Långsamt snabbare

Det är intressant när teori och praktik går ihop. Om jag läser mig till vissa sanningar är det väldigt roligt att därefter faktiskt uppleva dem. Likadant åt andra hållet när jag upplever vissa sanningar som jag senare får bekräftat i text.

Kondition är ett ämne jag läst en hel del om och praktiskt utövat i många år. Först genom fotbollen och de senaste åren framförallt via löpningen.

Under Tjörn triathlon sprang jag min näst snabbaste halvmara någonsin. Det överraskade mig eftersom jag hade 90 kilometer cykling i benen. Jag har funderat en hel del på vad det kom sig att jag kunde springa så snabbt som jag gjorde. Det finns naturligtvis inte bara en förklaring. Jag kan tänka mig ett antal:

- Förkylningen jag hade gjorde att jag vilade mer än vanligt inför loppet.

- Loppet var relativt platt.

- De fyra varven där jag jagade andra löpare (däribland kollega Christoffer) och alla familjemöten gav massor med extra energi.

Men den förklaringen jag tror mest på är att all långsam löpning med trötta ben har gjort skillnad. Det senaste året (eller kanske till och med det senaste åren) har jag nämligen knappt ägnat mig åt speciellt många intervaller överhuvudtaget. Några tröskelpass har det blivit men framförallt har det varit mycket lågintensiv träning. Oftast med trötta ben. Jag har som sagt läst om detta (Maffetone med flera) men teorin låter lite märklig. Det känns som att man borde springa snabbt på träning för att bli snabbare, vilket ju också i mångt och mycket är fallet. Oerhört intressant att det inte bara finns ett sätt och ännu intressantare att få uppleva det.

Nästan så att jag blir sugen på en halvmara utan 90 kilometers cykling i benen för att slå en ny rekordtid. Nästan.