onsdag 9 maj 2018

Solglasögon, allergier och anpassning

Jag är inte mycket för att ha solglasögon på mig. När jag läser utomhus. Ibland vid bilkörning.

Då är det nödvändigt men annars... Nej. Det känns som att jag drar en slöja över den vackra verkligheten. Ett filter som förstör. Jag vill inte det när väl solen kommer. Jag vill se de riktiga färgerna.


Men det ska visst vara bra för ögonen att ha solglasögon. Det låter konstigt. Vi är en evolutionär produkt. Naturen har format oss och anpassat oss. De med "rätt" förutsättningar har överlevt. Vi har skapats olika beroende på dessa förutsättningar. Det tydligaste exemplet är mängd sol och hudfärg. Förändringar för att klara av solen. För att skydda och för att kunna producera D-vitamin.

Måste då våra ögon ha solglasögon? Vi som är en produkt av en stenhård evolution?

Förmodligen.

För det finns även en kortare form av anpassning. Den som utgår ifrån hur vi lever idag. Behöver vi solglasögonen för att vi är inne så mycket? Ögon som inte är tränade/anpassade för allt det ljusa?

Jag tänker likadant med allergier. Inte sjutton är alla dessa allergier något som naturligt har skapats av år efter år av evolution.

Är vi ute för lite? Här och nu för ovana för vad gräs, blommor och träd utsätter oss för.

Ungefär som när den otränade drabbas av träningsvärk efter ett sällsynt träningspass. Tillsammans med ett sämre matintag så vips - allergi. Kroppen reagerar helt enkelt på något den inte är van vid.

Det tror i alla fall jag. Jag tror att vi över lag lever ett liv som vi inte är skapta för:

- Vi sitter för mycket.
- Vi tränar och rör oss för lite.
- Vi är ute för lite.
- Vi äter för dålig mat.
- Vi skärmtidar för mycket.

Detta liv gör oss svaga och mottagliga för all möjlig skit.

I tonåren utvecklade jag en ögonallergi. Den var hemsk! Höll på att riva ut ögonen på mig själv. Var kom den ifrån? Då var vi alla utomhusbarn...

Allergin höll på på i många år. Ibland värre, ibland lite bättre. Sen ett antal år är den borta.

Vad hände?

Jag slutade äta socker. Något jag i tonåren dundrade i mig i form av både långsamma kolhydrater och snabbare i form av läsk och annat gott. Stackars kroppen var utsatt för ständig inre inflammation som tillslut inte orkade motstå naturen.

Youval Noah Hararis har i sin bok Sapiens en teori angående alla synfel. Att synfel är ologiskt eftersom det skulle vara en så enorm nackdel för oss på vidderna. Att synfel är ett modernt problem eftersom vi idag använder ögonen på ett annat sätt. Mycket fokus på texter istället för att blicka långt för att upptäcka naturen.

Det låter logiskt. Nu är läsningen i dagens samhälle så enormt viktig så synfelen känns som en acceptabel bieffekt och där lösningen i form av linser eller glasögon inte är något problem.

Men allt det andra?

Såsom allergier, fysiska krämpor och mental ohälsa.

Självklart går det inte att bortse ifrån gener och vad de ger oss för förutsättningar men jag är fast övertygad om att vår hälsa är en matematik av flera olika faktorer.

Mina gener kan jag inte påverka. Däremot kan jag påverka hur jag lever mitt liv. Och eftersom livet är fantastiskt och jag är girig tänker jag göra allt jag kan för att leva så att min hälsa ska bli så bra den bara kan.

Varje dag skriver jag min biografi. Ambitionen är att varje mening och varje ord ska bli så bra som möjligt.

Jädrar! Vilken bra bok det kommer bli...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar