I helgen (torsdag till söndag) var min mycket gode vän Jesper och jag på jägarkurs och vilken fantastiskt nyttig och bra kurs det var.
I sommar har jag pluggat mycket. Inför kursen hade vi tre böcker att ta oss igenom Jägarskolan, Lagen och en studiehandledningsbok med mängder av instuderingsfrågor. Man kunde också logga in på nätet för att ta del av fler digitala frågor men det var något jag lät bli. Jag tycker om böcker och ogillar det digitala, något som skulle visa sig vara ett misstag. Inför kursen kände jag mig långt ifrån färdig men tyckte ändå att jag kunde mycket eftersom jag i princip kunde alla frågor i studiehandledningen. Några dagar inför kursen fick jag via Jesper en länk som innehöll frågor och självförtroendet störtdök. Fick bara drygt 50 % rätt och oron i magen var introducerad.
Kursen var helt fantastisk. Kunniga instruktörer, mycket god mat och trevligt sällskap. Teori varvades med skytte och sakta lärde jag mig mer teori men skyttet var katastrof. Innan kursen har jag skjutit ett antal gånger och då har jag haft en fallenhet för hagelbössan men haft problem med kulskyttet - darrar som ett asplöv. Dag ett och två sköt jag som en kratta och oron steg. Mycket teori kvar att lära och skyttet ligger på nivå med en person som har Parkinsons. Någon gång i bland kom en träff men eftersom vi alla i kursen hade problem med hagelbössan blev det inte så mycket träning med kula som på förhand vart det jag hade varit mest bekymrad över. Dag tre, lördagen fick vi dock till oss att vi inte tryckte ner kinden tillräckligt mycket i bössan när vi skulle skjuta. Med ögat lite för högt upp blir siktet fel och det förklarade varför vår lärare hela tiden sa att vi siktade fel och därmed inte träffade när vi upplevde att vi siktade rätt men missade. Plötsligt pulveriserades lerduvorna och modet steg. Men kulskyttet kändes fortsatt allt annat än bra och jag hade verkligen behövt mer träning inför provdagen.
Provens upplägg var teori först (lördag eftermiddag) och om man klarade det (bara om man klarade det) fick man söndag morgon göra skytteproven.
Min oro för teoriprovet var befogad. Jag kunde massor men det var som att det jag kunde var fel kunskap. Digitala frågor stämde inte för mig och framförallt kände jag att artkännedomen (gällande fåglar och hundar) var för dålig och det var banne mig inte lätt att lära sig dem då de är så lika. Jag hade även problem att få in de olika jaktformerna och vilka hundar som kan användas till vad och vad det kallas. Begreppen var opedagogiskt snarlika och mitt huvud kändes grötigt och trött.
Någon timma innan provet fick vi göra ett testprov. Det riktiga provet var på 70 frågor och man behövde ha minst 60 rätt. Övningsprovet hade 43 frågor och jag hade 34 rätt. Klumpen i magen blev inte direkt bättre av det resultatet och frustrationen var stor över att det var så många frågor som jag inte var säker på. Jag kände verkligen att teoriprovet kunde gå precis hur som helst.
När det väl var provdags var jag oerhört nervös men till min stora glädje kändes det riktigt bra. Jag var mer eller mindre säker på det mesta och var bara osäker på omkring en handfull frågor.
En riktigt rolig detalj i efterhand. Provet gjordes digitalt via en app på telefonen och inför provet ombads vi att stänga ner alla andra appar, något jag fick hjälp med eftersom jag inte riktigt visste vad som menades med det. Det visade sig att man bara skulle swajpa uppåt vilket jag ju faktiskt vet hur man gör. Men vad jag inte var beredd på var att meddelandefunktionen i telefonen för den sakens skull inte stängs av vilket i normala fall inte är något problem eftersom jag i vardagen inte blir överröst med meddelanden men just den här dagen var det annorlunda. Bäste brorsonen Hugo började hoppa höjdhopp i junior SM precis samtidigt som vi började göra provet och storfamiljen hade givetvis intresse av att få veta hur det gick. Meddelanden fullkomligt haglade in och det där blinket högst upp på telefonen och som dessutom dröjer sig kvar var knappast optimalt för en orolig, nervös och extremt osäker provskrivare. Jag kan inte påstå att det störde mig mycket - var extremt fokuserad - men det var verkligen inte optimalt. Efter provet kunde jag konstatera att det hade skickats 28 st meddelanden på 45 min och alla inom min provtid. Silver till Hugo. Fantastiskt roligt!
Lättnaden över att klara teorin var enorm och det var oerhört skönt att slippa plugga på kvällen innan sova.
Inför söndagens prov: Avståndsbedömning, säker vapenhantering av både hagel- och kulbössa, två stycken olika skytte med kula och två olika med hagel. Haglet hade gått enormt bra under lördagen men jag vågade inte riktig lita på att jag hade det i mig. Kulskyttet var den stora oron där jag helt enkelt darrar för mycket och kände att jag hade velat träna mer på. Osäkerheten berodde helt klart på nervositet, att jag inte riktigt har hittat en ställning som jag var nöjd med men också att alla vapen är individuella. Ett vapen kan passa en person mer eller mindre bra beroende på kroppskomposition och i mitt fall stämde det inte riktigt då jag alltid hade svårt att få en klar och bra blick i kikarsiktet. Kommer man inte rätt dyker det upp en mörk halvmåne som skymmer delar av siktet (Tänk inledningen på Bondfilmerna - att det mörka konkurrerar om bilden i centrum) och då hamnade jag för länge i siktande läge med armarna innan jag kom rätt med ögat och vapnet väger ju trots allt en del och då blir det en liten ansträngning som gör att man kan darra till ytterligare.
Första skyttet var med stöd och anses vara en barnlek. Andra skyttet är med jägarstöd och det är svårare eftersom stödet inte är lika bra. Jag gjorde första skyttet och det kändes ok och klev med stor oro fram till det andra och darrade förskräckligt mycket. Jag siktade och våndades. Fick inte sikta ihjäl mig men ville och vågade inte heller slarva iväg ett skott. När även andra skyttet var klart trodde jag inte att jag hade klarat det vilket jag fick reda på stämde. Men till min förvåning var det enbart första skyttet (det lätta) som inte var godkänt. Man har totalt tre försök på sig att klara provet och efter en liten paus gick jag på omgång två. Man skulle kunna tänka sig att självförtroende kanske steg lite i och med att jag klarade det svårare skyttet och bara behövde skärpa till den lättare biten men för mig var det tvärtom. Att inte ens klara den lätta biten var hemskt eftersom jag var helt övertygad om att det bara var ren tur att jag löste andra skyttet. Jag är helt enkelt inte tillräckligt bra för att tro annat än att det är rent lotteri om jag ska klara andra skyttet eller inte.
Provomgång två lyckades jag av en slump stabilisera siktet riktig bra med med kinden (varför hade jag inte gjort det tidigare?) och var mer eller mindre säker på att jag hade klarat det. Gott och över till skytte två - lotteriet - där jag hade en förhoppning om att kinden skulle hjälpa mig men jag hade otroligt svårt att få en klar blick i kikaren och lyckas efter många om och men få iväg tre skott som jag hoppades var tillräckligt bra. Ett skott kvar och när jag väl fick iväg det svor jag. Precis när jag tryckte upplevde jag att jag hade ryckt till och att skottet med marginal var påväg mot Nordkorea och jag tänkte att jag aldrig kommer att klara detta. Reste mig upp och fick veta att jag var godkänd på båda momenten och bler helt paff i några sekunder innan lättnaden kom. Ingen glädje - bara lättnad.
Nu återstod de två momenten med hagelbössan och det första "haren" klarade jag med en gång och då vågade jag på riktigt tro och hoppas att det här skulle gå vägen. Men lerduvorna gick inte smärtfritt. Det var som att min tröja plötsligt var i vägen för mig under anläggningen. Klarade därför inte första provet. Satte tre av sex duvor och man måste klara fyra av sex stycken. Inför andra omgången tog jag därför av mig tröjan och satte fyra raka och då, jäklar i helvete, kom glädjen.
Den här utbildningstiden och kursen har varit helt fantastisk. Jag har lärt mig massor. Jag har fått den ytterst obekväma resan mellan hopp och förtvivlan och jag har haft fantastisk tid med Jesper.
Nu har jag jägarexamen men jag är långt ifrån att vara jägare. Finns inte en chans att jag skjuter något djur förrän jag känner mig mycket säkrare på både teori och skytte. Det här var bara startskottet och jag ser fram emot att lära mig mer om djur och natur och om allt annat som en jägare måste kunna.
