Måndag 9/6 till lördag 28/6 springer jag från Göteborg via Jönköping och Västervik till Stockholm. Det blir ca 850 km på 20 dagar och jag hoppas innerligt att:
1. Jag klarar det.
2. Du skänker pengar till Barncancerfonden.
3. Du inspireras till löpning eller annan rörelse utomhus.
4. Du delar detta så att fler får möjlighet att vara med och bidra.
Daniel springer för barn med cancer
I stort innehåller boken två huvuddelar. Tarmhälsa och recept. Recepten är jag totalt ointresserad av men tarmen intresserar mig mycket. Dels eftersom kunskaperna om tarmen är relativt nya och dels för att jag läst, lyssnat och praktiserat en hel del med tarmen. Min fru har psoriasis vilket är en inflammatorisk sjukdom och som påverkas mycket, mycket av tarmen. Vad vi stoppar i oss är oerhört viktigt och vi har gjort en rad olika resor hemma med matlagningen för att prova vad som fungerar och inte.
Med det sagt var det intressant att läsa vad den här boken hade att komma med och i det stora hela tycker jag att den är bra men det finns vissa brister. Först och främst har den några år på nacken (från 2018) vilket är viktigt att ha med sig när man läser. Sen tycker jag att den har ett för kort historiskt perspektiv gällande vad vi har ätit genom åren. Det är ett fasligt vurmande för fibrer och vegetabilier. Korn, råg och allehanda grönsaker är faktiskt ganska moderna inslag sett till hur vi människor har ätit genom åren (miljontals år) och det blir märkligt när författarna har ett så kort fokus som de har.
Sen slängs det med en hel del vetenskap åt höger och vänster vilket alltid gör att jag drar öronen åt mig lite. Det är oerhört svårt att göra riktigt bra forskning om mat eftersom du då hade behövt stänga in folk för att totalt kontrollera vad de äter och gör. Är man inte medveten om detta är det lätt att ta hänvisningar till forskning som sanningar vilket gör att man kanske blir väl okritisk i sin läsning. Äter man tex ketogent eller väldigt kolhydratfattigt finns ingen anledning till alla dessa fibrer för tarmens skull. Detta nämns inte alls. Och hur bra är den maghälsan jämfört med "fibertarmhälsan" som de förespråkar här?
Vet inte....
Men bara för att något är bättre än utgångspunkten (som många gånger är processad skräpmat) betyder det inte att det är det bästa.
Läs, lyssna och prova. Utvärdera och om möjligt testa. Även om vi vet mer idag än tidigare är vi ännu långt ifrån total kunskap om hur maten vi äter påverkar oss.
2015 sprang jag för första gången i mitt liv 100 km på en vecka på Cap Verde.
Roligt att läsa om det i efterhand och roligt att minnas att målet där och då kändes högt och hur trött och stolt jag var när jag uppnådde det.
Förra veckans träningsläger gjorde jag 200 km.
Jag har generellt svårt för folk (gärna i skolan) som försöker inpränta att "ingenting är omöjligt" och "du kan bli precis vad du vill" eftersom det helt enkelt inte är sant. Dessutom blir det extra irriterande när detta sägs i ena meningen och i nästa stämplar vi mängder med elever med bokstavskombinationer och annan problematik. Ger dem en ursäkt och därmed en bromskloss, hjälper ihjäl dem istället för att ge dem verktyg för att utvecklas.
Utvecklas.
Det tror jag däremot oerhört mycket på. Att sätta mål och delmål. Att sakta men säkert ta ett steg i taget och ta rimliga steg framåt i utvecklingen.
För min del har det gått långsamt framåt. En gång i tiden ansåg jag att alla som sprang mer än en mil åt gången hade en skruv lös. Olika omständigheter gjorde dock att jag började springa mer och mer. Så småningom blev det även längre, mer träning rent generellt och mer löpning. Ribban höjdes för vad jag ville och för vad jag klarade av.
Alltid stolthet att orka och klara mer. Alltid en förundran över att det som en gång kändes avlägset inte längre var det. Att även se tillbaka och inse att det som en gång var ett stort mål inte längre är det.
100 km på en vecka är numera vardagsmat och något jag gör ofta men en gång var det inte det och skulle någon då ha sagt "Daniel, om tio år gör du det dubbla på ett träningsläger" hade jag skrattat. Fullständigt orimligt där och då.
Jag förundras och drivs av utveckling på alla dess plan. Det är mäktigt och vi har en enorm potential och även om allt inte är möjligt är det möjligt att nå enormt mycket längre än det man har som utgångspunkt och en dag kanske man ha tagit sig det som för länge sedan var orimligt.
Hur långt vi kan nå är omöjligt att säga. Men helt säkert väldigt, väldigt långt. Det som krävs är motivation och disciplin, kunskap, tålamod och tid.
Jag har begåvats (eller snarare förbannats) med ett kritiskt tänkande. Det är på så många plan som jag ser mig omkring och funderar på ifall det bara är jag som ser dumheterna. Naturligtvis är det inte så. Vi är flera men vi håller oftast tyst.
Alla dessa dumheter. Inom företag och andra organisationer såsom universitet och skola går författarna i den här boken igenom. Varför uppkommer det? Och varför är det en paradox? Det går nämligen att se både fördelar och nackdelar med olika typer av dumheter så som skyltfönstermentalitet och olika typer av signalpolitik. Drömscenarier som målas upp av ledning och anställda för att på olika sätt lura sig själva och alla andra om att man visst gör ett bra jobb men som egentligen är ytliga lösningar istället för att göra det grundliga jobbet och åtgärda problematik på riktigt.
Ett allmänt samhällsproblem som jag tycker det är lite svårt att förhålla mig till. Hur mycket påverkar det mig? Hur mycket ska jag bry mig? Vad är mitt ansvar? Och är det ok att jag håller tyst?
Det är frågor jag har brottats med en hel del. För i grund och botten handlar det om mitt mående. Att bli irriterad eller inte? Att påverkas mentalt av det eller inte?
Boken är bra och får mig att förstå lite bättre även om jag fortfarande irriteras över låtsasvärldar som målas upp. Bland annat ger den fyra tips på saker man kan göra för att "träna upp sin negativa kapacitet". Dvs sitt kritiska tänkande.
Observera, tolka, ifrågasätt och naivitet. Jag skulle vilja tillägga "tid". Har du inte tid kommer du aldrig tillåta hjärnan att reflektera över det som händer runt omkring. Och jag tror för egen del att det är all tid jag ger mig själv löpande i skogen som har gjort mig så kritisk.
På gott och ont.
Träningsläger är lyx. All fokus på träning och vila. Inget annat som stjäl tid eller energi. Jag hade en plan men den höll givetvis inte. Mycket eftersom jag som alltid försöker vara flexibel genom att utgå ifrån vad kroppen säger och tar beslut efter det. Och tack vare att kroppen kändes så bra blev det mer än vad jag hade tänkt mig. Kul!
Förutom den fysiska träningen var det många andra viktiga frågor (framförallt av praktisk karaktär) som jag ville och fick svar på. Men vi börjar med det träningsrelaterade.
Dagarna såg ut på följande sätt:
- Morgonlöpning på omkring 20 km.
- Stretch och rörlighetsövningar.
- Styrketräning (varannan dag ben och varannan dag bål och lite överkropp)
- Eftermiddagslöpning på omkring 10 km.
- Spa med bastu, saltvattenpool och massage från en högtrycksmojäng som jag på riktig tror gjorde nytta för benen.
Totalt blev det 200 km med många, många höjdmeter.
Sen måste jag nämna alla jäkla trappor. Frukost och middag på bottenplan, vi bodde på fjärde våningen, poolen på åttonde, och Spaavdelningen på nionde. 185 st trappsteg från botten till toppen. Normalt sett brukar jag inte anse detta vara värt att ta med som träning men med tanke på all löpning och benstyrka kan jag lova att varje trappsteg kändes. Det var ett jäkla rännande upp och ner varje dag. Jag tror inte jag kom upp till 1000 trappsteg per dag men det kan inte ha varit långt ifrån.
Material
Vilka skor ska jag springa med till Stockholm? Mina hälar besvärar mig och skovalet är otroligt viktigt då olika skor påverkar hälarna olika mycket. Men nu har jag kommit fram till vilka det blir och extra bra är att de dessutom funkar bra att springa med även om jag har i mina hälsulor (vanliga sulor som jag klippt av så att bara hälen är kvar). Dessa vill jag ha med mig på löpningen för att kunna variera dämpning och drop. Det blir som att ha med sig två par olika skor.
Kallingar och shorts? Är de bra och gifter de sig med varandra? Kan låta löjligt men det är faktiskt ingen självklarhet. Jag trodde att den här frågan var klar men upptäckte att det ena paret shorts börjar få noppor och då är de inte aktuella. Det blir att köpa nya och springa in dem till rätt kallingar hemma.
Sammanfattning
Lägret gjorde mig oerhört gott mentalt. Mycket hög belastning som kroppen och framförallt mina hälar klarade av. Det gör mig hoppfull inför Stockholm. Sen var det viktigt att få svar på materialdelen då även den är mycket viktig. Nu blir det en lugnare vecka och med bara sju veckor kvar till avfärd gäller det att vara smart. Grundarbetet är gjort och jag måste våga känna en trygghet i det och inte trycka på för mycket. Min tanke är att framförallt lägga fokus på några långpass på omkring 30 km för att i slutet på maj dra ganska hårt i handbromsen för att vila upp mig. Det närmar sig och känns oerhört spännande.
Stockholm. Ständigt Stockholm i huvudet. Det stora målet som är drygt två månader bort och som jag måste förhålla mig väldigt ödmjukt till.
Resan dit är förberedelserna. Både att jag över huvud taget ska komma fram men också på vilket sätt. Jag vill inte bara klara det. Jag vill kunna klara det utan att behöva krypa.
Jag har skrivit en hel del om bland annat mål och målsättningar tidigare:
Motivationens offentlighetsprincip
Jag har alltid haft svårt för folk som sätter upp mål och exempelvis anmäler sig till ett lopp och sen inte gör jobbet för att klara uppgiften. Vad är då vitsen med målet?
Resan till målet är en stor del av målet. Det är ingen liten sak att springa ca 850 km på tjugo dagar som jag har tänkt att göra.
Inför äventyret till Stockholm
Det är inget jag gör med lillfingret och faktum är att jag inte kan utgå ifrån att jag kommer att klara det. Det är så mycket som kan gå snett och då måste jag göra allt jag kan för minimera riskerna för att misslyckas.
Den här veckan har jag av olika skäl haft möjlighet att träna lite extra.
Det har blivit 125 km löpning, 63 km cykling och ca två timmar styrketräning. Cirka 17 h träning.
Att få till tiden för att träna mycket i vardagen är inte helt lätt praktiskt. Att äta rätt kan även det vara lite problematiskt. Mentalt läggs mycket energi på att träna (förutom allt annat i vardagen) och då är tröskeln låg till att inte unna sig gott och gott. Även återhämtning och vila kan vara lite bekymmersamt. Vardagen med jobb, fotbollsträningar och annat runt omkring stjäl energi och det vara svårt att hålla igen på träningen när ambitionen är hög och smartheten riskerar att hamna i underläge. Träningsdosen måste vara hög men inte för hög. Jag får ju inte gå sönder och snubbla på vägen mot målet.
Nästa vecka blir en lugnare vecka där jag ska löpvila helt de tre första dagarna. Veckan därpå är det påsklov och träningsläger på riktigt. En lyxig vecka där jag kan träna mycket men också vila mycket i och med att vardagen med alla dess bestyr kommer att lysa med sin frånvaro.
Motivationen är på topp och förhoppningarna är stora. Det här äventyret ska bli en minnesvärd resa.
