Välkommen till Lärarhälsocoachen. Jag vänder mig till dig som vill ha hjälp med att förbättra din mentala och fysiska hälsa.
måndag 30 januari 2017
Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn
Vi uppmanar våra barn att vara snälla men inom vuxenvärlden är det ofta förknippat med något negativt. Vad innebär det att vara snäll? Stefan Einhorn vill få bort den negativa stämpeln med snällhet och förklarar hur han ser på saken. Vad innebär det att vara snäll? Varför ska vi vara snälla?
I grund och botten är det här en bok som handlar om etik och moral. Einhorn berör mängder med begrepp och ord såsom; falsk snällhet, framgång, generositet, föredöme, självinsikt, ansvar, empati och nånannanism. Han gör det på ett bra sätt och lyfter skickligt fram sina poänger med mängder av olika exempel som gör boken både lättläst och intressant.
Givetvis blir boken en slags självrannsakan. En nödvändig sådan! Mycket av det som står i boken anser jag vara självklarheter men ibland är det bra att bli påmind och få tid att reflektera. När är jag inte snäll? Vad kan jag göra för att bli snällare? Som i så mycket annat är det den smala och svåra vägen som är den rätta. Det är jobbigt att göra rätt. Det kostar och kräver ett medvetet val men är alltid värt det. Vi blir aldrig perfekta och bör inte heller sträva efter det eftersom det är ett omöjligt mål. Men vi kan alltid sträva efter att bli bättre och framförallt ge oss möjligheten att få skörda frukterna av vår ansträngning.
torsdag 26 januari 2017
Hjärnstark av Anders Hansen
Överläkare Anders Hanson går i Hjärnstark grundligt
igenom varför det är så viktigt för vår hjärna att vi rör på oss.
- Stress
- Minne
- Kreativitet
- Intelligens
- Mående
Listan kan göras lång och jag får lite samma känsla som jag har när det
gäller kost. En korrekt kost kan göra så mycket för så många hälsoaspekter. Att
även motion är viktigt tror jag många är rörande överens om men att det har en
så enormt stor roll för vår hjärna och att det är lösningen på så många problem
är nog nytt för de flesta.
Det Hanson gör som är så väldigt bra är att han på ett
begripligt sätt förklarar vad det är i hjärnan som mår bra av motion och vad
det leder till. Mental hälsa är ett vitt begrepp och för min del har det länge
varit en drivkraft i min träning. I Hjärnstark får jag jag en
del av mina egna upplevelser bekräftade samt en del nya tankar att förhålla mig
till. Det som överraskade mig var hur lite motion som krävdes för att se
resultat.
Om det var viktigt för mig med motion tidigare så har den biten inte direkt
blivit mindre viktig.
Det här är återigen en sådan där bok som borde läsas av alla.
Puls och hälsa
Syftet med att träna kan vara väldigt olika. Alltifrån utseende till inre
hälsa och mentalt välmående. För min del är det inte intressant att ha ett
polerat och välputsat yttre. I min värld är det mentalt välmående och genuin
riktig hälsa som är målet. Att vara vältränad är förmodligen lite slarvigt
uttryckt. För vad menar man egentligen med det? Är man vältränad om man är
välsvarvad? Om biceps och triceps syns tydligt och en och annan ådra lyser med
sin närvaro?
Jag vill göra jämförelsen med en bil. Lacken kan vara vacker och
välpolerad. Linjerna smäckra osv. Men hur går motorn? Hur går hjärtat? För
visst måste det vara hjärtat som är det viktiga? Motorn som ska slå, som får
mig att orka och må bra. Det är det som är hälsa.
Alltså måste grunden i ens träning innehålla puls eftersom det är det som
tränar hjärtat. Att komplettera med styrketräning i olika former tror jag är
vettigt men samtidigt är jag övertygad om att det inte får vara tvärtom
eftersom det inte leder till hälsa. Jag har det senaste lekt lite med mitt
pulsband och både fått en del tankar bekräftade samt blivit ganska förvånad över
vissa resultat.
Det är alldeles tydligt att upplevelsen över hur jobbigt något är inte alls
behöver innebära någon högre puls. Jag var på bodypump med min fru härom
helgen. Skivstång och dunkadunka. Musklerna skrek och jag tyckte att det var
skitjobbigt. Hur mycket det mentala påverkade min upplevda ansträngning vet jag
inte men motivationen var inte på topp. Musklerna fick sitt men hur var det med
hjärtat?
Snittpuls: 100.
100!!! Det är ju ingenting. Nedan något att jämföra med:
Ungefärlig snittpuls under lugna förhållanden:
Roddmaskin: 120
Längdskidåkning: 135
Löpning: 140
Cykling: 135
Promenad: 100
Hur många är det som lurar sig själva? Hur många väljer styrketräning och
andra pulsmässigt bekvämare former som träning och tror sig bli
"vältränade"? Ett omedvetet självbedrägeri som i bästa fall leder
till ett vackert yttre men med en insida som önskar så mycket mer. Jag tror att
det är ganska många. Jag tror dessutom att det är enkelt att hamna där eftersom
många kanske är rädda för pulshöjande träning eftersom den i ett ganska
långvarigt skede är jobbig med en tröskel som det tar ett tag att ta sig över.
Styrketräningen däremot är enklare att bara avbryta när det tar emot och ändå
kan du snabbt märka av en effekt. Det är inte mentalt lika jobbigt att avbryta
en styrkeövning som att mitt i löpningen börja gå. Ett mycket hårdare
bakslag....
Min promenad som genererade 100 i snittpuls var av det lugna slaget (ville
helt enkelt inte bli svettig). Ändå ligger den på samma nivå som ett
bodypumppass där jag sliter som ett djur. Om mitt resonemang stämmer är det
alltså bra mer hälsosamt med en rask promenad och då enbart ur ett
hjärtperspektiv. Den mentala skillnaden är förmodligen enormt mycket större.
Jag vill påstå att naturen med dess färger, dofter och fågelkvitter ger bra
mycket mer än gymmets inomhusmiljö.
Träningsupplägg, planering och variation
Vad blir det för sorts träning idag?
Många tidskrifter såsom Runners World har gärna med olika former av
träningsprogram. Si och så ska du göra för att klara milen på under X eller
halvmaran under Y osv.
Dessa program har aldrig lockat mig. Det har två orsaker. Dels skulle jag
känna mig alldeles för bunden. En piska som leder och som inte ger
förutsättningar för spontanitet, variation och glädje. För det andra skulle jag
rent praktiskt inte klara av att genomföra det.
Jag har ett flertal olika mål med min träning. Det kan ha med antal mil i
veckan att göra. Totalt eller i form av löpning. Många gånger styrs det av vad
nästa tävling innebär. Träningen anpassas men är aldrig given. Till exempel
ligger fokus just nu på Vasaloppet. Det betyder att jag har en grovplanering
men att den anpassas otroligt mycket beroende på familjeschemat, jobbet och för
all del vädret. Vissa dagar kan vara spikade åt en viss aktivitet men eftersom
jag vill träna varje dag blir det ofta att jag kvällen innan får ändra om
planen för dagen därpå. Löpningen tisdag morgon gick åt pipan eftersom det var
luciafirande på lillgrabbens skola och då fick det istället bli en halvtimmas
styrketräning.
Denna sistaminutenanpassning har jag sedan en tid tillbaka vant mig vid och
även lärt mig att tycka om. Dessutom börjar jag mer och mer se det som en
styrka. Min planering är kanske inte alltid den bästa och om det då en vecka
blir mindre löpning och mer styrka så kanske det var meningen.
Huvudtanken jag har är att se vad det finns för möjligheter. Jobbet har sin
klara struktur. Ibland ändras den och då gäller det att fundera över hur jag
bäst tar tillvara på det. Likadant med familjeschemat. Ibland stängs vissa
alternativ och ibland öppnas andra. Allt handlar om att anpassa sig och se
möjligheterna.
Jag tror inte på vilodagar. Delvis för att min styrketräning mest innebär
att rulla runt på en matta lite halvskönt köra lite bål och lyssna på bok eller
pod. Trivsamt, behagligt och lite lagom svettigt. Samtidigt finns det vissa
dagar där det helt enkelt inte går att knö in ett träningspass. Och då är det
inte mer med det. Den extravilan kanske helt enkelt var meningen.
Denna variation har gjort att jag hittills aldrig har tröttnat på att träna
och eftersom kontinuitet är kvalité så är det kanske det som har gjort att jag
under en femårsperiod aldrig har varit skadad. I alla fall inte i den mening
att jag har tvingats till ett ofrivilligt träningsuppehåll.
Visst har jag haft skavanker och känningar lite här och var. I viss mån har
jag det hela tiden. Men trots allt så är det inget som har blivit allvarligt.
Givetvis förutsätter jag att jag har haft en god portion tur men samtidigt är
det självfallet inte hela sanningen. Oavsett vad som är höna och ägg är jag
väldigt nöjd med mitt upplägg.
En rejäl variation som sällan är tvångsstyrd. Nu har jag till och med
börjat spela fotboll igen. Oj, vad roligt det är.
Märkliga kulturer
Måndag eftermiddag. Min sjuåring ska vara med i någon form av
handbollsturnering med klassen. Första matchen spelas 1645. Prisutdelning 1900.
Lite drygt två timmar.
Nyfiken på den nya arenan. Förutom de olika tränings- och
idrottsmöjligheterna finns naturligtvis även ett café. Öppet! Blir lite
förvånad eftersom jag trodde att det enbart var det i anslutning till
seniorernas handbollsmatcher.
I två timmar springer barn omkring med glass och godis. Inte en, inte två.
I princip varenda unge. Däremellan hinner de med lite handboll också.
Det här var ingen turnering som sträckte sig över en hel dag en lördag.
Ändå verkar idrott vara så starkt förknippat med glass, bullar, varmkorv och
godis så att det är en självklarhet även två timmar en vanlig måndag.
En del av mig förstår inte.
Är vi så omedvetna om vad det är för vanor vi skapar?
Är vi så lata att vi inte kan planera vårt eventuella matintag?
Är det så förbjudet att agera förälder och ta obekväma beslut?
Vad är målbilden?
Det finns många liknande märkligheter i samhället. Användandet av
smartphones är en. Inställning till alkohol är en annan. Du är ju givetvis
gravid om du som kvinna tackar nej till ett glas.
Hur blir det så här? Och hur många klarar av att stå emot? För om alla
andra.....
Jag har förstått att det kanske viktigaste och jobbigaste med
föräldraskapet är att stå emot. Stå emot alla märkliga kulturer vi har i
samhället.
Omfamna varje situation
I bilen på väg till jobbet. Mörkt och regnigt. November!
Krypaundertäcketväder.....
Men. Beslutet redan taget. Jag ska hoppa ur bilen om en stund och springa
den sista biten. I skogen, i gyttjan. Bara det hinner ljusna lite till.
Kropp och huvud syresätts. Ansträngningsnivån är bekväm och hela jag njuter
i fulla drag. Tankarna far iväg och jag landar i just det där med att varje
situation verkligen kan tolkas precis hur man själv vill.
Det går verkligen att omfamna alla situationer. Göra det bästa av dem.
Hitta ljuspunkten. Myset i höstrusket med filtar och tända ljus. Eller som
idag. Pisseblöt morgonlöpning som ger så mycket energi.
Allt måste inte alltid vara bra. Jag tror till och med att det finns en
verklig anledning med att det inte ska vara bra jämt. Men det hindrar mig inte
från att ta mig an olika situationer med ett positivt förhållningssätt. Sen om
det handlar om väder och vind eller annat kvittar.
Jag tror att att det till viss del är en träningssak. Att se möjligheter
och kanske till och med lura sig själv till ett positivt tänkande.
Att löpa till jobbet idag var inte ett impulsivt beslut. Det var planerat
sedan flera dagar. Hur hade jag känt mig om jag suttit kvar i bilen? Klivit ut
det varma och goa och fått vind och regn i ansiktet? Lite fruset och huttrande.
Huvudet lite negativt men längtande till belöningen i kväll istället.
Morgonsvett och Frankenstein
Är det för tätt inpå vakna är det motigt men kan man ta sig ut på morgonen
finns ingen bättre start på dagen. Det behöver inte vara långt och det behöver
inte vara hårt. Men att få svettas ur och syresätta både kropp och huvud är
utan konkurrens en lysande start på dagen. Jag gör det förhållandevis ofta men
inte jämt. Mer och mer börjar jag fundera på att verkligen få in det som en
rutin. Inte för att få in ett träningspass utan för att ge mig själv bästa
möjlighet till en bra dag.
Jag vet inte hur många gånger ett tungt huvud eller en tung kropp har fått
vakna på det här sättet och lika övertygad om dess positiva effekter lika
tydligt är det motsatta. När det tunga huvudet får fortsätta sin golgatafärd
dagen igenom och kommer ur den först efter att huvudet har syresatts
ordentligt. För det måste vara utomhusflås. Det duger inte med exempelvis ett
styrkepass inomhus.
En annan positiv effekt är att skjortvalet blir enklare. Det blir inte så
viktigt att välja en svettvänlig färg. Jag vet inte om min kropp är unik vad
gäller detta men det är en betydlig skillnad på dagens fortsatta svettningar
beroende på om det där morgonpasset blir av eller inte.
Dessa mornar är det inte ovanligt att jag stöter på elever på väg till
skolan, i princip alla med gamnacke. Jag är djupt irriterad på människor som
under transport måste blicka ner i skärmen. Om det sedan är i bilen, på cykeln
eller till fots spelar ingen roll. Vad håller vi på med? Och nu har missbruket
gått så långt så att vi till och med motiverar beteendet. "Pokemon Go är
minsann jättebra eftersom det får ut barnen". Så istället för att stävja
missbruket av skärmar förstärker vi det med usla och skeva argument. För det är
ju onekligen så att det går att motivera och argumentera för precis vad som
helst. Även om det till en viss del kan låta vettigt behöver det rimligtvis
inte vara det. Det beror mycket på vad utgångsläget är. Är det så att man
annars inte får ut sina barn annars borde man ge sig själv örfil efter örfil
till man har vaknat.
Vad är det vi skapar här egentligen? Hur kommer vår mentala framtid se ut
när vårt medvetande aldrig längre är här och nu. Jag är till exempel övertygad
om att vår natur har direkt läkande effekter. Vad händer om vi inte längre
upplever den? Jag tänker delvis på Skatås i helgen. Jag såg en hel del barn.
Alla med gamnacke.
Att få ut barnen..... Då måste det vara ok att de börjar röka? Då kommer de
ju ut.
Klassikern: Lidingöloppet
Uppvärmningen kändes bra och laddad till tusen knödde jag mig fram i min
startgrupp för att hamna bland de första. Jag ville inte fastna i flaskhalsen
några hundra meter längre fram där det öppna fältet smalnar av till en grusväg.
När starten gick öste jag på och till min glädje kom jag smidigt igenom och
kunde ganska snart lugna ner tempot till en vettigare nivå.
Därpå följe en ljuvlig löpning. Mina pigga ben smattrade på som det renaste
av kugghjul och självförtroendet var på topp. Jag kände en enorm trygghet i
längden som skulle springas och tyckte att tiden gick fort och att kilometrarna
avverkades härligt snabbt. Jag var noga med att titta på klockan och kände
verkligen att genomsnittstiden och ansträngningsnivån var synkade.
Vi var fyra som följdes åt. En kvinna och tre män. Efter ett tag, när det
var alldeles uppenbart att vi var jämnstarka, pratade vi ihop oss lite och
samsades om att dra. Vi hade alla silvermedaljen som en klar målsättning.
Jag kände mig i fullständig balans. Benen smattrade på och i huvudet var
det härligt tomt. Jag hann tänka att jag hade marginal till mitt mål och att
jag inte skulle behöva känna mig stressad den sista biten med de jobbiga
backarna. Men så hände något med en mil kvar. Jag har nu i efterhand analyserat
min klocka noga och det är så tydligt att loppet får en helt annan karaktär
efter 20 km. I en backe får jag plötsligt blytunga ben och de bestämmer sig för
att hålla mig sällskap resten av loppet. Inga av mina mentala nycklar fungerar
och blicken mot klockan blir allt mer orolig. Från att ha marginal blir det nu
mer en fråga om jag ska klara mitt mål eller inte.
Jag missar med en minut. Det innebär två sekunder per kilometer. Min
besvikelse är riktigt stor. Inte nog med att jag missade silvermedaljen. Det
målet var jag övertygad om att nå. Tanken var att ligga rätt i tid för att på
slutet öka för att eventuellt kunna putsa till de där 2:15 lite extra.
Så varför blev det som det blev?
Den enkla förklaringen är givetvis att jag gick ut för hårt och inte orkade
hela vägen. Men jag vägrar att acceptera det. Jag vet vad jag kan och om jag
tittar på andra lopp, såsom Göteborgsvarvet och Aten marathon, så hade jag lagt
upp det perfekt.
Det var inte heller en energifråga. I det fallet vet jag verkligen hur min
kropp reagerar och intaget av vatten och sportdryck var bra.
Givetvis har tanken slagit mig att kroppen inte var så återhämtad
efter Ultravasan som jag trodde. Jag vet verkligen inte. Det
jag vet är att det egentligen inte är tiden som gör ondast. Hur besviken får
man egentligen bli över en skiten minut? Nej, det som känns värst är att jag
inte lyckades mobilisera rätt mental kraft för att tvinga benen att trumma på
fortare än vad de själva ville. Men viljan kanske inte alltid klarar av att
tvinga fram något som inte finns?
Som vanligt måste jag finna knep för att se det här positivt. Man lär sig av
motgångar och revansch är en stark drivkraft. Nu kommer en härlig period utan
tävlingar. En tid för återhämtning och en tid för ändrat fokus i träningen.
Resan blev för övrigt precis så bra och rolig som jag hade hoppats och
extra kul var att brorsan nådde sitt mål.
Förmodligen blir det att åka upp en gång till.
En stolt tupp inför Lidingöloppet
Vilken härlig känsla det är att vara verkligt nöjd med sig själv. Det
spelar nog ingen roll vad anledningen är men att få bära med sig något som för
en själv är betydelsefullt är guld värt. Ultravasan är för
alltid inristat och något jag kan plocka fram när det behövs. Samtidigt bär det
av mot nya mål och ansträngningar. Är det det som är livsglädje? Att kämpa för
någonting, lyckas och sedan hitta något nytt att sträva emot.
Jag är även himla nöjd med förberedelserna inför Lidingöloppet. Avslappnad
attityd till mängden träning men desto mer kvalité. Fart har varit ett ledord
och fart har det blivit. Extra nöjd är jag med klubbmästerskapet på milen för
en vecka sedan.
Jag ville så gärna springa med klubben men blev lite besviken över
att det skulle vara tävling istället för träning. Med dryga veckan kvar
till Lidingöloppet fanns det inte på kartan att ta ut sig både
fysiskt och mentalt. Jag bestämde mig trots detta att ändå vara med och tänkte
att jag ju inte måste springa med maximal fart. Men eftersom det i min värld är
extremt främmande att ställa upp i en tävling utan att göra mitt bästa hade jag
en del bryderier. Jag känner trots allt mig själv väldigt väl och vet vad som
riskerar att hända med en nummerlapp på bröstet och vetskapen om att få en
officiell tid. Hornen kommer att fällas ut oavsett.
Min geniala lösning blev att helt enkelt inte ta på mig någon nummerlapp.
Ett beslut jag i vanliga fall inte hade kommit på förrän i efterhand. Gubben
lär sig.... Raketforskare nästa!!!
Det gjorde susen. Jag kunde hålla mig till en bestämd fart. En fart som gav
mig både en genomkörare och en vägvisare för vilket tempo som kan vara lämplig
på lördag, samtidigt som jag inte tog ut mig.
Med rödbetsjuice och rikligt intag av nötter är jag nu redo att explodera.
En gång tidigare har jag sprungit Lidingöloppet och den tiden
jag fick då ska manglas. Efter det loppet minns jag att jag med förvåning
blickade mot silvermedaljtiden. Tyckte att den var väl hård. Nu är den inte
bara inom räckhåll. Den ska tas!
Tänk
Vad vill jag?
Vad tycker jag?
Vad känner jag?
Hur vill jag ha det? Vad mår jag bra av respektive vad får mig att må
dåligt?
Behöver något förändras?
Jag tror väldigt mycket på att man måste analysera sig själv och sin
omgivning. Jag tror också att det är svårt och att det kräver tid. Hur många av
oss tar sig den tiden? Vardagen öser på med ständiga intryck från alla håll och
kanter. Vi är snabba med att ha åsikter men är de genomtänkta?
Oavsett om det gäller olika samhällsfrågor, barnuppfostran eller vår
mentala och fysiska hälsa förundras och förvånas jag över så mycket. Många
gånger undrar jag hur folk tänker. Eller är det just det som är problemet? Att
alldeles för få tar sig verklig tid till det.
De gamla grekerna lyckades få till en arbetsfördelning som lösgjorde en del
människor. Dessa satte sig på en sten och funderade (eller det kanske var på
huk?). Över livet, över världen. Vad finns där borta? Varför är det si eller
så? De kom fram till vissa slutsatser. En del korrekta andra galet fel.
Löpningen har gett mig tid. Tid att tänka och fundera. Ibland är det åt ett
medvetet håll ibland inte. Jag vill gärna tro att det jag kommer fram till inte
är alldeles galet fel. De flesta gånger har detta lett till att jag har kunnat
förstå, förbättra och utveckla. Ett flertal gånger har det känts negativt och
frustrerande. Eftersom jag inte kan begripa varför andra inte kommer fram till
samma självklara slutsatser. Oavsett resultat så har jag efter mina förmågor
och resurser tänkt till och kommit fram till något.
Ytligheter i det oändliga. Vi tar del av massor och har åsikter om det
mesta. Djupdyken blir färre och färre. Hur underbyggda hinner våra åsikter bli?
Jag tror att brådskan automatiskt leder till en kortsiktighet som inte är bra.
Många beslut är snabbt tagna och känns bra och eftersom vi inte lägger eller
hinner lägga någon verklig tid på dem finns en uppenbar risk att de vid en
djupare analys inte är något vidare. Vare sig för oss själva eller för våra
medmänniskor.
Högerextremismen och katastroferna under första hälften av 1900-talet
förklarar vi idag med ekonomiska kriser och instabila styrelseformer.
Diktaturer eller unga demokratier som inte lyckades lösa problemen som uppkom.
Människans naturligaste försvar att hitta syndabockar kom av bara farten och
Europa grävde sin egna grav.
Men idag? Visserligen talas det populärt nog om ekonomiska kriser men det
är fullständigt orimligt. Vi har det ju pinsamt bra. Så bra att vi hittar på
nya problem och sjukdomar som den hårt slitande människan aldrig har haft tid
med tidigare.
Varför uppkommer samma tankar idag? Egoism, girighet eller bara det faktum
att vi inte ger oss själva tid att tänka?
Jag har naturligtvis inget givet svar men jag är övertygad om att vi alla
mår bra av att stanna upp lite då och då. Ger sig tid att titta upp lite grann,
hitta nya vinklar och perspektiv.
Ger sig tid att tänka!
Magiska måndag
Vissa beslut är bättre än andra.
Det här läsåret har jag jobbat 80%. Ledig måndagar. Underbart!
Kliva upp på morgonen utan att känna press och stress att hinna i tid till
jobbet. Putta iväg ungarna till skolan och så sen......., drygt fyra timmars
total makt. En tid jag fullständigt bestämmer över själv.
Jag börjar alltid med någon form av träning. Humöret, kroppen, årstid,
väder och känslan får avgöra. Oftast blir det löpning. Ibland är resten av
dagordningen satt, ibland inte. Påfallande ofta har jag mot slutet av löpningen
kommit på mig själv med att välja och vraka. Och det är en sådan enorm lyx. Att
få komma hem. Alldeles tyst... Vad blir det sen? En kaffe, ett fotbad, boken,
städning eller...?
En lättare lunch och så iväg för att hämta den lille. Hem till soffan och
lite läsning. Först han för mig, sen tvärtom. Mysigt! Storebror kommer en stund
senare. Läxan, sen ut och leka.
Ungarna är pigga och glada. Inte skitslut vilket är risken övriga dagar i
veckan. Jag har gott om tid med att pyssla ihop en middag. Skaparglädjen är
stor. Det är verkligen riktigt roligt att få kika igenom vad som finns hemma
och i lugn och ro röra ihop något vettigt.
Den tidiga middagen känns mysig. Ungarna inte så trötta, istället laddade
inför badmintonträningen.
Jag tror på balans. Måndagarna balanserar min vecka. Inte sagt att resten
inte är bra, men annorlunda. Full rulle på ett sätt som mina måndagar jämnar
ut.
Om det går tänker jag fortsätta såhär. Länge....
Etiketter:
Hälsa,
Mental hälsa,
Motivation,
Mål,
Träning
Mål
Det känns, med tanke på mitt förra inlägg, nära till hands att fundera över
det här med mål och målsättning. Vad är ett rimligt mål? Vad är rimligt här och
nu? Vilka mål är möjliga att ha längre fram?
2012 sprang jag Lidingöloppet. Jag hade aldrig sprungit så långt tidigare
och visste inte alls hur det skulle gå eller vad det var rimligt att ha som
mål. Loppet blev en succé. Upplevelsen fantastisk och jag minns att jag var
oerhört nöjd med både tiden och genomförandet. Jag tog mig precis under 2,40
och fick medalj :)
Efteråt fick jag reda på att de har lite olika medaljtider på
Lidingöloppet. Under 2,15 föräras man en av silver. Jag minns att jag då tänkte
att det var orimligt snabbt.
Som barn hade jag skyhöga mål. Det var inte nog med att jag skulle bli
världsmästare i fotboll. Bäst någonsin, yngste spelaren i landslaget någonsin
osv. Att de målen ledde till mina egna vägval eller rent av tunnelseende är
ingen avancerad analys.
Var målen för högt ställda? Rent av orealistiska?
Det är några år sedan och jag har grubblat en del kring detta under mina
senaste löprundor och jag har vid varje tillfälle kommit till samma
slutsats.
NEJ! Nog tusan var de höga och barnsligt ambitiösa och drömmande men vilken
kraft och motivation de gav. Det gick inte vägen men med lite marginaler och
tur hade det kunnat bli så mycket annorlunda. Det tog egentligen stopp av
framförallt en helt annan orsak. Jag var för snäll (nåja det är inget jag har
tänkt att fördjupa mig i).
Trots allt har det funnits andra mål som jag har lyckats med och gränsen
för vad man klarar av går hela tiden att förskjuta.
2,15 på Lidingöloppet känns inte längre abnormt. Tvärtom känns det som om
jag skulle bli grymt besviken om jag inte klarar det. Likadant med
Göteborgsvarvet. Plötsligt finns även där mål jag aldrig trodde mig om
tidigare. Min utveckling som löpare har lett mig vidare. Mål som tidigare inte
fanns på kartan känns nu möjliga. Och det, är extremt upplyftande och rent av
eggande. Så himla roligt!
Givetvis handlar det även om vad man är villig att betala. Det kostar och
inget går av sig självt. Tragiskt leder dessa tankar mig tillbaka till
jobbet.
Oj, vilka mål eleverna har och oj vad lite de är villiga att betala för att
nå dem. Det ska helst gå gratis eller att någon annan betalar.
För övrigt finns det väl få saker som kan konkurrera med en avklarad
målsättning uppnådd efter blod, svett och tårar?
Målet i sig är bra nog men det är vägen dit som ger det dess tyngd och
slutliga belöning.
Mitt emellan Ultravasan och Lidingöloppet
Ultravasan gick bra och oron för hur min kropp skulle må efteråt var
onödig. Trött men inga arga muskler. Hade sedan tidigare planerat en massage
efter loppet men det var nästan som att det besöket kändes meningslöst. Min
plan att ta det lugnt bistods kärvänligt av min familj. När jag kom hem var de
förkylda och jag var självfallet ett tacksamt offer. Halsont resulterade i fler
vilodagar än vad jag hade tänkt och ytterst lättare transportcykling som
träning. Kanske bra? För även om jag hade en tanke om att ta det lugnt var min
plan verkligen inte att ta det så här lugnt.
Det som kändes skönt var att den här vilan inte stressade mig. Jag känner
mig väldigt väl förberedd inför Lidingöloppet och tycker att jag egentligen
bara behöver lägga fokus på fart och tempo. I övrigt är min plan att cykla så
mycket som möjligt. Mest egentligen för att cykelsäsongen i min värld snart är
till ända och naturligtvis för att jag känner mig trygg med antalet löpta mil.
Jag ser verkligen fram emot Lidingöloppet. Klubben har har ordnat med
gemensam transport och logi. Det kommer att bli ett ypperligt tillfälle att lära
känna ännu fler spännande människor och så ska jag ju inte springa så långt :)
Ultravasan 90 km 2016
Samling Skatås 0900. Gemensam bilfärd med andra vikingar upp mot Sälen för
att hämta ut startlappen och sedan vidare mot Oxberg till vårt boende. Det
finns mycket att berätta om allt runtomkring själva tävlingen men för att detta
inte ska bli inledningen till en längre bok nöjer jag mig med att nämna att det
är väldigt kul att umgås med så många roliga, trevliga och samtidigt udda
människor. Bara mängden olika matfilosofier är ett kapitel för sig. Alla
givetvis lika övertygade om det rätta i just sin kosthållning. Men den där
tallriken med bara pasta och ketchup är lite svår att förtränga. Likaså
servitörens min när en av oss beställer en grekisk sallad utan fetaost fast med
pommes istället...:)
Eftersom starten gick redan klockan 0500 var det tidig sänggång som gällde.
I mitt rum andades tre ultralöpare med tunga andetag. Efteråt fick jag veta
att ingen av oss sov samtidigt som vi alla trodde att någon av de andra två
sov. Stressigt!!! Det är svårt att sova på beställning, framförallt när det
finns en anspänning och nervositet som ligger och pyr inom en. Det blev
givetvis en del slumrande och när klockan ringde var det inte svårt att kliva
upp. Motiverad till tusen gjorde vi oss redo med kaffe och vaselin och kvart i
fyra satt vi i bilen på väg mot Sälen. En av de andra Solvikingarna hade den
stora vänligheten att köra oss och i mörkret fick vi höra livesändningen av när
Jamaica tog guld i korta stafetten. Trippeln för Bolt igen, tredje gången i
rad. Tänk att vara bäst och dessutom vara det när det verkligen gäller.
Otroligt!
Timingen kunde inte ha varit bättre. Halv fyra var vi på plats i Berga by.
Precis lagom för att i lugn och ro lämna ifrån oss våra väskor och dropbags.
Skvätta ur och insupa stämningen. Jag kunde inte annat än att le och njuta.
Tänk vad häftigt att just jag står just här. Magiskt! En annan lite rolig
sak var att Jonas Buud blev intervjuad bara några
meter ifrån oss. Hemma hade jag skojat med familjen att jag minsann skulle
springa ifrån honom vid starten eller i alla fall ta på honom. Kunde inte
motstå tillfället och närmade mig med utsträckt hand (kändes mer genomförbart
än att försöka springa ifrån...). Han noterade självklart att någon närmade sig
från sidan. Kanske tänkte han att nu kommer någon jag känner? Istället får han
syn på en fåne med ett stort flin.... Nåja, fånen blev himla nöjd och Buuds leende
sa mig att han inte tog illa vid sig. Nu är det bara Messi kvar.....
Hur ska jag ro i land det?
Jonas Buud närmast i blått.
När startskottet går är vi placerade ganska långt bak och jag väntar med
att sätta igång klockan tills jag kommer fram till bågen som jag tror är själva
starten. Det piper dock inte till så någonstans i mitt undermedvetna noterar
jag att det var en gemensam start.
Loppet börjar med en lång backe som i sig inte är jobbig eftersom tempot på
grund av allt folk är så lågt. G i Solvikingarna och jag tittar omkring oss och
vid ett flertal tillfällen blev vi lite förvånade. Nu är vi inga ultraveteraner
men vi är båda seriösa och har gjort allt vi har kunnat för att förbereda oss
så bra som möjligt. När vi då exempelvis ser en ung kvinna med enorma hörlurar
och en ryggsäck som studsar åt alla håll samtidigt föll så att säga vissa
tvivel in....
Tempomässigt var min målsättning att ligga mellan ett 5,30- och ett
6,00-tempo. Till min glädje hade G liknande tankar så vi följdes åt. Eftersom
de inledande kilometrarna var långsamma tryckte vi på lite extra efter
uppförsbacken och körde därmed om en hel del folk. Efter ett tag tittade vi på
våra klockor, insåg att vi låg rätt till och droppade av lite på takten. Mm,
den här gången tänkte jag använda mig av min klocka.
Terrängen på Ultravasan är framförallt grusväg. Sen finns inslag av stigar
och mängder med spångar (framförallt under första halvan av loppet). Jag är
mest förtjust i stigar men under ett sånt här lopp är det naturligtvis väldigt
skönt att det är så mycket lättsprungen grusväg. Det blir jobbigt nog ändå!
Kontrollerna dök upp med ett jämt intervall på fem kilometer och jag ångrade
aldrig att jag varken hade vätskebälte eller rygga. De två första kontrollerna
drack jag vatten. Därefter blev det vatten och sportdryck (ofta varm vilket
kändes bra) och senare även buljong (mycket god). Fick i mig lite saltgurka och
tryckte vid två tillfällen i mig gel (rejält sliskigt). Mot slutet blev det
även coca cola och kaffe. Bullarna hade jag förberett mig på men det passade
aldrig. Inte heller bananerna eller något av det andra som serverades. Det
innebär att jag i princip bara stoppade i mig vätska och med facit i hand tror
jag att det fungerade bra.
Egentligen finns det inte så mycket att berätta om löpningen i sig. G
släppte efter kanske tre mil. Någonstans i samma veva blev jag orolig av att
jag fick ont på yttersidan av höger knä men efter ytterligare några mil
försvann det. Innan jag träffade på de som sprang 45 kilometer var det glest om
folk och därmed lite jobbigare. Stora delar av andra halvan av loppet tog jag
sällskap av en norrman som höll ett bra tempo. I övrigt handlade loppet om
smärta. Framförallt andra halvan var jobbig. Benen skrek vid varje steg,
axlarna värkte och huvudet föll ner. Märkligt att nacken kan bli så trött.
För att hålla rätt fokus och inte grotta ner mig i det negativa försökte
jag som vanligt tänka positivt och det är inte alltid lätt när nedräkningen
längs med sträckan uppdateras vid varje kilometer. 77 km blev 76 km blev.....
När nummer 60 visades tänkte jag att det nu minsann bara var 2/3 kvar. När
30 dök upp blev jag på fullaste allvar lättad. Nu är det inte mycket kvar! En
rubbad tanke men jag tror att den kom av den enkla anledningen att jag så många
gånger har sprungit just 30 kilometer. En sträcka jag vet att jag klarar av.
I övrigt var det en del musik i huvudet och så givetvis familjen. För att
inte tala om lilla N. Hur motiverar man sig att fortsätta när det gör ont? När
smärtan fortsätter och man vet att det kommer att fortsätta i flera timmar
till. Att tänka positivt är givetvis ett sätt. Glada stunder och minnen hjälper
men ibland kan det motsatta nästan ha en starkare effekt. Min smärta under
Ultravasan var valfri och övergående. Alla har inte det privilegiet. Ofta gick
mina tankar till lilla N och det ledde både till att tårarna närmade sig och
att en viss ilska tog vid. En ilska som fick mig att stå ut och fortsätta. Vem
eller vad är jag om jag inte kan stå ut med lite värk i benen? I just den här
tävlingen var hon en stor anledning till att jag inte vek ner mig.
Mot slutet var det en fröjd att se när kilometerskyltarna plötsligt var
ensiffriga. Wow! Det är snart slut! Snart, snart får jag stanna och ungefär
samtidigt som den tanken dök upp höll jag på att göra just det, stanna. Sjukt
vad huvudet kan styra ibland. Apropå stanna så var det en förutsättning för att
greppa tag i muggarna med vätska. Att sen komma igång med löpningen igen var
fruktansvärt.
För varje minut som jag närmade mig målet funderade jag mer och mer på när
jag skulle öka tempot för att krama ur det sista. Tänk om åskådarna runt
omkring hade hört den tanken? Tillsammans med vraket som de såg stappla omkring
hade det nog lett till ett och annat asgarv. Och ja, även om jag mot slutet
inte längre orkade reagera på hejaropen värmde de och betydde jättemycket för
mig.
Samtidigt som jag ville öka mot slutet var jag också rädd för att göra det.
Skulle mina ben orka? Hur nära var det att mina benmuskler skulle ge upp? Med
sju-åtta kilometer kvar orkade jag inte längre bry mig. Vare sig om tider eller
muskler. Nu ville jag bara i mål. Och det blev någon form av intervallöpning.
Jag ökade verkligen farten men så fort det kom en liten stigning dog jag
och så fart igen. Det måste ha sett roligt ut. Med dryga kilometern kvar kikade
jag på tiden vilket ledde till att reptilhjärnan släppte greppet om den sista
säkerhetsspärren och benen trummade på som om jag inte alls hade varit ute
länge. Det fanns en tid att besegra! Den sista backen gjorde inget motsånd och
upploppet kommer jag aldrig glömma. Hur kan kroppen mobilisera en sådan
urladdning?
Att jag sen inte hann berodde delvis på att min tid inte var korrekt. Jag
hade ju startat klockan för sent... En miss som jag i efterhand ser positivt på
eftersom den fick mig att tro något. Och den tron fick mina ben att springa med
en fart jag inte trodde var möjlig med tanke på vilket tillstånd de var i.
Fascinerande!
Känslan att få komma i mål efter en sådan här tävling önskar jag att alla
fick uppleva. Så många timmars slit som plötsligt får sin belöning. Känslan är
svår att beskriva. Ord jag tänker på är lättnad, glädje, uppgivenhet och till
och med sorg. På något sätt är upplevelsen/resan slut och jag vet egentligen
inte när den började men nu är den till ända.
Därför är jag extra tacksam mot mig själv. Att jag skriver ner det och kan
komma tillbaka. För det här var ett minne för livet och jag vet att det till
viss del kommer att falna bort men då kan jag alltid komma tillbaka hit.
Och minnas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)