Du lurade mig "Falken".
Där stod jag och njöt av föräldraskapet. Stå bredvid och titta på. Småttingarna rundar konor, dribblar och lär sig passa och ta emot bollen. De springer i flock som flugor kring skit. 3-manna blir 5-manna och jag studerar ikonen Joop le Compte med stor nyfikenhet. Hur lägger han upp träningen och varför? Vad finns det för syfte? Han om någon kan ju. Det har han med besked visat genom åren. Fotbollstoken i mig tänker och planerar. När de blir stora nog tar jag över. Då jäklar ska jag lära dem allt jag kan som Baloo säger.
Men inte ännu. Nej, nej. Så här små barn är jag inte skapt för att träna. Tårar och uppknutna skosnören samtidigt som de inte är mogna för att ta emot allt taktiskt jag vill lära dem.
Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag minns så väl hur Falken (Tomas Fallqvist) efter en inomhusträning i Jonsered ropade på mig. Joop hade gått eller var kanske inte med just den träningen.
"Hörru Daniel, Jag vet ju inte riktigt hur länge Joop orkar med det här. Kan jag räkna med att du ställer upp och hjälper till om det skulle behövas?
Jag svarar givetvis att jag självklart gör det samtidigt som jag tänker att det blir först om några år. Gott! Min plan ser ut att gå i lås.
Träningen efteråt ropar Falken på mig igen. Den här gången med Joop vid sin sida. Intet ont anande går jag fram.
"Jo, Daniel. Du lovade ju senast att du kunde tänka dig att hjälpa till. Vad snällt snällt av dig, det är verkligen önskvärt."
Jag minns självklart inte ifall han uttryckte sig på exakt det här sättet men andemeningen var ändå densamma. Vad skulle jag säga? Min första tanke var. Jo, jo men det var ju om gubben skulle gå och dö. Givetvis kunde jag inte annat än tacka ja och plötsligt var jag insyltat i fotbollen flera år tidigare än vad jag hade tänkt mig.
Under min tid som tränare för dessa grabbar har jag hela tiden haft en långsiktig plan. Jag har velat göra dem till bra fotbollsspelare och ett bra fotbollslag. Inte idag och inte imorgon utan flera år längre fram i tiden. Vi hade både kunnat träna och spela på ett annat sätt för att nå kortsiktiga resultat men det har inte varit prio ett. Samtidigt har det varit en svår avvägning eftersom det helt och hållet inte går att ignorera nuet. Det är trots allt inte roligt att förlora jämt och ständigt även om förbundet tror att det hjälper att man inte får tävla (idioti).
Ett sådant långsiktigt exempel är att jag inte alls har fokuserat på huvudspel. Jag har velat lära dem att spela ett bra passningspel på marken och därför har till och med höga hörnor i 5-manna och senare 7-manna varit förbjudet. Vi ska lära oss att spela fotboll även om motståndarna sätter hög press. Att bara skicka iväg bollen på vinst och förlust är inte ok och då inte heller någon större vits med höga chanshörnor. När 9-mannaspelet började började vi således med huvudspel och det var verkligen inte en dag för sent. Jösses så usla grabbarna var på att nicka. Mitt fel.
Samtidigt kunde vi många gånger visa upp ett bländande passningsspel som gjorde mig väldigt stolt. Frustrationerna har varit många och framförallt tycker jag att det har varit svårt att både förstå och acceptera den enorma skillnaden i högsta- och lägstanivån som grabbarna har visat upp. En annan frustration har varit att tiden inte räckt till. För få träningar helt enkelt för att lära dem "allt". Att prioritera har inte varit det lättaste och jag har hela tiden försökt tänka på vad som är viktigast. Har de inte kondition och styrka när de är 16 år gör det inte så mycket eftersom det går relativt fort att träna upp. Samtidigt är det bra om de orkar springa. Teknik och spelförståelse däremot. Ja, har du inte det vid 16 kommer du troligtvis aldrig att få det.
Det har också varit svårt med den enorma skillnaden mellan de bästa i laget och de sämsta. Dela upp ibland, ibland inte. Alla måste få spela, framförallt vid yngre ålder och hur det sedan har blivit en förändring i det till att några spelar mer och andra mindre när de blivit äldre. Inte heller det lätt. Det är inte ok mot laget eller individen att huvudlöst riskera resultatet när de blivit äldre. Samtidigt har det varit viktigt att alla ska ha fått speltid. Att ta ut en 14 åring till match och inte låta honom spela alls tycker jag inte är ok om man spelar i en kvartersklubb.
Jag har ibland blivit onödigt arg och irriterad, gjort fel och ångrat mig. Men jag har också haft en enorm glädje i att få vara ledare i projektet PIF 09. Som förr i tiden när jag spelade Championship manager. Att ta hand om ett lag och utveckla det, fast på riktigt. Att se dessa pojkar utvecklas både som spelare och människor har varit en ynnest. Det är också därför jag genom åren har kört extraträningar på exempelvis påsklov och sommarlov. Dubbla pass, äta tillsammans, trivselaktiviteter mm. Ha skoj tillsammans och utvecklas tillsammans är så viktigt och eftersom jag har så många fina minnen av det från min egna tid i ÖIS hoppas jag att jag kunnat ge något liknande till de här pojkarna.
2022 har vi två lag i seriespel. Ett i lätt serie och ett i svår. Vår ojämnhet finns där men i våra bästa stunder visar vi att vi kan hävda oss mot de bästa lagen i Göteborg vilket är extremt roligt både för mig och pojkarna. I slutet av sommaren är vi med i Oddebollen, vår första övernattningscup och något jag definitivt hade delade känslor inför. Jag utgick ifrån att det skulle bli väldigt roligt men också väldigt jobbigt att ha laget omkring mig dygnet runt och sovandes i ett klassrum. Cupen blev en succé. Pojkarna skötte sig exemplariskt, vi spelade bra fotboll och gick förhållandevis långt i cupen. Efteråt kände jag att jag utan tvekan hade kunnat åka på en till övernattningscup helgen därpå.
Den sommaren förlorade vi tyvärr Olle till Danmark (jävla föräldrar...;) En av våra bästa spelare men framförallt en otroligt härlig person. Höstsäsongen blev även den riktigt bra och allt såg lovande ut. Vi tappade tyvärr ytterligare en spelare under hösten (som tur vara bara över vintern men det visste jag inte då) men var laddade inför Torslanda cup, futsal. En cup som vi går och vinner mycket tack vare att några av de spelare som inte var bland de bästa presterade oerhört bra. Fantastiskt roligt och fantastiskt spännande inför nästa säsong.
Då kommer en kraftig käftsmäll. Av olika skäl väljer ytterligare fyra av våra bästa spelare att sluta. Pang. Totalt har vi på kort tid tappat sex av våra bästa spelare. Sex bra spelare men också sex härliga grabbar där förlusten av framförallt en av dem gjorde extra ont. Efter samtalet med hans pappa då jag fick beskedet om att han skulle sluta kom det faktiskt tårar.
Förutom förlusten av kvalité insåg jag att vi får svårt att få ihop lag till nästa år. Och hur sjutton gör vi med Gothia cup som vi är anmälda till? Jag pratar med både sportchefen Kim och tränarna för P10. Här behövs hjälp.
I januari/februari är det dags att anmäla vilken serie man vill vara med i till förbundet. Svår serie är uteslutet. Lätt? Medel? Jag är inne på att välja den lätta serien men blir övertalad att ta medel i stället. Risk att de bästa flyttar till annan klubb om vi är med i den lätta. Träningsmatcherna på våren är så fruktansvärt dåliga att jag ångrar mig i frågan om serieval. Det här kommer att gå åt helvete.
Men någonting händer med laget när serien väl börjar. Vi höjer oss betydligt. Visserligen fortsätter vi med rejäla skillnader i prestation mellan matcherna men totalt är det faktiskt bra och framförallt bra mycket bättre än under träningsmatcherna och vi ligger oväntat bra till i serien infrö sommaruppehållet.
Gothia cup blir ett kapitel för sig med både högt och lågt. Vi tränare tvingades ta flera disciplinära beslut som sänkte helheten men i det stora hela blev veckorna riktigt bra (en träningsvecka + cupveckan) där mycket av fokus låg på att ha kul tillsammans med olika aktiviteter förutom själva fotbollen. När vi går på sommarlov var jag glatt överraskad över hur bra våren och Gothia hade varit och såg fram emot höstsäsongen.
Truppen var fortfarande tunn och sårbar men med en go känsla i bagaget skulle väl även hösten bli bra. Det blev den också och det var extra kul att jag lyckades få vår bästa match för säsongen på video och att vi kunde titta på den och analysera den tillsammans. Under hösten hade vi också fått tillskott av sex spelare vilket var bra utifrån ett numerärt perspektiv. Tyvärr hade i princip ingen av dem spelat i klubb tidigare och kvalitén var därefter. Egentligen går det inte att ta emot så många nybörjare då de påverkar gruppen alldeles för negativt kvalitetsmässigt men vi hade inget val. Min tanke var att truppen är så tunn att vi inte har råd att säga nej samtidigt som min förhoppning var att mycket skulle kunna hända utvecklingsmässigt med de nya till seriestarten våren 2024.
I barn- och ungdomsidrott blir det per automatik en hel del rörelse. En del börjar och en del slutar. Några är med länge andra kortare. Det är helt enkelt så det är. Två reflektioner kring detta:
1. Jösses! Vilket lag vi hade haft om vi fått behålla de bästa.
2. All tid jag lagt på fotbollsplanen men också all administrativ tid jag lagt blir totalt väldigt mycket tid. All energi och tankeverksamhet med att få alla att känna sig delaktiga. Att inte tappa vare sig de bästa eller de sämsta. Att skjutsa men även att vrida och vända på saker för att få med alla spelare till cuper, matcher och träningar. Hur löser vi de där som kanske inte har ekonomi för att kunna vara med på cuper? Hur gör jag med de som inte tar sitt ansvar när vi ska sälja saker för att få in pengar till laget mm? En del föräldrar och barn har givetvis varit duktiga på att ställa upp och visa uppskattning men förvånansvärt många har varit raka motsatsen. Slutar i laget utan ett ord till mig. Lämnar laget trots att jag gjort stora ansträngningar för att just de ska kunna vara med även fast de inte gjort rätt för sig vid exempelvis försäljningar. Jag vet inte hur mycket ansvar som är rimligt att lägga på pojkarna när det garanterat till viss del beror på bristande intresse och engagemang från föräldrar. Men. Det gör ont ändå. Till och med på den nivån att jag i efterhand både har känt mig sviken och utnyttjad.
Jag har varit tränare för det här laget för att jag har velat det och det har gett mig jättemycket. Responsen och glädjen från pojkarna har varit lön nog men samtidigt kommer jag inte ifrån att det finns ett rättesnöre, en etisk och moralisk mall för hur jag tycker att man agerar och det har onekligen gjort mig både ledsen och besviken när pojkar/&föräldrar inte har skött detta på i mitt tycke rätt sätt.
Det är vemodigt att tvingas lägga ner och när jag ser tillbaka på dessa sju år kan jag inte annat än att le åt alla upp- och nergångar. Som livet självt. Jag är väldigt nöjd med tiden som varit men känner också att det ska bli lite skönt att slippa ansvaret och få mer tid till annat.
