Finns de och i vilken utsträckning?
Jag är aldrig sjuk - eventuellt krasslig. Tar man aldrig tempen så har man heller aldrig feber...
Jag är aldrig skadad - eventuellt har jag lite känningar.
Har jag en osannolik tur? Har jag bra kunskaper för att hålla mig frisk? Eller kan det rent av vara så att jag vägrar acceptera negativa saker - blundar för dem och hoppas att de ska försvinna? Och så hjälper det!?
För om det inte finns i mitt huvud så.....
Jag har mängder med exempel på när min kropp har signalerat för att något inte är som det ska. Jag börjar på fullaste allvar tro att jag har en förmåga att tänka bort problemen. Givetvis anpassar jag mig till det eventuella problemet men jag låter det inte ta mer plats än nödvändigt.
Resan fram till Aktivitus trailrace var inte problemfri:
Känningar i knät
Något som småspökat i flera år men som aldrig har blivit värre. Har framförallt känt av det vid brant nedförslöpning i terräng.Valde tillslut att ta kontakt med en fysiolog eller vad han hade för titel. Han trodde att det kunde vara någon form av snedbelastning. Träningsprogram för att stärka bål och lårmuskler. Blev inte bättre men inte heller sämre med tanke på min ökade träningsdos.
Jag tror inte att spökandet är borta men kände ingenting under Aktivitus.
Känningar på yttersidan av knät
Min plan var att trappa ner löpningen till skiftet mars/april. Näst sista veckan i mars sprang jag 13 mil och sista veckan planerade jag ytterligare 13 mil. Problemet var att jag började känna av någonting på yttersidan av knät. Trodde att det hade med min höga belastning att göra. Värken kändes dygnet runt men jag valde ändå att följa min plan. Tänkte att en lugnare vecka skulle göra gott innan min planerade helglöpning med Jerker. Hur skulle den gå? Tre dagars löpning i skogen med packning. Jag insåg att om den helgen inte skulle gå bra så var det adjö med Aktivitus.
Det måste alltså gå bra. Inte sjutton fick all min förberedelse gå åt pipan för att knät inte ville.
Den helglöpningen kände jag ingenting.
Lättare nackspärr
Två dagar före loppet kände jag av en begynnande nackspärr. Tänkte "I helvete heller". Min fru kommenterade efter loppet att hon hade tyckt att jag såg sned ut under loppet. Då först mindes jag värken före loppet men under tiden kände jag ingenting. Jag hade givetvis inte sagt något om det. Att säga det högt är att bekräfta och då finns det.
Jag är säker på att mental styrka i mångt och mycket handlar om vad man tillåter ska få plats i ens huvud. De mörka tankarna välkomnas ju mer man tänker på dem. Under ultralopp. Under vardagen. Därför ska vi inte tänka på dem.
Men jag börjar även tro att vi har en förmåga att tänka bort fysiska problem också. Som jag skrev ovan. Jag har många exempel på när jag känt att något oönskat har varit på väg men där jag på något nästan barnsligt sätt inte har accepterat det.
Jag inser att det kan vara en farlig strategi men samtidigt är det kanske ett sätt att lära känna sig själv och sin kropp. Det jag nämner här är ju inga benbrott eller lunginflamationer utan luddiga besvär som inte tillåts utrymme.
Rätt eller fel?
Jag har oerhört få dagar på ett år då jag är "krasslig" och jag har inte vilat från träning sedan jag bröt en tå för många år sedan.
Tur? Skicklighet? Eller en lyckad strutsmentalitet? Förmodligen en kombination men man ska nog inte underskatta strutsen....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar