Tid och tempo, tid och tempo. Alltid detta ständiga fokus på tid och tempo.
Hur är det med känsla och upplevelse? Ansträngningsgrad? Mervärde?
Jag hoppas att vi alla springer för att vi även vill springa imorgon. Det behöver inte vara fel att ha fokus på tid och tempo ibland men många gånger behövs inte det eftersom träningseffekten kan vara bättre även fast tid och tempot ser sämre ut.
Här kommer två exempel på detta:
21 km traillöpning i 6.00 tempo, 269 höjdmeter. Ansträngande! Större delen av passet var på stigar med vissa inslag av skogsväg. Jag höll ett bra tempo och det var jobbigt. Omgiven av natur samtidigt som terrängen belastade allt ifrån puls och benmuskler till bål.
21 km asfaltslöpning i 5.20 tempo, 290 höjdmeter. Behagligt. Ett tempo där benen får rulla på. En och annan backe gjorde löpningen tillfälligt jobbigare men i det stora hela en bekväm tur.
Lika långt och likartat med höjdmeter men med en stor skillnad i ansträngning och tempo. Det går långsammare i skogen. Det bara är så och skulle jag hålla samma ansträngningsnivå som jag gjorde under asfaltsturen skulle jag förmodligen hamna på ett 6.30-7.00 tempo beroende på hur teknisk terrängen är. Tyvärr är det alldeles för många löpare som stirrar sig blinda fart och tempo och därför väljer asfalten framför terrängen. Gör man så missar man alla de fördelar som terrängen ger. Ett mervärde som inte syns i klockan eller som till och med kan få en att tro att passet varit sämre just för att det inte gått lika fort. Det roliga är att med mer terräng i träningen blir man snabbare på asfalt eftersom det bara är att rulla på och inte alls är lika jobbigt.
Läs gärna mer om samma tema:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar