Lillkillen får på en rökare och gör mål. Det är som om jublet från lagkamrater och föräldrar är klart högre än normalt. Alla blev extra glada. En sådan härlig glädje. Förmodligen var det inte hans första mål men helt klart ett av få. Han själv lyser på ett märkligt sätt. Uppenbart stolt men samtidigt nästan lite förlägen över att stå i centrum för uppmärksamheten.
Gemensamma upplevelser på riktigt. Gemensam glädje.
Från att ha haft ett fåtal vänner på Facebook har jag de senaste veckorna ökat aktiviteten och letat gamla bekantas namn. En del av dem fotbollskamrater från förr. Bara av att se deras namn ökade aktiviteten i huvudet. Berättade för min far om vilka jag hade fått kontakt med och vi pratade och skrattade en lång stund när vi mindes tillbaka. Så många härliga individer och så många härliga händelser som vi upplevde tillsammans. Lite kontakt på messenger med några av dem och minnena förstärktes ytterligare.
Föreningslivet i Sverige tappar i antal. Barn/ungdomar slutar tidigare än förr. Vart tar de vägen sen? Jag vet att en del hamnar på gymmet. Vart de andra tar vägen vet jag inte riktigt.
Det jag funderar över är det där med gemensam glädje i verkligheten. Idag finns ett socialt umgänge på nätet som jag inte hade som ungdom. Med all säkerhet ger den en form av gemenskap som skulle kunna liknas vid den gemenskapen jag upplevde som fotbollsspelare. Det går säkert att finna mening i att styrketräna och acceptera en isolerad tillvaro i ”verkligheten” när man har den sociala gemenskapen på nätet istället.
Men jag har väldigt svårt att tro att den är likvärdig. Jag minns tillbaka på verkliga händelser som vi upplevde tillsammans. Jag kan fortfarande komma ihop ansiktsyttryck, röstlägen mm. De är förmodligen förvrängda av tidens rand men de finns där ändå. Kan man verkligen likställa social gemenskap på nätet med den i verkligheten. Jag tror inte det. Jag tror inte att glädjen är lika stor. Jag tror inte att gemenskapen är densamma och jag tror definitivt inte att minnena blir beständiga.
Kommer du ihop när vi tog kål på den där motståndaren när vi spelade CS?
Vi är sociala varelser men jag tror inte att det sociala på nätet kan ersätta det sociala i verkligheten. Lillkillens mål. Den känslan tror jag konkurrerar ut allt som nätet har att erbjuda.
Vart tar folkhälsan vägen om vi isolerar oss allt mer i verkligheten och tror att vi blir socialt tillfredsställda på nätet?
Ingen aning? Jag är bara övertygad om vilket som får mig att må bäst. Jag hoppas lillkillen kommer ihåg det där målet länge. Jag kommer i alla fall göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar