaker som visserligen inte är fel men i en så här ny bok (2023) hade jag förväntat mig en eller annan kommentar om att alla grönsaker har "gifter" eller försvarsmekanismer som är till för att de inte ska bli uppätna och som i sin tur kan leda till att vi inte mår bra av att överkonsumera dem. 

Sen håller jag verkligen inte med honom om vad som gör en människa mätt. Jag vet inte hur individuellt det där är men även om han hänvisar till forskning så stämmer det i alla fall inte på mig att proteiner, vatten och grönsaker mättar bra. 

Som helhet tycker jag boken är bra även om jag inte är speciellt förtjust i upplägg där man ska följa ett visst veckoschema och där det ges utrymme i en bok att svara på frågor och reflektera. Men det är hur jag är och andra tycker säkert annorlunda.

Hursomhelst är boken i stort en bra bok för "nybörjaren" inom hälsospektrat eftersom den på ett bra sätt tar upp de mest grundläggande sakerna på ett pedagogiskt och tydligt sätt. Men också bra för oss som behöver en påminnelse och en extra funderare på om det är något av allt man tror sig veta som kan behöva revideras. 

Fascinationen över förflyttandet av gränser

Jag fascineras av mål och gränssättningar. Hur de styr och påverkar oss. Hur de ändras om vi bara vågar utmana dem. 

2015 på Kap Verde sprang jag totalt 100 km på en vecka för första gången i mitt liv. Jag minns hur stort det var att klara det, hur orolig jag var huruvida jag skulle kunna klara det. Att orka, att inte bli skadad. 

Efter operationen i juni har jag totalt sett inte sprungit speciellt mycket. Till en början fick jag inte och när det väl var ok att börja hade jag inte bråttom. Sakta har jag stegrat men hållit mig på en tämligen blygsam nivå i antal kilometer för att vara mig. Cyklingen till jobbet är så tidsbesparande och jag har velat passa på så länge som vädret tillåtit. Hela tiden med siktet inställt på att jag snart ska ställa undan cykeln till förmån för apostlahästarna. De senaste två månaderna har jag legat på omkring 50 km i veckan.

Förra veckan bestämde jag mig för att börja springa mer utan något speciellt kilometermål. En relativt vanlig jobbvecka där olika tillfälligheter gjorde att det blev löpning sju dagar på raken. Tidigare en normalitet men verkligen inte det senaste halvåret. Löpningarna har känts bra även om musklerna har känts ömmare än vad som varit normalt det senaste. På den sjunde dagen började jag fundera på hur långt det hade blivit och tittade nyfiket in på Runkeeper och noterade att där stod lite drygt 100 km.

Sen den där veckan i Kap Verde har jag gjort 100 kilometersveckor många gånger. Det som kändes speciellt den här gången var att det högst omedvetet blev av utav bara farten. Utan vare sig mental eller fysisk ansträngning i den mening att jag skulle ha pressat mig. Och dessutom med ett halvår med löpning som varit blygsam i antal löpta kilometer i veckan.

Återigen. Gränser och förflyttandet av dem är väldigt intressant och fascinerande. Vad som en gång kändes svårt och tufft kan senare blir "vardagsmat". Häftigt.